- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord N

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Reference, Dictionaries, Language, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

N

Naama. 1. Zofars, Jobs väns, hembygd, Job 2:11.

2. En ammonitiska, konung Rehabeams moder, 1 K. 14:21, 31.

3. Ort i Judas lågland, Jos. 15:41.

Naaman, härhöfvidsman hos konungen af Syrien, en segerrik general och aktad af sin herre, men behäftad med spetelska, fick genom en liten fången israelitisk flicka underrättelse om Elisa, reste till Kanaan med sin konungs lof och blef underbart helad genom att doppa sig sju gånger i Jordan efter Elisas föreskrift, 2 K. 5. Öfvertygad om Jehovas magt, hemtog han med sig två mulåsne-laster jord (till ett altare 2 M. 20:24), att derpå offra åt Israels Gud och utbad sig hans tillgifvande nåd, i händelse hans embete skulle ålägga honom en yttre närvaro vid hans konungs gudstjenst i afguden Rimmons tempel, hvartill Elisa svarade honom:Far i frid, 2 K. 5:17 f. Kallas i Lu. 4:27 Naeman.

Naara, Jos. 16:7 (Naarata), eller Naaran, 1 Kr. 7:28, gränsstad i Efraim, nära Jeriko.

Naasson, Nahasson eller Nahesson, en af Kristi förfäder, Mat. 1:4; Lu. 3:32; Amminadabs son och Arons svåger, 2 M. 6:23; stamfurste för Juda, 1 Kr. 2:10; 4 M. 1:7; 7:12.

Nabal, en mägtig man i Maon i södra Juda, som hade en stor landtgård på det närliggande Karmel, 1 S. 25:2 f. Glömsk af sina förbindelser till David, som skyddat honom för röfvare, vägrade han honom hjelp i nödens stund. Harmsen öfver hans nedriga otacksamhet, hade David snart gjort en ände med honom och hans män, om ej Nabals hustru Abigail hade med sin klokhet afvändt faran. Tio dagar derefter slog Herren Nabal, så att han dog, 1 S. 25:38, hvarpå David tog Abigail till hustru, v. 42.

Nabot i Jisreel, en af de 7,000, 1 K. 19:18, som på Ahabs tid ännu höllo sig qvar vid Gud och vid hans lag, hade en vingård nära Ahabs palats, hvilken konungen fick lust till; men Nabot lät sig hvarken genom vinningslystnad eller menniskofruktan förmas att afyttra sina fäders arf, 3 M. 25:23; 4 M. 36:7. Drottning Isebel utfärdade då genom ett falskt bref Ahabs namn befallning om en allmän fasta, hvarvid Nabot sattes främst bland folket. Nu framträdde mot honom två falska vittnen, hvilka betygade att han gjort sig skyldig till smädelse mot Gud och konungen. Nabot blef stenad, 1 K. 21:13; hans söner dödades, 2 K. 9:26, och Ahab tog vingården. Nabots död hämnades genom Ahabs blod och isynnerhet Jorams, som döende kastades på Nabots åker. 1 K. 21; 2 K. 9:24 f.

Nadab. 1. Arons son, se Abihu.

2. Jerobeam I:s son och efterträdare på Israels tron, förde en ogudaktig regering i 2 år och dödades af Basa vid belägringen af Gibbeton, 954 - 953 f. K. Med honom utgick Jerobeams hus, 1 K. 15:25 f.

Naema, Tubalkains syster, 1 M. 4:22.

Naeman, se Naaman.

Naemi, dens. s. Noomi.

Naf, hjulets midt, i hvilken ekrarne äro fästa, och axeln löper, 1 K. 7:33.

Nafat-Dor, Nafot-Dor, se Dor.

Nafis, en af Ismaels söner, 1 M. 25:15; hans efterkommande, 1 Kr. 5:19.

Naftali. 1. Jakobs sjette son, född af Bilha, 1 M. 30:8, genom sina 4 söner, 46:24, stamfader till

2. Naftalis stam, en af Israels 12 stammar, 4 M. 1:15, 42; Up. 7:6, hvars område låg norr om Sebulons, mellan Aser och öfre Jordan sträckande sig upp emot Libanon och Antilibanon, Jos. 19:32 f. En del deraf kallas Naftalis berg, 20:7. Naftalis stam utmärkte sig för tapperhet i domaretiden, Do. 5:18; 6:35; 7:23; led mycket af Benhadad, 1 K. 15:20, och var bland de första som bortfördes till Assyrien, 2 K. 15:29. Dess snabba hjeltar och sångerna till deras ära (Do. 4:6; 5) erinra om 1 M. 49:21, der Naftali liknas vid en lössläppt hind, som gifver sköna ord. Dess områdes fruktbarhet antydes i Moses välsignelse, 5 M. 33:23, om »Naftali, rik på nåd och full af Herrens välsignelse». Man ser äfven i dessa språk antydningar om den tid, då dessa Naftalis och Sebulons af fiendens mörker hemsökta nejder skulle upplysas af det stora ljuset, af honom som just här för en tid slog upp sitt tjäll. Jfr Es. 9:1, 2; Mat. 4:13 f. Kallas i N. T. Neftalim.

Naftuhim, (d. ä. Ptahs eller Memfis' folk?), ett folkslag i mellersta Egypten, nämnes bland Mizraims barn, 1 M. 10:13.

Nagel, amstingen 1) en plugg, 2 M. 27:19, hvarvid man fäste tälttågen; en sådan tältplugg var Jaels mordvapen mot Sisera, Do. 4:21 f.; eller ock 2) en träpåle eller spik, hvarpå man upphängde något, He. 15:3, en bild af fasthet, kraft och stöd, Es. 22:23; Sak. 10:4.

Naggai, en af Jesu förfäder, Lu. 3:25.

Nahalal, Jos. 19:15; 21:35, eller Nahalol, Do. 1:30, levitstad i Sebulon.

Nahaliel, ett af lägerställena, norr om Arnon, mellan Matana och Bamot, 4 M. 21:19; sökes i Vadi Encheile, nedra loppet af Arnons biflod Ledjum.

Nahal-Kana eller Kanabäcken, se Kana 3.

Nahas. 1. En ammonitisk konung som bekrigade Israel på Sauls tid. Han blef slagen af Saul, 1 S. 11:1 f., och visade sedermera David barmhertighet, 2 S. 10:2, ett exempel som ej följdes af hans son, se Hanun. Kanske var det just en son till denne Nahas, den Sobi som sände David matförråd under hans flykt för Absalom, 2 S. 17:27. I så fall var Sobi broder till den ovänlige Hanun.

2. En Nahas nämnes i 2 S. 17:25 såsom fader (eller moder?) till Abigail och Zeruja, hvilka enligt 1 Kr. 2:16 voro systrar till Isais söner. Somlige mena att Nahas är ett annat namn för Isai; andre, att här afses en Nahas som varit gift med Isais hustru föregående (eller senare) gifte; eller ock att Nahas varit en Isais andra hustru. Enligt de senare antagandena skulle alltså Seruja och Abigail varit Davids halfsystrar.

Nahasson, Nahesson, se Naasson.

Nahor. 1. Serugs son och Abrahams farfader, dog 119 år gammal, 1 M. 11:24 f.; kallas i Lu. 3:34 Nakor.

2. En af Abrahams bröder, 1 M. 11:26, gift med sin broder Harans dotter Milka, v. 29; omnämnes ej vid utflyttningen till Haran, v. 31, men torde sedermera hafva flyttat dit, ty i 24:10 kallas Haran för »Nahors stad», jfr 27:43. Nahor blef likasom Israel och Jakob fader till tolf söner, af hvilka fyra med frillan Reuma, 22:20 f. En af de äkta sönerna var Betuel, Rebeckas fader, v. 23.

Nahum, d. ä. tröstare, en profet från Elkos, Na. 1:1, uppträdde enligt hvad hans skrift gifver vid handen, inom Judas rike och profeterade om Nineves förstöring och den assyriska magtens tillintetgörelse. För öfrigt vet man om honom intet. Jfr Elkos.

Nahums profetia, den sjunde af de »mindre profeterna», innehåller i 3 kapitel en sammanhängande straffpredikan mot det väldiga och gudlösa Nineve, som redan krossat Israels rike, 2:2, och nu hotade Juda med undergång, 1:9, 11 f. I upphöjdt språk med de djerfvaste bilder målar profeten den dom som skall drabba den stolta staden. Af de anförda ställena m.fl. sluter man, att profetian uttalades på Hiskias och Esaias tid, sannolikt kort efter Sanheribs nederlag utanför Jerusalem, 2 K. 19:35 f., omkr. 712 f. K. Erinringar från äldre profeter finna vi flera hos Nahum; jfr Na. 1:4 med Es. 33:9; 50:2; Na. 1:15 med Es. 52:7 Na. 2:10 med Joel 2:6; Na. 3:5 med Es. 47:3. - Jfr Nineve.

Nain, en liten stad i Galileen, der Jesus uppväckte enkans son, Lu. 7:11 f., fins ännu qvar med sitt gamla namn, en liten usel by vid norra sluttningen af berget Dahi eller »Lilla Hermon», s. om Nazaret.

Najot, en ort nära Rama, der Samuel och hans profetlärjungar togo emot den flyende David, 1 S. 19:18 f.; 20:1. Man antager att namnet betecknar ett skolhus eller läroverk.

Naken, se Kläder, sid. 243.

Nakons loge, 2 S. 6:6, eller Kidons loge, 1 Kr. 13:9, det ställe der Ussa dödades af Herren, för det han fattade tag i arken, då oxarne som drogo, blefvo ostyrige. David kallade platsen sedan för Perez-Ussa, »Ussas nedbrytning», 1 Kr. 13:11.

Namn. Dessa hade hos israeliterna nästan alltid en vigtig betydelse och påminte ofta om någon omständighet vid eller efter den namngifnes födelse eller någon äldre tilldragelse i familjens historia. Stundom voro namnen ett uttryck af personernas väsende och egendomlighet. Äfven ställen gaf man namn, som genom sin betydelse bevarade något minne eller intryck derifrån. Se Ismael, Israel, Mose, Ikabod, Gilead, Kabul. Sammansatta namn vore ganska vanliga; ofta använde man vid deras bildande en del af Guds namn, som Jah, El, se sid. 200. Stundom utgjordes namnet af en hel sats, såsom Ruben, »sen en son»; jfr Immanu-El, Sear-Jasub. Ofta tog eller fick man ett annat namn, Rut 1:20; Jh. 1:42; Da. 1:7; det händer derföre att samma person förekommer under olika namn, se Bartolomeus, Abjatar.* Jfr »ett nytt namn», Up. 2:17. Guds »namn» hvilket »var i engelen» som förde Israel till Kanaan, 2 M. 23:21, betecknar hela hans uppenbarade väsende, 2 M. 3:14; jfr Gud, Jehova. Kristi, Guds sons, namn »hvad är namnet på hans son? Vet du det?» Or. 30:4 är redan i G. T. på flera ställen förebådadt, Es. 9:6; Je. 23:6, men först i N. T. kalladt Jesus, jfr Fil. 2:9 f. Om att »uppväcka den dödes namn», se Rut 4:5, 10; motsatsen, Ps. 9:6.
Stundom står ordet namn i bet. af person, Ap. 1:15; Up. 3:4; 11:13.

* Förvirring eller förvexling af namn torde ock stundom bero på felskrifning. Se t.ex. Seraja 1.
Narcissus, en romare, i hvars hushåll funnos lärjungar, till hvilka Paulus helsar, Ro. 16:11.

Nardus, en dyrbar olja som pressas ur den välluktande roten på den Indien växande nardusplantan, Nardostachys Jatamansi, med purpurröda blommor och smala blad af ett angenämt doft; Hö. 1:12; 4:13 f. Den förvarades väl förseglad, stundom i alabasterflaskor, Mar. 14:3; Jh. 12:3, der ett skålpund säges vara värdt 300 denarier, nära 200 kr.

Nasir (eller nazir), d. ä. afskild eller vigd, kallades den man eller qvinna som afgifvit inför Gud ett heligt löfte att för viss tid afhålla sig från vin och starka drycker, från allt hvad drufva hette och allt hvad af rankan bereddes, samt att under löftestiden låta håret växa. Enligt lagen för nasirlöftet, 4 M. 6, skulle nasiren anse sig såsom särskildt helgad åt Herren och väl akta sig för att komma vid någon död. Skedde detta ofrivilligt, så måste han på sjunde dagen raka sitt hufvud och på den åttonde frambära syndoffer, brännoffer och skuldoffer och gifva nytt nasirlöfte för lika lång tid. Efter nasirtidens slut skulle han frambära brännoffer, syndoffer, tackoffer, spisoffer och drickoffer, afskära sitt hår och lägga det i tackoffrets eld. Efter fullbordade offer var han fri från sitt löfte. Somlige voro nasirer allt ifrån moderlifvet, redan före födelsen helgade dertill, såsom Simson, Samuel och Johannes Döparen. Att för obemedlade bekosta de dryga offren, som fordrades för att frias från löftet, 4 M. 6, betraktades som ett barmhertighetsverk: detta gjorde Paulus, Ap. 21:20 f. Svårt är att säga, om det var ett nasirlöfte i vanlig mening som åsyftas i Ap. 18:18, för hvilket Paulus rakade sitt hufvnd Kenkreä. Enligt Josefus gafs det fall, då nasiren afskar sitt hår vid början af löftestiden. Man tror att det var med afseende på det nämda löftet och dess fullbordande med offer i Jerusalem, som Paulus skyndade till denna stad, se Ap. 18:21 f.
Det fritt växande håret på nasiren, hvilket i eb. utmärkes med ordet neser, vigning, 4 M. 6:7 f., samma ord som för öfversteprestens diadem, skulle vara ett särskildt tecken till hans persons afskiljande för Gud; hela nasireatet var ett uttryck för menniskans behof af att lossas ur det köttsliga väsendets band. Gud uppväckte nasirer likasom han uppväckte profeter, Am. 2:11; att förleda en nasir att dricka vin var en skändlighet, v. 12. Nasiren ville såsom sådan vara oberörd af lustans retelser och af allt som kunde komma under rubriken blott mensklig behandling eller påverkan. Derföre skulle ingen rakknif komma på hans hufvud. Sammalunda kallas också de af knifven ej rörda vinrankorna under sabbats- och jubelåret för markens nasirer, 3 M. 25:5, 11 eb., och jungfruns oskurna hår kallas i Je. 7:29 hennes neser.
Ordet nasir eller vigd står på några ställen i betydelsen af furste, såsom i 5 M. 33:16; äfvenså i 1 M. 49:26 och Kl. 4:7, der Sv. har Nazare. I Am. 2:11 f. deremot står nazare för nasir i dess ceremoniela betydelse.

Natan. 1. En af Davids söner med Batseba, 2 S. 5:14; 1 Kr. 3:5; 14:4; förmodligen stamfader till den Sak. 12:12 nämda Natans slägt; nämnes bland Jesu förfäder, Lu. 3:31.

2. En framstående profet på Davids tid, sin konungs vän och rådgifvare; gillade först hans beslut att bygga templet men anvisade sedan efter gudomlig ingifvelse dess utförande åt hans son Salomo, 2 S. 7:1 f.; bestraffade David för hans synd mot Batseba och uttalade förlåtelsens ord, 2 S. 12. Den unge Salomo stäldes sedan under hans ledning, 12:25, och fick af honom röna verksam hjelp till sin tronbestignmng, 1 K. 1:11 f. Natans söner bekläddes sedan af Salomo med höga embeten, 1 K. 4:5. Natan efterlemnade historiska anteckningar till både Davids och Salomos regering, hvilka åberopas i 1 Kr. 29:29; 2 Kr. 9:29.

Natanael från Kana i Galileen, Jh. 21:2, fördes genom sin vän Filippus till Jesus, som i honom såg en rätt israelit utan svek och genom sin kännedom om hans inre lif vann hans hjerta, 1:45 f.; var sedan en af dem, för hvilka Kristus visade sig vid Tiberias' sjö, Jh. 21:1 f. Han är tvifvelsutan dens. som Bartolomeus, hv. se.

Natt, se Dag och Natt.

Nattuggla, se Uggla.

Nattvard, d. ä. aftonmåltid, Lu. 14:12; Mar. 6:21; Jh. 12:2; 13:2; eller gästabud, Lu. 14:16; Up. 19:17; sedermera särskild benämning för den af Herren Kristus aftonen före hans död inrättade måltiden, "Herrens nattvard", 1 Kor. 11:20, »Herrens bord», 10:21, om hvars instiftelse se Mat. 26:26 f.; Mar. 14:22 f.; Lu. 22:19 f.; 1 Kor. 11:23 f.; jfr 1 Kor. 10:16, 26.

Naum, en af Jesu förfäder, Lu. 3:25.

Nazare, Nazaren, se Nasir, Nazaret.

Nazaret, den stad der Jesu föräldrar bodde, Lu. 1:26; 2:4, och der han tillbragte sina första 30 år, Mat. 2:23; 4:13; Lu. 2:51 Jh. 1:45 f., hvarföre han ock var känd såsom »profeten af Nazaret», Mat. 21:11, och kallades allmänt Nazarenen, Mar. 1:24; Lu. 4:34 Mat. 26:71; Ap. 2:22; 3:6 etc., ett namn som ock skrefs på hans kors, Jh. 19:19, och som sedermera äfven gafs hans bekännare, "nazarenernas parti", Ap. 24:5, och än i dag kallas de kristne i orienten med namnet Nazâra eller nazarener. Nazaret var en obetydlig ort i nedre Galileen, ej omnämd i G. T. och bland folket ej högt ansedd, Jh. 1:46; jfr Ap. 6:14, »Jesus, denne nazarenen». Staden finnes ännu under namnet El-Nazira i en ljuflig dal vid sluttningen af ett brant berg Djebel-el-sich, der man kanske har att söka den plats hvarifrån folket ville störta Jesus ned, Lu. 4:29. I Nazaret kunde Jesus icke göra många under för folkets otro, Mat. 13:54 f. Nazaret som ligger strax vester om Tabor, midt emellan Karmels berg och Gennesarets södra ände, 9 à 10 mil från Jerusalem, har nu en befolkning af omkring 7,000 inv., af vilka ²/3 kristne och ¹/3 muhammedaner. Judarne sky staden. I latinska klostret visas »bebådelsens grotta»; franciskanerne visa Josefs verkstad o.s.v. Mera värd att skåda är den s.k. »Mariabrunnen», den enda källan i stadens granskap, dit förvisso Jesus och han moder ofta gått efter vatten, se p. 63.
Att Jesus uppväxte i Nazaret och kallades Nazarenen, anföres af Matteus, 2:23, som uppfyllelse af profetiorna, sådana som Es. 1l:1, om telningen (eb. nezer) från Isais rötter; Je. 23:5; Sak. 3:8. Jfr Zemah.

Nazir, se Nasir.

Neapolis, hamnstad i Tracien, efter Neros tid lagd till Macedonien, der Paulus först landsteg i Europa och fortsatte resan till Filippi, Ap. 16:11, heter nu Kavala.

Nebajot, Ismaels son, 1 M. 25:13, och i Es. 60:7 namnet på en ismaelitisk-arabisk folkstam. Äfven i Sanheribs assyriska inskrifter förekommer folknamnet Nabatu jemte sådana som Haavranu, Hagaranu och Aramu (havraniter, hagariter och aramiter). Man anser möjligt att Nebajot var stamfader till de af greker och romare omtalade nabateerna, ett folk som under de 3 sista seklen f. K. slogo sig ned i Seirs bergland och förnämligast i hufvudstaden Petra, sedan edomiterne dragit in i Juda. Nabateerne idkade boskapsskötsel i stor skala och drefvo derjemte betydlig handel med Indiens och Arabiens varor.

Nebat, konung Jerobeams fader, 1 K. 11:26.

Nebo. 1. En assyrisk eller babylonisk afgud, Es. 46:1, hvars namn ofta återkommer i de assyriska inskrifterna under formen Nabiuv eller Nabu, d. ä. »den talande» (af en rot naba, tala, jfr det eb. nabi profet, eg. »förkunnare»). Han beskrifves såsom »vetandets Gud», »skaparen af lertaflornas skrift», »verldens ordnare», »spirans» eller »pennans gud» o.s.v., alltså en motsvarighet till Hermes eller Merkurius. Nebo dyrkades isynnerhet i Babylonien; i Borsippa hade han ett stort tempel, och flera af de babyloniska konungarnas namn äro bildade af gudens namn, såsom Nabopolassar, (d. ä. Nabiuv-habal-uzur = Nebo bevara sonen!), Nebukadnezar, Nabonid. I Nineve har man funnit statyer af Nebo som nu fått plats i Europas museer,

2. Berget Nebo i Moabs land, en topp på berget Pisga, hvarifrån Mose skådade Kanaans land, och der han dog, 4 M. 33:47; 5 M. 32:49; 34:1; förmodligen att söka vid den nuv. orten Nebbe på berget sv. om Hesbon, ung. 2 mil ö. om norra änden af Döda hafvet. Från detta Nebbe njuter man af en vidsträckt utsigt öfver hela Kanaans land från Hebron i söder till Galileen och Hermon i norr.

3. En moabitisk stad som intogs af Rubens stam, 4 M. 32:3, 38, sedermera återtagen af moabiterna, Es. 15: Je. 48:1, 22; nämnes äfven på den moabitiska stenen (se sid. 294) som en Israels stad, hvilken af moabiterkonungen Mesa gafs till spillo.

4. En stad i Juda, Esr. 2:29; 10:43; kallas »det andra Nebo» i Ne. 7:33.

Nebukadnezar konung i Babel, son och efterträdare till det nybabyloniska rikets grundläggare Nabopolassar (se Nebo), regerade i ung. 43 år, omkring 604 - 561 f. K. Betydelsen af hans namn, hvilket hos Jeremia heter Nebukadrezar, framgår tydligt af kilskriftmonumenten och de tusentals babyloniska tegel, hvarpå det är tecknadt: der lyder det så: Nabiuv-kuduri-uzur, d. ä. »Nebo, beskydda kronan». Ännu prins, slog han egyptiern Neko vid Karkemis omkr. 606 f. K., Je. 46:2, hvarmed Israels 70-åriga fångenskap började. Jerusalem intogs, Jojakim blef Babels vasall, och Daniel med flera ädlingar bortfördes till Babel, 2 K. 24:1; 2 Kr. 36:6; Da. 1:1 f. Nu måste Nebukadnezar skynda till Babel och mottaga riket efter sin fader, 604, och nedlade Jerusalems tempelkärl i sin guds tempel. Då Jojakin, som efter Jojakims uppror och död fått Judas tron, gjorde en ny resning, ryckte Nebukadnezar upp, förde Jojakin till Babel och insatte Zedekia till lydkonung. Då denne efter några år afföll, intog Nebukadnezar alla Judas fästen, förstörde Jerusalem 588 f. K. och sände Zedekia, fjettrad och bländad, till Babel, 2 K. 24:25; 2 Kr. 36; Je. 52. Derefter belägrade han under en lång följd af år (13 år, Josef.) den fasta staden Tyrus, utan att han synes haft framgång. Jfr He. 26:1, 7 f. med 29:18, der Herren till lön för Nebukadnezars misslyckade arbete med Tyrus lofvar honom och hans här ersättning i Egypten. Inskrifterna visa också att han sedermnera gjorde flera plundringståg i detta land; jfr Je. 46. För öfrigt målar oss bibeln Nebukadnezar såsom en ifrig afgudadyrkare, som dock, då Daniel genom Guds ingifvelse tolkade hans dröm om det stora belätet, erkände att Jehova var en Gud öfver alla gudar, Da. 2, och då de tre männen, som ej ville tillbedja hans beläte, räddades i den brinnande ugnen, offentligt lofvade »Sadraks, Mesaks och Abednegos Gud», Da. 3. De babyloniska monumenten gifva oss också Nebukadnezars bild framför allt såsom en de härliga palatsens och afgudatemplens uppbyggare och förskönare, kanalers anläggare och åkerbrukets befrämjare. Jfr Babel, sid. 39. I Dan. 4:27 läsa vi huru han i öfvermod spatserande på sitt palats Babel utropade: Är icke detta det stora Babel som jag har uppbyggt? Derpå läsa vi vidare, huru Herren just då slog honom med en sjukdom af det slag som kallas lykantropi, ett slags galenskap, hvarunder den sjuke inbillar sig vara ett djur och beter sig så, v. 30. Han drefs ut från menniskor och åt gräs som oxar, hans hår växte som örnfjädrar och hans naglar som fogelklor.
Somlige förmoda att det är på denna sjukdom Berosus hänsyftar, då han talar om att konungen mot slutet af sin regering betedde sig såsom rasande och uttalade ord »under en gudomlig drift». Hit hänför man ock ett stycke i en babylonisk inskrift, i hvilken Nebukadnezar sjelf synes syfta på denna sorgliga mellantid. Der heter det bland annat:
»Fyra år (?) mitt konungasäte i staden . . . som . . . icke fröjdade mitt hjerta. I alla mina riken byggde jag icke någon magtens höjd; mitt rikes dyrbara skatter samlade jag ej. I Babel anlade jag ej några byggnader för mig sjelf eller mitt rikes ära. I Merodaks, min herres, dyrkan, mitt hjertas fröjd (?), Babel, hans höghets stad och mitt rikes säte, sjöng jag ej hans lof, och jag lade intet på hans altaren, ej heller rensade jag kanalerna.»
Efter någon tid fick Nebukadnezar sina sinnen åter och prisade den högste, himmelens och jordens konung, som »kan slå ned dem som gå stolte», 4:33 f.
Bland de talrika monumenten från Nebukadnezar och hans tid som blifvit bevarade till våra dagar, må nämnas som ett af de märkvärdigaste den svarta kaméo eller sten med Nebukadnezars bild, som nu är i Berlins museum, och hvars omskrift i kilskrifttecken har följande lydelse: »Till Merodak, sin herre, lät Nabiuvkuduriuzur, konung i Babel, i sitt lif detta göra».

Nebusaradan (assyr. »Nabu-zir-iddina», d. ä. Nebo gaf afkomlingar), Nebukadnezars fältherre, verkstälde Jerusalems förstöring, 2 K. 25:8 f.; Je. 52:12 f., erkände deruti Guds rättvisa dom och behandlade Jeremia med aktning, Je. 39; 11 f.; 40:1 f. Några år senare kom han åter till Juda och bortförde ytterligare en del af folket, Je. 52:30.

Nederlandet Hadsi, eb. Tahtim Hodsi, en trakt som genomrestes af Joab vid folkräkningen, sannolikt öster om Gennesaret, 2 S. 24:6.

Nehemia, Hakaljas son, en from israelit, som efter babyloniska fångenskapens slut var anstäld som munskänk hos persiske konungen Artaxerxes I, Ne. 1:11; 2:1, fick genom sin broder Hanani och andra judar underrättelse om nöden i Jerusalem, förmåddes af konungen att yppa för honom sitt bekymmer, utbad sig konungens tillåtelse att resa dit och hjelpa till vid dess uppbyggande, utrustades af honom med bref, fullmagt och ryttare och sändes till Judeen som ståthållare (eb. pehah, på persiska Tirsata, »sträng herre»? Ne. 7:65; 8:9). I tolf år från Artarxerxes' tjugonde regeringsår (455 - 433 f. K.) arbetade han i Juda, 5:14, och med outtröttliga ansträngningar och uppoffringar lyckades han trots alla hinder från samariter och andra ovänner att uppbygga stadens murar och vidtaga många mått och steg för folkets bästa. Han hade äfven trogna vänner vid sin sida, isynnerhet den skriftlärde presten Esra, Ne. 8:1, 9, 13; 12:36. Då den bestämda tiden (2:6) var förfluten, reste han tillbaka till Persien; men efter någon tid, 13:6, återkom han ännu en gång till Jerusalem för att motarbeta och afskaffa åtskilliga under tiden insmugna missbruk, såsom försummande af gudstjensten, olagliga äktenskap, m.m. Om hans död är intet bekant.

Nehemias bok, hvilken är att betrakta som en fortsättning af judiska folkets historia efter dess återkomst från Babel, består af tre afdelningar, af hvilka den första, k. 1 - 7:4, omtalar Nehemias arbeten för Jerusalems återuppbyggande och sedernas förbättrande, hvartill är fogad en förteckning öfver slägterna, 7:5 f., i hufvudsak densamma som i Esr. 2; den andra afdelningen berättar om den högtidliga föreläsningen af lagen, firandet af löfhyddohögtiden och förnyandet af förbundet med Gud, hvilket allt leddes af Esra, k. 8 - 10; den tredje, k. 11 - 13, meddelar åtskilliga folkräkningstabeller och slägtregister samt omtalar huru hvarjehanda under Nehemias bortovaro insmugna oordnmngar af honom beifrades och rättades. Boken är författad efter Nehemias återkomst från Persien, Ne. 13:6, alltså efter 433 f. K.; den synes bestå dels af anteckningar af Nehemia sjelf, der denne talar i första person, k. 1 - 7; 12:31 - 13:31, dels af tillägg af annan hand, k. 8 - 12:30.

Nehusta, konung Jojakins moder, 2 K. 24:8, 12, 15; Je. 13:18; 29:2.

Nehustan, se Kopparormen.

Neko, 2 Kr. 35:20, eller Farao Neko, 2 K. 23:29, en konung i Egypten, som enligt Herodot lät genom fenicier verkställa en kringsegling af Afrika, och som äfven hade planer för gräfvande af en kanal mellan Medelhafvet och Röda hafvet, regerade omkr. 612 - 606 f. K. Då han ryckte ut för att strida mot Nebukadnezar, möttes han af Judas konung Josia men slog honom vid Megiddo, 2 K. 23:29; 2 Kr. 35:20 f. Sedan han tagit Karkemis, afsatte han Joahas och sände honom i bojor till Egypten, uppsatte Jojakim i hans ställe och lade en dryg skatt på landet, 2 Kr. 36:3, 4. Han blef emellertid sjelf efter några år slagen vid Karkemis omkring 606 f. K. och förlorade sina besittningar i Syrien, 2 K. 24:7; 2 Kr. 36; Je. 46:2.

Ner, se Kis 1.

Nereus och hans syster, kristna i Rom, helsas af Paulus, Ro. 16:15.

Nergal se Kut.

Nergal-Sar-ezer, namnet på två af konung Nebukadnezars furstar, Je. 39:3, 13, heter i assyrisk form Nirgal-sar-uzur, d. ä. »Nergal, beskydda konungen»; i grekisk form Neriglissar. Somlige hålla före att den i Je. 39:3 först nämde Nergal-Sar-ezer är dens. som den bekante babyloniske konungen Neriglissar, 559 - 556 f. K.

Neri, en af Jesu förfäder, Lu. 3:27.

Nerija, fader till Jeremias vän Baruk, Je. 32:12; 36:4, och generalqvartermästaren Seraja, 51:59.

Netanmelek, en hofman hvars kammare nämnes i sammanhang med solhästarne i Parvarim, 2 K. 23:11.

Netinim, d. ä. gifne (af natan, gifva), tempeldrängar, »hvilka David och furstarne hade gifvit till leviternas tjenst», Esr. 8:20; 2:58; Ne. 11:3; 1 Kr. 9:2. De nämnas på flera st. tillsamman med “Salomos tjenares barn”, Esr. 2:58; Ne. 7:60, sannolikt äfven tempeldrängar, som af Salomo sammalunda gifvits. Somlige gissa, att de till vedhuggning och vattenhemtning dömde gibeoniterne, Jos. 9, utgjort kärnan af den till flera hundratal uppgående tjenstepersonal som sedan kallades Netinim. Förmodligen vore Netinim iallmänhet fångar som tagits i krig; att de vore proselyter, omskurne och förpligtade till lagens hållande, synes af Ne. 10:28 f., der de äro med om att besvärja förbundet med Gud. De bodde dels på Ofel söder om templet, Ne. 3:26, dels i levitstäderna, Esr. 2:70; Ne. 7:73. En stor del af dem bortfördes i fångenskapen till Kasifja, hvarifrån Esra återförde 220 af dem till Judeen, Esr. 8:17 f.

Netofa, en liten stad nära Betlehem, Esr. 2:22; Ne. 7:26; 2 K. 25:23; i de omgifvande byarne bodde levitiske sångare, Ne. 12:28. Kanske den lilla byn Beît Netîf mellan Jerusalem och Askalon.

Nibhas, en afgud som dyrkades af folket i Avva, enligt rabbinerna (af nabah, skälla) en hundgestalt, 2 K. 17:31. Sagan förmäler att mellan Berut och Tripolis, vid floden Nahr-el-kelb, d. ä. Hundfloden, förut stått en hundstod, som dyrkats af folket som en skyddsgud.

Niger, se Simeon 4.

Nikanor, en af de sju almoseutdelarne, Ap. 6:5.

Nikodemus, en medlem af rådet och farise, blef tidigt öfvertygad om Jesu gudomliga sändning men var ej strax beredd att ställa sig i ledet af hans efterföljare. Först kom han om natten och lärde af Jesus, Jh. 3:1 f. sedan vågade han försigtigt försvara Jesus i rådsförsamlingen, 7:50 f.; men slutligen, då Jesus var död, trädde han fram och bevisade i sällskap med Josef af Arimatia den döde mästaren kärlekens sista tjenst, 19:39.

Nikolaiter, ett parti som afskyddes af församlingen i Efesus, Up. 2:6, men tåldes i Pergamus, v. 15, hyllade slappa grundsatser i afseende på afgudadyrkan och otukt, v. 14.

Nikolaus, en proselyt af Antiokia, en af de sju almoseutdelarne, Ap. 6:5.

Nikopolis (»segerstad»), stad i Epirus, byggd af Augustus till minne af slaget vid Actium; Paulus beder Titus skynda dit, emedan han vill stanna der öfver vintern, Tit. 3:12. Andre mena att här afses ett annat Nikopolis vid floden Nessus i Tracien; andre åter ett Nikopolis i Cilicien.

Nilen, se Egypten, sid. 91 f.

Nimra, Nimrim, se Bet-Nimra.

Nimrod, Kus' son, »en väldig jägare inför Herren»; hans rikes begynnelse var Babel och närliggande städer Sinears land, 1 M. 10:8 f., och derifrån »utgick han till Assur» - eller »utgick Assur» - och byggde Nineve, v. 11, och sålunda bildades det assyriskt-babyloniska riket, som i Mi. 5:6 kallas »Assurs land» och »Nimrods land».

Nimsi, farfader till Israels konung Jehu, 2 K. 9:2, 14, som ofta kallas »Nimsis son», 1 K. 19:16; 2 K. 9:20.

Nineve, den gamla berömda assyriska hufvudstaden, låg vid Tigris' östra strand, i vinkeln mellan denna och bifloden öfre Zab, ungefär midt emot den nuv. staden Mosul; hos klassikerna känd under namnet Ninos eller Ninus och på monumenten Ninua eller Nina. Att Nineves grundläggning utgick från Babylonien, synes af 1 M. 10:11, enligt hv. st. Nimrod eller Assur kom från Sinear och byggde Nineve, hvilket tillsamman med tre andra assyriska städer, Rehobot-Ir, Kalah och Resen, bildade »den stora staden». I århundraden var detta Nineve det assyriska rikets hufvudstad, och såväl hos de gamle historieskrifvarne som i bibelns uppgifter skildras det som en blomstrande handelsstad och ett genom sina murar och sitt läge ointagligt fäste. Strabo och Herodotus berätta om Nineves väldiga mur som mätte i omkrets bortåt 480 stadier (öfver nio mil), och Jona säger att Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor lång, Jon. 3:3. Zefanja (2:15) kallar det den jublande staden, som satt så trygg och sade i sitt hjerta: »Jag och ingen annan». Nahum kallar det den blodtörstiga staden, full af svek och våld, der röfvandet aldrig upphör, Na. 3:1, den fagra tjuserskan, som sålde folkslag för sitt horeri och slägten för sina tjusningskonster, 3:4. Enligt Jon. 4:11 funnes derinne mer än 120,000 små barn, hvilket häntyder på en befolkning af omkring 600,000 inv.; enligt Nahum, 3:16, vore Nineves köpmän flere än himmelens stjernor.
Mot detta Nineve sändes Jona omkring 800 f. K. att förkunna Herrens domar, och nineviterna bättrade sig efter hans predikan, Mat. 12:41, så att straffet uppsköts. Åter profeterade Nahum om dess undergång, och denna kom omsider genom medern Cyaxares och babyloniern Nabopolassar, omkring 625 f. K. (enligt Schr. m.fl. senare, 609 - 606?), och den förödelse som då drabbade Nineve, med eld och öfversvänsning (Na. 2:6, 8) och derpå följande regnflöden och sandstormar, var så afgörande, att då Xenofon efter omkring 200 år drog fram med sina härskaror öfver lemningarna af de ninevitiska vallarna och ruinerna, så höll han dem för lemningar af mediska städer. Tacitus, i 1 sekl. e. K., kände Ninus endast som ett fäste, och allt sedan dess hafva i nära 2000 år de arabiska böndernas och beduinernas hjordar och plogar gått fram öfver Nineves ruinkullar, under det att de lärde disputerat om hvar Nineve låg.
Efter år 1841, sedan uppmärksamhet blifvit fäst vid några ur ruinkullarne midt emot Mosul genom regnflödet framträdande tegelstenar och alabasterhällar med bilder och kilformiga skrifttecken, började fransmännen Botta och Place och engelsmännen Layard och Loftus m.fl. att gräfva i dessa ruinkullar, och sedan dess har den ena delen efter den andra af det gamla Nineve vaknat upp att bära vittne om bibelns sanning, och Europas museer har en stor del af de gamla assyriska monarkernas stenbibliotek nu fått sin plats.
Mosul är en ej obetydande handelsplats vid vestra stranden af Tigris, ung. 36° n. br., strax norr om inflödet af den från n.o. kommande bifloden öfre Zab, de gamles Lykus. Midt emot på östra stranden finna vi ruinerna af de städer som tillsamman bildade det stora Nineve. Alldeles midt emot Mosul, på ömse sidor om bifloden Kasr, finner man lemningarna af det egentliga Nineve i två ruinkullar med de på dem liggande små byarna Kujundschik (»lilla fåret») och Nebi-Junus (»profeten Jona»); öfver 3 mil sydligare nära vinkeln mellan Tigris och Zab ligger ruinkullen Nimrud, 2 mil n.o. om Nimrud ligger en annan ruinmassa Karamles, och öfver 2 mil i norr derifrån de ruiner som kallas Korsabad, nära 2 mil n.o. om Kujundschik. Dessa fyra ruinkullar Kujundschik, Korsabad, Karamles och Nimrud utgöra de 4 hörnen i en sned parallelogram af 5 à 6 mils längd och 2 à 3 mils bredd. Detta förmodar man har varit Nineve i vidsträckt bemärkelse »den stora staden.» som nämnes hos Mose. Det egentliga Nineve skulle då vara att söka vid Kujundschik och Nebi-Junus; Kalah söker man vid ruinen Nimrud; Rehobot-Ir (d. ä. stads-gator, 1 M. 10:11) gissar man representeras af ruinerna Jaremdsche strax söder om Kujundschik; Resen, en annan del af den stora staden (1 M. 10:12), torde kanske vara ruinerna Salamije n. om Nimrud.
Här se vi framför oss Assyriens forntid. I Kujundschiks kulle har man gräft fram Sanheribs och Asurbanipals palats; i Nebi-Junus-kullen finnas palats efter Sanherib och Asarhaddon. I Sanheribspalatset i Kujundschik har man blottat 27 portaler, bildade af bevingade tjur- och lejonkolosser, 71 salar, kamrar och gallerier, hvilkas 3 till 6 fot tjocka väggar äro klädda med alabasterskifvor, fulla med bilder från konungens krigiska bragder. Der har man äfven funnit ett af Asurbanipal samladt bibliotek eller riksarkiv, idel stenar med kilskriftristningar. I Kalah eller Nimrud möter oss ett annat assyriskt residens, hvilket flere konungar före Sanheribs tid hafva residerat. Den nordostligaste ruinstaden är den s.k. Dur-Sarrukin eller Sargonsstaden vid byn Korsabad, från omkring 706 f. K., der man funnit lemningar efter ett palats af 300 meters längd och djup med öfver 200 kamrar och salar; med 31 gårdar och 225 portar och dörrar. Den väldiga ingångsporten var bildad af ett par kolossala bevingade tjurgestalter. Bilder från Nineves ruiner se Hästen, Kut; jfr Nisrok, Persien, Salmaneser.
Då vi i dessa ninevitiska ruiner läsa namnen på Israels konungar och städer, Sanheribs egen berättelse om sitt infall Palestina och sin seger öfver Hiskia, och skåda afbildningar af judiska fångar inför Assyriens konung (se Sanherib), och målningar af huru fästningarne stormas och fångarne pinas (se sid. 257, 258); huru deras mun genomborras med krokar, och deras ögon stingas ut, 2 K. 19:28; Es. 37:29; 2 K. 25:7, och huru å andra sidan de assyriske herrarne prunka i purpur, ståtlige hjeltar, ryttare på hästar, med turbaner på hufvudet, såsom Hesekiel målar dem, He. 23:6, 14, 15; då erinras vi om Habakuks och Jesu ord om att stenarne skola ropa, och bjelkarne svara, Hab. 2:11; Lu. 19:40.

Nisan, April, se Månader.

Nisrok, en assyrisk afgud, i hvars tempel Sanherib mördades af sina söner, 2 K. 19:37; Es. 37:38. En gissning är, att det är denna afgud, hvars bild med menniskokropp och örnhufvud träffats i Nineves fornlemningar.

Nissi, se Jehova-Nissi, p. 200.

Njurarne nämnas ofta i bildspråket likasom hjertat såsom känslornas säte, Ps. 7:10; 16:7; 26:2; Je. 12:2 (eb); Up. 2:23. I Es. 11:5 bör för njurar stå höfter.

No, boning, He. 30:14 f., eller No-Amon, Amons boning, Na. 3:8 (Sv. »stor stad»), som af Hesekiel hotas med undergång och af Nahum skildras såsom fallen, är den berömda staden Tebe i södra Egypten, hufvudsätet för den egyptiska guden Amons dyrkan (»Amon i No», Je. 46:25, Sv. »ämbetsfolk i No»). Det eb. namnet No-Amon är blott en annan form för det egypt. Nu-Amen eller Pa Amen, Amens bostad, likasom det grek. Tebe kommer af det egypt. Ta-ape. Då grekerne i Ammon sågo Jupiter, kallade de staden Diospolis d. ä. Jupiters stad. Detta Tebe, en urgammal stad, hvilken redan af Homerus skildras som det »hundraportade Tebe», är den mest berömda af det forna Egyptens städer, och af ingen finnas så storartade och praktfulla ruiner qvar som just af Tebe. Det låg på en vidsträckt slätt på ömse sidor af Nilfloden, vid de nuv. byarna Karnak och Luxor på östra stranden och Korna och Medinet Abu på den vestra, mellan 25 och 26° n. b. Bland annat fans här Amons förnämsta helgedom; på vestra stranden stodo tempel helgade åt de dödas dyrkan och minne, de af grekerna s.k. Memnonierna (af det egypt. mennu, minnesvård), och i grafplatsernas tysta granskap funnes lärdomsskolor samt ett bibliotek med den öfverskriften: »Läkedom för själen». Här har man funnit flera papyrusskrifter från de äldre faraonernas tid. Lemningarna af Amonstemplet, som efter sina orter nu kallas templen i Luxor och Karnak, beskrifvas såsom något utomordentligt. Murarnas hieroglyfer omtala de egyptiska monarkernas bedrifter, och på en af Karnaks tempelmurar uppräknas de städer som egyptiern Sisak eröfrade i Palestina. (Se Sisak.) Ännu finnas qvar långa rader af kolossala kolonner af öfver 30 fot omkrets. Ramses den store, Farao på Moses tid(?), under hvilkens regering Tebe stod på sin blomstrings höjd, har den stora pelarsalen i Karnak med höga ord ristat sina segrar och sina rikedomar, och guden säger till honom: »Ditt herravälde stånde beständigt upprätt för millioner år, och vi skänka dig ett evigt skuldfritt lif.» Här resa sig också nära Nilen de väldiga Memnonsstoderna af 20 mrs höjd; den ena af dem, ett enda stycke, är den största stenbild i verlden. Se sid. 91. I en grafbyggnad härstädes är det som man funnit de målningar, som så lifligt erinra om Israels träldom i Egypten, se Tegel.
Det kolossala Tebe togs af assyriska eröfrare mer än en gång på 600-talet f. K. På någon af dessa händelser är det Nahum syftar, då han spörjer det stolta Nineve: Är du bättre än No-Amon? Äfven det fick gå i landsflykt, och öfver dess ädlingar kastade man lott. Na. 3:8, 10.

Noadja, Neh. 6:14, en mot Nehemia fiendtlig profetissa (grt.).

Noah (eb. ro, se Lamek 2), i N. T. Noe, Lameks son, Metusalahs sonson, född ung. 1056 e. K., var en from och rättskaffens man och »vandrade med Gud», 1 M. 6:9, hvarföre, då Gud beslöt fördränka det syndiga slägtet, han gjorde ett förbund med Noah och bjöd honom bygga en ark till sin och sin familjs räddning. Då floden kom i Noahs 600:de år, gick han in i arken med sin hustru, sina tre söner, Sem, Ham och Jafet, och deras hustrur, hvarjemte han tog in ett par af alla orena djur och sju af de rena, och Herren stängde igen efter honom, 7:2, 16. »Genom tron beredde Noah arken och vardt arfvinge till den rättfärdighet som är af tron», Eb. 11:7. Efter nära ett år gingo de ut ur arken, Noah offrade brännoffer och fick regnbågen till förbundstecken, 1 M. 8; 9:1 f. Sedan odlade han vin och tog för mycket deraf, så att Ham genom lättsinne drog öfver sin son Kanaan fadrens förbannelser, hvaremot Sem och Jafet af honom välsignades, 9:20 f. Noah lefde efter floden 350 år, v. 28 f. Han nämnes i He. 14:14, 20 såsom ett mönster af rättfärdighet och kallas af Petrus »rättfärdighetens predikare», 2 P. 2:5.
Minnet af Noah och »Noahs flod» (Es. 54:9) har fortplantat sig i traditioner bland de mest skilda folkslag. Så berättade de gamle grekerne huru Zevs till straff för menniskornas brott sände en flod som förgjorde dem alla med undantag af Devkalion och hans hustru Pyrra, hvilka räddades på ett skepp som efter 9 dagars förlopp stannade på toppen af berget Parnassos. Ett orakel bjöd dem nu att kasta bakom sig mormoderns ben. De samlade då stenarna på jorden och kastade dem öfver sina axlar. De som Pyrra kastade, blefvo qvinnor, de som Devkalion kastade, blefvo män, och så vardt Grekland befolkadt.
Mexikanerne i Amerika berätta, att undan flodens vatten räddades endast Coxcox och hans hustru Xochiquetzatl på en båt eller färja. Berget heter hos dem Colhuacan. De menniskor som föddes efter floden vore stumma; då kom en dufva från toppen af ett träd och delade ut tungor ibland dem.
Andra mexikanska sägner tala om foglar som sändes ut från båten af Tezpi, som Coxcox äfven kallas.
Fidji-öboarne berätta om ett svårt regn, som höll på att dränka allt folket, då der komme två kanoter: i den ena satt snickarnes gud Rokora, och den andra hans verkmästare Rokola; desse plockade upp några af de drunknande, så att tillsamman 8 personer blefvo räddade.
Märkligast af alla äro de kaldeiska fornsägnerna om floden. Före 1872 kände man dem endast genom hvad Alexander Polyhistor efter Berosus hade meddelat. Guden Kronos uppenbarade för Xisutros att floden skulle komma, bjöd honom skrifva en historia om alla tings begynnelse, fortgång och ände och gräfva ned boken i solstaden Sippara, bygga ett skepp, gå der in med sina fränder och vänner, foglar och fyrfota djur samt taga med mat och dryck. Skeppet bygges 5 pilskott (eller stadier) långt, och man går ombord. Floden kommer men saktar snart. Foglar sändas ut men komma tillbaka. Andra sändas ut och komma åter med dy vid fötterna. Ännu en gång sändas foglar ut: de komma ej tillbaka; Xisutros öppnar en del af taket och ser att skeppet har fastnat vid ett berg; han går ut med sin hustru, sin dotter och styrmannen, beder liggande på marken, bygger ett altare och bringar gudarna offer; derpå försvinner han och de med honom utstigne. De som äro qvar ombord gå nu ut och höra en röst från himmelen, att de skulle ära gudarna, som tagit de andra till sig, åter gå till Sippara och taga upp den nedgräfda skriften och lemna den åt menniskorna. De offra åt gudarna, gå till Sippara, hemta skriften och bygga upp Babel.
1872 upptäckte George Smith bland de ninevitiska lertaflorna i Britiska museet en med assyrisk kilskrift skrifven lertafla, som innehöll den gamla kaldeiska flodberättelsen i mera ursprunglig form. Taflan utgör en del af den assyriske konungen Asurbanihabals bibliotek (från 7 årh. f. K.) men anses vara hemtad från en mycket äldre urskrift.
Xisutros kallas här Hisisadra. Det heter bland annat:
»Guden… upplät sin mun och talade och sade till mig, sin tjenare gå in och tillslut skeppets dörr. Jag vill samla till dig din säd, ditt bohag och dina egodelar, dina slafvinnor och slafvar, vilddjuren på marken och fältets boskap… .
»Och en vild storm reste sig om morgonen från himlens rand. Bin dundrade midt deri, Nebo och Saru gingo fram . . . härjaren Nergal stötte ned; Adar bröt omkull. ... Bins vattuflod nådde upp till himmelen, och den ljusa jorden vardt vänd i ödemark, och floden sopade jorden… och förödde allt lif från jordens yta…
»I himlen räddes gudarne för ovädret och sökte skydd, de stege upp Anus himmel, de drogo sig undan likt hundar »På sjunde dagen lade sig stormen; ovädret, rasande likt ett jordskalf, »tillade åter af. Vattnet torkade undan. Ondskans män, deras kroppar flöto omkring såsom hafsvass… Jag upplät fönstret, och ljuset bröt fram öfver mig… Jag märkte stranden vid hafvets gräns… Skeppet gick mot Nizirlandet. Berget Nizir hejdade skeppet.
»På sjunde dagen lät jag en dufva flyga ut. Och dufvan for åstad och sökte men fann intet rum att hvila på och vände åter. Och jag lät en svala flyga ut. Och svalan for åstad och sökte men fann intet rum att hvila på och vände åter. Och jag lät en korp flyga ut. Och korpen flög åstad och såg liken på marken och åt af dem och flöt bort med dem och kom ej åter. Och jag släppte ut djuren mot de fyra vindarne.
»Jag utgöt ett drickoffer, jag byggde ett altare på toppen af berget… Gudarne samlade sig likt myggstim öfver offret.»
Slutet blef att Bel förde Hisisadra och hans hustru ut ur skeppet och renade landet, hvarpå ett förbund slöts, och Hisisadra med hans husfolk borttogos för att varda gudarna like. (Jfr Tegnér, Nineves och Babylons kilskrifter, p 102 f.)
På frygiska mynt från staden Apamea eller Kibotos (ark) från Septimii Severi tid (omkr. 200 e. K.) är afbildad en fyrkantig farkost, lik en låda, flytande på vattnet, med inskriften No. Derinne sitta en man och en qvinna, ett annat par står utanföre. Ofvanpå sitter en fogel, och en annan kommer flygande med en qvist i näbben. (Se Nystr. Bibl. Fornuk. P. 30.)
Hos de senare judarna utvecklade sig föreställningen om de s.k. 7 , hvilka ansågos bindande för alla menniskor och alltså äfven för »portens proselyter», och hvilka delvis vore tagna från 1 M. 9:4 f. De vore följande: 1) Lydnad för öfverheten, 2) Förbud mot Guds namns försmädelse, 3) mot afgudatjenst, 4) mot blodskam, 5) mot mord, 6) mot stöld, 7) mot ätande af lefvande djurs kött.

Nob eller Nobe, preststad i Benjamin nära Jerusalem, Ne. 11:32; Es. l1:32, der tabernaklet sannolikt förvarades i Sauls tid, 1 S. 21:1 f.; dess invånare blefvo på Sauls befallning dödade af Doeg för deras mot David visade vänskap 22:9 f.

Nobah, en manassit som vid eröfringen af Kanaan intog staden Kenat i Gilead med dess område och gaf det sitt namn, 4 M. 32:42; Do. 8:11; 1 Kr. 2:23. Namnet Kenat fortlefver dock ännu i Kanavât på Havrans berg omkr. 7 mil öster om Tiberias' sjö. Der finnas betydliga ruiner af bad, teatrar och tempel, hela hus med dörrar och fönster af sten, men utan invånare.

Nod (flykt), det land ö. om Eden, dit Kain flydde, 1 M. 4:16.

Nodab, 1 Kr. 5:19, en ismaelitisk nomadstam i Gilead.

Noe, se Noah.

Nof, en egyptisk furstestad, Es. 19:13; Je. 2:16; 46:14; He. 30:16, med afgudatempel, He. 30:13, efter Judarikets fall äfven bebodd af judar, Je. 44:1 i Os. 9:6 kallad Mof. Det är den berömda staden Memfis, på de äldsta monumenten kallad Men-nefer, »den godes plats» eller »de godas hamn», folkdialekten Men-nofi, arab. Menf. Namnen afse ortens förnämsta gudom, hvarefter den ock kallades Pu-Ptah, d. ä. Ptahs hus. Memfis låg några få mil s. om Nilens delning, vid dess venstra strand, mellan floden och de libyska bergen och gälde för en af de äldsta städer i Egypten. Redan på Abrahams tid var det säte för en konung, och det i Moseböckerna omtalade Egypten torde just hafva varit den memfitiska (prest-) staten. Efter Psammetiks tid blef det hela landets hufvudstad. Memfis växte med Tebes aftagande, enligt somliga ända till ett omfång af 150 stadier, men började sjunka efter Alexandrias anläggning. Kairos uppbyggande i granskapet blef dess undergång. Af dess präktiga ruiner, som Strabo beskrifver, fins nu föga qvar; ökensanden har begraft eldguden Ptahs och oxen Apis' helgedomar. På sista tiden har man börjat gräfva fram dess tempel och statyer. De märkvärdigaste monumenten från den gamla konungastadens forntid äro emellertid de strax invid belägna pyramiderna. (Se Egypten.) Profetian är uppfyld: »Nof skall varda öde och uppbrändt, så att ingen skall bo der», Je. 46:19.

Nofah, stad i Moab, 4 M. 21:30.

Noomi, d. ä. den ljufliga eller glada, Elimeleks hustru och Ruts» svärmoder, Rut 1:2; kallade sig sedan Mara, d. ä. den bittra eller bedröfvade, då sorgen vardt hennes lott, 1:20.

Nun, Josuas fader, en efraimit, 2 M. 33:11, kallas Non i 1 Kr. 7:27, eb.

Nya födelsen. Detta ord, som vanligen betecknar den enskildes andliga omskapelse genom tron på Kristus, Jh. 3:3; Tit. 3:5; 1 P. 1:3, 23; Jak. 1:18, betecknar i Mat. 19:28 den yttersta tidens fullkomning eller »alltings återställelse», Ap. 3:21, då »menniskosonen skall sitta på sin härlighets tron», då allt skall varda nytt, Up. 21:5; jfr Ro. 8:21; 2 P. 3:13.

Nycklar och lås, Do. 3:25. Väl läsa vi någon gång om kopparbommar och jernbommar, 1 K. 4:13; Es. 45:2, men iallmänhet vore väl både lås och nycklar i forntiden, såsom vanligtvis än i dag, i österlandet af trä. Stundom vore nycklarne af besynnerlig skapnad. Den här bifogade bilden föreställer en fornegyptisk nyckel, till formen ej olik en skära. Den andra teckningen visar oss utseendet af de trälås som nu äro vanliga i Palestina och Egypten. N:o 1 är framsidan af låset med tillbakaskjuten regel. 3 är sjelfva regeln, i hvars ena ände synas små hål; då regeln skjutes in i låset, nedfalla i dessa hål de motsvarande små stift som synas på n:o 2. 4 är sjelfva nyckeln, likaledes försedd med små stift, som då man sticker in nyckeln stöta de första stiften uppåt och haka fast i regelns hål, så att denna kan dragas tillbaka. Då nycklarne äro af trä, måste de ofta vara rätt stora för att motsvara sitt ändamål. Att sådana lås ej äro särdeles säkra, inses lätt. Dörrvaktare och dörrvakterskor vore derföre väl af nöden, Mar. 13:34; Jh. 18:16; jfr 1 K. 14:27; 2 K. 11:5. Att de stora nycklarne stundom buros på axeln, synes af Es. 22:22, att på Eljakims axlar skulle läggas Davids hus' nyckel, och än i dag ser man i österlandet magasinsförvaltarne o.s.v. komma vägen fram med de stora nycklarne hängande öfver axeln. Så blef nyckeln tecken till magt och myndighet; ty läsa vi om »himmelrikets nycklar», Mat. 16:19, kunskapens nyckel, Lu. 11:52, »Davids nyckel», Up. 3:7; jfr 1:18; 9:1; 20:1.

Nymfas, en kristen i Laodicea, som jemte församlingen i hans hus helsas af Paulus, Kol. 4:15.

Nymånad. Första dagen i månaden firades såsom helgdag med särskilda offer, 4 M. 28:11 f.; arbeten och handel afstannade, Am. 8:5; och man samlades till gudsdyrkan, He. 46:3; 2 K. 4:23; Es. 1:13 f. Man blåste trumpeterna vid de särskilda offren, såsom vid andra högtider, 4 M. 10:10; Ps. 81:4. Det var en glädjens fest, Os. 2:11, som äfven inom familjen firades med gästabud, 1 S. 20:5, 18. Särskildt högtidligt firades första dagen den sjunde månaden, Tisri, 3 M. 23:24, eller basunfesten, hv. se.
Om nymånaders afskaffande, se Gal. 4:9 f.; Kol. 2:16.

Nymäre, Job 30:9, talämne.

Nyår, se År.

Nådastol, se sid. 133.

Näsan förekommer i vissa bildliga talesätt, som lätt förstås. Näsans fnysande, likasom öfver en obehaglig lukt, betecknar vrede och misshag, Es. 65:5; 2 S. 22:9; Ps. 18:9; Job 39:23 (eb.). Välbehag liknas vid vällukt som behagar näsan. Så kände Herren en välbehaglig lekt efter Noahs offer, 1 M. 8:21, och om presterna sade Mose, att de skulle bära fram rökelse för Herrens näsa, 5 M. 33:10. Jfr 3 M. 1:9, 13; 2:2 etc. Med ring i nosen tyglade man vilda djur; deraf uttrycken 2 K. 19:28; He. 38:4.
Å andra sidan vore näsringar en vanlig prydnad för qvinnorna i orienten, såsom än i dag. Så läsa vi att Abrahams tjenare »satte ringen i Rebeckas näsa», 1 M. 24:47 (Sv. änne), och Herren säger till Israel: »Jag satte en ring i din näsa», He. 16:12 (Sv. ännespann i ditt änne). Jfr bilden, sid. 246.

Nässlor växa på den lates åker, Or. 24:31, och bland öde ruiner, Es. 34:13; Os. 9:6. I Job 30:4 åsyftas mollans salta blad, som gåfvo torftig spis.

Nät, med hvilka man fångade fiskar, Es. 19:8; Lu. 5:1 f., foglar, Or. 1:17, och vilda djur, He. 19:8; Es. 51:20, nämnas ofta i bildspråket för att beteckna listiga anslag, Job 18:8; 19:6; Ps. 140:6; å andra sidan liknas himmelriket vid en not, Mat. 13:47.

Nötter. I Hö. 6:10 (nötagården) afses sannolikt valnötter (eb. egos, arab. djos). På Josefi tid växte många valnötsträd vid Gennesaret. Nu äro de ej så vanliga i Palestina men finnas mängd på Libanon. I 1 M. 43:11 nämnas pistacia-nötter, hv. se.

The above contents can be inspected in scanned images: 319, 320, 321, 322, 323, 324, 325, 326, 327, 328, 329, 330, 331, 332, 333, 334

Project Runeberg, Mon Jan 15 17:28:11 2007 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/ordbok_n.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free