- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord M

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Dictionaries, Language, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

M

Maaka. 1. En son af Nahors frilla Behuma, 1 M. 22:24.

2. En af Davids hustrur, moder till Absalom, 2 S. 3:3.

3. Rehabeams favoritfrilla och moder till Abia, 2 Kr. 11:20 f. Hon var 'dotter' eller sannolikare dotterdotter till Abisalom eller Absalom, hvars dotter Tamar, 2 S. 14:27, gift med Uriel, blef moder till Maaka eller Mikaja, såsom namnet äfven skrifves, 2 Kr. 13:2; 1 K. 15:2. Hon gynnade afguderiet men störtades af sin sonson Asa, 2 Kr. 15:16.

4. Ett syriskt område vid Kanaans norra gräns, som blott delvis var Israel underkastadt, 5 M. 3:14; Jos. 12:5; 13:13. Af David, mot hvilken maakatiterne förbundit sig med ammoniterna, blefvo de kufvade, 2 S. 10:6 f.

Maat, en af Jesu förfäder, Lu. 3:26.

Macedonien, ett vildt bergland med fruktbara kuststräckor, norr om Grekland, mellan Tessalien i söder och Moesien och Tracien i norr, i forntiden bebodt af en mängd olika folkstammar hvilka först genom Filippus förenades till ett. Hans son Alexander den store lyfte landet till verldshistorisk betydelse och grundade med macedonisk kraft och grekiskt snille det kolossala grekiskt-macedoniska riket från Adratiska hafvet till Indien, 334 f. K. Bilder och profetior rörande detta verldsvälde, som utbredde grekisk odling öfver östra Asien och röjde vägen för evangelii utbredande, tror man sig finna hos Daniel, 2:33, 40 f., 7:7, 19 f.; 8:5 f.; 11:2 f. Efter Alexanders död 323 f. K. sjönk Macedonien åter hastigt och blef jemte Grekland 146 f. K. romersk provins. År 27 f. K. delades den i tvenne provinser, det egentliga Macedonien och Akaja (det egentliga Grekland). Ap. 19:21; Ro. 15:26. Landets förnämsta städer voro Amfipolis och Tessalonika; jemte dem nämnas i N. T. Filippi, Berea och Neapolis. Efter att hafva tillhört romarne i omkring 600 år kom Macedonien under Turkiet, dit det hör ännu i dag. Macedonien var den del af Europa som först mottog evangelium. Då Paulus på sin andra missionsresa var i Troas, såg han i en syn en macedonisk man, som stod och bad: Kom öfver till Macedonien och hjelp oss! Ap. 16:9. Paulus reste och predikade evangelium i Filippi, der Lydia och fångvaktaren med sina familjer vunnos för Herren, och sedan i Tessalonika och Berea, Ap. 16:17. Han besökte sedan åter de nybildade församlingarna, Ap. 20:1, hvilka gjorde honom mycken glädje genom sin uppoffrande kärlek, 2 Kor. 8:1; 9; 11:9; Fil. 4:15. Ännu ett besök torde afses i 1 Tim. 1:3; Fil. 2:24. Silas och Timoteus verkade äfven i de macedoniska församlingarna, Ap. 17:14; 18:5.

Mackabeerne, se sid. 230.

Madaj, Jafets tredje son, stamfader för mederna, 1 M. 10:2, hvilka så benämnas, Es. 21:2.

Madian, se Midjan.

Madmen, en ort i Moab, Je. 48:2.

Madmena, en ort i Jerusalems granskap, Es. 10:31.

Magadan, Mat. 15:39, gr., dets. s. Magdala, i G. T. Midgal-El, Jos. 19:38, ort i Naftali på vestra strandenaf Galileiska sjön, 1 ¼ timmes väg n. om Tiberias vid södra änden af landskapet Gennesaret, den derefter benämda Maria Magdalenas födelseort, Lu. 8:2, nu blott en liten by, Medjdel, med några gamla ruiner.

Magog, se Gog.

Magor-Missabib, se Pashur 1.

Mahalat, Rehabeams första hustru, en dotter af davids son Jerimot och hans brorsdotter Abihail, 2 Kr. 11:18.

Mahalaleel, Kenans son, Jereds fader, den femte af patriarkerna, lefde 895 år, 1 M. 5:12 f.; kallas Maleleel i Lu. 3:37.

Mahanaim, dubbelhärar, det ställe, der Guds englar mötte Jakob på hans återväg från Mesopotamien, 1 M. 32:1 f.; låg strax n. om Jabbok och blef sedan levitstad inom Gads stam, Jos. 13:26; 21:38. Här gjordes Isboset till konung, 2 S. 2:8, och hit flyktade David under Absaloms uppror, 2 S. 17:24, 27. Mahanaim omnämnes i egyptiske konungen Sisaks segerinskrift i Tebe under namnet Mahanma.

Maher-Schalal, se Röfva snart.

Mahlon, son af Elimelek och Noomi, Ruts första man, Rut 1:4; 4:10.

Mahol, en man af Serags slägt, af Judas stam, som hade fyra för vishet berömda söner, Etan den esrahiten, Hema, Kalkol och Darda, 1 K. 4:31; jfr 1 Kr. 2:6, der det talas om Serahs fem söner, Simri, Etan, Heman, Kalkol och Dara.

Make, Fil. 4:3, se under Paulus.

Makir. 1. Manasses äldste son, Jos. 17:1; 1 M. 50:23. Hans slägt utmärkte sig vid eröfringen af Gilead och i kriget mot Jabin, 4 M. 32:39; Jos. 17:1; Do. 5:14.

2. En vän till Mefiboset, Jonatans son, 2 S. 9:4 f.; 17:27.

Makkeda, kananeisk konungastad, der de fem mot Josua förbundne amoreerkonungarne togos i en grotta der de gömt sig, och afrättades; låg i granskapet af aseka och Lakis, s.v. om Jerusalem. staden eröfrades och gafs åt Juda, Jos. 10:10 f.; 12:16; 15:41.

Makpela, se Dubbelkula.

Mal, efter eb. »gnagande insekt», var isynnerhet farlig för österländingarnes förråd af kläder; en ofta återkommande bild af förderf och förgängelse, Job 13:28; Es. 50:9; Os. 5:12; Ps. 39:12; Mat. 6:19; Ja. 5:2.

Malaki, eb. mitt sändebud, författaren till G. T:s sista skrift, Mal. 1:1, var enligt hvad hans profetior gifva vid handen, samtidig med Nehemia, men senare än Haggai och Sakarja, ty han förutsätter tempelbyggnadens fullbordande och gudstjenstens återupprättande, Mal. 1:10; 3:1; alltså omkring 416 f. K.

Malakis profetia, den sista af de s.k. mindre profeterna, och den sista af G. T:s böcker, innehåller i 4 kapitel jemte bevekande påminnelser om herrens välgerningar, allvarliga straffpredikningar öfver judafolket. Med stränghet gisslar profeten de många missbruk och oordningar som herskade bland både presterna och folket, såsom hårdhet, äktenskapsskilnad, försummelse af tionde o.d. Jfr 2:11 med Ne. 13:23 f.; Mal. 1:10; 3:8 med Ne. 13:10 f. Derjemte predikar han om Johannes Döparens ankomst i Elias' ande och kraft, om Kristi ankomst samt om deras salighet som honom tjena, Mal. 3:1; 4:5 f.; jfr Mat. 11:10; 17:10 f.; Lu. 1:17. »Profetians sista toner ljödo nu såsom en trogen predikants sista afskedsord. den gifver rum för Kristi personlige förelöpare och dör med evangelium på sina läppar.» Malaki citeras af Paulus i Ro. 9:13; jfr Mal. 1:2 f.

Malkus, Jh. 18:10, öfversteprestens tjenare, som i Getsemane fick sitt öra af Petrus afhugget men af Jesus strax åter heladt, Mat. 26:51; Mar. 14:47; Lu. 22:50 f.

Malta, se Melite.

Malört, Kl. 3:15, en bild af det som är vederstyggligt och bittert, 5 M. 29:18 ; Je. 9:15. Lättsinnets och lastens frukter äro »bittra som malört och skarpa som ett tveeggadt svärd»,Or. 5:4; rättvisa och förtryck liknas vid malört och galle, Am. 5:7; 6:12. I Up. 8:11 talas om en stjerna, hvars namn var malört. Jfr om stjernorna i Es. 14:12; Jud. 13.

Mamon, ett arameiskt ord, som betyder rikedom, Mat. 6:24; kallas i Lu. 16:9 f. orättfärdig, såsom vanligen förvärfvad och använd på ett syndigt sätt. Jesus förmanar oss att med rikedomen skaffa oss vänner, på det att när den tager slut, de må mottaga oss i de eviga hyddorna.

Mamre. 1. En med Abraham förbunden amoreer i Hebron, Aners och Eskols broder, 1 M. 14:13, 24.

2. Mamre kallades efter honom den eklund nära Hebron, der Abraham slog sig ned, och der äfven Isak och Jakob bodde, 1 M. 13:18; 18:1; 35:27. Någon gång kallas Hebron sjelf för Mamre, 1 M. 23:19. ½ timmes väg n.v. om Hebron står en urgammal ek, den största Robinson såg i Palestina, hvilken af folket hedras med namnet »Abrahams ek». Se Ek.

Man, Manna (eb. man hu, hvad är det?), 2 M. 16:15, 31, det namn israeliterna gåfvo det »bröd af himmelen», Ne. 9:15, 20, hvarmed Gud födde dem under den 40-åriga ökenvandringen. Det var små runda korn, liknande korianderfrön eller rimfrost, som föllo hvarje morgon och måste samlas innan solhettan blef nog stark att smälta dem. Mannat föll icke om sabbatsdagen, hvarföre man måste samla dagen förut för sabbatens behof. Det bereddes till föda genom malning, bakning och kokning och hade en smak som bakelse med olja och honung, men dugde ej att förvaras, 2 M. 16:14 f.; 4 M. 11:7 f.; 5 M. 29:6. Jfr Ps. 78:23 f. Vid uppsamlandet blef det ett gomermått manna för hvar person. Den som samlat mera, hade intet öfver, och för den som samlat mindre, fattades intet. 2 M. 16:16 f.; 2 Kor. 8:15. Enligt 2 M. 16:35; Jos. 5:12 upphörde mannat först när Israels barn inkommit i Kanaan; emellertid synes af 5 M. 2:6, 28; Jos. 1:11, att de äfven förut under vandringen genom Edoms och Moabs områden köpte sig födoämnen af landets folk.
På sinaitiska halfön växer den bekanta tamarisk-busken (Tamarix mannifera, arab. el Tarfa), som genom utsvettning efter stygnet af en liten insekt (Coccus manniparus) gifver en rödgul gummilik saft, som ymnigast dryper i juni och smaka som honung. Detta af araberna så kallade manna har man jemfört med bibelns manna, ehuru det ej, såsom detta, kan malas, bakas eller kokas, andra skiljaktigheter att förtiga.
Till minne af manna-ätandet förvarades sedan i helgedomen ett gomermått manna, inlagdt i en ask, 2 M. 16:32 f.; i Eb. 9:4 kallad »gyllene ämbar». Mannat var en skön förebild af det rätta himlabrödet (Jh. 6), Jesus Kristus, som gifver dem som vinna, det fördolda manna, Up. 2:17.

Manaen, en af de kristna lärarne i Antiokia, fosterbroder till tetrarken Herodes Antipas, Ap. 13:1.

Manasse. 1. Josefs äldste son, äldre broder till Efraim och jemte denne af Jakob upptagen till barnaskap och arf, 1 M. 41:51; 46:20; 48. Ehuru den äldre af bröderna, fick dock Manasse den mindre välsignelsen. Den gamle Idrael skiftade om sina händer med flit, så att hans högra hand kom på Efraim, ej på Manasse, som Josef hade ämnat, 48:13, 19.

2. Manasses stam, 4 M. 1:10; Up. 7:6; 5 M. 33:17, delade sig i tvenne grenar, af hvilka den östra fick sin lott ö. om Jordan, i Basans område n. om Jabbok; den vestra deremot fick sig en andel anvisad mellan Efraim och Isaskar utåt Medelhafvet samt några orter i Isaskar och Aser, Jos. 16:17; 1 Kr. 5:18, 23. Östra Manasse föll djupt i afguderi och fördes först i fångenskap, 1 Kr. 5:25 f. Vestra Manasse visade sig bättre, 2 Kr. 15:9; 30:1, 11, 18; 34:6, 9.

3. Den fromme Hiskias ogudaktige son och efterträdare på tronen i Juda, regerade från sitt tolfte år i 55 år, omkring 697 - 642 f. K. Han gick längre än någon annan af Judas konungar i fräckt afguderi, uppreste altaren åt Baal och Astarte, tillochmed i sjelfva templet, lät sina barn gå genom eld, öfvade spådom och trolldom, förledde folket till värre styggelser än sjelfva hedningarne och fylde Jerusalem med oskyldigt blod,hvarvid tvifvelsutan en mängd trogna profeter satte lifvet till, 2 Kon. 21:1 f.; 2 Kr. 33:1 f. Krönikoboken omtalar nu vidare, att till straff för allt detta förde Herren öfver Manasse den assyriske konungens höfvidsmän hvilka grepo honom med hakar, bundo honom med fjettrar och förde honom till Babel. I sin nöd ropade han till Herren, som ock lät honom komma tillbaka till sitt rike. »Då besinnade Manasse, att Herren är Gud». Derefter arbetade han på Jerusalems befästande och bortskaffade afgudabelätena utur Jerusalem, iståndsatte Herrens altare och upprättade gudstjensten. Dock offrade folket på höjderna, men endast åt Jehova. 2 Kr. 33:11 f. Manasse dog i lugn och vardt begrafven i »Ussas trädgård» invid palatset, 2 K. 21:18; 2 Kr. 33:20. Belätena voro emellertid ej bortskaffade längre bort än så, att hans son Amon åter lät dem komma till heder, 33:22; jfr 2 K. 23:12, enligt hvilket ställe den fromme Josia åter måste taga bort dem och alldeles förstöra dem.
Kritiken har velat betvifla Krönikobokens berättelse om Manasses fångenskap i Babel och hans slutliga upptättelse, men dess vittnesbörd har af de assyriska kilskrifterna vunnit en oväntad bekräftelse. I dem läsa vi nu den assyriske konungen Asarhaddons egen berättelse om att bland andra konungar i vestern, d. ä. Syrien och Felisteen som måste erkänna hans öfverhöghet, äfven fans en som hette Minasisi sar ir Jahudi, d. ä. Manasse, konung i Juda. Schrader till 2 K. 21:1. Och att manasse äfven under Asarhaddons efterträdare Asurbanipal varit skattskyldig och till följd af någon uppstudsighet blifvit förd till Babel, är enligt kilskrifterna högst sannolikt, se Schr. till 2 Kr. 33:11 f. Asurbanipal omtalar i inskrifterna huru han med skarp tuktan hemsökte några af vesterns furstar som bistodo hans upproriske broder Samuges, hvilken hust hade sitt säte i Babel, och huru han då förde egyptiern Neke i kedjor till Assyrien, alldeles som bibeln berättar om Manasse. Och att denne just fördes till Babel, stämmer in med att Asurbanipal efter Samuges´ underkastelse helt naturligt uppehållit sig der någon tid.

Mandelträdet, som är hemma i vestra Asien och nu utbredt sig kring Medelhafskusterna, blommar på bar qvist ganska tidigt, redan i januari, och sätter frukt i mars, de redan i Josefs historia omtalade mandlarne, 1 M. 43:11. Då öfriga träd och buskar ännu ligga i dvala, slår mandelträdet ut sina fagra blommor. År 1881 blommade mandelträden i Berut omkring den 20 januari, och efter en vecka voro trädårdarne likasom fullsnögade af de blomsterklädda mandelstafvarna. Käppar af mandeltrad var det Jakob lade i vattuhoarna, 1 M. 30:37, och en sådan var äfven Arons staf, 4 M. 17:8. Det är kanske för denna trädets tidiga blomning, som det fått sitt eb. namn, schaked, den vakande. Se Je. 1:11. I Pre. 12:5 står mandelträdets blomning som en bild af ålderdomens hvita hår.

Manna, se Man.

Manoah, se Dok, Kläder.

Maon, stad i Judas bergsbygd, Jos. 15:55, der den rike Nabal bodde, 1 S. 25:2. I öknen derinvid gömde sig David för Saul, 1 S. 23:24 f. Byn Maîn finnes ännu just der den enligt den bibliska berättelsen bör ligga, strax s. om Kermel, 1 ¼ mil s.s.o. om Hebron.

Maoniter, Do. 10:12, eller meuniter, 2 Kr. 26:7, en arabisk folkstam, ur hvars hand Herren flera gånger frälste Israel; dess hem var Maon, nu Maân, en stad i klippiga Arabien ö. om Petra. Till maoniterna torde böra räknas de i 2 Kr. 20:1 nämda Ammonim (med omkastade bokstäfver för Maonim).

Mara, eb. bitterhet. 1. Ett af israeliternas lägerställen tre dagsresor efter gången genom Röda hafvet, så kalladt efter en brunn med bittert vatten, hvilket dock Mose efter Herrens anvisning gjorde drickbart genom att kasta ett trä deruti, 2 M. 15:23, 25; tros vara den bittra källan Havara vid Suezvikens östra strand.

2. Se Noomi.

Maran ata, se Anatema.

Marci evangelium. Det andra af de fyra evangelierna är enligt gammal tradition författadt af Barnabas´ kusin Johannes Markus, Ap. 12:12, 25, hvilken sammanskrifvit det efter de meddelanden han mottagit af Petrus och under hans öfverinseende. Man förmodar att det är skrifvet särskildt för hedningkristna, och man anför till stöd för denna åsigt, att författaren omständligt förklarar judiska bruk och uttryck, 7:3, 4, 11; 15:42, men ej meddelar något om Herrens slägtförhållanden och iallmänhet sällan anför ställen ur G. T. Ehuru detta evangelium iallmänhet meddelar intet annat än hvad som berättas hos Matteus och Lukas och detta ofta i kort sammanträngd stil, hvarvid det ofta utelemnar de långa tal som de öfrige evangelisterne meddela, är det dock icke att betrakta som bara en upprepning af de öfriga utan behåller allt igenom en sjelfständig pregel af egendomlig, gripande art. En mängd små detaljer som här allenast förekomma vittna om att ehuru författaren i mycket följt de allmänna berättelser som voro gängse om Herren, han dock tillika haft tillgång till meddelanden från ett ögonvittne med skarp iakttagelse och lifligt minne. Jesu egen personliga gestalt i åtbörder och skick träder här fram för oss mera lefvande än annars. Här målas för oss, huru han tog Petri svärmoder i handen och reste henne upp, 1:31; huru han tog den blinde i handen, 9:27 o.s.v. Sammalunda hans blickar och ögonkast, huru han såg på den rike ynglingen och älskade honom, och såg omkring sig på sina lärjungar, 10:21 f., o.s.v.; jfr 3:5, 34; 8:33. Vidare skildras här vår frälsares outtröttlighet i sin tjenst, huru han stod upp långt före dager för att bedja, 1:35, huru han icke ens hade tid att äta, 3:20; 6:31; huru han, utmattad af arbete, togs af lärjungarna och fördes i båten »såsom han var» och somnade på kudden i bakstammen, 4:36 f., alltsamman detaljer, egendomliga för detta evangelium. Likaså, huru han undrade öfver folkets otro, 6:5, och huru han suckade öfver dess nöd, 7:34; 8:12. Det lilla ordet strax, som talar om ihärdighet och skyndsamhet, möter oss oftare i denna lilla bok än eljest i hela bibeln. Se 1:10, 12, 20, 21 o.s.v. Det förekommer i hela N. T. omkring 80 gånger, och af dessa öfver 40 i Markusevangeliet. Med alla dessa och ännu flera dylika drag synes detta evangelium särskildt egnadt att framställa Kristus såsom den trogne Herrens tjenare, hvars underbara lif och gerningar utgjorde början af evangelii förkunnelse. egendomligheter för Markus är att han kallar Jesus »timmermannen», 6:3, samt den lilla liknelsen om den omärkligt växande säden, 4:26 f. (Jfr Jukes, Four Gospels, Rudin, Innehållsöfversigt). Jfr sid. 110.

Mardekai, se Mordekai.

Mared, se Mered.

Maresa, stad i Judas lågland, Jos. 15:44; Mi. 1:15; befäst af Rehabeam, 2 Kr. 11:8. I granskapet slog Asa etiopen Serah, 2 Kr. 14:9 f. Förfallna ruiner s. om Bet Djibrîn bära ännu namnet Merâsch. Jfr Moreset-Gat.

Maria, eb. Mirjam. 1. Jungfrun i Nazaret, timmermannen Josefs trolofvade, Mat. 1:18; Lu. 1:27, fick besök af Gabriel, Lu. 1:26 f., besökte Elisabet, 39 f., och lofvade Gud, 46 f., flyttade till Josef och följde honom till Betlehem der hon födde Jesus, Mat. 1:24 f.; 2:1; Lu. 2.7, följde honom derpå jemte barnet till Egypten, Mat. 2:13 f., hvarefter de bosatte sig i Nazaret, v. 23. Derefter omtalas Maria blott sällan i den evangeliska berättelsen, vid besöket i templet, Lu. 2:42 f.; vid bröllopet i Kana, Jh. 2:3 f.; vid det tillfälle, då hon och Jesu bröder sökte honom bland folket, Mat. 12:46 f.; Mar. 3:21 f.; Lu. 8:19 f., slutligen då Jesus från sitt kors anfötrodde henne i Johannes´ vård, Jh. 19.26, och der hon omtalas såsom varande i lärjungarnas sällskap i Jerusalem efter Jesu himmelsfärd, Ap. 1:14. Om hennes familj för öfrigt samt Jesu bröder och systrar, jfr Jesu bröder. Då en qvinna ur hopen en gång, hänförd af Jesu magt och ord, prisade hans moder salig, svarade Jesus: Ja, salige äro de som höra Guds ord och gömma det, Lu. 11:27 f.; det var ock detta som saliggjorde Maria, hvilken till engelens ord svarade: Se, Herrens tjenarinna, varde mig efter ditt tal, Lu. 1:38.

2. Johannes Markus´ moder, hade ett hus i Jerusalem, der de kristne plägade samlas. Då Petrus genom engelens hand blifvit befirad ur fängelset, kom han dit och knackade på dörren: »der voro månge församlade och bådo». Och då de uppläto, »fingo de se honom och förundrade sig», Ap. 12:12, 16. Af Kol. 4:10 sluta somlige, att denna Maria var syster till Barnabas, och af Ap. 12:12, att hon följt sin broders exempel att ställa sin egendom till församlingens tjenst, 4:37?

3. Maria, Klopas´ hustru. I Jh. 19:25 läsa vi, att »då stodo vid Jesu kors hans moder och hans moders syster, Maria, Klopas´ hustru, och Maria Magdalena». Samma grupp af qvinnor omnämnes af Matteus såsom bestående af »Maria Magdalena och Maria, Jakobs och Joses moder, och Sebedei söners moder», Mat. 27:56, och af Markus sålunda: »Maria Magdalena och Maria, Jakob den lilles och Joses moder, och Salome», Mar. 15:40. Af dessa ställen framgår det, att Maria Klopas´ och Maria, Jakob den lilles och Joses moder, är samma person, och att hon var (en äldre?) syster till Jesu moder.
Denna Maria se vi för första gången vid korsfästelsen; sedermera finna vi henne aftonen samma dag sittande vid Kristi graf, och bittida söndagsmorgonen var hon åter der med de kryddor hon beredt på fredagsqvällen, och blef en af dem som »hade sett en syn af englar, hvilka sagt, att han lefver», Lu. 24:10, 23. Någre gissa, att de i Mat. 13:55 f. omnämde Jesu bröder och systrar skulle varit barn till denna Maria; jfr Jesu bröder. En annan förslagsmening är att i Jh. 10:25 möjligen kunna vara omnämda fyra särskilda personer; 1) Jesu moder, 2) hans moders syster, 3) Maria Klopas´ och 4) Salome.

4. Lazari syster i Betania. Då hennes syster Marta såsom värdinna var outtröttlig i hushållsbestyr för att tjena den älskade mästaren, valde åter Maria den bästa delen, att sitta vid hans fötter och höra hans ord, Lu. 10:38 f. Då vid Lazari död Marta skyndade Jesus till mötes, satt Maria hemma tills mästaren kallade henne, Jh. 11:20, 28. Vid gästabudet i Betania efter Lazari uppväckelse, der Marta tjenade, smorde Maria Jesu fötter med den kostliga nardus-oljan, Jh. 12:1 f.; en tilldragelse som ej får förblandas med den som omtalas i Lu. 7:36 f., der Jesus i fariseen Simons hus blef föremål för en dylik kärleksbevisning af en ångerfull synderska.

5. Maria Magdalena, d. ä. från Magdala, nämnes främst ibland de qvinnor, som med sina egodelar tjenade Kristus, Lu. 8:2, följande honom till kors och graf, Mat. 27:56, 61; 28:1; Mar. 15:40, 47; 16:1; Lu. 24:10; Jh. 19:25. Hon stod till Jesus i en särskild förbindelse af tacksam hängifvenhet för hans barmhertighet att befria henne från sju orena andar, Lu. 8:2 f. Bittida på morgonen var hon vid hans graf, och dröjande qvar der, då lärjungarne gått bort, blef hon den första som fick kasta sig för den uppståndnes fötter och mottaga hans fridshelsning och missionsuppdrag, Jh. 20:1 f.; Mar. 16:9 f.

6. Maria, en nitisk kristen qvinna i Rom, som helsas af Paulus, Ro. 16:6.

Markus eller Johannes Markus, son till den Maria, i hvars hus apostlarne plägade samlas vid tiden för Jakob den äldres martyrdöd, Ap. 12:12, enligt någras mening den i Mar. 14:51 f. omnämde unge mannen som i blotta linnet kom ut och följde Jesus; han var kusin till Barnabas, Kol. 4:10, hvilken tog honom till sig till Antiokia, hvarefter han följde Paulus och Barnabas på deras första missionsresa, Ap. 12:25; 13:5, tills han i Pamfylien lemnade dem och återvände till Jerusalem, 13:13. Då Paulus ej ville taga honom med på sin andra resa, följde han Barnabas till Cypern, 15:37 f. Sedermera heter det att han var medhjelpare åt Petrus, och af uttrycket »Markus min son» i 1 P. 5:13 sluter man att han genom Petrus blifvit omvänd till tron. Sedermera nämnes han åter af Paulus som en trogen och oumbärlig medarbetare, Kol. 4:10 f.; 2 Tim. 4:11; Filem. 24. Traditionen nämner honom som författare till det andra af de 4 evangelierna och berättar att han lidit martyrdöden i Alexandria.

Marmor, Up. 18:12, ett slags kalksten, utmärkt för sin varaktighet och sin mottaglighet för polityr, brukades af ålder till byggnader och kärl. Den nämnes bland materialen till Salomos tempel, 1 Kr. 29:2. Pelare af hvit marmor och mosaikgolf af grön, hvit, gul och svart marmor prydde Ahasveros' palats, Est. 1:6.

Marta, Lazari och Marias syster, mottog Herren Jesus i sitt hus i Betania, Lu. 10:38, och var upptagen af idelig tjenst, så att hon bad mästaren säga till Maria att hjelpa henne. Jesus gaf henne då en tillrättavisande påminnelse om det ena nödvändiga. Dock vittnar Johannes, att Jesus älskade äfven Marta så väl som hennes sykon, Jh. 11:5. Då Lazarus var död, gick hon Jesus till mötes och bekände sin tro på uppståndelsen och på honom såsom Messias, 11:24, 27, ehuru dödens lukt förskräckte henne, v. 39. Vid gästabudet i Simons hus, Mat. 26:6, tjenade hon åter men hade intet förebråelsens ord för sin systers frikostighet, Jh. 12:2 f. I Martas karakter se somlige mer än tillbörligt af »värdinnans egenkärlek» (Godet), hvaremot andre taga henne i försvar. »Funnes det inga Martor, så kunde det ej heller finnas några Marior». (Eadie.)

Mas, i 1 Kr. 1.17 Mesek, den fjerde af Arams barn, 1 M. 10:23, alltså en arameisk folkstam, hvars namn man sätter i förbindelse med masierna på masiska berget, mellan Armenien och Mesopotamien.

Maschhit, se Oljoberget.

Maslig, 3 M. 21.20, skorfvig.

Massa, eb. frestelse, eller Meriba, kif, ort i dalen Refidim, der Mose gaf det knotande folket vatten ur klippan, 2 M. 17:7; jfr Ps. 81:8; 95:8 f.

Mastix, He. 27:17, se Balsam.

Mat och dryck. Matlagning i österlandet fordrar ej samma bryderi och besvär som hos oss. Naturen bjuder med ymnig hand redan färdiga näringsämnen: en stor mängd välsmakande och helsosamma frukter, såsom fikon, dadlar, mandlar m.m.; drufvor som både vederqvicka och föda; den finaste olja och den fetaste mjölk samt stort förråd på meloner och allehanda grönsaker göra matkokning mera öfverflödig. Vigtigaste näringsämnet var emellertid brödet, som vanligen bakades för dagen. Bröd och vatten nämnas ock som lifvets oundgängligaste behof. »Sitt bröd skall han få, och hans vatten skall ej tryta», Es. 33:16. Derföre talas ock om »brödets staf», Ps. 105:16; He. 14:13; jfr Am. 8:11. Kött af får, lam och kalfvar åts äfven, hos de rika äfven finare villebråd, 1 K. 4:23; Ne. 5:18. Dock förtärdes ej animalisk spis så mycket som i kallare länder. Fisk nämnes äfven som tillkost till brödet, Jh. 6:9, 21:9. Torkade ax och rostade hvetekorn voro och äro ännu en omtyckt föda, jfr 3 M. 23:14; 1 S. 17:17; Rut 2:14. Gräshoppor voro bland de fattiga en ej ovanlig kost; de torkades antigen i solen eller stektes på halster.
Judarne voro underkastade åtskilliga inskränkningar rörande födan: så fingo de ej koka kidet i sin moders mjölk, 2 M. 23:19; 34:26. Jfr sid. 240. de fingo ej slagta ko och kalf på samma dag, ej heller får och get tillsamman med deras ungar, 3 M. 22:28. Blod och sjelfdöda djur fingo de ej äta, icke ens vidröra. För öfrigt var en sträng gränslinie för dem uppdragen mellan rena och orena djur. De åto intet som var lagadt af någon annan än en jude, de ville aldrig anrätta sin mat med utländingars redskap, och de skulle ansett sig befläckade genom att äta tillsamman med någon inför lagen oren, såsom samariter, Jh. 4:9; publikaner, Mat. 9:11, eller hedningar, Ga. 2:12. Att äta tillsamman med någon var ett vanligt tecken till förtroende och vänskap, en underpant på det vänskapliga förhållande mellan familjerna, hvilket man väntade att barnen skulle underhålla. Gästfrihetens lagar höllos strängt i helgd, och ännu i dag kan det hända ibland araberna, att en flykting kan finna skydd för tillfället äfven inom en fiendes tält. Att kränka denna heliga rätt var ett nidingsdåd, Ps. 41:10.
Den vanligaste dryck var vatten. Berusande vin kände man tidigt, 1 M. 9:20 f. Dadel-vin och dylika drycker begagnades äfven; och bland det fattigare folket fans ett slags sämre vin, som kallades ättika, Mat. 27:48.
Det judiska bruket att ej röra blod och förqväfdt vidhölls för någon tid äfven i den kristna församlingen, gilladt af mötet i Jerusalem och tillrådt de omvända af hedningarne, Ap. 15:20, 29. -- Rörande striden om sådan mat, som offrats åt afgudar, se Afgudaoffer.
Hvad måltidstimmar beträffar, så förmodar man att de hufvudsakligen voro två, ungefär motsvarande frukost och qvällsvard hos oss, i Lu. 14.12 »middagsmål» och »nattvard». Den egentliga måltiden var »nattvarden», som intogs vid solnedgången, då man ej behöfde besväras af tryckande hetta. Derföre voro gästabuden vanligtvis afton-tillställningar, jfr Mar. 6:21; Lu. 14:16 f.; Jh. 12:2. Emedan man ej begagnade knif och gaffel (jfr Mar. 14:20; Jh. 13:26), var handtvagningen nödvändig efter måltiden, något som man äfven iakttog innan man började att äta, jfr Mat. 15:2, 20; Mar. 7:4. Derföre gick det an att med handen taga en brödbit, Jh. 13:26, doppa den i såsen eller dylikt och räcka en vän i munnen, Rut 2:14. Liknande bruk råda ännu i Palestina. Jowett berättar: »På bordet sättes om aftonen två eller tre rätter stufvad mat, grönsaker och sur mjölk Mig förunnades förmånen af en knif, sked och tallrik, men de öfrige togo för sig direkt ur fatet, i hvilket fem arabiska händer kunde synas på en gång. Deras bröd, som är utomordentligt tunt och lika som papper kan sönderrifvas och hopvecklas, begagnas att dermed omlinda en stor munsbit eller upphemta de flytande födoämnena och grönsakerna. När värden fann någon läckerbit i fatet, tog han den med fingrarna och stack den mig i munnen.»
Att nedkalla Guds välsignelse öfver maten, var något som iakttogs redan af Samuel och som Kristus ej glömde, 1 S. 9:13; Mat. 14:19; 26:26.

Mattan, en af Jesu förfäder, Mat. 1:15.

Mattana, 4 M. 21:18, ett af israeliternas lägerställen öster om salthafvet.

Mattanja, 2 K. 24:17, se Zedekia 2.

Mattat, Lu. 3:24, 29, Mattata, v. 31, och Mattatias, v. 26, fyra af Jesu förfäder.

Mattei evangelium. Det första af de 4 evangelierna har af de gamla kyrkofäderna enhälligt tillskrifvits aposteln Matteus eller Levi. Lika enhälligt vittna de derom att det ursprungligen var skrifvet på landets språk arameiska, ehuru den grekiska öfversättningen deraf, som vi ega, måste vara af nästan lika hög ålder, emedan den citeras lika tidigt och lika allmänt af de gamle som de öfriga evangelierna. Emellertid har detta evangelium, sådant vi nu hafva det, i många hänseenden karakteren af ett originalverk, ej en öfversättning. De citat ur G. T. som deri förekomma i frälsarens tal, äro vanligen hemtade ur den grekiska Septuaginta och ej anförda efter ebreiskan. Uttrycken och vändningarne visa också ofta en öfverensstämmelse med Markus och Lukas, som styrker förmodan om ett grekiskt original. Syftemålet med detta evangelium är klart uttaladt i 1:1. Det vill visa att Jesus Kristus var Davids son, den år judarna utlofvade Messias, deras profet och konung, och härmed öfverensstämma alla de egendomliga drag som utmärka detsamma. Det meddelar Jesu slägtledning från Abraham, judiska folkets stamfader. det är evangelium om riket, Guds rike eller himmelriket, en benämning som endast finnes hos Matteus, och det öfver 20 gånger. Det är uppfyllelsens evangelium och hänvisar derföre alltid till huru profetiorna i Jesus nådde sin fullbordan -- »på det fullkomnas skulle» etc. läsa vi här oftare än annars. Det meddelar Jesu tal i stor utförlighet med rika citat ur G. T. och är derföre isynnerhet gifver sig i detta evangelium. Jfr sid. 109 f.

Matteus nämnes i de tre apostlaförteckningarna som en af Herrens tolf apostlar, Mar. 3:18; Lu. 6:15; i Mat. 10:3 kallad »Matteus publikanen». I Mat. 9:9 f. omtalas huru Jesus kallade honom till lärjunge, der han satt vid tullen i Kapernaum, och huru han lemnade allt och följde Jesus, och huru vid ett gästabud i hans hus strax derefter månge publikaner och syndare sutto till bords tillsamman med Jesus och hans lärjungar; hvilket väckte fariseernas harm. I Lu. 5:27 f. omtalas samma gästabud såsom anordnadt af publikanen Levi, strax efter det han mottagit Jesu kallelse; likaså i Mar. 2:14 f., der han kallas Levi, Alfei son. Man sluter häraf att aposteln Matteus är just densamme som Levi, Alfei son, och att detta senare varit hans egentliga namn, hvaremot Matteus (eb. Mattai, »Guds gåfva», Teodor) varit likasom ett tillnamn, hvarunder han var allmännare känd. Någre mena dock att Matteus och Levi varit två olika personer.

Mattias, en af de lärjungar som vandrat med Jesus hela tiden från Johannes' döpelse till Jesu himmelsfärd, valdes sedan i Judas Iskariots ställe till apostel, Ap. 1:21 f.

Matusala, se Metusalah.

Maussim, Da. 11:38, en gudomlighet som Antiokus Epifanes införde i Jerusalem, kanske den olympiske Jupiter, hvars bild af honom uppsattes i templet; det eb. ordet anses betyda »fästenas Gud».

Mea, ett af tornen på Jerusalems murar, Ne. 3:1; 12:39.

Meara (d. ä. grotta), Jos. 13:4, en ort inom zidoniernas område. Man har gissat på de märkvärdiga berghålor som finnas öster om Zidon.

Mebunnai, se Sibbekai.

Medad, se Eldad.

Medan, Keturas tredje son, en arabisk stam, 1 M. 25:2.

Medba, Medeba, moabitisk stad ö. om Jordan, gafs åt Rubens stam men innehades i en senare tid åter af moabiterna, 4 M. 21:30; Jos. 13:9, 16; Es. 15:2. I granskapet slog David ammoniterna, 1 Kr. 19:7 f. Betydliga ruiner med det gamla namnet Medeba finnas ännu qvar 1 mil s. om Hesbon.

Medelbalken, hvars nedslående Paulus omnämner i sina ord om det genom Jesus för hedningar och judar öppnade tillträdet till Gud, Ef. 2:13 f., torde innebära en hänsyftning antingen på förlåten i templet som remnade vid Jesu död, eller på det stängsel som skilde den yttersta af templets förgårdar, »hedningarnas förgård», från »qvinnornas förgård», och på hvilket funnos inskrifter, hvilka vid dödstraff förbjödo hedningar eller orena personer att träda inom detsamma, Ap. 21:28. Jfr Templet.

Mederna, folket i Medien, eb. Madaj, 1 M. 10:2, ett fruktbart och för sina hästar berömdt land söder och sydvest om Kaspiska hafvet, mellan Armenien i norr och Persien i söder, omfattande de landområden som nu kallas Aderbeidjan, Gilan, Masenderan och Irak Adjmi. Den norra delen kallades af grekerna Atropatene eller Lilla Medien, och den söderut belägna Stor-Medien. Mot den förra svarar den nuvarande persiska provinsen Aderbeidjan s.v. om Kaspiska hafvet, på alla sidor omgifven af höga ber, utom åt öster, der floden Kur eller Cyrus rinner ut i Kaspiska hafvet. Mot Stor-Medien svarar hufvudsakligen det nyare Irak Adjmi. Hufvudstäder voro Rages i norr och Edbatana (Ahmeta, Esr. 6:2, nu Hamadan) söderut. Enligt några fans det ännu ett Ekbatana i norra Medien.
Efter långvrig träldom under Assyrien reste sig mederne under Dejoces och Fraortes, gjorde sig under Cyaxares (omkring 630 f. K.?) oberoende, jfr Es. 13:17 f.; 21:2, och förblefvo i sjelfständighet, tills under Cyrus Medien förenades med Persien. På detta sätt reste sig det medo-persiska verldsväldet, och »persernas och medernas lag» nämnes ofta tillsamman, Est. 1:19, etc.; Da. 6:8, 12, etc. Så talas äfven om »konungarnas i Medien och Persien krönika», Est. 10:2. Också synes från denna tid allt framgent en sammanjemkning och förening egt rum emellan de båda folkens seder och bruk, gudsdyrkan och samhällsodling. Och iallmänhet synes det som kunde man af de gamla Zend-böckerna draga den slutsatsen, att meder, perser och baktrier ursprungligen varit blott ett folk, med ett gemensamt tungomål, det gamla Zend-språket, och en religion, nemligen dyrkan af »Ormuzd», (Ahura-Mazda, d. ä. den allvise Herren), det högsta väsendet, som de tillbådo under eldens symbol. De gåfvo äfven stjernorna och planeterna sin hyllning; ännu mera solen och månen. Presterna vid denna gudstjenst, de s.k. magerne voro af en medisk slägt, som fått sig anförtrodda vetenskapernas odling och de heliga brukens iakttagande. Ibland dessa prester och, såsom det tros, före Cyri tid uppträdde Zaratustra eller Zoroaster såsom reformator eller återställare af den urgamla men försummade ljusdyrkan, hvars anhängare bibehållit sig ända intill våra dagar i Persien och Indien under namnet Guebrer.
Medien nämnes först i bibeln såsom den del af Assyrien, dit de tio stammarne blefvo bortförda, 2 K. 17:6; 18:11. Mediens efterföljande historia är nära förenad med Persiens. Båda länderna kufvades af Alexander af Macedonien 330 f. K. och kommo i det följande seklet under parterna, sina östra grannar, med hvilka de omnämnas i Ap. 2:9.

Medlare kallas Mose såsom den genom hvilken Gud gaf Israel sin lag, Ga. 3:19; 5 M. 5:5. Om huru han trädde fram mellan Gud och folket, jfr 2 M. 20:19; 32:30 f.; 5 M. 5:23 f.; Ps. 106:23. Kristus är en medlare genom hvilken Gud gifvit ett nytt, ett bättre förbund, 1 Tim. 2:5; Eb. 8:6; 9:15; 12:24, och som alltid lefver och beder för de sina, Eb. 7:25; Ro. 8:34.

Mefiboset. 1. Sauls son med Rizpa, blef jemte sin broder Armoni och 5 andra af Sauls hus utlemnad åt gibeoniterna att hängas, till hämd för det blodbad Saul förut hade anstält bland gibeoniterna, 2 S. 21.8.

2. Jonatans son, Sauls sonson, som vid 5 års ålder släpptes af sin amma och blef krympling för hela lifvet, 2 S. 4:4. Då David kommit i lugn besittning af sitt rike, uppsökte han den i det aflägsna Lodebar boende Mefiboset, gaf honom plats vid sitt bord och skänkte honom Sauls egendomar, att af en gammal Sauls tjenare, Ziba, förvaltas, 2 S. 9. Då konungen sedermera flyktade för Absalom, och Ziba kom ut till honom med proviant, och David frågade efter Mefiboset, antydde Ziba, att Mefisboset höll sig qvar i staden i väntan på att någon gång komma på tronen. då gaf konungen åt Ziba all Mefibosets egendom, 2 S. 19:1 f. Men då David efter Absaloms fall kom tillbaka, helsades han hjertligt af Mefiboset, som betygade sin oskuld. Konungen befalde då, att de skulle dela egendomen. »Han må gerna taga alltsamman», sade Mefiboset, »sedan min herre konungen kommit hem med frid», 2 S. 19:24 f. David räddade sedermera Mefiboset undan gibeoniternas hämd, 2 S. 21:7. -- Mefiboset kallas i 1 Kr. 8:34; 9:40, Meribbaal.

Megiddo eller Megiddon, kananeisk konungastad i Isaskar, tilldelad Manasse, Jos. 12:21; 17:11; Do. 1:27; låg i sydvestrea delen af Jisreels slätt vid bäcken Kison, som kallas Megiddos vatten, Do. 5:19. Den gaf äfven slätten samma namn, Megiddos dal, 2 Kr. 35:22. Staden befästes af Salomo, 1 K. 9:15, och i dess närhet utkämpades flera strider; här stupade Sisera, Ahasja och Josia, Do. 5:19; 2 K. 9:27; 23:29; Sa. 12:11. Och enligt Up. 16:16 skall sista striden mot Antikrist utkämpas vid Harmageddon (Har Megiddo) d. ä. Megiddos ber, (Sv. Armageddon). Man söker Megiddos läge vid ruinorten Ledjûn, fordom en romersk militärstation Legio, norr om ruinorten Taannuk. Megiddo och Taanak nämnas tillsamman i Do. 1:27; 5:19 m.fl. st.

Mehola, se Abel-Mehola.

Meleas, en af Jesu förfäder, Lu. 3:31.

Melite, Ap. 28:1, nu Malta, en liten klippö i Medelhafvet, emellan Sicilien och Afrika, bekant för Pauli skeppsbrott och 3 månaders långa vistelse derstädes, Ap. 27:26 f. Öns läge och goda hamnar gjorde den redan tidigt till en vigtig punkt; redan fenicierna anlade der nybyggen; i persiska krigen kom den under romarne, och efter många vexlingar är den sedan 1814 en engelsk besittning. Ännu erinrar namnet »S:t Pauli vik» på öns nordvestra kust om Pauli landstigning.

Melki, två af Jesu förfäder, Lu. 3:24, 28.

Melkizedek, d. ä. rättfärdighetens konung, en kananeisk konung i Salem, och tillika den högste Gudens prest, hvilken mötte Abraham, sedan denne kommit åter från striden mot konungarna i norra Kanaan, bjöd honom bröd och vin, välsignade honom i Guds namn och erhöll af honom tionde af bytet, 1 M. 14:18 f. Den högt välsignade Abraham framstår här såsom ringare än den plötsligt framträdande kananeerkonungen, hvilken lika hastigt försvinner ur berättelsen. Under tusen år höres om honom intet. då blänker plötsligt hans namn fram för Israel ännu en gång i den 110 psalmens profetia om Messias, »en prest till evig tid efter Melkizedeks sätt». Åter förlöpa 1000 år, så visar Ebreerbrefvet, att i Jesus af Nazaret är den hemlighetsfulla gestaltens stora motbild kommen, Eb. 5:6, 10; 6:20, och utvecklar i kap. 7, hur Melkizedek på flera sätt förebildade Kristus: genom sitt namn, rättfärdighetens konung; genom sin stads namn, konung i Salem, d. ä. frid, alltså fridens konung; genom sitt plötsliga framträdande i berättelsen, »utan slägtregister», i det den intet nämner om hans fader, moder, födelse eller död; samt derigenom att han, ehuru ej af Levis presterliga stam, dock har ett så högt prestembete, att han af Levis stamfader tager emot tionde och gifver honom välsignelse, jfr Esr. 2:62; i allt detta en förebild till Honom, som ehuru af Judas stam var mycket högre än Levi och genom sitt eviga prestadöme afskaffade det levitiska prestadömet.

Melzar, i Da. 1:11, 16, ett ord som betyder väktare e. d.

Meloner, 4 M. 11:5, sannolikt vattenmeloner, som odlas mycket i alla varma länder, hafva mörkgrönt skal och innehålla en ymnig kylande saft. De uppnå ofta en längd af 2 à 3 fot. Israeliterna längtade efter dem under ökenvandringen.

Menahem, Gadis son, Israels 16:de konung, mördade sin företrädare Sallum och förde en 10-årig regering, utmärkt af grymheter, skändligheter och afguderi, 771 - 761 f. K. Då assyriske konungen Pul ryckte emot honom, måste han köpa sig hans ynnest med en tribut af 1,000 centner silfver (öfver 6 ½ mill. kr.), 2 K. 15:14 f. Menahem omtalas äfven att han betalade assyrierna penningegärder.

Mene, Mene, Tekel, Uparsin, d. ä. räknad, räknad, vägd och styckad, den skrift som af en hand tecknades på väggen i Belsazars gästabudssal, och som af hans visa ej kunde läsas men af Daniel uttyddes. Orden äro kaldeiska, och inneburo de att konungen var vägd och funnen för lätt af honom som väger andarna, Ords. 16:2 (eb.), och att hans rike skulle styckas af delande eröfrare, Da. 5:5, 25 f.

Meni, se Gad 4.

Menlig, oren, Mar. 7:2; Ap. 10:14 f.; Ro. 14:14.

Mennas, en af Jesu förfäder, Lu. 3:31.

Menniskans son eller Menniskosonen, en benämning som Jesus ofta använde om sig sjelf, och som dels afsåg hans verkliga mandom och innerliga förening med menniskoslägtet, Eb. 2:6 f., dels hänvisade till profetiorna i G. T., såsom synnerligast Daniels, k. 7.13, der Messias synes komma i skyarne såsom en menniskas son, jfr Ps. 8:5; Mat. 24:30; 26:64; Mar. 13:26; Lu. 21:27. Denna benämning förekommer om Jesus öfver 80 gånger i N. T., och det i all synnerhet hos Matteus, som just visar huru Jesus är profetiornas fullbordan.

Menniskobud, menniskostadgar, se Skriftlärde.

Merab, Sauls äldsta dotter, 1 S. 14:49, som var David lofvad, men gafs åt Adrie, från Mehola, 18:17, 19. Hennes 5 söner utlemnades åt gibeoniterna, 2 S. 21:8, jfr Adriel.

Merari, Levis tredje son, 1 M. 46:11, och stamfader för merariterna, som vid Sinai räknade 6,200 män, 4 M. 3:34. Under ökenvandringen hade de att fortskaffa bräderna till tabernaklet, skottstängerna, stolparne m.m., 4:29 f., hvartill gåfvos dem 4 tvåspänniga vagnar, 7:8. Åt merariterna gåfvos 12 städer i Sebulon och på andra sidan Jordan, Jos. 21:7, 34 f.

Mered, en israelit som äktade den egyptiska prinsessan Bitja, 1 Kr. 4:18.

Meriba, He. 47:19; 48:28, en ort nära Kades, der folket för andra gången, vid slutet af ökenvandringen, fick vatten ur klippan, 4 M. 20:11, 13, der dock Sv. har »Trätovattnet», såsom äfven i 5 M. 33:8; Ps. 81:8; 106:32; 4 M. 27:14; väl att skilja från ett annat Meriba i Refidims dal; se Massa.

Merib-baal, dens. s. Mefiboset 2.

Merkurius, se Jupiter.

Merob, dens. s. Merab.

Merodak, Jer. 50:2, en babylonisk afgud, på de assyriska monumenten kallad Marduk, en motsvarighet till romarnes Jupiter.

Merodak-Baladan, Es. 39:1; i 2 K. 20:12 Berodak-B., konung i Babel, skickade bref och skänker till Hiskia att lyckönska honom till återvunnen helsa. Namnets betydelse framgår af dess assyriska form Marduk-habal-iddina, d. ä. Merodak skänkte en son. Äfven kilskrifterna intyga att han regerade just vid Hiskias tid.

Merom, nu Hule, en alpsjö vid foten af Hermon, hvilken upptager de vattendrag, som förenade bilda Jordans flod; den är ungefär en mil lång och en half bred och är till formen lik ett päron, afsmalnande mot söder. Den är ganska grund och till stor del betäckt med vattenväxter; ofta uttorkar den om sommaren, så att endast Jordans strömfåra har något vatten, och då erbjuder dess igenväxta botten en säker tillflyktsort för en mängd vilda djur. Östra stranden är en ytterst fruktbar mark, der allt slags säd frodas utan särdeles besvär. Så väl sjelfva sjön som morasen deromkring äro betäckta med svärmar af vilda änder, gäss och en mängd andra vattenfoglar. I granskapet slog Josua det nordliga Kanaans småkonungar, anförda af Jabin i Hazor, Jos. 11:5 f. -- En utsigt öfver Merom, se Hermon.

Meros, stad nära Kison, hvilken förbannas i Deboras och Baraks sång, emedan den ej deltog i striden mot Jabin, Do. 5:23.

Mesa. 1. Gränsort för de joktanitiska araberna, 1 M. 10:30.

2. En konung i Moab, som bägrade Israels konung Joram den dryga tribut af 100,000 lam och 100,000 vädurar, som han erlagt till hans fader Ahab. Han anfölls då af Joram i förening med Juda och Edom och instängdes i sin hufvudfästning Kir-Hareset, men då han efter ett misslyckadt utfall offrade sin förstfödde son till brännoffer på muren, drog Israel hem igen och belägringen upphäfdes, 2 K. 3:4 f.; jfr 1:1.
Konungaböckernas korta notis om konung Mesa var under årtusenden allt hvad verlden visste om honom. Ingen annan urkund hade något att förtälja om denne moabitiske monark och hans strider mot Israel. Sedan 1870 har emellertid ett forntida monument trädt fram för verlden och just i denna fråga gifvit bibelns urgamla berättelse en sällsam bekräftelse, ett monument rest af konung Mesa sjelf, på hvilket han sjelf nämner sitt namn, omtalar sina strider mot Israel, skryter öfver sina segrar, berömmer sig öfver sin gud Kemos, som hulpit honom att bortröfva Jehovas heliga kärl, och uppräknar en mängd orter som han intagit, och af hvilka de flesta äro oss från bibeln bekanta. Detta monument är den ryktbara s.k. »moabitiska stenen», som först upptäcktes år 1868 af pastor Klein i närheten af Diban (Dibon) i Moab: ett svart basaltblock af omkring 3 fots höjd, på framsidan försedt med en inskrift af 34 rader med omkring 30 bokstäfver i hvarje rad. Då araberne märkte att europeerna ville komma åt stenen, slogo de sönder den, men man lyckades emellertid med enträgna bemödanden att komma öfver omkring tre femtedelar af den, och med hopfogande af dessa stycken samt med tillhjelp af pappersaftryck af inskriften, som gjordes innan den var stympad, har det blifvit möjligt att till större delen återfinna texten. Bokstafstecknen äro fornebreiska eller feniciska, och språket företer en förvånande likhet med ebreiskan, ej blott i stammar och ordformer, utan äfven i uttryckssätt. Sedan 1870 har denna inskrift varit föremål för en mängd afhandlingar och förklaringar i olika länder, och ehuru man vid flera ställen, der stycken af stenen fattats, eller texten varit dunkel, ej kommit till full visshet, har dock tillräckligt resultat vunnits för att gifva rätt till det omdömet, att denna moabitiska sten från 800-talet f. K., som ristades till Kemos' ära, nu vittnar till Jehovas ära om bibelns trovärdighet. Vi meddela här en öfversättning af detta vigtiga dokument.
»Jag Mesa, son af Kemos, är konung i Moab. Min fader regerade öfver Moab i trettio år; och jag regerar efter min fader. Och jag uppreser denna höjd åt Kemos i Karchah ... derföre att han frälste mig från alla förtryckare och lät mig se (min lust) på alla mina hatare. Israels konung ... och han förtryckte Moab många dagar; ty Kemos var förtörnad på sitt land. Och hans son efterträdde honom, och äfven han sade: Jag vill förtrycka Moab. I mina dagar sade (Kemos) ... och jag vill se till honom och hans hus, och förgörande vill jag förgöra Israel för evigt. Och Omri tog i besittning Medeba och innehade det ... och hans son, fyrtio år. Kemos ... öfver det i mina dagar. Och jag byggde Baal-Meon och gjorde deruti ... och ... Kirjatim. Och männen af Gad ... i landet från evighet (me'olam); och konungen af Israel befäste ... Och jag stred mot staden och intog honom och dödade allt folket i staden, till förnöjelse för Kemos, Moabs gud. Och jag bortförde derifrån ... inför Kemos i Kirjat; och jag förlade dit in männen af Saran och männen af Sachrat. Och Kemos sade till mig: ´Gå, tag in Nebo mot Israel´. Så gick jag om natten och stred emot det från morgonrodnadens uppgång till middag, och jag tog det och slog alla sju tusen (l. furstar) ... ty åt Astar-Kemos var bannet ... och jag tog derifrån Jehovas kärl och helgade dem för Kemos' ansigte. Och Israels konung befäste Jahaz och besatte det, då han krigade emot mig. Och Kemos dref honom ut för mitt ansigte. Och jag tog af Moab två hundra män, alla dess höfdingar, och anföll Jahaz och intog det för att lägga det till dibon. Jag byggde Karchah, skogen mur och ... mur; och jag byggde dess portar, och jag byggde dess torn, och jag byggde konungahuset, och jag gjorde förvaringsrum ... inom staden. Och der var ingen cistern inom muren i Karchah; och jag sade till allt folket: Gören eder sjelfva hvar och en sin cistern i sitt hus. Och jag gräfde dammen (eller: utfärdade förbudet?) för Karchah mot Israel. Jag byggde Aroer, och jag anlade vägen öfver Arnon. Jag byggde Bet-Bamot, ty det låg öde. Jag byggde Bezer, ty det ... femtio män af Dibon; ty hela Dibon var lydigt. Och jag ... Bikran, som jag lade till landet. Och jag byggde ... och Bet-Diblataim och Bet-Baal-Meon; och jag förlade der ... landet. Och Horonaim, der ... bodde ... Kemos sade till mig: gå ned, strid mot Horonaim och ... Kemos i mina dagar ...»
Jfr artiklarna af Geiger och Schlottmann m.fl. i Zeitschrift d. Deutsch. morg. Ges. 1870. Se äfven Nyström, Bibliotek för Bibl. Fornk., p. 148 f.

Mesak, dens. s. Misael, se Hananja 3.

Mesek. 1. Jafets sjette son, 1 M. 10:2, ett folk som dref handel med Tyrus, He. 27:13; nämnes i 38:2 f.; 39:1 jemte andra hednamagter, hvilka skola infalla i Kanaan under Gog, den fursten öfver Ros, Mesek och Tubal. Jfr He. 32:26. I Ps. 120:5 står Mesek såsom allmän benämning för vilda främmande folkslag.

2. Se Mas.

Mesopotamien, mellan strömmarna, det grekiska namnet för landet mellan floderna Evfrat och Tigris, hvilka begränsade det mot Arabien i v. och Assyrien i ö., medan mediska muren och Babylons kanaler skilde det från Babylonien i s., och Masiska bergen från Armenien i n. Invånarne, som härstammade från Aram, Sems son, voro beslägtade med israeliterna. Det gammaltestamentliga namnet för detta land är Aram-Naharaim, de två strömmarnas Aram. Se Syrien. Här bodde Terah och Abraham, 1 M. 11:31; Ap. 7:2; härifrån fick Isak Rebecka, 1 M. 24:10; här tjenade Jakob hos Laban, k. 28 - 31. Härifrån kom Bileam, 5 M. 23:4. Här herskade på domarenas tid Kusan-Risataim, Do. 3:8 f.; på Davids tid deltog Mesopotamien i ett krig emot Israel, 1 Kr. 19:6, 16. Men derefter var det alltid i beroende af verldsmagterna: assyrier (2 K. 19:12), perser, macedonier och romare efter hvarandra rådde deröfver; nu tillhör det turkarne. -- Bland dem som bevistade pingsthögtiden, voro äfven mesopotamier, Ap. 2:9.

Messias, eb. maschiah d. ä. smord, ett ord, som motsvaras af det grek. Kristus. Konungar, öfversteprester och stundom profeter smordes vid invigningen till sitt embete med den heliga smörjelseoljan; och derföre betyder smörja» ofta »inviga», och »smord» kallas den så invigde. så kallas Cyrus i Es. 45:1 »Herrens smorde», och öfverstepresten kallas i 3 M. 4:3, 5, 16 den smorde eller Messias. Företrädesvis utmärktes med namnet Messias den åt Israel af profeterna utlofvade och i alla tider väntade befriaren och konungen. Namnet antydde att han skulle i sig förena de tre embeten, hvartill man invigdes med smörjelse, att han skulle vara både konung, profet och prest. Af den mängd bibelställen, i hvilka löftet om Messias låter spåra sig likasom en röd tråd genom hela G. T., vilja vi blott hänvisa till några de förnämsta. Redan i paradiset utlofvas qvinnans säd, 1 M. 3:15; åt Abraham utlofvas en säd, i hvilken all jorden skall välsignas, 1 M. 12:3 (jfr Ga. 3:16). den döende Jakob skådar i honom hjelten eller fridsfursten och längtar efter Guds salighet, 1 M. 49:10, 18; Bileam talar om stjernan af Jakob och spiran af Israel, 4 M. 24:17, medan i 5 M. 18:15 f. tydligt nog talas om Kristi profetiska kall. Hanna, Samuels moder, är den första som sjunger om den »Smorde» då ännu ingen konung fans i Israel; Spurgeon till 1 S. 2:10, »Herren skall döma verldens ändar, gifva sin konung magt och upphöja sin smordes horn». (Familjebok, p. 223). En konung skulle han vara af Davids hus, Ps. 89:36, 37; (2 S. 23:3 f.), och dock tillika en öfversteprest, Ps. 110:4; jfr Sa. 6:12 f. Evig till sitt väsende, skulle han dock födas i en ringa stad, Mi. 5:2, och ehuru framträdande som ett litet bar, dock vara stark Gud och evig fader, Es. 9:6, Jehova, vår rättfärdighet, Jer. 23:6; jfr Mal. 3:1. se vidare Da. 9:24 f.; Es. 42:1 f.; 53; 61:1 f.; Ps. 2:6 f.; Hag. 2:10, hvilka ställen tala både om hans lidanden och förkastelse och hans slutliga segrar och allmänna herradöme. Det var i Jesus af Nazaret alla dessa profetior nådde sin fullbordan, i honom som var smord med ande utan mått, Jh. 3:34; Eb. 1:9; Ap. 4:27. sjelf tillämpade han på sig de gamla profetiorna om Messias och mottog utan gensägelse benämningen Messias eller Kristus, Mat. 16:16; 26:63 f.; Mar. 14:61 f.; Lu. 4:17 f.; Jh. 1:41; 6:69; 10:36. Jfr Petri predikningar om Kristus, Ap. 2:16 f.; 3:12 f. Likasom Kristus sjelf, så äro äfven hans lärjungar »smorde», 2 Kor. 1:21, med den heliges smörjelse, 1 Jh. 2:20, 27.
Om Messias, jfr vidare Ordet, Visheten.

Messing, gr. kalkolibanos, Up. 1:15; 2:18, betecknar någon dyrbar metall eller metallblandning som gaf ett starkt sken ifrån sig. Man jemför den »kostliga kopparn» i Esr. 8:27 och den »glödande kopparn» i Da. 10:6 samt det i He. 1:4, 27; 8:2 nämda haschmal (Sv. klart).

Mesullemet, Haruz' dotter, moder till konung Amon, 2 K. 21:19.

Metusael, Lameks fader, 1 M. 4:18.

Metusalah, Enoks eller Hanoks son och fader till Lamek 2, lefde längst af alla menniskor, 969 år, och dog året före den stora floden 1 M. 5:21 f.; i Lu. 3:37 kallad Matusala.

Meuniter, se Maoniter.

Meussal, se Vedan.

Midjan (Ap. 7:29 Madjan), Midjaniter, afkomlingar af Midjan, Abrahams fjerde son med Ketura, 1 M. 25:2, en arabstam, hvars egentliga hemvist synes varit landet öster om ælanitiska viken af Röda hafvet, der arabiske geografer förlägga staden Madian. De spredo sig likväl vidare omkring, norrut upp till Moabs land och vesterut ned öfver Sinai-halfön. Se 2 M. 3:1; 18:1. De benämnas stundom med det för de nordliga arabstammarna gemensamma namnet ismaeliter, 1 M. 37:25, 28, 36; Do. 8:24, ehuru de å andra sidan bestämdt skiljas ifrån dem. Af dessa och andra ställen synes att de voro ett mägtigt nomadfolk, rikt på hjordar, kameler och allehanda dyrbarheter, jfr Es. 60:6; Do. 7:12. Tillsamman med moabiterna lade de listiga planer för att förleda Israel till otukt och afguderi, 4 M. 22:4, 7; 25:1, 6, hvarföre Herren bjöd Israel att slå dem, 25:17 f.; 31. Under domaretiden blefvo de ett svårt plågoris för Guds folk och slogo med sin boskap och sina kameler som svärmar af gräshoppor ned öfver Israels mognande skördar och fredliga hyddor, så att folket sökte sin räddning i kulor och bergskrefvor. Under en sådan olyckstid uppträdde Gideon som befriare, Do. 6; 7; och länge lefde i Israel minnet af »Midjans tid», Es. 9:4, såsom en tid af stor nöd och stor hjelp; jfr Do. 9:17; Es. 10:26; Ps. 83:10, 12.
I trakten ö. om ælanitiska viken har man träffat märkliga spår af Midjans forna kultur och särskildt grufarbeten för både silfver och guld, bostadsruiner, smälthyttor, slagghögar, grafvar och katakomber. I bergen finas ännu malmstreck af både silfver och guld -- allt bekräftelser af bibelns uppgifter, 4 M. 31:50; Do. 8:21, 24; Es. 60:5 f.

Migdal-eder, se Eder 2.

Migdal-El, se Magdala.

Migdal-Gad, stad i Judas lågland, Jos. 15:37; kanske den nuv. byn Medjdel strax n.o. om Askalon.

Migdol, torn. 1. En ort i nordöstra Egypten, i hvars granskap israeliterne lägrade sig strax före gången genom Röda hafvet, 2 M. 14:2; 4 M. 33:7.

2. En stad i norra Egypten, som nämnes i motsats till Sevene i söder, för att utmärka hela landets utsträckning, He. 29:10; 30:6. Utvandrade judar hade der slagit sig ned på Jeremias tid, Je. 44:1; 46:14. Somlige mena, att detta Migdol är det.s.s. det föreg.

Migron. En eller två orter med detta namn, belägna i närheten af Mikmâs, nämnas i 1 S. 14:2 och Es. 10:28. Norr om Mikmâs finnas ruiner med namnet Makrûn.

Mika. 1. En efraimit i domarenas tid, kort efter Josua; stal 1,100 siklar silfver från sin moder men återstälde dem och använde dem med hennes samtycke till upprättande af en enskild helgedom med ett beläte och en kåpa, der han gjorde sin son till prest, hvarpå han hittade en levit som han tillsatte att sköta gudstjensten. Do. 17. Men nu kom en skara daniter och tog både prest och helgedomsredskap ifrån Mika och förde dem med sig till Lais eller Dan k. 18.

2. Mika, Jimlas son, en trogen och frimodig profet, som motsade 400 falska profeter och förutsade för Ahab utgången af hans och Josafats fälttåg mot Syrien. Han led svår försmädelse af den trotsige Zedekia och kastades af Ahab i fängelse att spisas med bedröfvelsens bröd och bedröfvelsens vatten. 1 K. 22:8 f.; 2 Kr. 18:7 f.

3. Mika af Moreset, en Herrens profet som verkade under judakonungarna Jotam, Ahas och Hiskia, alltså ungefär samtidigt med Esaia. En af hans profetior anfördes efter mer än hundra år till försvar för Jeremia, Mi. 3:12; Je. 26:18 f.

Mikael. 1. Fadren till Setur, en af de tolf spejarne, 4 M. 13:14.

2. »Öfverengeln» Mikael, som stred med djefvulen om Moses kropp, Ju. 9, »en af de yppersta furstar», Da. 10:13, 21, Guds folks skyddsengel, 12:1, som med sina skaror strider mot draken, Up. 12:7. Jfr Öfverengel.

Mikaja. 1. En af de furstar, som bistodo Josafat i hans reformation, 2 Kr. 17:7.

2. Gemarjas son, en ung furste vid Jojakims hof, som meddelade rådsherrarne Jeremias varningar, Je. 36:11 f.

Mikal, den yngre af Sauls två döttrar, 1 S. 14:49, som höll David kär, 1 S. 18:20. Då den äldre systern Merab som var David lofvad, gafs en annan, fick han löfte om Mikal och köpte sig henne till hustru med ett par hundra felisteers lif, 18:17 f. Mikal räddade genom list Davids lif undan Saul, 19:11 f. Denne gaf henne sedan åt Palti, 25:44, af hvilken David efter några år återtog henne, 2 S. 3:12 f. Öfver Davids glädje vid arkens flyttning till Jerusalem yttrade hon sig med förakt, 2 S. 6:16 f. Hon dog barnlös, v. 23. Om 2 S. 21:8, se Adriel.

Mikas profetia, den sjette af de s.k. mindre profeterna, innehåller, straffpredikningar från Herren genom Mika af Moreset mot Israels hufvudstad Samaria och mot Judas hufvudstad Jerusalem, Mi. 1:1. Mellan straffdomarna öfver synd och afguderi finnas ljufliga profetior om Kristi rike; märk isynnerhet den om Zions berg i 4:1 f., en profetia som Mika har gemensam med Esaia, 2:2 f. Jfr äfven Mi. 4:13 med Es. 41:15. Hans profetia om Messias' födelse i Betlehem, 5:2, var efter mer än 700 år i allas mun, Mat. 2:5 f.; Jh. 7:42. Boken består af tre afdelningar, k. 1, 2; 3 - 5; 6 - 7, hvardera börjande med en uppmaning att lyssna till Herrens ord. I 1:6 f. profeteras uttryckligt om Samarias fall, och i 3:12; 4:10 om Jerusalems fall och fångenskapen i Babel. Boken är författad under Hiskias tid, före Samarias fall, ung. mellan 728 - 721 f. K. Mika citeras af Kristus i Mat. 10:35; jfr Mi. 7:6.

Mikmâs, ort i Benjamin, en mil norr ut från Jerusalem, vid norra sidan af det pass, vid hvars södra sida låg Geba. Här fins ännu en liten by med namnet Mikmâs. Här lemnade Sanherib sin tross vid sitt anfall mot Jerusalem, Es. 10:28 (grt.). Jfr 1 S. 13:23; 14:4 f.; Ne. 7:31; 11:31. Jfr Geba.

Mil, se Mått.

Miletus, en rik och ansedd sjöstad på Mindre Asiens vestra kust, strax söder om floden Meanders utlopp; i äldsta tider hufvudstad i det gamla Jonien, förstördes den sedan af perserna; repade sig åter men fick dödsslaget af Alexander och bortsopades af turkarna från jorden. På sin sista resa till Jerusalem hade, Paulus här ett rörande afskedsmöte med de äldste från Efesus, Ap. 20:15 f. Af 2 Tim. 4:20 vill synas, att Paulus der gjorde ett senare besök. Se Trofimus.

Milka, Nahors' hustru, 1 M. 11:29.

Milkom, se Molek.

Millo. 1. En del af Jerusalems befästning, ytterligare befäst af David, Salomo och Hiskia, 2 S. 5:9; 1 K. 9:15; 2 Kr. 32:5. I ett dertill hörande hus, det s.k. Miilohuset dödades Joas, 2 K. 12:20.

2. Ett fäste i Sikem, Do. 9:6, 20.

Mina, se Penningar, Vigt.

Minnesoffer, se under Horeri.

Minni, Je. 51:27, ett armeniskt folk, hos Josefus kalladt Minyer, och i de assyriska inskrifterna Mannäer; sökes i närheten af sjön Van.

Minnit, en ort i Ammons land, der Jeftah slog ammoniterna, Do. 11:33, och hvars hvete fördes till Tyri marknad, He. 27:17.

Miplezet, 1 K. 15:13, se Asa.

Mirjam, Moses och Arons syster, 4 M. 26:59, troligen dens. som vaktade Mose i kistan och skaffade honom hans moder till amma, 2 M. 2:4 f.; Mik. 6:4. Såsom profetissa' ledde hon qvinnornas sång vid egyptiernas undergång, 2 M. 15:20 f. Hennes knot mot Mose för det han tagit en etiopiska till hustru, straffades med spetelska, 4 M. 12; 5 M. 24:9 men på brödernas förbön blef hon återstäld. Mot slutet af ökenvandringen blef hon död och begrafven vid Kades-Barnea, 4 M. 20:1.

Misael. 1. En af Arons kusiner, 2 M. 6:22, måste jemte sin broder Elzafan ombesörja Arons söners begrafning, 3 M. 10:4.

2. Dens. s. Mesak, se Hananja 3.

Miseal, levitstad i Asers stam, Jos. 19:26; 21:30.

Mispat, se Kades.

Misrefot-Majim, se Varma vattnet.

Misstankeoffer, se under Horeri.

Mitylene, hufvudstad på ön Lesbos vid Mindre Asiens nordvestra kust, rik och praktfull och ryktbar för vitterhet; dess ruiner ses ännu vid den nuvarande hufvudstaden Kastro. Ap. 20:14.

Mizpa, eb. vakt, vårdtorn. 1. Den minnesvård som restes af Jakob och Laban, 1 M 31:49 (Sv. vård), se Galed; sannolikt samma ort som

2. En stad i Gilead, Os. 5:1, domaren Jeftahs hemort, Do. 10:17; 11:11, 29, 34. Jfr Rama 6.

3. En stad i Moab, 1 S. 22:3.

4. En dal vid Hermons fot, Jos. 11:3, 8.

5. En stad i Judas lågland, Jos. 15:38 (Sv. Mizpe).

6. Stad i Benjamin, en mötesplats för stammarne i domarenas tid, Jos. 18:26; Do. 20:1, 3; 21:1. Här offrade och dömde Samuel, och här korades Saul till konung, 1 S. 7:5 f.; 10:17. Staden befästes af Asa, 1 K. 15:22; Je. 41:9, och var ståthållarens residens under Nebukadnezar, Je. 40:6; Ne. 3:7; 2 K. 25:23. Detta Samuels Mizpa (»fordomdags ett bönerum för Israel», 1 Mack. 3:46) återfinner man i den lilla byn Nebi Samuîl på en betydande höjd omkr. ½ mil n.v. om Jerusalem, det högsta berget i dess omgifning, 914 mr öfver hafvet. Traditionen betraktar denna ort som Samuels födelseort, hem och begrafningsplats, och i en moské visa muhammedanerne hans graf.

Mizraim, Hams andre son, 1 M. 10:6, egyptiernas stamfader.

Mjölk af kor, får, getter och kameler var ett hufvudsakligt näringsmedel hos israeliterna och i orienten öfverhufvud, 1 M. 32:15; 5 M. 32:14; Or. 27:27, och nutidens beduiner lefva ofta långa tider på intet annat än mjölk. Mjölk, vin och honung var tecken till välmåga och välsignelse, 1 M. 49:12; 4 M. 16:13; Jos. 5:6; Es. 55:1. Den förvarades i läglar af skinn, Do. 4:19, och förtärdes antingen söt och tunn eller ock stelnad såsom långmjölk (jfr Smör, Ost). Mjölk står som sinnebild af den rena, oförfalskade sanningen, 1 Pe. 2:2 i Eb. 5:12 f. och 1 Kor. 3:2 betecknas dermed den kristna lärans begynnelsegrunder.

Mnason från Cypern, en gammal lärjunge, som herbergerade Paulus i sitt hem i Jerusalem, Ap. 21:16.

Moab, den ene af Lots söner, stamfader till moabiterna, 1 M. 19:37, hvilka bodde i landet Moab ö. om Döda hafvet, s. om Arnon. De utdrefvo jettefolket Emeerna, 5 M. 2:10 f., utsträckte en tid sitt välde längre norrut ända till Jabbok, så att landet midt emot Jeriko kallades Moabs land, 4 M. 22:1; 5 M. 1:5; 29:1; Jos. 13:32. Sedan måste de draga sig tillbaka öfver Arnon för amoreerna, 4 M. 21:13, 26; Do. 11:13 f., hvilka dock måste lemna landet åt Mose, som gaf det åt Rubens stam, 4 M. 32. Då Israel drog ut ur Egypten, mötte dem Moabs folk med farliga anslag, 4 M. 22 - 24, och ehuru de skonades för svärdet, 5 M. 2:8 f., uttalades dock öfver dem en svår dom, 23:3 f. De voro grofve afgudadyrkare; Kemos och Baal-Peor egnade de en oren hyllning, 4 M. 25; 1 K. 11:7; Os. 9:10. Moabiterne kallas också derföre »Kemos' folk», 4 M. 21:29. De lågo vanligen i krig med Israel, såsom i Eglons, Do. 3:12 f., Sauls, 1 S. 14:47, Davids, 2 S. 8:2, 12, Jorams och Jerobeams dagar, 2 K. 3; 13:20. De hjelpte äfven Nebukadnezar emot Israel, 2 K. 24:2; jfr He. 25:8 f. Af Es. 15 och 16 synes det som de sedan återvunnit sina gamla besittningar norr om Arnon. Deras land, som fordom var rikt och fruktbart, är nu en vild öken, som med sina nakna ruiner af tempel, grafvar, murar m.m. talar ett språk som bestyrker profetians sanning, 4 M. 24:17; Je. 48; Am. 2:1 f. I de senaste åren har man inom Moabs område funnit väldiga stenmonument af det slag arkeologerne kalla dösar (eller dolmens), stoder och stensättningar, somliga af de förstnämda af så väldiga proportioner, att det behöfts jettekrafter för att uppresa dem; jfr 5 M. 2:11 om Moabs urinvånare. Och den under Mesa omnämda moabitiska stenens språk vittnar tydligt, att Moabs folk var nära beslägtadt med Israels folk, och att de religiösa åskådningsformerna hos dem båda voro mycket öfverensstämmande, på samma gång innehållet var väsentligt olika. Se sid. 294.
Moab dömdes att blifva en evig ödemark, Zef. 2:9, men »i den yttersta tiden skall jag återupprätta Moab, säger Herren», Je. 48:47.

Moder. Lagen ställer modren i hennes rättigheter öfver barnen och med afseende på den henne skyldiga vördnaden öfverallt vid fadrens sida, 2 M. 20:12; 3 M. 19:3; 5 M. 27:16; Or. 10:1; 17:25; He. 22:7; Mi. 7:6. Den regerande konungens moder njöt isynnerhet stort anseende, 1 K. 2:19, jfr Or. 31:1, hvarföre ofta vid en konungs tillträde hans moder äfven nämnes, 1 K. 15:2, 10 (der »moder» trol. står för »farmoder»); 2 K. 12:1 etc. I bildlig bemärkelse kallas en hufvudstad en moder i landet, 2 S. 20:19, i motsats till småstäderna som kallas döttrar, 4 M. 21:25; ett folk kallas sina anhörigas moder, Es. 50:1; Je. 50:12; He. 23:2; Jerusalem, det som ofvantill är, alla trognas moder, Gal. 4:26; Babylon, modren till skökorna och styggelserna på jorden, Up. 17:5.

Mof, Os. 9:6, se Nof.

Molada, stad i Juda, sedermera gifven åt Simeon, Jos. 15:26; 19:2; 1 Kr. 4:28; Ne. 11:26. Dess ruiner och brunnar träffar man vid Tel-Milh 2 mil ö. om Beer-Seba.

Molek, i K. 11:7, Molok, Ap. 7:43, eller Milkom, 1 K. 11:5, äfven kallad Malkam, Je. 49:1; Zef. 1:5; Am. 1:15 (eb. för »deras konung»), en afskyvärd eldgud, som företrädesvis dyrkades af ammoniterna såsom deras högste gud eller konung, deraf namnet; en motsvarighet till Baal, feniciernas solgud, se Je. 32:35. Lagen förbjöd strängeligen att gifva barnen till eldsoffer åt Molok, 3 M. 18:21; jfr 20:2; 5 M. 12:31, men både under ökenvandringen och efter bosättningen i Kanaan bedrefs ändå Molokstjenst af Guds folk, Am. 5:26; 1 K. 11:5, 7, så att man lät barnen »gå genom eld» åt Molok, 2 K. 23:10. Konung Ahas uppbrände sina barn åt afgudar, 2 Kr. 28:3. Jfr Je. 7:31 32:35. Enligt senare judiska berättelser offrades barnen åt Molok på det sätt, att gudens bild som var försedd med tjurhufvud och utsträckta armar, uppeldades inifrån, tills den blef glödande, hvarpå man lade i dess händer de små offren, hvilkas skrik man öfverröstade med larmande musik. En del bibeltolkare äro deremot af den mening att barnen som brändes åt Molok, slagtades först, He. 16:21; 23:39; Es. 57:5; Ps. 106:37. Se Hinnom. »Moloks hydda», Am. 5:26; Ap. 7:43, var kanske ett tält eller skrin, hvaruti afgudens bild fördes omkring i processioner.

Molk, 3 M. 11:30, se Ödlor.

Moln bådade regn, då de uppstego från Medelhafvet, 1 K. 18:44; Lu. 12:54. Ofta stå de som bilder af krigshärar och stora folkskaror, Es. 60:8; Je. 4:13; Eb. 12:1 (hop, egentl. molnsky). Stundom betecknade de Guds närvaro, såsom vid berget Sinai, 2 M. 19:9; 24:12 f.; i tabernaklet och templet, 2 M. 40:34; 1 K. 8:10, i molnstoden, 2 M. 13:21, såväl som på förklaringsberget, Mat. 17:5. Jfr äfven Ps. 18:12; 97:2; Mat. 24:30; Up. 14:14 f.

Morbroder, Am. 6:10, se .p. 47.

Mord. Skilnaden mellan uppsåtligt mord och vådadråp är tydligt utmärkt i lagen, 2 M. 21:12 f.; 4 M. 35:16 f.; 5 M. 19:4 f.; hvarest angifvas två kännetecken som, ett eller båda, gifva ett dråpslag karakteren af mord, nemligen dels begagnandet af vapen eller tillhygge, dels förut befintlig ovänskap mellan parterna; saknas dessa tecken, är handlingen att betrakta som dråp. Att döda en inbrottstjuf var brott om dagen, men ej om natten, 2 M. 22:2 f. För den ofrivillige mandråparen öppnades en säker tillflykt i fristäderna, men hvarken fristad eller altare kunde skydda en mördare, 2 M. 21:13 f.; 4 M. 35:31 f.; 5 M. 19:11 f.; 1 K. 2:5, 6, 28 f. Uppsåtligt mord kräfde mördarens lif, 3 M. 24:17, en grundlag som erkändes redan af Kain, den förste mördaren, 1 M. 4:14, uttalades tydligt af Jehova redan i 1 M. 9:5 f. och äfven hos hednafolken var afgjord, Ap. 28:4. Mördaren skulle genast stenas efter intyg af minst 2 vittnen, 4 M. 35:30. Påträffades en mördad ute på marken, och mördaren ej var känd, så måste närmaste stad försonas med särskildt offer af en ung qviga, 5 M. 21:1 f. På mångfaldiga sätt uttrycker Gud sin ovilja mot detta brott och försäkrar om dess hämnande, 5 M. 32:43; Ps. 9:13; Os. 1:4; Up. 22:15. Kristus dömer lika strängt blott den mordiska eller hatfulla tanken, Mat. 5:21 f.; 1 Joh. 3:15. I lagen säges intet om sjelfmord; historien dömer deröfver i Sauls, Ahitofels och Judas' fall, 1 S. 31:4; 2 S. 17:23; Ap. 1:18. I Ap. 16:28 uttalas domen deröfver: »Gör dig sjelf intet ondt.»

Mordekai, Jairs son af Benjamins stam, hvars farfars far Kis blifvit bortförd till Babylon med Jojakin, Est. 2:5, upptog till sitt barn den faderlösa Ester, steg högt vid persiske konungen Ahasveros' hof, blef, sjelf underbart räddad, ett medel att rädda sitt folk och stiftade purimfesten till åminnelse deraf, Est. 8 - 10.

More. 1. En ek eller eklund nära Sikem, 5 M. 11:30, der Abraham först slog upp sitt tält i Kanaan, 1 M. 12:6.

2. En bergshöjd vid Jisreels slätt, Do. 7:1, kanske det nu s.k. lilla Hermon, berget Dahi s. om Nazaret.

Moreset-Gat, eb., stad i sydvestra Juda, Mi. 1:14, kanske samma ort som det Moreset, hvarifrån profeten Mika härstammade, Mi. 1:1; Je. 26:18 (Sv. Maresa, Moresa).

Morgon- och afton-offer. Enligt föreskrifterna i 2 M. 29:38 f. och 4 M. 28:3 f. skulle det dagliga brännoffret för beständigt frambäras på altaret, nemligen på morgonen ett årsgammalt lam med dertill hörande spisoffer och drickoffer af hvetemjöl, olja och vin, hvarjemte ett rökoffer af välluktande rökverk skulle samtidigt brännas på rökelsealtaret. Det andra lammet skulle offras, jemte motsvarande spisoffer, drickoffer och rökelse, i aftonstunden, egentl. »mellan de två aftnarna», 2 M. 29:39, 41 d. ä. under tiden mellan solens nedgång och mörkningen, enligt karaiternas och samariternas tolkning, hvilket är sannolikast (jfr 5 M. 16:6); eller ock under tiden från solens lutning till dess nedergång, såsom fariseerne och rabbinerne mena. Vid denna tid, mellan aftnarna, skulle ock påskalammet slagtas, 2 M. 12:6, »vid solnedgången kl. 6, alltså på sjelfva gränsen mellan föraftonen (kl. 3 - 6 e. m.) och senaftonen (kl. 6 - 9)». Mel. Efter de nyssnämda spisoffren kallade man morgonen »den tid då morgonspisoffret frambäres», 2 K. 3:20, likasom aftonen hette (tiden för) »aftonspisoffret», Esr. 9:4 f.; Da. 9:21. Jfr Davids bön i Ps. 141:2.

Morgongåfva, 1 M. 34:12; 2 M. 22:16; 1 S. 18:25, den gåfva brudgummen måste erlägga till brudens anhöriga. Jakobs morgongåfva var en 14-årig tjenstetid, 1 M. 29:18 f. Se Äktenskap.

Morgonstjerna, se Stjernor.

Moria. 1. Det land, dit Abraham af Herren sändes att offra sin son på det berg (eb. »ett af bergen») som särskildt skulle för honom betecknas, 1 M. 22:2. Många tro att detta land var trakten kring Jerusalem, och att berget var det

2. Moria hvarpå Salomo byggde Herrens tempel, 2 Kr. 3:1, samma ställe der David hade offrat på den af Aravna köpta trösklogen, 2 S. 24:16 f. ; jfr 1 Kr. 22:1. Se Jerusalem, sid. 206.

Mortare, d. ä. mortel, ett husgeråd hvaruti ebreerne stötte mannat i öknen, 4 M. 11:8, och hvari man äfven stundom krossade säden, Or. 27:22.

Mose, Israels store profet och lagstiftare, född i Egypten omkring 1570 f. K. af Kehats son, Levis sonson, Amram och hans moster Jokebed, 2 M. 6:20, broder till Mirjam och Aron, 4 M. 26:59, tre år yngre än den senare, 2 M. 7:7. Hans historia sönderfaller i tre tydligt begränsade perioder, hvardera af fyrtio år, nemligen uppfostringstiden, herdetiden och ökenvandringen, Ap. 7:23, 30, 36. Den första börjar med hans barndom, då han af sin moder, som icke längre kunde dölja det vackra barnet, tre månader gammal utlades i en liten rörkista bland vassen Nilfloden, 2 M. 2:1 f. Der fans han af Faraos dotter, som upptog honom till sitt barn och gaf honom namnet Mose, eb. Moscheh, ty, sade hon, »ur vattnet har jag dragit honom»; ett namn som kan härledas af det eb. maschah, draga, Ps. 18:17, eller af de egyptiska orden mo, vatten, och ushe, frälst, alltså: frälst ur vattnet. Genom sin systers påpasslighet fick han sin moder till amma, uppfostrades sedan vid Faraos hof, der han blef lärd i all egyptiernas visdom och vardt mägtig i ord och gerningar, Ap. 7:22. Den andra perioden började med hans flykt till Midjan, sedan han i patriotisk ifver slagit ned en egyptier och ådragit sig motvilja för sitt förlikningsförsök emellan två ebreer (ett bevis för berättelsens sanning!), 2 M. 2:11 f. Undan Faraos hämd flydde han nu till Midjan och lefde som en arab i fyrtio år. Genom sin hjelpsamhet mot presten Jetros döttrar kom han in i hans hus, fick hans dotter Zippora till hustru och födde med henne sönerna Gersom och Elieser, 2 M. 18:3 f., vallade sin svärfaders hjordar och gjordes förtrogen med alla herdelifvets faror och besvär, 2 M. 2:15 f. I denna öknens enslighet likasom förut genom Egyptens visdom beredde Gud honom till det »utkorade redskap» han skulle blifva för sitt folk under den tredje tiderymden af sitt lif, hvilken sträckte sig från den stund han kallades af Herren i den brinnande busken vid Horeb, 2 M. 3, tilldess han från Pisgas höjd fick se Kanaans ljufliga berg och så dö. Till den sista perioden, 2 M. 7:7, hör allt det vi känna om hans uppträdande inför Farao, hans underverk inför honom, 2 M. 5 f., den första pasah-måltiden och gången genom Röda hafvet, k. 12 - 14, lagens mottagande, k. 19 f., gudstjenstens inrättande m.m., k. 25 f. »Öfver hela Herrens hus var han betrodd», så vittnade Gud sjelf om honom, 4 M. 12:7, och aposteln säger att han var trogen i hela Guds hus, såsom en tjenare till vittnesbörd om det som skulle förkunnas, Eb. 3:2, 5. Ty Herren »talade till honom muntligen, åskådligt och icke i gåtor», och »Herrens gestalt fick han skåda», 4 M. 12:8. Han »talade med honom ansigte mot ansigte, såsom en man talar med en annan», 2 M. 33:11. Likväl fick han icke sjelf komma in i Kanaans land för sin synd vid Meriba, 4 M. 20:8 f.; 5 M. 1:37; 3:26. Sedan han fört Israel till landets gränser, fick han från Pisgas höjd se dess härlighet, hvarpå han dog der i Moabs land, och Herren begrof honom i en dal i Moabs land, midt emot Bet-Peor, och ingen har fått veta hans graf allt intill denna dag, 5 M. 34. Han var 120 år gammal då han dog, klarögd och bibehållen, v. 7. Om Moses kropp måste öfverengeln Mikael utkämpa en strid mot djefvulen, Jud. 9, men den blef ej förgängelsens rof. Förhärligad fick Mose på förklaringsberget samtala med Messias, Lu. 9:31.
Moses inrättningar och lagar röja uti allt en ande af frihet, renhet, förståndsskärpa, rättvisa och mildhet, som vi förgäfves söka i hela den hedniska forntiden; och framför allt känna vi uti dem närvaron af en öfver allt annat höjd kärlek, vördnad och lydnad för Gud. Genom dem danades och utbildades ebreernas karakter, så att de från att vara en hop af herdar blefvo ett åkerbrukande och fast boende folk. Genom detta folk och genom bibeln hafva de mosaiska institutionerna gjort sitt inflytande gällande öfver hela verlden, och ofta har, äfven der deras bokstaf gåtts förbi, deras ande likväl gjort sig rådande. Judarne hafva alltid hållit Mose i hög ära såsom den mest framstående personen i alla deras tideböcker och såsom skaparen af alla deras rätts- och religionsinstitutioner. Talrika ställen i både G. och N. T. vittna om det minne hvaruti hans namn lefde. Se Ps. 103:7; 105:26; 106:23; Es. 63:12; Je. 15:1; Da. 9:11; Mat. 8:4; Lu. 24:27; Jh. 1:17; 5:45; 9:28; Ap. 7:20, 37; Eb. 3; 11:23 f.
I allt det ädla han gjorde och tänkte, var han blott ett verktyg i den högstes hand. Ehuru af naturen benäget till vrede och otålighet, hade dock hans lynne genom gudomlig uppfostran blifvit så kufvadt, att han kallas »en ganska saktmodig man, öfver alla menniskor på jorden», 4 M. 12:3; ett vittnesbörd som vinner i betydelse just genom hvad samma Moseböcker berätta om hans förseelser. Många sidor af hans lif, verksamhet och karakter äro märkliga förebilder af Kristus i olika hänseenden -- såsom frälsaren, herren och ledsagaren för sitt folk, bärande dem på sitt hjerta, medlande för dem (2 M. 32:32; 4 M. 11:2; 12:13), hjelpande, lärande och närande dem allt igenom, ända till det himmelska Kanaan. Alla de mosaiska inrättningarne syftade på Kristus; och sjelf fick Mose, årtusenden efter sin död, på »det heliga berget» jemte Elia hembära sin hyllning åt den profet han hade förebådat, större än honom sjelf, 5 M. 18:15 f., skåda, såsom han önskat, »det goda landet på andra sidan Jordan, de goda berg och Libanon», 5 M. 3:25, och samtala med frälsaren om det härligaste af alla ämnen, »hans bortgång som han fullborda skulle i Jerusalem», Lu. 9:31. Likasom den drifvande kraften i Moses inre och yttre lif enligt Eb. 11:24 f. var den tro, som höll sig vid den osynlige, och som gjorde att han hellre led bedröfvelse med Guds folk än han hade lust i synden, samma tro som nu binder själarna vid Kristus om hvilken Mose skref, Jh. 5:46, så kallas också de frälste segervinnarnes sång i Up. 15:3 Moses, Guds tjenares, sång och Lammets sång.
Denne märkvärdige man hafva vi att betrakta, icke blott såsom medlare, lagstiftare och folkledare, utan äfven såsom profet, i en sådan betydelse af detta ordet, att derunder inbegripes både siareblicken, skaldegåfvan och skriftställareförmågan. Ty i alla dessa hänseenden var han framstående. Såsom profet talade han om stammarnas framtid, 5 M. 33, om Kristi embete, om templets tjenst och konungens hof, 5 M. 17; 18. Såsom skald känna vi honom sådana stycken som »den sång Mose och Israels barn sjöngo till Herren» efter gången genom Röda hafvet, 2 M. 15:1 f.; krigssången mot Amalek, 17:16, och i utbrottet mot kalflarmet, 32:18. Sannolikt härröra äfven från honom eller hans närmaste efterföljare de i »boken om Herrens strider» förvarade krigssånger, 4 M. 21:14 f., 27f., samt sången om brunnen, 21:17 f. Vi påminna slutligen om de härliga styckena: »Moses lofsång» om Israels storhet och förfall, 5 M. 32:1 f., samt »den välsignelsen, hvarmed Mose, Guds man, välsignade Israels barn före sin död», 5 M. 33. Mose tillskrifves äfven den 90:de psalmen, »En bön af Mose, den Guds mannen». Såsom skriftställare framstår han i de fem Moseböckerna.

De fem Moseböckerna, som ofta med ett gemensamt namn kallas pentatevken (d. ä. den femfaldiga [boken]), utgjorde ursprungligen ett sammanhängande helt, benämdt med ett enda namn »Moses lag», Esr. 7:6, eller »Moses bok», Esr. 6:18; Ne. 13:1, eller »Moses lagbok», Ne. 8:1. Den kallas af judarne ännu blott Torah (lagen) eller Torat Moschéh (Moses lag). Arbetets indelning i fem delar är sannolikt ett verk af de grekiska öfversättarne; ty de särskilda böckernas namn äro ej ebreiska, utan grekiska; på ebreiska nämnas de blott efter begynnelseorden i hvarje. Angående pentatevkens författare må vi anmärka, att ehuru vi på goda skäl hålla före, att allt det hufvudsakliga af densamma förskrifver sig från Mose, som på Guds befallning nedskref hvarjehanda, 2 M. 17:14; 24:4, 7; 34:27; 4 M. 33:2; 5 M. 31:24, detta alldeles icke hindrar, del att Mose kunnat begagna äldre källor, dels att här och der små upplysningar eller anmärkningar efteråt blifvit tillagda, dels ändtligen att slutet af femte Moseboken (om Moses död) blifvit tillagdt af annan hand. Jfr Jesu ord i Jh. 5:46. Ett stöd för antagandet af flera författare till Moseböckerna tror man sig finna i Esr. 9:11, der ett ställe anföres ur 5 M. 7:2 f. med dessa orden: »såsom du befalt genom dina tjenare profeterna». Handskrifter af pentatevken utgöra en enda rulle eller volym och indelas ej i böcker utan i större och mindre stycken, kallade parschiot sedarim. Dessa parschiot äro indelade så, att hela Moseböckerna af judarne genomläsas i synagogorna en gång om året stycke efter stycke jemte motsvarande stycken ur profeterna, de s.k. haftarot. Se sid. 305. Innehållet är också ett enda sammanhängande. Det är icke blott och bart en samling af lösryckta stycken, då och då hopfogade på slump, utan det hela bär tydliga spår af ordning och planmessighet.
Första Moseboken, kallad Genesis (Ursprungsboken, om alltings begynnelse), omfattar tiden från verldens skapelse till Israels folks invandring i Egypten. Den kan indelas i tvenne hufvudafdelningar, af hvilka den förra (k. 1 - 11) afhandlar menniskoslägtets urhistoria, och den senare (k. 12 - 50), grundläggningen till egendomsfolkets historia de äldsta fädernas lefnadsskickelser. I den förra talas om Adams och Evas skapelse och ursprungliga tillstånd, syndafallet, slägtets tillväxt, ondskans tillväxt, vredens flod och Noahs räddning arken; vidare om Noahs efterkommande och folkens utbredning efter språkförbistringen i Babel. I den senare finna vi utförliga berättelser om Abraham, k. 12 - 25, hans son och sonson Isak och Jakob, k. 26 - 36, samt Jakobs efterkommande, isynnerhet Juda och Josef, k. 37 - 50. Boken slutar med berättelsen om Josefs död.
Genesis innehåller (tillika med de första kapitlen af Exodus) en beskrifning öfver de steg som ledde till upprättandet af teokratien d. ä. det styrelsesätt, i hvilket Gud ville sjelf vara omedelbart herre och konung inom ett visst folk, genom hvilket han ville gifva frälsning åt en förlorad verld. Jfr sid. 247. Det ingår då i författarens plan att utveckla verldens gudomliga ursprung och inredning, för att visa först betydelsen af Abrahams kallelse och sedan den verkliga beskaffenheten af den judiska teokratien. Han börjar med verldens skapelse, emedan den Gud som skapade verlden, och den Gud som uppenbarade sig för fäderna, är en och samma Gud. Genesis har således på samma gång ett enskildt och ett allmänt syfte. Den omfattar verlden; den talar om Gud såsom hela menniskoslägtets Gud. Men såsom inledning till Israels historia, gör den det allmänna syftemålet underordnadt under det enskilda och nationela. Fem hufvudpersoner äro de pelare -- så att säga ---- på hvilka hela byggnaden hvilar: Adam, Noah, Abraham, Isak och Jakob. Genom det hela af dessas historia ser man en egen särskild plan beständigt iakttagen. Guds förhållande till Israel är författarens ständiga ögonmärke, och det han alltigenom söker framhålla. Historien om den utvalda säden, som gjordes till arfvingar af löftet och ombetroddes de gudomliga orden, Ro. 3:2; 9:4, är den enda historia som förklarar menniskans förhållande till Gud. Uti dess ljus blifver all annan historia belyst och skall kunna läsas, då tiden är inne.
Andra Moseboken, kallad Exodus (Utgång, emedan den talas om israeliternas utgång ur Egypten), omfattar israeliternas historia under tiden från Josefs död till andra året efter uttåget ur Egypten. Den berättar om israeliternas förtryck, k. 1, och deras befrielse derur genom Mose samt påskhögtidens instiftande, k. 2 - 12:28; vidare gången genom Röda hafvet och vandringen till Sinai, k. 12:29 - k. 18; lagens utgifvande, k. 19 - 24; föreskrifter om tabernaklet och gudstjensten, k. 25 - 31; folkets afgudadyrkan och Moses förbön, k. 32 - 34, samt tabernaklets inredning och invigning, k. 35 - 40. Bokens ändamål är icke blott att bevara minnet af uttåget ur Egypten utan äfven att gifva en förebildlig framställning af Guds församling i hennes strider och segervinningar; att påpeka Guds öfver henne vakande öga och de domar han tillskickar hennes fiender. Den visar klart uppfyllelsen af de gudomliga löften och profetior som gåfvos Abraham: att hans afkomma skulle blifva talrik, 1 M. 15:5; 17:4 f.; 46:27; jfr 4 M. 1:1 f., 46, och att de skulle plågas i ett främmande land, hvarifrån de i fjerde slägtled skulle utgå med stor rikedom, 1 M. 15:13 f.; 2 M. 12:40 f. I många enskildheter är deras uttåg förebildande och belysande med afseende på den kristna församlingens tillstånd. Se 1 Kor. 10 och Ebreerbrefvet. I andra Moseboken möter oss samma engel, som under hela Jakobs lif var hans hjelp, 1 M. 48:15 f., här uppenbarande sig såsom Israels förlossare. Engeln-Jehova kallar sig här Abrahams Gud, »Jag är den jag är», 2 M. 3:2 f., densamme som gaf lagen, Ap. 7:38. Men derjemte se vi här många märkvärdiga förebilder af honom, såsom Mose, 5 M. 18; Eb. 3, Aron, Eb. 5, påskalammet, 1 Kor. 5:7, mannat, 1 Kor. 10:3, klippan vid Horeb, 2 M. 17:6; 1 Kor. 10:4, nådastolen, 2 M. 25:17; Ro. 3:25, och tabernaklet, 2 M. 40, hvarpå Johannes kanske syftar der han säger: »Ordet vardt kött och slog upp sitt tabernakel (tält) ibland oss», Jh. l:14, gr. (Jfr Godet.)
Tredje Moseboken, kallad Levitikus (Levitisk, om presternas och leviternas rättigheter och skyldigheter), innehåller hvarjehanda stadganden om gudstjensten, neml. om offren, k. 1 - 7, presternas invigning, k. 8 - 10, reningarna m.m., k. 23 - 22, och högtiderna m.m., k. 23 - 27. I k. 9, 10 och 24 meddelas åtskilliga tilldragelser under folkets vistelse vid Sinai. Den levitiska lagen är alltigenom en skugga af »ett tillkommande godt». Särskildt märke man handlingarne på den stora försoningsdagen, 3 M. 16, såsom de förklaras Eb. 9; 10.
Fjerde Moseboken, kallad Numeri (Tal, nummertalen på Israels slägter), fortsätter den i andra Moseboken påbörjade rese-berättelsen, från första dagen i andra månaden af andra året efter uttåget ur Egypten, samt skildrar hvarjehanda tilldragelser under ökenvandringen från Sinai till Kanaans gräns, upptagande tillsamman en tiderymd af 38 år och 9 månader. Den förra afdelningen, k. 1 - 9, meddelar uppgifter öfver stammarnas folknummer och stamhöfdingarnas skänker till helgedomen samt hvarjehanda ytterligare lagbestämmelser. Den senare delen, k. 10 - 36, omtalar ökenvandringen, åtskilliga hednafolks kufvande, samt östra Jordanlandets intagande och utskiftande, hvarjemte här och hvar meddelas några enskilda tilldragelser och lagbestämmelser. Psalmerna 78, 105, 106, 136 samt 1 Kor. 10 innehålla tillämpningar af denna bokens innehåll och hänsyftningar derpå.
Femte Moseboken, kallad Devteronomion (d. ä. den Andra lagen, eller lagen upprepad), omfattar de tvenne sista månaderna af det fyrtionde året, innehåller förmaningstal af Mose, k. 1 - 4, upprepar den redan gifna lagen med vissa af omständigheterna förestafvade förändringar, k. 5 - 26, samt förkunnar slutligen på det högtidligaste Guds välsignelse öfver dem som hålla, men hans förbannelse öfver dem som öfverträda hans lag, k. 27 - 30. Boken slutar med berättelsen om Moses afskedssång, välsignelse och död samt Josuas inträde i hans plats, k. 31 - 34. I denna bok finna vi omtanke, visa lärdomar, trogna varningar och en brinnande kärlek, allt vittnande om en varm fosterlandsvän, en oförtruten »tjenare i Guds hus» och en outtröttlig profet för Guds folk. Den citeras ofta af senare författare: Jesus sjelf hemtade derutur vapnen mot de tre frestelserna af djefvulen, Mat. 4:4 f.; jfr 5 M. 8:3; 6:13, 16; 10:20.

Moses lagar. De mosaiska lagarne, af hvilka vi här lemna en jemförande öfverblick, voro dels af rent sedlig art, dels mera särskildt afseende det borgerliga lifvet eller den levitiska gudstjensten. Jfr sid. 264.

Allmän öfverblick af moseböckernas och profeternas indelning i parschiot och haftarot, i den ordning de läsas i de judiska synagogorna för hvarje sabbat under året.
(Efter A. Clarkes Comment., i Butterworths Concord.)

Parschiot

* »D:o» hänvisar till texterna strax till venster, d.v.s. att de tyske judarne här läsa samma stycken som de portugisiske.

Frågar man efter den ursprungliga kärnan i Moses lagar, så är väl den att finna i »dekalogen» eller de tio budorden, »de tio ord» som Herren skref och lemnade Mose. Jfr 2 M. 31:18; 34:1, 28; 5 M. 4:13. Månge mena att den levitiska ceremonilagen var något nytt som sedermera lades till den ursprungliga kärnan, emedan folket ej kunde fatta dess höga andliga innehåll utan genast föll tillbaka ned i den egyptiska djurdyrkan under ledning af Aron sjelf. Förtrytelsen deröfver gjorde att Mose slog sönder lagtaflorna och var redo att lemna alltsamman, 2 M. 32:19, 32. Han begärde och fick en ny uppenbarelse af Gud och började på nytt, 33:18; 34:1 f., 29; 5 M. 10:1 f. Hans förhållande till folket blef sedan dess mera förbehållsamt och hemlighetsfullt, 2 M. 34:32 f. Nu trädde leviterna mera särskildt fram, 32:26; 5 M. 10:8 f., och nu först, menar man, lades ceremonilagens tunga ok på folkets nacke, Ap. 15:10; Gal. 4:3, 9; Eb. 7:18. Ur denna synpunkt förklarar man t.ex. Je. 7:22 f. om att Gud, då han förde Israel ur Egypten, intet sade eller bjöd dem om brännoffer eller andra offer, utan allenast om att de skulle lyda hans ord; en motsats som man också finner uttryckt i Hes. 20:11, 25, der i den förra versen Herren säger att han gaf Israel sina bud och rätter, genom hvilka den lefver som dem håller, men i den senare versen åter att han gaf dem stadgar som icke voro goda, och rätter genom hvilka de icke kunde lefva. »I förbundets ord, 2 Mos. 19:3 - 6, och i dekalogen nämnes ej ett ord om offer». Mel. Jfr Fjellstedt till Je. 7:23, »Lagen om offren stod ej i främsta rummet, utan de tio buden stodo främst. De som icke ville hålla dessa bud, voro icke skicklige till att offra, och för de olydiga gälde icke lagen om offren.» (?) Och åter: »Israels folk hade med sitt affall ifrån Gud och med sin åstundan efter ett synligt tecken till Guds beständiga närvaro visat, att de behöfde en sådan praktfull helgedom och en sådan inrättning, som kunde göra ett djupt intryck på deras yttre sinnen. De erhöllo nu i tabernaklet någonting helt annat än den gyllene kalfven, som de hade åstundat.» Fjellst. till 2 M. 35:29. Men jemför Offer!

Jemförande framställningar af Moses lagar.
1. Sedelagen. De tio budorden.

 

2 M.

3 M.

4 M.

5 M.

Första budet *), mot afguderi 20. 23.     4 - 8.
Andra budet *), mot beläten 20. 23. 34. 26.   10 - 13.
Tredje budet, mot Guds namns missbruk 20. 23.     5.
Fjerde budet, om sabbaten 20. 23. 31.
34. 35.
19. 23. 26.    
Femte budet, om lydnad mot föräldrar 20. 19.   5.
Sjette budet, mot dråp 20. 21. 19. 24.   5.
Sjunde budet, mot hor 20. 18. 19.   5. 23.
Åttonde budet, mot tjufnad 20. 22. 19.   5.
Nionde budet, mot falskt vittne 20. 23. 19.   5.
Tionde budet, mot lusta 20.     5.
Sammanfattning   19.   6.

2. Ceremoniallagen.

 

2 M.

3 M.

4 M.

5 M.

Om helgedomen 20. 17.   12.
Tabernaklets byggnad 25-27. 35-40.      
Kopparkaret 30. 38.      
Brännofferaltaret 27. 38.      
Rökelsealtaret 30. 37.      
Ljusstaken 25. 37. 24.    
Skådebrödsbordet 25. 26. 37. 24.    
Arken 25. 26. 37.      
Presternas kläder 28. 39.      
Leviternas vigning och embete     3. 4. 8. 18.  
Deras undervisningsskyldighet       17. 27. 31.
Presternas vigning och embete 29. 30. 6 - 8. 21. 22. 3. 18.  
Presternas underhåll   22. 5. 18. 18.
Förbud för dem mot vin   10.    
Deras embete att lära   10.   17. 31.
Deras embete att välsigna     6.  
Om offerdjuren   22.   15. 17.
Om den ständiga elden   6.    
Trumpeterna     10.  
Brännoffren   1. 6. 7. 15.  
Spisoffren   2. 6. 7. 15.  
Tackoffren   3. 7. 15.  
Syndoffren   4. 15.  
Skuldoffren   5. 6. 7.    
Om skådebröden 25. 24.    
Lamporna 27. 24. 8.  
Rökelsen 30. 37.      
Leviternas städer     35.  
Smörjelseoljan 29. 30.      
Det dagliga offret 29.   28.  
Sabbatsoffret     28.  
Nymånadsoffret     28.  
Om påskhögtiden 12. 13.
23. 34.
23. 9. 28. 16.
» veckohögtiden 23. 34. 23. 28. 16.
» löfhyddohögtiden 23. 34. 23. 29. 16.
» basunfesten   23. 29.  
» försoningsdagen 30. 16. 29.  
» förstlingar 22. 23. 34. 2. 15. 26.
Tiondelag     18. 12. 14. 26.
Om att ej äta första frukten   19.    
Förstfödda 13. 22. 34.     15.
Sabbatsår 23. 25.    
Jubelår   25.    
Om löften   27. 30. 12. 23.
Nazir-löften     6.  
Om orenhet i allmänhet   15. 18. 20. 5.  
Om blod, 1 M. 9 23. 7. 10. 20.   12.
Om fett   3. 7.    
Om as 22. 17.   14.
Orena djur   11. 20.   14.
Personlig orenhet   12. 15.   23.
Om lik     19.  
Om spetelska   13. 14. 5. 24.
Omskärelse, 1 M. 17   12.    
Stänkelsevatten     19.  
Om sorg efter döda   19.   14.
Om blandningar   19.   22.
Tänkeskrifter       6. 11.
Fogelbon       22.
Mans- och qvinnokläder       22.

3. Den borgerliga lagen.
Lagar hörande till första och andra buden.

 

2 M.

3 M.

4 M.

5 M.

Om afgudadyrkan o. affällingar 22. 20.   13. 16.
Om afguderiets utrotande 23. 34.   33. 7. 12.
Om spåmän, trolldom och falprofeter 22. 19. 20.   13. 18.

Till tredje budet. 

Om hädelse   24. 15.  

Till fjerde budet. 

Om sabbstabrott 31. 35.   15.  

Till femte budet. 

Om öfverhetens myndighet 18. 22.   11. 1. 16. 17.
Om fadersvälde 21. 20.   21.

Till sjette budet. 

Om dödsstraff       21. 22. 24.
Om mord 21. 24. 35. 19.
Om dråp och fristäder 21.   35. 19. 21.
Om förolämpningar 21. 24.   25.
Krigsregler       20. 24.

Till sjunde budet. 

Förbjudna äktenskap   18. 20.   7. 22.
Om horeri och blodskam 22. 19. - 21. 5. 22. 23.
Om onaturlig synd 22. 18. 20.    
Om skilsmessa       24.
Öfriga äktenskapslagar 21. 18. 20.   21. 22.

Till åttonde budet. 

Om straff för tjufnad 22.   5.  
Helgerån, Jos. 7        
Lag om främlingar 22. 23. 19.   10.
Om tjenares lön   19.   24.
Om rätt vigt och mått   19.   25.
Om råmärken       19.
Hittegods 22. 23.     22.
Mutor 23. 19.   16.
Vådeld 22.      
Menniskotjufnad       24.
Om rymda trälar       23.
Om skörden   19. 23.   24. 23.
Om lån       15.
Om pant 22.     24.
Om ränta 22. 25.   23.
Om långods o. anförtrodt gods 22.      
Arflagar     26. 27. 36. 21.

Till nionde budet. 

Om vittnesmål   5.   17. 19.


Välsignelse och förbannelse       27. 28.

* Vi följa här den indelning af buden, enligt hvilken -- i öfverensstämmelse med bibeltexten i 2 M. 20 och 5 M. 5 -- det första budet lyder så: »Du skall inga andra gudar hafva för (jemte) mig»; det andra utgöres af orden i den nästföljande versen: »Du skall icke göra dig något betäte, ej heller eljest någon liknelse etc.», o.s.v., så att hvad man vanligen kallar det andra budet, här är det tredje (om Guds namns missbruk); det fjerde således handlar om hvilodagen, o.s.v. så att det tionde utgöres af den vers som man eljest skilt på två bud, neml.: Du skall icke hafva lust till din nästas hus (i 5 M. hustru). Du skall icke begära din nästas hustru (i 5 M. hus), etc.». Ty denna vers (2 M. 20:17; 5 M. 5:21) innehåller, ehuru under olika ord, förbud blott mot en och samma sak, den onda lustan eller begärelsen.

Moser, en af israeliternas lägerplatser (månne dens. s. Moserot, 4 M. 33:30?), hvarifrån Aron gick upp på berget Hor för att dö, 5 M. 10:6; jfr 4 M. 20:28.

Mulbärsträd. Detta ord betecknar icke det vanliga mulbärsträdet (Morus alba) som nu odlas så flitigt på Libanon för silkesmaskens skull, utan ett helt annat träd, neml. mulbärsfikonträdet eller sykomoren (Ficus sycomorus), ett af de allmännaste träden både i det forna och det nuvarande Egypten och ofta förekommande på Palestinas varmaste slätter; ett väldigt träd af 40 - 50 fots höjd, med tjock stam och vidt utbredda grenar, hjertformiga blad, ej olika mulbärsträdets, smutsigt hvita, grönstrimmiga frukter, som i kryddsmak stå efter för vanliga fikon, men äro ett vigtigt födoämne för fattigt folk. De utväxta fikonen måste, för att komma till full mognad och saftighet, uppristas. Någre mena att detta var Amos' syssla, Am. 7:14, »en herde som uppristar mulbärsfikon». Andre fatta det eb. ordet i den allmänna betydelsen: »att plocka mulbärsfikon». Fruktens betydelse som födoämne synes af Ps. 78:47, der dessa trädens förderfvande i Egypten nämnes som en svår straffdom. Det varaktiga och lätta virket begagnades till byggnader, 1 K. 10:27; 2 Kr. 9:27; Es. 9:10; hvarföre sykomorplanteringar väl vårdades, 1 Kr. 27:28. Egyptens mumiekistor, som äro gjorda af sykomorträ, finnas väl förvarade och behållna sedan en tid af åtminstone tretusen år. I detta höga trädets täta löfverk tog Sakkeus sin plats för att obemärkt kunna bese Jesus, Lu. 19:4, och med bilder från dess väldiga kraft målas den tro som öfvervinner verlden, Lu. 17:6.

Mule, mulåsna, blandning af häst och åsna. Detta starka och ihärdiga djur begagnades sedan äldsta tider som lastdragare, 2 K. 5:17; 1 Kr. 12:40, och äfven som riddjur, 1 K. 1:33; 2 S. 18:9. I 2 S. 13:29 läsa vi att alla konungens söner redo hvar på sin mulåsna. Emedan blandning af olika djurslag var judarne förbjuden, infördes mulåsnor sannolikt från utlandet. Så läsa vi att de fördes såsom skänker till konung Salomo, 1 K. 10:25; och tyrierna skaffade sig dem från Togarma, He. 27:14. De i Est. 8:10, 14 omnämda mularne som begagnades af postbuden, voro snarare hästar af finare ras. Om »mular» i 1 M. 36:24, se Ana 2.

Mullvadar och möss räknades efter lagen till orena djur, 3 M. 11:29, der ordet holed, Sv. lekatt, betecknar mullvadar, ordet akbar åter möss af allehanda slag; någre tänka särskildt på fältråttan, likaså i Es. 66:17; andre tänka på springråttan Jerboa, som ätes af araberna. Möss förstörde felisteernas fält, sedan de röfvat arken, hvarföre de sände till Israel möss af guld, 1 S. 6:4 f. Till mullvadar och flädermöss skola afgudarne en gång kastas bort, Es. 2:20. Om 3 M. 11:30, se Ödlor.

Munk, Zef. 1:4, se Kamarim.

Musik. Instrumentalmusik, hvars uppfinnande tillskrifves Jubal, 1 M. 4:21, nämnes af ålder tillsamman med sång och dans, såsom glädjens uttryck vid enskilda och allmänna högtidsfester, 1 M. 31:27; 2 M. 15:20; 32:6, 18; 1 K. 1:40 f.; 1 S. 18:6; vid dryckeslagen, Es. 5:12; 24:8; Am. 6:5, och konungapalatsen, 2 S. 19:35; Pr. 2:8. Å andra sidan var musik och sång ett sorgens uttryck vid tillfällen af sorg, Je. 9:17; 2 Kr. 35:25; Mat. 9:23. Musikens upplyftande och lugnande inflytande var välbekant för den svårmodige Sauls hofmän, 1 S. 16:16, 23; och det var vid harpospelet som Elisa mottog profetians ande, 2 K. 3:15. Inom profetskolorna synes man äfven öfvat musik, 1 S. 10:5. Men äfven som en lagstadgad del af gudstjensten intager musiken ett betydande rum. Redan vid Röda hafvet prisade qvinnorna Jehova med pukor, dans och sång, 2 M. 5:20 f. Mose gaf bestämda föreskrifter om att presterna skulle vid bränn- och tackoffren blåsa i silfvertrumpeter, 4 M. 10:2 f. Konung David, sjelf en mästare i helig skaldekonst och musik, förordnade om sång och musik att utföras i tabernaklet af leviterna, 1 Kr. 16:4 f., 41 f.; 25, och vid Salomos tempels invigning voro de musikaliska anordningarne mera storartade än någonsin, 2 Kr. 5:12 f. Enligt Kr. 23:5 hade David förordnat ej mindre än 4,000 leviter till att lofsjunga Herren vid strängaspel. Med det teokratiska lifvets utslocknande och det salomoniska templets undergång förföll äfven den musikaliska konsten, så att i gudstjensten efter fångenskapens tid endast svaga lemningar deraf funnos qvar, Esr. 3:10 f.; Ne. 12:27 f., och för de alexandrinska öfversättarne af G. T. voro redan de musikaliska uttrycken i psalmernas öfverskrifter obegripliga. Men i återupprättelsens tid skall Israel åter prisa Herren med dans och spel, Je. 31:4.
Om beskaffenheten af ebreernas musikaliska instrument veta vi föga. Några få af dem hade kanske redan deras stamfäder fört med sig från Kaldeen, 1 M. 4:21; 31:27; de öfriga torde israeliterna lärt sig känna i Egypten. Det är isynnerhet af de assyriska och egyptiska monumentens afbildningar som vi kunna få någon aning om utseendet af ebreernas instrument.
De i bibeln omtalade musikaliska instrument äro af tre slag: blåsinstrument, stränginstrument och slaginstrument.
1. Blåsinstrumenten. Det som först nämnes bland dessa, är det som kallas 'ugab, 1 M. 4:21, i Sv. pipa, Job 21:12; 30:31; Ps. 150:4. Meningarne äro delade om betydelsen af ordet 'ugab. Någre anse att det betecknar säckpipan, ett instrument som ännu är mycket brukligt i Egypten och Arabien, och som Italien kallas sambonja, ett namn som påminner om namnet på ett af instrumenten i Da. 3:5, det kaldeiska sumfonja (Sv. luta), hvilket man äfven håller för säckpipan. Andre mena att 'ugab är den s.k. Pan-pipan eller herdepipan, ett instrument bestående af flera bredd med hvarandra hopfogade rörpipor af olika längd och tonhöjd. Detta instrument brukas mycket bland herdarna i österlandet. En del förmoda att det är ett sådant som afses med det kald. maschrokita, Da. 3:5 (Sv. trumpet).
Ett annat blåsinstrument är det som kallas halîl, i Sv. pipa, 1 S. 10:5; 1 K. 1:40; Es. 5:12; 30:29; (Je. 48:36, trumpet); förmodligen ett slags flöjt, af rör, trä eller horn; begagnades både vid glädje och sorg, Mat. 9:23; 11:17; äfven vid religiösa högtidligheter, jfr 1 S. 10:5; Es. 5:12. Ordet nehilôt i Ps. 5:1 (Sv. arfvet) torde ock beteckna flöjt. De egyptiska monumenten visa oss både enkla och dubbla flöjter och pipor.
Uteslutande för heliga ändamål brukades det instrument som kallas hazozra, i Sv. basun eller trumpet. Mose fick befallning af Gud att göra två trumpeter af silfver, hvilka skulle begagnas af presterna till folkets sammankallande, till signaler i krig, till utropande af högtider samt vid bränn- och tackoffer, 4 M. 10:2 f. Jfr om hazozra 1 Kr. 13:8; 2 Kr. 20:28; Ps. 98:6. I Salomos tempel omnämnas 120 prester som blåste i sådana trumpeter, 2 Kr. 5:12.
Ungefär på samma sätt brukades det instrument som kallas schofar, Sv. basun eller trumpet. Ljudet från Sinai var som en »skarp basun», 2 M. 19:16. Joab blåste i basunen för att samla krigsfolket, 2 S. 2:28. Nymånaden firades med basunaskall, Ps. 81:4. Jfr vidare Job 39:27 f.; 3 M. 25:9; Es. 18:3; 27:13; 58:1; Je. 4:5, 19; 6:1, 17.
Man är ej på det klara om skilnaden mellan hazozra och schofar. Vanligtvis skiljer man mellan dem så, att den förra var den raka, långa trumpeten, sådana som finnas afbildade på Titusbågen (se sid. 275), den senare deremot en krumformad basun, mera lik ett horn. Hornet nämnes som ett särskildt instrument i Da. 3:5 (Sv. basun). I Jos. 6:5 deremot är horn (eb. keren) samma instrument som i v. 4 kallas schofar, och jemför man dessa båda verser med 4 M. 10:10, så framgår, att hazozra, schofar och keren kunna vara namn för samma sak. I Ps. 98:6 åter skiljes mellan de båda förra (»basuner och trumpeter»).
Afbildningen visar åtskilliga slag af blåsinstrument, flöjter och basuner, trumpeter och horn. N:o 15 är en Pan-pipa eller herdepipa, n:o 16 en säckpipa.
2. Stränginstrument eller Strängaspel. Af dessa är det isynnerhet tvenne arter som vi hafva att betrakta, nemligen kinnor och nebel. Kinnoren, Sv. harpa, är det första instrument som nämnes i bibeln, 1 M. 4:21. Laban kände dess bruk, 31:27. Den begagnades vid festliga tillfällen af hvarjehanda art, såsom vid arkens återhemtande, 1 Kr. 16:5, vid gudstjensten i Herrens hus, 1 Kr. 25:3; vid triumftåg, 2 Kr. 20:28, o.s.v. Äfven kringvandrande sångerskor synas hafva begagnat kinnoren, Es. 23:16. Med spelande på kinnoren dref David den onde anden från Saul, 1 S. 16:23. Fångarne i Babel hängde sina kinnorer i pilträden vid dess elfvar, Ps. 137:2. Om kinnorens gestalt och storlek är svårt att säga något bestämdt. Man förmodar att den mera liknade en gitarr eller en lyra än en egentlig harpa; ty vid vissa tillfällen spelade man på kinnoren gående, 2 S. 6:5; jfr 1 S. 10:5. Enligt 1 S. 16:23; 18:10; 19:9 spelade David kinnor med handen, ej med något anslagsinstrument eller plektrum. Josefus säger emellertid att på hans tid spelades kinnoren med tillhjelp af plektrum. Det är möjligt att benämningen kinnor omfattade flera slag af instrument, vexlande mellan harpans och lyrans gestalt. De egyptiska monumenten visa oss harpor af mycket olika slag. Den vanligaste formen är den af en upprättstående båge, försedd med en ljudlåda och ett vexlande antal strängar, från tre till tjugu. Än äro de större och stödjas af den spelande mot marken, än äro de lättare och bäras framför bröstet eller på axeln. Men dessutom förekomma på dem äfven harpor af mycket enklare form, bestående af två eller tre i triangulär gestalt hopfogade trästycken eller ramar mellan hvilka strängarne äro spända. Sådana små portabla trehörniga harpor ser man också på de assyriska monumenten. Lyran skiljer sig från harpan deruti att ljudlådan utgör instrumentets undre del, från hvars ändpunkter resa sig tvenne stafvar, böjda eller raka, upptill förenade med ett tvärträ; och mellan detta och ljudlådan äro strängarne spända. Lyran är alltid af lättare gestalt, så att den bäres, och spelas vanligtvis med fingrarna. I harpan deremot är ljudlådan eller resonansbottnen så stäld, att den utgör den ena sidan af instrumentet. Den bifogade bilden (se nästa spalt) visar en lyra till venster samt två olika slag af harpor.
Det andra vanligaste stränginstrumentet var nebel, i Sv. psaltare (i Es. 14:11 harpa). Nebel spelades hufvudsakligen vid heliga lofsånger, 1 K. 10:12; 1 Kr. 15:16; 16:5; 25:1; 2 Kr. 5:12; 29:25, men äfven vid verldsliga fester och glada lag, 2 Kr. 20:28; Es. 5:12; 14:11, der man »spelade på psaltare och diktade sig visor som David», Am. 6:5. Ofta nämnes nebel och kinnor, »psaltare och harpa», tillsamman, Ps. 71:22; 150:3. David väcker upp nebel och kinnor till att lofva Herren, Ps. 108:3. Om utseendet af nebel är man oviss; man har gissat på harpa, gitarr o.s.v. Man har också efter det kaldeiska namnet psantrîn, Da. 3:5 (Sv. psaltare) tänkt på en jemförelse med det arabiska sintîr och förmodat att nebel kunde vara ett instrument ungefär liknande det som nu mycket begagnas bland folket i Palestina, den s.k. kanûn, en låg fyrkantig eller aflång trälåda med deröfver spända trådar af metall, hvilka den spelande knäpper med fingrarne; sintîr (hackbrädet) har ungefär samma utseende men spelas med anslag af pinnar, ej med knäppning. Ett särskildt slag af nebel torde afses i Ps. 33:2 144:9, nebel-asor, tiosträngad nebel; i Ps. 92:4 skiljes åter mellan asor och nebel (Sv. »tio strängar och psaltare»).
Skilnaden mellan kinnor och nebel angifver Augustinus så, att den förra, som han kallar cithara, har resonansbottnen eller ljudlådan (testudo) nedantill, den senare deremot eller psalterium har den ofvantill (in superiore parte), Dessa uttryck förtydligas genom en blick på den vidfogade bilden, der man till höger ser en stor harpa med resonanslådan ofvanpå, och till venster en mindre harpa eller luta, med ljudlådan inunder, samt derunder ett slags egyptisk lyra. (Se nästa spalt.)
Såväl kinnor som nebel förfärdigades af finare, varaktigare träslag såsom cypress och sandelträ, 2 S. 6:5; 1 K. 10:12; 2 Kr. 9:11. Utom dessa nämnes i Da. 3:5 ett instrument kalladt kitros (Sv. harpa), ett slags kinnor, samt sabka (Sv. giga), ett namn som påminner om det lat. ordet sambuca, ett trehörnigt, harpolikt instrument med få strängar och skarp ton, som af romarne omnämnes som ett orientaliskt förlustelsemedel. Vidare nämnes på samma ställe psantrîn, som man gissat vara ett slags hackbräde, »en liten låda med sångbotten, öfver hvilken en mängd strängar äro spända. På dessa slås med tvenne pinnar».
3. Slaginstrument, hvilka afsågo mera att göra buller och gifva an takten än att framkalla angenäma ljud, voro af åtskilliga slag. Främst är att nämna den s.k. tof (Sv. trumma), ett slags handtrumma eller tamburin, en ring af trä eller metall, öfverdragen med ett tunt skinn och i kanten behängd med små metallbitar. Detta instrument, som anslogs med handen, spelades isynnerhet af qvinnorna, 2 M. 15:20; Do. 11:34; 1 S. 18:6; Ps. 68:26, såsom ackompagnemang till sång och dans. Det nämnes både vid högtidliga tillfällen och vid dryckeslag, 2 S. 6:5: Es. 5:12. Kanske det ock begagnades som prydnad, hängande på armen, Je. 31:4. Dylika instrument förekomma ännu hos araberna under namnet duff Ett annat slags arabisk trumma, som också torde vara af hög ålder, är den s.k. darbakke, som kan beskrifvas som en långhalsad lerkruka, hvars nedre halfva är borttagen, med ett öfver tomrummet utspändt trumskinn, hvarpå man trummar med handen. Lika allmänna och omtyckta i orienten äro sedan urminnes tid de s.k. cymbalerna, kupiga metallskifvor eller bäcken hvilka slås mot hvarandra och gifva ett klingande eller skrällande ljud, eb. zelzlim, 2 S. 6:5; Ps. 150:5, eller meziltajim, 1 Kr. 13:8; 15:16, 19, 28; 16:5; 25:1, 6; 2 Kr. 5:12 f.; Esr. 3:10; Ne. 12:27. De begagnades både vid allmänna glädjefester och i tempelmusiken. I Ps. 150:4 f. uppmanas församlingen att lofva herren ej blott med trumma och dans, utan äfven med »klara cymbaler» och »välklingande cymbaler». Man har härvid tänkt på skilnaden mellan de stora cymbalerna, som slås med båda händerna, och de små cymbalerna, fingercymbaler eller kastagnetter, hvilka fästas en vid tummen och en vid pekfingret på samma hand och slås mot hvarandra. Jfr 1 Kor. 13:1. De gamla monumenten visa oss danserskor med tamburiner, och i Egypten uppträda danserskorna ännu med små kastagnetter vid fingrarna. Tempelcymbalerna voro större enligt Josefus. Afbildningen visar tamburin, cymbaler och kastagnetter.
Vidare nämnes i 1 S. 18:6 schalisch (Sv. giga), som spelades af qvinnorna som mötte Saul, kanske triangeln, en höjd metallstång som vid anslag gifver ett klingande ljud; samt 2 S. 6:5, vid arkens hemtande, mena'-an'im (Sv. bjellror), kanske instrument af det slag som kallas sistrum, en vinkelböjd metallstång, behängd med lösa ringar, som vid skakning gifva ett pinglande ljud. På den bifogade afbildningen är 17 en trumma, 18 bjellror, 20 en triangel och 21 kanske ett slags sistrum.
Hvad slutligen beträffar arten af ebreernas tonkonst och beskaffenheten af deras melodier, så kan man af de dunkla och knapphändiga antydningar som i den vägen förekomma, ej mycket lära. Af 1 Kr. 15:19 f. och flera psalmöfverskrifter synes framgå, att de hade olika sångsätt eller melodier, men harmoni i vår mening var dem dock obekant. Spår till nottecken har man ej funnit. Olika skalor eller tonhöjder antydas väl med uttrycken i 1 Kr. 15:20, al'-alamot, d. ä. »efter jungfrurna», och 21, al-haschminit, d. ä. »efter oktaven» (Sv. åtta strängar, likaså Ps. 6:1 etc.). Man gissar att alamot betecknar jungfrustämman eller sopranen, och att schminit betecknar den ackompagnerande manskörens djupare oktav. Alamot är det ock som i Ps. 46:1 i Sv. kallas ungdomen. I Ps. 7:1 förekommer ordet schiggajon (Sv. oskyldighet), som torde betyda en »sång i hög ton» eller »klagosång». Samma ord står i Hab. 3:1, efter schigjonot (för de oskyldiga), d. ä. »i hög tonart» eller »i klagoton». Ett annat meloditecken e. d. är uttrycket al mut labbén i Ps. 9:1 (Sv. sköna ungdomen). Man förmodar att dessa ord hvilka betyda efter. Död åt sonen innebära att psalmen skulle sjungas efter melodien af en sång som så begynte. Dylika hänvisningar till bekanta sånger eller melodier (eller till vissa instrument?) tror man sig finna i öfverskrifterna till Ps. 22 (»morgonrodnadens hind»), Ps. 60 (»vittnesbördets lilja», Sv. gyllene rosenspann), Ps. 45, 69 (»liljorna», Sv. rosorna), Ps. 80 (»vittnesbördets lilja», Sv. gyllene rosen), Ps. 56 (»den stumma dufvan i fjerran land»), Ps. 57, 58, 59, 75 (»förderfva icke»). Det i en mängd psalmöfverskrifter, Ps. 4:1 etc., förekommande uttrycket »till att föresjunga» (lam-menazeah) betyder sannolikt: »åt musikmästaren», alltså en anvisning om att den så betecknade psalmen skulle användas vid gudstjensten. Samma ord, menazeah, begagnas i 2 Kr. 2:2 om befallningsmännen öfver Salomos timmermän. En musikalisk term af oviss betydelse är slutligen ordet Sela, som förekommer öfver 70 gånger i Psalmerna, Ps. 3:3 etc., samt i Habakuks sång, Hab. 3:3, 9, 13. Man förmodar att det betyder »uppåt!» eller »högre!» och afser ett starkare mellanspel med instrumenten, under det sången tystnar; en åsigt som man söker stödja med den iakttagelsen, att Sela iallmänhet förekommer vid sådana ställen, der den föregående satsen har ett särskildt eftertryck eller ett djupare innehåll. 1 Ps. 9:17 står framför Sela ordet Higgajon (Sv. ordet), som kanske utmärker just ett doft eller sakta mellanspel; jfr ordets användning i Ps. 92:4, »higgajon på kinnor», Sv. »spelande på harpa».

Must, se under Vin.

Mygg utgjorde Egyptens tredje plåga, 2 M. 8:16; Ps. 105:31 (Sv. »löss»). Att »sila bort myggan och svälja kamelen» var fariseernas synd, Mat. 23:24.

Mynt, se under Penningar.

Mynta, en välbekant trädgårdsväxt, nämnes bland de kryddplantor, hvaraf fariseerne gåfvo tionde, Mat. 23:23.

Myra, stad i Lycien, hvarifrån Paulus anträdde resan till Rom, Ap. 27:5.

Myrorna framhållas i Or. 6:6 f.; 30:24 f. såsom ett exempel på flit och noggrant begagnande af tillfället. De egna synnerlig vård åt sina ungar, fördela med klok beräkning sina arbeten och iakttaga underbar ordning i sitt samhälle. Termiterna eller de hvita myrorna äro särdeles stora och ega i hög grad förmågan att förderfva och förstöra. Somliga slag af dem bygga sina boningar många fot höga och göra dem utomordentligt fasta och ogenomträngliga för vatten samt försedda med flera våningar, pelare, hvalf, kammare och gallerier.

Myrra, det starkt balsamiskt kryddoftande hartset af myrraträdet (Balsamodendron myrra) i Arabien och Etiopien, användes till den heliga oljan, 2 M. 30:23; till parfymer och rökverk, Est. 2:12; Ps. 45:9; Hö. 4:6; 5:5, 13, och till dödas balsamering, Jh. 19:39; var en af de vise männens dyrbarheter, Mat. 2:11. Äfven lade man det i den dryck man efter judisk sed, Or. 31:6, gaf de lifdömda, Mar. 15:23, »bemyrradt vin». Myrrahartset som flyter ut ur barken antingen af sig sjelf eller efter inskärning, är först oljaktigt och gulhvitt, sedan smörlikt och guldfärgadt, och slutligen i stelnadt tillstånd alldeles rödbrunt.
En helt annan krydda är den »myrra» (Sv.) som de ismaelitiske köpmännen förde med sig, 1 M. 37:25, och som Jakob skickade som present till Josef, 1 M. 43:11. Det eb. namnet lôt anses beteckna ladanum, ett välluktande gummi eller harts af Cistusrosen, Cistus creticus, som växer i Palestina och af araberna kallas ladan. Det är en alnshög buske med röda blommor, af samma familj som den hos oss växande Helianthemum. Gummit som af somliga anses vara ett slags dagg, samlas med särskilda instrument från bladen. Herodotus berättar att ladanum först erhölls på det sättet, att herdarne upptäckte det sittande i skägget på de getter som betat bland Cistusplantorna. Sedan gjorde man sig redskap med remmar liknande getternas skägg för gummits insamling. Man går ut strax efter soluppgången och slår i buskarne, tilldess remmarne betäckas med gummit.

Myrten växer i alla Medelhafsländerna, når der stundom en höjd af 20 fot och bildar ofta små lundar, Sak. 1:8; bladen utmärka sig för en frisk och glänsande grönska, blommorna äro hvita, stundom rödaktigt tecknade, bären svartblåa och kryddsmakande, och hela växten fint välluktande. Den tjenade till prydnad vid löfhyddohögtiden, 3 M. 23:40; jfr Ne. 8:15, hvaraf synes att myrten växte på höjderna kring Jerusalem. På Libanon växer myrten och lager bland furorna, ungefär som enbärsbuskarne hos oss. Med färger från dess skönhet målas det nya förbundets härlighet, Es. 41:19; 55:13; Sa. 1:8 f.

Mysien, en provins i nordvestra hörnet af Mindre Asien, norr om Lydien, Ap. 16:7, 8.

Månader. Dessa beräknades hos israeliterna efter månens lopp och började med nymånens första framträdande. Allt efter som detta inföll, kommo månaderna att omvexla med 29 eller 30 dagar. Enligt Talmuds berättelser skulle en hvar i Jerusalem eller dess omnejd, som först observerade nymånen, genast inberätta derom för rådet, som derefter bestämde månadsräkningen. I äldre tider kallades månaderna helt enkelt med sitt ordningsnummer, första månaden, andra, tredje o.s.v. Efter babyl. fångenskapen fingo de särskilda namn; dock finner man för några af dem egna namn äfven i den äldre tiden. Så kallades den första Abib d. ä. axmånad, 2 M. 13:4; 5 M. 16:1, den andra Siv d. ä. blomstermånad (eller glansmånad?), 1 K. 6:1, 37, den sjunde Etanim d. ä. vattenflödenas månad? 1 K. 8:2, och den åttonde Bul d. ä. regnmånad, 1 K. 6:38.
Efter fångenskapen fingo alla månaderna egna namn, enligt Talmud medförda af judarna från Babel, hvilket ock framgår af en jemförelse med de babyloniska månadsnamn som läsas på monumenten. Man har i Nineve hittat en månadstafla med alla månadernas namn, som i detta hänseende är af stor betydelse. (Jfr Schrader till Neh. 1). De ebreiska månadernas ordning och namn ter sig alltså på följande sätt:
1. Nisan, Ne. 2:1, eller Abib, 2 M. 13:4, »den första månaden», Est. 3:7, i hvilken påsken inföll, 2 M. 12:2; assyr. Nishaannu, ung. April.
2. Ijar eller Siv, andra månaden, 2 Kr. 30:2, assyr. Airu, Maj.
3. Sivan, Est. 8:9, assyr. Seivanu, Juni.
4. Tammus, assyr. Duvuzu, Juli; fick sannolikt sitt namn efter afguden Tammus, hv. se.
5. Ab, assyr. Abu, Augusti.
6. Elul, Ne. 6:15, assyr. Ululu, September.
7. Tisri eller Etanim, i hvilken försoningsdagen och löfhyddofesten inföllo, assyr. Tasritu, Oktober.
8. Markesvami eller Bul, assyr. Araah samna d. ä. åttonde månad, November.
9. Kislev, Sa. 7:1; Ne. 1:1, assyr. Kisilivu, December.
10. Tebet, Est. 2:16, assyr. Tibituv, Januari.
11. Sebat, Sa. 1:7, assyr. Sebatu, Februari.
12. Adar, Esr. 6:15, »den tolfte månaden», Est. 3:7, assyr. Addaru, kanske benämd efter guden Adar (se Adrammelek 2), Mars.
13. Adar batra'ah eller ve-Adar, skottmånad som insköts vid behof hvart andra eller tredje år, assyr. Arhu maakru sa Addaru, d. ä. månaden efter Adar.
Israeliternas år var nemligen ett månår om nära 354 ½ dagar, och för att bringa det i öfverensstämmelse med solåret, så att de vid spanmålsskörden och vinskörden bundna hufvudfesterna första, tredje och sjunde månaden (2 M. 23:15 f.; 34:18, 22) alltid måtte infalla vid samma årstider, var det nödigt att tid efter annan inskjuta en skottmånad. Enligt 2 M. 12:2 skulle året börja med axmånaden Nisan, i hvilken utgången ur Egypten hade egt rum, och efter denna räknades månaderna. Att ebreerne skulle hafva räknat året på tvenne sätt: ett s.k. kyrkoår eller heligt år, som började med Nisan, och ett borgerligt år, som räknades från den sjunde månaden, Tisri, kan icke bevisas dermed att sabbatsåret och jubelåret räknades från sjunde månaden, ty detta öfverensstämde bäst med landtbrukets intressen o.s.v., 3 M. 25:9, 20 f. Jfr Basunfesten. Äfven efter fångenskapen var Nisan den första månaden, och Adar den tolfte, Est. 3:7. Jfr År.

Månaderasande, Mat. 17:15, betecknar sannolikt sådana som voro behäftade med fallandesot, jfr Mar. 9:17 en sjukdom, hvars anfall man satte i sammanhang med månens skiften. Månaderasande skiljas från besatta i Mat. 4:24, ehuru å andra sidan båda åkommorna kunde sammanträffa; se t.ex. Mat. 17:18; jfr Lu. 9:39.

Måne. Om denna himlakropp heter det, att Gud skapade det mindre ljuset till att herska öfver natten», 1 M. 1:16; emellertid blef den äfven företrädesvis det ljus, som bestämde årstider, högtider och månader, 1:14; Ps. 104:19. Hela den judiska kalendern beräknas efter månens lopp; de båda hufvudfesterna, påsken och löfhyddohögtiden, begynte vid fullmåne. Hos flera hedniska folk dyrkades månen som en qvinlig gudomlighet, såsom hos fenicierna och syrierna (Astarte), babylonierna (Meni, Himmelens drottning), egyptierna och araberna, jfr Job 31:26 f. Trots lagens varningar, 5 M. 4:19; 17:3, förföllo äfven israeliterne i detta afguderi, 2 K. 21:3; 23:5; Je. 7:18; 8:2; 44:17 f. I Ps. 121:6 talas om en skada som månen kunde utöfva om natten; man fattar detta antingen såsom syftande på nattdaggens skadliga inflytande på helsan iallmänhet, eller såsom särskildt afseende den skada ögonen kunna taga om man sofver i det klara månljuset. Carne omtalar detta i sina orientaliska bref såsom ett säkert faktum. (Eadie.)

Mått.
A.
Längdmått. Namnen för de mindre längdmåtten lånade ebreerne likasom andra folk från vissa kroppslemmar, isynnerhet handen och underarmen. De voro följande, räknadt från de minsta:
1) Fingerbredden (ezba, »finger), Je. 52:21;
2) Handbredden (tofah), 2 M. 25:25; Ps. 39:6, lika med 4 fingerbredder (Sv. tvärhand);
3) Spannet (seret), 2 M. 28:16, afståndet mellan de utsträckta spetsarna af tummen och lillfingret, lika med 3 handbredder (Sv. tvärhand, 1 S. 17:4; He. 43:13; Es. 40:12);
4) Alnen (amma), 1 M. 6:16; »beräknad efter en mans framarm», 5 M. 3:11, från armbågen till långfingerspetsen, lika med 2 spann eller 6 handbredder eller 24 fingerbredder;
5) Famnen omtalas i Ap. 27:28;
6) Stängen (Kaneh, d. ä. rör), He. 40:5 f.; 42:16 f., lika med 6 alnar, 41:8.
Enligt Talmud var en fingerbredd lika med bredden af 6 tätt bredvid hvarandra lagda sädeskorn, och alnen lika med bredden af 144 så lagda korn. Efter dessa med flera uppgifter har man beräknat den fornebreiska af 6 handbredder bestående alnen till 483,9 millimeter, ett resultat som bekräftas af de fornegyptiska alnarna, hvilkas modell har påträffats i Egypten, och som öfver hufvud mäta 484,2 millimeter. Alltså var spannet 241,95 mm., handbredden 80,65 mm., fingerbredden 20,1625 mm.; stången deremot 2 m. och 903,4 mm. Från den gamla mosaiska alnen, 5 M. 3:11; 2 Kr. 3:3, som alltså utgjorde rundt tal litet mera an 1 ½ fot, skilde sig den senare s.k. kungliga alnen, som af Hesekiel utmärkes såsom en handbredd större, He. 40:5; 43:13, och som beräknas till 523,5 mm., ungefär = den babyloniska alnen, 525 mm. (Schr. hos Riehm.)
Mera obestämda voro de mått som användes om väglängder, såsom
1) Steget, 2 S. 6:13 (Sv. Tren);
2) Vägstycket, 1 M. 35:16; 48:7; 2 K. 5:19;
3) Dagsresan, 1 M. 30:36; Lu. 2:44, omkring 8 timmars väglängd öfver hufvud (?);
4) Sabbatsresan, Ap. 1:12, den väglängd som enligt rabbinsk tolkning och tillämpning af vissa bibelställen var tillåtet att färdas på sabbaten. Jfr Jesu ord till lärjungarne i Mat. 24:20 om flykt på sabbaten. Då i 2 M. 16:29 var förbjudet att lemna sitt hus på sabbaten, tolkade de detta så, att ingen fick på den dagen lemna sitt hus' eller hems område, men till detta område räknades ytterligare en omkrets af 2,000 alnar i längd, ty så långt var det från lägret till tabernaklet, Jos. 3:4; och så långt menade man enligt 4 M. 35:5 levitstädernas område sträckte sig åt alla håll utom stadsgränsen; alltså kunde man på sabbaten resa 2,000 alnar långt eller omkring 3,000 fot, räknadt ifrån gränsen af den ort der man bodde. Men för öfrigt visste man att äfven på andra sätt kringgå lagen. Man reste 2,000 alnar, lade så ned sin mat på marken och åt deraf och gräfde ned en del, så hade man der gjort sig ett »hem», och så ansåg man sig oförhindrad att resa 2,000 alnar till, o.s.v.
Utom dessa förekomma i N. T. följande främmande mått:
5) Stadiet eller Stadium, det största längdmåttet hos grekerna, Lu. 24:13; Jh. 6:19; 11:18; Up. 14:20; 21:16, ursprungligen den för rännarebanan vid kämpaspelen bestämda längden, omkring 600 fot (625 romerska), hvilket var den olympiska rännarebanans längd. Åtta sådana stadier kommo på den romerska milen. Dock varierade stadiets längd, så att i senare tider räknades 7 ½ stadier på den romerska milen; ett sådant stadium motsvarade den talmudiska Rûs eller 400 s.k. mosaiska alnar.
6) Milen, Mat. 5:41 (af Mille, tusen), det romerska vägmåttet af 1,000 dubbelsteg eller 5,000 rom, fot, 8 grek. stadier eller 1478,7 m. Den romerska milen förhåller sig till den svenska ungefär som 1 till 7.
För ytors mätning åtnöjde sig judarne, med att uttrycka ytans längd och bredd, angifna i alnar eller stänger, 4 M. 35:4 f.; He. 40:7; 42:20; 45:2; 48:20; Up. 21:16.
B. Rymdmått. För våta varor hade ebreerna följande mått:
1) Log, det minsta våtvarumåttet, 3 M. 14:10;
2) Hin, 2 M. 29:40; He. 4:11, enligt rabbinerna lika med 12 log;
3) Bat, det största måttet, 1 K. 7:26, lika med 6 hin, enligt He. 45:11 tiondedelen af en homer och alltså lika med efa-måttet för torra varor; kallas i Es. 5:10, Sv. B., åm; i Lu. 16:6 tunna.
Måtten för torra varor voro följande:
1) Kab, det minsta torrvarumåttet, 2 K. 6:25;
2) Issaron, 3 M. 14:10; 4 M. 15:4, (Sv. tiung), eller Gomer, 2 M. 16:16, tiondedelen af en efa, 2 M. 16:36, eller 1 4/5 kab;
3) Sea, 1 M. 18:6; 2 K. 7:1, 16 (Sv. mått eller skäppa), tredjedelen af en efa, eller 6 kab; i N. T. kallad saton, Mat. 13:33; Lu. 13:21;
4) Efa (lika med Bat, He. 45:11), ett mått som ofta nämnes, 2 M. 16:36; 3 M. 5:11; 6:20; Do. 6:19; 1 S. 17:17; He. 46:5; lika med 3 seamått eller 10 issaron eller gomer;
5) Letek, Os. 3:2 (efter eb. »en homer korn och en letek korn»), anses vara hälften af en homer;
6) Homer, 3 M. 27:16; 4 M. 11:32; Es. 5:10 (Sv. tunna), eller Kor, 1 K. 4:22; 5:11; He. 45:14, i N. T. kårås, Lu. 16:7 (Sv. pund), det största måttet för torra varor, enligt He. 45:11 gemensam enhet för både våta och torra varors mått, så att en homer skulle vara lika med 10 efa och med 10 bat: »efter homer skall man mäta dem båda».
Fråga vi efter det egentliga värdet af dessa mått, så svara rabbinerna, att 1 kab är lika med innehållet af 24 äggskal, 1 sea lika med 144 äggskal, och 1 efa lika med 432. Efter dessa uppgifter har man räknat sig till de olika måttens rymdinnehåll och bestämt efa eller bat till nära 15 sv. kannor eller 40 liter.
Sätta vi nu efan till 40 liter, så gestaltar sig de öfriga måttens förhållande på ungefär följande sätt:

  Kab. Ägg. Kan. Liter.
1 Homer (Kor). = 180 = 4320 = 150 = 400.
1 Letek = 90 = 2160 = 75 = 200.
1 Efa (Bat) = 18 = 432 = 15 = 40.
1 Sea = 6 = 144 = 5 = 13,3.
1 Hin = 3 = 72 = 2,5 = 6,65.
1 Gomer (Issaron) = 1 4/5 = 43 ¹/5 = 1,5 = 4.
1 Kab   = 24 = 0,8 = 2,2
1 Log   = 6 = 0,21 = 0,55.

Utom dessa nämnas några mått af obestämd storlek såsom Schalisch, Es. 40:12 (Sv. tre fingers mått); Ps. 80:6, möjligtvis ¹/3 efa; vidare Kad, 1 K. 17:12, 14, 16 (Sv. skäppa); 18:34 (Sv. så). I Hag. 2:17 nämnes äfven ett obekant mått purah, Sv. åm. Slutligen nämnas i N. T. några grekiska mått nemligen: Choinix, Up. 6:6 (»Mått»), ¹/48 af en attisk medimnus eller så mycket säd som räckte till bröd för dagen för en person; Metretes, Jh. 2:6 (»Mått»), ¾ af en medimnus eller ung. = 1 bat; Xestes, Mar. 7:4 (»Kruka»), en sextarius eller ¹/72 af en metretes; Modius, Mat. 5:15; Mar. 4:21; Lu. 11:33 (»Skäppa»), 16 sextarier eller nära 9 liter = 3 ¹/3 kanna. (16 sextarier gjorde en modius, och 6 modier en attisk medimnus).

Mörker. I G. T. säges stundom om Gud att han bor i mörkret, såsom otillgänglig för menniskan, 2 S. 22:10, 12; Ps. 18:10, 12; 2 M. 20:21; 1 K. 8:12. Å andra sidan heter det, att Gud kläder sig i ljus, Ps. 104:2, och att han är ett ljus, 1 Jh. 1:5, och Jesus kallar sig verldens ljus, Jh. 8:12. Derföre är mörker en bild af dödsriket, Job 10:21, 22, och iallmänhet af ett lif utan Gud, Jh. 1:5; 3:19; Es. 8:22; 9:2; så läsa vi om »mörkrets gerningar», Ef. 5:11, och om mörkret utanför himmelriket, Mat. 8:12. Af underbar art var det 3 dagar långa mörkret i Egypten, hvilket drabbade allenast egyptierna, medan Israel hade ljus öfverallt der de bodde, 2 M. 10:21 f. Underbart var också det 3 timmar långa mörkret öfver hela landet vid Jesu död, Mat, 27:45, erinrande om Herrens ord i Am. 8:9 om att han en gång skulle låta solen gå ned vid middagstid och göra jorden mörk på ljusa dagen.


The above contents can be inspected in scanned images: 281, 282, 283, 284, 285, 286, 287, 288, 289, 290, 291, 292, 293, 294, 295, 296, 297, 298, 299, 300, 301, 302, 303, 304, 305, 306, 307, 308, 309, 310, 311, 312, 313, 314, 315, 316, 317, 318, 319

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/ordbok_m.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free