- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord O

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Dictionaries, Language, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

O

Obadja. 1. Ahabs hofmästare, som fruktade Jehova och räddade ett hundra af hans profeter undan Isebels raseri, blef den förste, för hvilken Elia uppenbarade sig, då han ville förkunna hungersnödens upphörande, 1 K. 18:1 f.

2. En af de furstar som Josafat utsände att undervisa folket, 2 Kr. 17:7.

3. En profet i Juda, som profeterade mot Edom, Ob. 1, enligt någras mening dens. s. den sistnämde fursten.

Obadjas profetia, den fjerde af de »mindre profeterna», som består af ett enda kapitel, bestraffar edomeernas öfvermod, deras skadeglädje vid Jerusalems intagande och plundring, v. 11 - 14, hotar dem med förödelsens straffdomar och förkunnar för Jakobs och Josefs hus en fridsäll tid till slut, då »frälsare skola stiga upp på Zions berg till att döma Esaus berg, och riket skall höra Herren till», Ob. 21. I händelse orden om Jerusalem syfta på stadens eröfring genom kaldeerna, så får Obadjas profetia sin plats efter babyloniska fångenskapens början. Men då Obadja intet nämner om kaldeerna eller om stadens brand, så förmodar man hellre, att han afser en föregående plundring, kanske den som drabbade Jerusalem under Jorams tid, 2 Kr. 21:17.
Härför söker man också bevis deruti, att Jeremia anför en del efter Obadja, jfr Ob. 1 - 9 med Je. 49:7 - 16 (såvida det ej är Obadja som citerar Jeremia). Obadjas profetia skulle då tillhöra tiden för Jorams regering, 892 - 885 f. K.

Obal, (eller Ebal, 1 Kr. 1:22), en af Joktans söner, en arabisk stam, 1 M. 10:28.

Obed, Boas' och Ruts son, Davids farfader, Rut. 4:17, kallas Jobed i Mat. 1:5.

Obed-Edom, den gittiten, mottog arken i sitt hus efter Ussas död och blef under de tre månader, den hos honom stod qvar, rikt välsignad, 2 S. 6:10 f.; 1 Kr. 13:13; 15:25.

2. En levitisk dörrvaktare på Davids tid, 1 Kr. 15:18, som hade en talrik och kraftfull slägt, 1 Kr. 16:38; 26:4, 8, och som sedan fick sig tempelskattens förvarande anförtrodt, 2 Kr. 25:24. Kanske dens. som den nyssnämde.

Obot, ett af israeliternas lägerställen ö. om Edom, näst före Abarim, 4 M. 21:10.

Oded, en from profet som efter Pekahs seger öfver Juda förmådde folket i Samaria att omhulda och återsända krigsfångarne, 2 Kr. 28:9 f. En annan Oded, se Asarja 3.

Odödlighet. Detta ord förekommer allenast i 1 Ti. 6:16, »Gud allena har odödlighet», och i 1 Kor. 15:53 f., »detta dödliga måste ikläda sig odödlighet». Läran om själen» odödlighet fins till sitt frö redan i Gamla Testamentet; se Ps. 16:10 f.; 17:15; 73:24; Or. 14:32; Job 19:25; Da. 12:2, 13. Se äfven Jesu svar till sadduceerna i Mat. 22:32. Kristus har »tillintetgjort döden och framburit lif och oförgänglighet i ljuset», 2 Tim. 1:10.

Ofel, det södra utsprånget af tempelberget i Jerusalem, befästes af Jotam och Manasse, 2 Kr. 27:3; 33:14, och sedermera under Esra och Nehemia, Ne. 3:25 f. Jfr sid. 206.

Offer, d. ä. gåfva (af lat. offerre, frambära), gemensamt namn för de olika slag af gåfvor eller skänker, som den tillbedjande bär fram inför Gud. Det motsvarar heltochhållet det eb. ordet korban, en framuburen gåfva, Mar. 7:11, hvilket brukas om alla de särskilda slagen af »heliga gåfvor», såsom offren kallas i 2 M. 28:38, såväl om de blodiga som om de oblodiga, 3 M. 1:2; 2:1 3:1; 4:23; 4 M. 5:15; 3 M. 6:20; 4 M. 6:14, 21; 7:10 f. Hade menniskan ej fallit i synd, så hade hela hennes lif varit en enda personlig sjelfuppoffring, och alla de yttre tingen hade ingått i denna uppoffring som delar i ett helt. Men då synden slet bandet mellan Gud och menniskan, och hennes gemenskap med honom förvandlades i främmandeskap och fruktan, kände hon behof att af sin egendom afskilja det bästa hon kunde och bära det fram för gudomligheten för att derigenom förmedla ett förnyadt tillträde till det genom synden kränkta majestätet, eller för att uttrycka sin tacksamhet för undfången hjelp. Offer framburos derföre strax efter paradisets dagar af Kain och Abel, och bland alla forntidens folk, alltifrån första begynnelsen af deras historia, finna vi att man frambar offer till sina vredgade gudar. Så offrade äfven Noah efter sin räddning undan flodens vatten brännoffer åt Jehova, och patriarkerne byggde äfven altaren för att frambära slagtoffer, åkallande Herrens namn, 1 M. 12:7; 13:4; 26:25 etc., så att offret hvilket beledsagade eller åtföljdes af bönen, är sjelf att betrakta som en »förkroppsligad bön». Då menniskan sökte nalkas Gud i bön eller tacksägelse, kände hon att hon icke borde komma tomhänd. Hela hedendomens offerkult, både i forntid och nutid, vittnar om huru djupt denna känsla är rotad, och med hvilken magt den drifver till uppoffringar för att vinna tillträde till den store helige. Från alla offeraltaren, alla afgudatempel, alla heliga floder, som slukat så många tusentals lif, höres genom seklerna det klagande ropet:
»Hvarmed skall jag träda fram inför Herren och buga mig inför Gud i höjden? Skall jag träda fram med brännoffer, med årsgamla kalfvar? Månne Herren skall finna behag i tusental vädurar, i tiotusental af oljeströmmar? Skall jag gifva min förstfödde till offer för min skuld, min lifsfrukt till syndoffer för min själ?» Mik. 6:6 f.
På detta hednaverldens rop svarade Gud, då han inom Israels folk inrättade en offertjenst med löfte om en försoning, som verkligen satte syndaren i gemenskap med Gud. Att naturkänslan hade pekat åt rätt håll, då hon ej ville att menniskan nalkades Gud tomhänd, det förklarade Jehova sjelf: »Ingen komme tomhänd inför mitt ansigte!» 2 M. 23:15; 5 M. 16:16; men han lemnade ej Israel i ovetenhet om offrens art och offrandets sätt, och derjemte gaf han dem visshet om att han vid altaret mötte dem med sin nåd. Så blef offret, som i hedendomen är en fruktans gärd, i Israel ett nådens medel. Och alltefter församlingens och tid och sätt noggrant bestämda, såsom de enskildas mångahanda behof gafs i de dagliga offren, de för vissa högtider offerlagen (3 Mos. bok) anvisning om olika offer, till undervisning om rening från synd, om försoning med Gud, om hängifvenhet i hans tjenst, om lof och tacksägelse o.s.v.
Efter sin bestämmelse och sitt syfte vore de mosaiska offren af fyra hufvudslag: 1. Försoningsoffer i egentlig mening, hvilka åter delades i syndoffer och skuldoffer; 2. Brännoffer, 3. Tackoffer eller Fridsoffer, hvilka åter voro treggehanda: lofoffer, löftesoffer och frivilliga offer; 4. Spis- och drickoffer. Det första af dessa fyra slag afsåg menniskans införsättande i nådaståndet, eller hennes försoning med Gud; de tre senare vore offer som framburos af den som blifvit försenad. I de fall der flera offer frambures samtidigt, komme synd- och skuldoffret först eller blott ettdera, derpå brännoffret och sedan fridsoffret. Spis- och drickoffer framburos i förening med de öfriga eller ock allena.
Med afseende på materialet vore offren antingen blodiga d. ä. slagtoffer, eller oblodiga d. ä. offer af mat och dryck o. d. Vissa af offren vore till tid och sätt noggrant bestämda, såsom de dagliga offren, de för vissa högtider och för vissa reningar och vigningar föreskrifna; andra åter vore frivilliga och framburos antingen af hela församlingen eller af enskilda vid särskild anledning.
Till offerdjur vore föreskifna hornboskap och småboskap, d. ä. oxar, kor, får och getter, och af foglar turturdufvor och unga dufvor. Småboskapen skulle vara minst 8 dagar gammal; vanligtvis offrades den årsgammal, och hornboskapen treårig, 2 M. 22:30; 29:38; 3 M. 9:3; 22:27. Djuren skulle vara felfria, utan lyte, med ingen lem för lång eller för kort, ej stympade o.s.v., 3 M. 22:20 f. Offer ur växtriket vore sädesax, mjöl, osyrade kakor, olivolja, rökelse, salt och vin, 3 M. 2. Honung och surdeg var bannlyst från alla offer, 3 M. 2:11. Iallmänhet skulle Israel frambära som offer sådant som tjenade menniskan till näring och alltså hade värde, dock icke sådana näringsämnen eller frukter som vore lätt åtkomliga eller lätt erhållna alltså t.ex. icke fiskar, ej heller frukter af vilda träd eller villebråd som jagades utan sådan näring som berodde på mensklig ans och flit såsom boskap, vin och olja! Menniskans bästa kraft skulle gifva sitt bästa åt Gud, om det skulle vara en honom värdig spis såsom offret också kallas Guds bröd, 3 M. 21:6 f.; 22:25; 4 M. 28:2. Icke att Jehova behöfde timlig spis »om han hungrade, är ju hela jordkretsen hans», Ps. 50:12 f. men han åstundade den själen, hvars sjelfuppoffring visade sig i gåfvan ty till att frälsa själarna och återvinna dem från synden för sig, dertill hade han gifvit hela denna offeranstalt, som redan i lagförbundet predikade evangelium.
Denna offrens betydelse såsom ett nådens medel att återförena menniskan med Gud framträder isynnerhet i slagtoffren. Offerdjuren fördes till tabernaklet eller templet, Guds boning, och den offrande lade sin hand på dess hufvud, hvarefter det slagtades och dess blod af presten upptogs i ett kärl och frambars inför Gud, stänktes på altaret eller på förlåten eller på nådastolen (arkens lock). Var offret en dufva, så kramades dess blod mot altarets vägg. Se 3 M. 1:4, 15; 3:8; 4:4 f. Denna utgjutning och stänkning af blodet var just det försoningsbringande i offren. Emedan blodet betraktades som lifvets bärare, så måste just det bäras fram inför Gud. Då hedendomen ville bringa Gud menniskooffer, trädde Gud emellan och gaf offerdjurets blod till försoningsmedel, 3 M. 17:11. Det var dock icke ännu en försoning i full verklighet; de ädlaste djurs lif kunde ju ej uppväga ett menniskolif; ej ens en broder kunde försona för den andre eller gifva Gud för honom lösen, Ps. 49:8; genom oxablod och bockablod var omöjligt att borttaga synder, Eb. 10:4. Alla försoningsoffer i G. T. pekade derföre framåt till det fullkomliga offer, som Kristus en gång skulle frambära. Jfr sid. 134.
Ehuru försoningsbegreppet icke framträdde så klart i de öfriga offren, som de två första, så kan man dock uti dem alla skönja medvetandet om eller erinringen af att alla de gåfvor, som framburos åt Gud, vore honom välbehagliga endast genom försoningsblodet. De dagliga offren skulle vittna om försoning, och enligt lagen renades nästan intet utan blod, och utan blodsutgjutelse skedde ingen förlåtelse, Eb. 9:22.
Hela offertjensten var ett i bilderspråk affattadt evangelium, en särdeles betydelsefull, hela församlingens lif genomgående allegori, hvadan man också de enskilda handlingarna och bruken som dervid förekomma ser evangeliska hänsyftningar. Att blott i den helige Gudens förgård fick offras, 3 M. 17:3 f., skulle då betyda, att det enda offerstället skulle förkunna Jehovas ena väsende och hans enda namn, 5 M. 12:2; Sa. 14:9, och tillika vara ett föreningsmedel för folket.* I blodet frambars åt Gud själens lif; blodbestänkningen skulle då beteckna syndens aftvående och syndarens benådning. Elden på altaret skulle beteckna Gud som den lefvande kraften, hvilken icke tål något orent i sin närhet; den i elden förtärda offergåfvan själens fulla hängifvenhet åt Gud, hvarvid det alltid går genom död till lif. Vid fruktoffren måste all honung och surdeg bortskaffas; den förra passade icke till offrets helighet och renhet; det senare skulle beteckna att allt eget förorenande och uppblåsande ej består inför Gud. Oljan vid spisoffren fattas som en bild af den helige anden eller af Guds lena, uppmjukande och vederqvickande barmhertighet. Rökelsen betydde de rättfärdigas böner, Up. 5:8; saltet det fasta nådeförbundet med Jehova och dess genomluttrande kraft, Mar. 9:49 f.; 4 M. 18:19.

* Att emellertid äfven utom helgedomen kunde offras, synes af somliga ställen; se noten under Prest.
Judarne påmindes ofta derom att det blotta yttre iakttagandet af offerbruken ej gaf dem någon förtjenst inför Gud. Profeterne tala ofta om huru alla offer tvärtom äro Gud en styggelse, om de icke äro uttryck af ett hjertats begär efter Gud och det goda, Or. 21:27; Je. 6:20; Am. 5:22; Mi. 6:6 f.; Os. 6:6; Mat. 9:13. »Lydnad är bättre än offer, och hörsamhet är bättre än det feta af vädrar», 1 S. 15:22. Jfr den 50:de psalmen. Redan David fick lära sig, att »De offer som Gud behaga äro en bedröfvad ande; ett bedröfvadt och förkrossadt hjerta varder du, Gud, icke föraktande», Ps. 51:19.
Den tacksägelse, lydnad och sjelfuppoffring som alla Guds barn i N. T. äro sin himmelske fader skyldiga, omtalas ofta under bilder hemtade från offertjensten. De kristne hafva sålunda att offra åt Herren, icke synd och skuldoffer, ty ett sådant hafva de i Kristus för evigt gällande, men väl brännoffer, lofoffer, spisoffer och rökverk. Jfr Ps. 51:21; 1 Pe. 2:5; Mal. 1:11; Ro. 12:1; Fil. 2:17; 4:18; Eb. 13:15 f.

Offerkista. I 2 K. 12:9; 2 Kr. 24:8 läsa vi om den äldsta sparbössa eller kassakista. Då den af konung Joas påbjudna insamlingen till templets reparation ej gaf något resultat, så länge presterne ensamme hade hand derom, så lät konungen göra en kista, på hvars lock öfverstepresten Jojada gjorde ett hål, hvarpå den stäldes vid ingången till templet, så att folket kunde lägga sina bidrag deri. De samlade medlen räknades af konungens och öfversteprestens embetsmän och utlemnades sedan till dem som arbetade på templet, 2 K. 12:4 f.; 2 Kr. 24:5 f.
Offerkistan, engentl. skattförvaringsrummet, det ställe i Jerusalems tempel, der Herren Jesus gaf akt på den fattiga enkans skärf, Mar. 12:41; Lu. 21:1, och der han predikade för judarna, Jh. 8:20, var en särskild byggnad på qvinnornas förgård, der tempelskatten förvarades, jfr Ne. 10:37 f.; på platsen derinvid voro uppstälda 13 offerkistor eller offerstockar, i hvilka de tempelbesökande inlade frivilliga gåfvor till tempeltjensten.

Ofir. 1. En af Joktans söner, en stam i södra Arabien, 1 M. 10:29.

2. Ett land, berömdt för sitt fina guld, »Ofirs guld», Job 22:24 (eb.); 28:16; Es. 13:12; Ps. 45:10 (eb.), dit Salomo sände sina skepp från Ezjon-Geber och hemtade allehanda skatter, guld och silfver, sandelträ och ädelstenar, 1 K. 9:28; 10:11; 2 Kr. 8:18; 9:10, hvilket äfven Josafat försökte men misslyckades, 1 K. 22:49. Ofir sökes af somliga i handelsplatsen Abira i Indien, och man jemför då de eb. namnen kuf (apa) och algum (sandel) med sanskrit. kapi och valgum. Andre tänka på kustlandet Sofala midt emot Madagaskar, der man funnit märkliga ruiner midt ibland vidsträckta guldfält. Sannolikast är dock den åsigten att namnet Ofir hänvisar på någon af södra Arabiens kuster. I det inre af Jemens vestkust har man funnit spår af forntida både silfver- och guldbergverk.
Enligt en nyare förslagsmening skulle Ofir beteckna Peru i Sydamerika och namnet Peru vara ett återljud af namnet Parvaim i 2 Kr. 3:6!

Ofni, stad i Benjamin, Jos. 18:24, hos Josefus Gophna, nu Djifna, en by nära 2 mil n. om Jerusalem.

Ofra. 1. En obetydlig stad i Manasse, Do. 6:11, 15, der Gideon föddes, verkade och fick sin graf, 6:24; 8:27, 32. Af sammanhanget i k. 7 och Jos. 17:1 f. sluter man att Ofra låg i det vestra Manasse.

2. Stad i Benjamin, se Efrem.

Ofruktsamhet eller barnlöshet var en fruktad skam, 1 M. 16:1; 30:1 f.; 1 S. 1:6; Es. 47:9; 49:21; Lu. 1:25, hvilket ofta föranledde besynnerliga och tadelvärda medels användande, 1 M. 16:2; 19:31 f.; 38:14.

Og, en mägtig amoreisk i Basan, en af de sista af Refaim, hade sitt residens i Astarot och Edrei. Han blef slagen af Israel under Mose, och hans land, som var rikt på befästa städer och hjordar, gafs åt Manasses stam, 4 M. 21:33; 32:33; 5 M. 1:4; 3:1 f.; 4:47; 31:4; Jos. 2:l0; 12:4; 13:30; Ps. 135:11; 136:20. Hans säng af jern, som var 9 eb. alnar lång och 4 alnar bred, fans länge qvar i ammonitstaden Rabbat, 5 M. 3:11.


Ogräset, som såddes bland hvetet, Mat. 13:25 f., grek. zizania, dårrepet, Lolium temulentum, har innan det ännu skjutit ax, en förvillande likhet med hvetet men skiljes lättare derifrån, sedan de svartaktiga kornen skjutit fram. Namnet zizania är af semitisk stam, och än i dag kallas dårrepet af araberna med det beslägtade namnet zuwân. På, fälten vid Samaria såg dr Stanley qvinnor och barn sysselsatta med att plocka ut de långa zuwanstjelkarne från hvetet.

Ohola och Oholiba, två systrar som äktades af Herren men sedan blefvo honom otrogna; symboliska namn för Samaria och Jerusalem, He. 23. Ohola, d. ä. (hon har) sitt eget tält (tempel); Oholiba: mitt tält (tempel) är i henne. (Sv. Ahala, Ahaliba).

Oholibama, Anas dotter, en af Esaus hustrur, 1 M. 36:2 f.

Oket är en bild af underkastelse, 1 K. 12:4, och förtryck, 5 M. 28:48. Så kallas lagen ett ok, Ap. 15:l0; Gal. 5:1. Deraf talesättet att afkasta sig oket, Je. 2:20; 5:5. Vi läsa äfven om ett ljufligt ok, Mat. 11:29 f., hvarom kan sägas, att »det är kostligt att draga oket i ungdomen», Kl. 3:27.

Oliven eller Oljoträdet, hvars blad var ett glädjebudskap för Noah om att flodens vatten böjade sjunka, 1 M. 8:11, nämnes i den äldsta liknelse eller fabel historien har förvarat, Do. 9:8 f., och förekommer hos David såsom sällhetens och välsignelsens sinnebild, Ps. 52:10; 128:3, och likaså hos profeterna, en skönhetens, ymnighetens och styrkans symbol, Je. 11:16; Os. 14:7. Jfr Rom. 11:16 f. Om de två oljobarnen eller oljoträden i Sak. 4 och Up. 11, se under Ljusstake.
Oliven, ursprungligen hemma i sydvestra Asien, växer nu öfverallt i Medelhafsländerna och fans af ålder ymnigt i Kanaans land, 5 M. 6:11; 8:8; 28:40; oljoberg och oljogårdar nämnas vid landets beskrifning tillsamman med vingårdar och åkerfält, Do. 15:5; 1 S. 8:14. Konungarne hade vidsträckta olivplanteringar, 1 Kr. 27:28. Ännu i dag är oliven ganska allmän landet; nästan hvarje by har sin olivlund. Olivens odling var af största betydelse för den israelitiska hushållningen. Oljan var ett allmänt födoämne,. 2 Kr. 2:10, och var en af de handelsvaror som köpmännen exporterade, He. 27:17 Os. 12:1 (grt. olja för balsam). Huruvida israeliterne äfven åto sjelfva frukterna, såsom de nu mycket ätas i Palestina, inlagda i saltvatten, är svårt att säga.
Oliven trifves på torr, stenbunden mark, växer långsamt men uppnår en hög ålder, och då grenarne börja förtorka, kan man inympa i trädet grenar af det vilda oljoträdet, så att de bära god frukt. Jfr Ro. 11:17 f. Kring en gammal stam skjuta ofta nya telningar upp från roten, en bild af barnen kring den lycklige mannens bord i Ps. 128:3. Trädet, som når en böjd af 20 - 40 fot, liknar iallmänhet vissa pilarter, med knotiga grenar, grå bark och smala lancettlika, nästan parvis växande blad af en grådaskigt mattgrön färg, inunder nästan hvita. Det vilda oljoträdet har bredare blad och törniga qvistar. Af de små gulhvita, i klasar eller knippen sittande blommorna blifva aflångt runda, plommonlika frukter, de i början gröna och sedan svarta oliverna, som mogna i September. Man skördade oliverna genom att skaka trädet, Es. 24:13; 5 M. 24:40. Starka vindar vore ej kärkomna för oliv-odlaren, ty de kunde lätt skaka af blommorna, Jeb 15:33. Att gräshopporna vore farliga fiender för oljoträdet, faller af sig sjelf, Am. 4:9. En olycka var om arbetet uppå oljoträdet slog fel, Hab. 3:17.
Det vilda oljoträdet, Ne. 8:15 (Sv. balsam), gaf sämre frukt men bättre virke; Salomo använde det till tempelinredningen, 1 K. 6:23, 31 f.

Olja, den ur oliverna pressade saften, brukades till heliga vigningar, 1 M. 28:18; till vederqvickande smörjelse »Du smörjer mitt hufvud med olja», sjunger David, Ps. 23:5 ; till lysämne för lamporna, 2 M. 27:20; till läkemedel, Es. 1:6; Mar. 6:13; Lu. 10:34; till åtskilliga af offren, 2 M. 29:40; 3 M. 2:1 f., men isynnerhet som födoämne Salomo sände till skogshuggarne på Libanon bland annat 20,000 bat olja, 2 Kr. 2:10, och enkans i Zarpat hela förråd var litet mjöl i skäppan och litet olja krukan, 1 K. 17, likasom än i dag en stor del af folket i Palestina lefver af bara bröd och olja. Oljoplanteringar eller oliv-gårdar var man derföre särdeles rädd om, 1 Kr. 27:28.
Bästa oljan erhölls genom lindrig stötning af de gröna oliverna, »stött olja», 2 M. 27:20; 29:40; mindre dyrbar var den som erhölls genom olivernas trampning i press, 5 M. 33:24; Mi. 6:15; Joel 2:24.

Oljoberget, det berg öster om Jerusalem, He. 11:23, dit David flydde undan Absalom, 2 S. 15:30, och dit Jesus ofta drog sig undan, Jh. 8:1; Lu. 21:37, och der han satt med utsigt öfver staden och templet och undervisade lärjungarna om de yttersta tingen, Mat. 24:3; Mar. 13:3, löper parallelt med tempelberget, något högre än detta, och skildt derifrån genom Kidrondalen. Oljeberget, som sannolikt fått sitt namn efter olivplanteringar, af hvilka man här och der ännu ser några spår, sträcker sig från norr till söder en god timmes väg och består af tre höjder. Den sydligaste af dessa kallas Förförelseberget eller Förargelsens berg, emedan man tror att det var på detta berg som Salomo byggde altaren åt Kemos och Molok, 1 K. 11. 7, hvarföre det ock i 2 K. 23:13 kallas Maschhit eller förderfvet. Den norra spetsen kallas »Galileerberget» eller »Vin Galilei» (d. ä. galileiske män), emedan här skulle hafva tilldragit sig hvad som berättas om de hvitklädda männens uppenbarelse för lärjungarne vid himmelsfärden, Ap. 1:10 f. På den mellersta spetsen, det egentliga »Oljeberget», amab. Djebel-el-Tûr, förlägger legenden himmelsfärden, hvilket dock motsäges af Lu. 24:50, enligt hv. ställe Kristus uppfor till himmelen från Betania. På toppen af denna höjd står jemte en turkisk moské den s.k. Himmelsfärdskyrkan, der fromme pilgrimer tro sig i marken se det sista spåret af den himlafarnes högra fot.
Från minareten der bredvid har man den härligaste utsigt, och det en af de innehållsrikaste i verlden. Österut sväfvar blicken utföre från djup till djup ända ned till Jordandalen och längre söderut Döda hafvets bassin, som ligger omkring 3,900 fot under ens fötter, med de moabitiska bergen på andra sidan bortåt öknen. Norrut skådar man öfver vidsträckta slätter ända till Samarias berg i närheten af Betel; nordvest ser man vid synranden Nebi Samuîls, det gamla Mizpas, vidt synliga höjdmärke. Åt söder ser man det grekiska Eliasklostret, Betlehems platå och Hebrons höjder. Kastar man ögat åt vester, utbreder sig Jerusalem som en karta; man har dess tempel och minareter, dess murar och kupoler alldeles under sina fötter; man glömmer aldrig den synen. Intet under, att här af ålder var en plats der man ville tillbedja Gud, 2 S. 15:32! Nära härintill visar man den ort, der Jesus skall
hafva lärt sina lärjungar Fader vår; nyligen har en fransk dam här byggt ett kapell, i hvilket man läser denna bön på öfver 30 olika språk på stora taflor kring väggarna: det s.k. Paternoster-kapellet. Hundra steg från spetsen på östra sidan visas den ort, der Betfage en gång tros hafva stått; längre ned kommer man till Betania, Marias och Martas by, nära bergets östra fot. Här i granskapet var det Herren lemnade de sina och uppfor till himmelen, Lu. 24:50; Ap. 1:9, 12. Vid foten af vestra sluttningen ligger Getsemane. Vid sidan af den mellersta höjden går allmänna vägen från Jerusalem förbi Betania till Jeriko. En utsigt af Oljeberget med Getsemane se sid. 146.
Enligt det härliga bildspråket i Sak. 14:4 skall Herren i den yttersta tiden komma det af fienden intagna Jerusalem till hjelp, och hans fötter skola den dagen stå på Oljoberget, och detta skall remna i tu, så att en bred väg till räddning skall öppnas derigenom, och derpå skola lefvande vatten utgå från den heliga staden ut till Salthafvet österut och till Medelhafvet vesterut; Herren skall blifva konung öfverallt, v. 9, allt skall blifva heligt, sjelfva hästarnas bjellror och grytorna i templet skola vara Herren helgade, och kananeer skola ej finnas mer, v. 20, 21.

Olympas, en kristen i Rom, helsas af Paulus, Ro. 16:15.

Omar, Esaus sonson, en af Edoms furstar, 1 M. 36:11, 15.

Omri, Mi. 6:16, annars i Sv. Amri, var general öfver den israelitiske konungen Elas krigshär; men då folket under belägringen af den felisteiska staden Gibbeton fick höra, att Ela blifvit mördad af Simri, så förklarade de Omri för konung; han tågade emot Simri, anföll honom i Tirza och tvang honom att uppbränna sig sjelf och sin familj. Efter hans död erkände hälften af folket Omri för konung, den andra hälften slöt sig till Tibni, Ginats son: en splittring som fortfor under fyra år. Sedan Tibni var död, erkände alla Omri för konung; han regerade tolf år, sex år i Tirza och sex i Samaria, 1 K. 16:16 f., omkr. 929 - 918 f. K. I gudlöshet och afguderi öfverträffade han sina företrädare, v. 25, 26, och långt efter läsa vi om »Omris stadgar», Mi. 6:16. Den korta antydningen i 1 K. 16:27 om hans mägtiga bedrifter vinner en viss belysning af hvad Mesa-monumentet talar om hans seger öfver Moab. Se Mesa.
Tirza hade förut varit hufvudresidens i Israel; men sedan Omri af Semer köpt Samarias berg, 1 K. 16:24, byggde han derpå Samaria, som derefter var de tio stammarnes hufvudstad. Också kallas Samaria i kilskrifterna från Nineve: Mat Bit Huumri, d. ä. Bet Omris (Omris hus') land.

Omskärelse. I sitt nittionionde år fick Abraham befallning af Gud att omskära sig sjelf och allt mankön han hade i sitt hus, så väl barn af familjen som tjenare, hemmafödda eller köpta: det skulle vara förbundstecknet mellan honom och Gud. På en och samma dag blefvo de alla omskurne, Abraham i sitt 99:de år och Ismael i sitt 13:de, och allt mankön i hans hus, både hemmafödde tjenare och de som vore köpte från främmande folk, 1 M. 17:9 f, Sedan dess har omskärelsens bruk bibehållits hos de tvenne folk, som utgått från Abraham, Ismaels folk eller araberna, och Israels folk eller judarna. Hos de förra verkställes den mellan 6 och 15 året, vanligen i det 13, hos judarna på 8 dagen efter födelsen enligt Herrens ord redan till Abrahamn derom, 1 M. 17:12, såsom ock skedde med Isak, 21:4, och enligt Moselagens föreskrift, 3 M. 12:3; jfr Fil. 3:5. Sabbaten fick ej vålla uppskof, Jh. 7:22 f. Handlingen verkstäldes vanligtvis af husfadren, i nödfall äfven af qvinner, 2 M. 4:25. I äldre tider begagnades dervid knifvar af sten, 2 M. 4:25; Jos. 5:3. Vid omskärelsen fick gossen äfven sitt namn, Lu. 1:59; 2:21 ; jfr 1 M. 17:5. I alla tider hafva israeliterne troget fasthållit detta bruk; äfven i Egypten iakttogs det noga. Endast det folk som föddes och växte upp under ökenvandringen, förblef oomskuret ända tilldess de allesamman, efter inträdet i Kanaan, omskuros i Gilgal, Jos. 5:4 f. Under de syriska förföljelserna (Antiokus Epifanes) höll folket fast dervid trots mycket lidande, och grekers och romares speord rigtades ofta mot detta judarnas tecken.
Judarne å sin sida brännmärkte andra folk med den skymfande benämningen oomskurne. Oomskuren och oren var i deras språkbruk ungefär som barbar hos grekerna, 1 M. 34:14; Es. 52:1; Do. 15:18; 1 S. 14:6; 17:26; 31:4.
Omskurenhet och oomskurenhet står sålunda hos Paulus i betydelsen af »judar och hedningar», Ro. 3:30; Ga. 2:7. Det var mycket svårt för de första kristne, som vore omskurne judar, att förstå huru hedningar utan denna ceremoni kunde blifva lemmar af Guds förbundsfolk. Petrus måste genom en särskild uppenbarelse undervisas derom, men först Paulus fattade och framstälde klart, att omskurenhet ej gälde mer än oomskurenhet (Sv. förhud) i fråga om frälsning genom Kristus. Se Ro. 4:9 f.; Ga. 5:6; 6:15. Men redan i G. T. framhålles ofta att den yttre omskärelsen är intet värd utan en sinnets omskärelse eller förändring, 5 M. 10:16; 30:6; Je. 4:4; He. 16:30; och derföre talar bildspråket om oomskurna öron och hjertan, 3 M. 26:41; Je. 6:10; 9:26; He. 44:7; jfr Ap. 7:51; Ro. 2:28, 29; Fil. 3:3.
Bildliga uttryck äro likaså: oomskurna läppar, 2 M. 6:12, som vi säga: »bunden tunga»; och oomskurna träd; så skulle judarne betrakta sina nyplanterade fruktträd under de tre första åren och kasta bort deras frukter såsom orena, 3 M. 19:23.
En och annan gång hände det att judar, som ville undfly hedningarnas smädelser, med en särskild operation öfverskylde sin omskurenhet, 1 Mack. 1:15; härpå syfta Pauli ord om att »skaffa sig förbud» i 1 Kor. 7:18.
Omskärelsens bruk fans hos flera af de äldsta folkslag historien vet om. Utom andra intyg vittna äfven mumierna från Egyptens grafvar derom, att omskärelse brukades hos egyptierna. Enligt Josefus och Origenes var det presterne och de i mysterierna invigde som läto omskära sig i Egypten. Men äfven hos andra folk, hos vissa negerstammar, mexikaner och indianer har man påträffat denna ceremoni. Hos en del folkslag förrättas den på båda könen.
På omskurna hednafolk torde syfta Jeremias ord om »omskurna i förhud»; se Melin till Je. 9:25, 26.
Judarne iakttaga ännu omskärelsen med största högtidlighet och med öfverflödiga ceremonier; en bön bedjes dervid öfver barnet, som dervid får namn och inviges åt Gud och anbefalles åt hans välsignelse. Under denna böns uppläsande af den som skall verkställa omskärelsen, bör han hålla knifven i handen, hvilket rabbinerna se antydt af dessa psalmistens ord: »Guds pris vare på deras tunga, och ett tveeggadt svärd i deras hand», Ps. 149:6!

On, den stad i Egypten, der Josefs svärfader Potifera var prest, 1 M. 41:45, 50, och hvars krigare hotas med undergång i He. 30:17 (der staden kallas Aven), är den berömda solstaden An i norra Egypten, i eller nära Gosen, grek. Heliopolis, d. ä. solens stad, såsom han ock kallas i Je. 43:13 Bet-Semes, solens hus. Profeten hotar här dess pelare eller stoder med undergång. Dessa vore de berömda obeliskerna, som prydde solgudens tempel i On, talrikare än någenstädes i Egypten. De äro nu släpade till vesterlandet eller förstörda. Bland stadens ruiner vid byn Matarije n. om Kairo qvarstår en enda obelisk af röd granit, nära 70 fot hög, täckt med hieroglyfor. Soltemplet i On var i forntiden berömdt ej blott för sin prakt utan ock för den till detsamma hörande lärdomsskolan. Evdoxus och Plato nämnas bland dess lärjungar.

On, Pelets son, deltog i Korahs uppror mot Mose, 4 M. 16:1.

Onan, Judas andre son, med kananeern Suas dotter. Då hans äldre broder Er såsom Gud misshaglig dödades af Herren och ej lemnade efter sig några barn, skulle Onan taga hans enka Tamar till hustru men försyndade sig, så dödade Herren äfven honom, 1 M. 30:3 f.

Onesiforus, hvars husfolk Paulus tillönskade Guds barmhertighet, 2 Tim. 1:16, och sänder en särskild helsning, 4:19, hade förut varit Paulus under hans fångenskap i Rom till mycken vederqvickelse och ej skämts för hans bojor och äfven i Efesus varit honom mycket till tjenst; Paulus heder att han måtte finna nåd för Herren »på den dagen», 1:16 f. Sannolikt var Onesiforus ej mera i lifvet, då detta skrefs, eftersom endast hans husfolk får en helsning.

Onesimus, d. ä. nyttig, Filemons förrymde slaf, genom Paulus omvänd och såsom nu i sanning nyttig till Filemon återsänd, Filem. 10 f.; se Filemon.

Onix, Onyx, se Ädelstenar.

Ono, stad i Benjamin nära Lod, 1 Kr. 8:12; Neh. 11:35, sannolikt den nuv. byn Kefr Ana n. om Lod. Jfr Timmermansdalen.

Oomskuren, se under Omskärelse.

Ordan, Orden, 1 Kr. 12:33; Job 30:14; Joel 2:8, ordning eller slagordning. Likaså Här-ordan i Hö. 6:3, 9.

Ordet, ett af de namn, hvarmed Johannes benämner Jesus Kristus. »I begynnelsen var ordet, och ordet var hos Gud, och ordet var Gud» »och ordet vardt kött», Jh. 1:1, 14. I 1 Jh. 1:1 kallar han honom »lifvets ord», och i Up. 19:13 »Guds ord». I skapelsebokens första kapitel läsa vi ett mer än 10 gånger upprepadt: Gud sade. Dessa Guds sade sammanfattar Johannes i ett enda stort lefvande, personligen verksamt sade; »under alla de talade orden finner han det talande Ordet». (Godet.) Messias är Ordet såsom den i hvilken Guds ord bor och från hvilken Guds ord talar, likasom han är Visheten såsom den i hvilken Guds vishet bor och talar. Lu. 11:49; 1 Kor. 1:24, 30; Ef. 3:10. Att Guds ord och Guds vishet redan i G. T. så småningom uppfattades som en personlighet, tycker man sig skönja på flera ställen såsom, hvad ordet beträffar, Ps. 33:4, 6; 107:20; 119:89, 105; 147:15, 18, och hvad visheten beträffar, Job 28:12 f.; Or. 8 och 9, och i de apokryfiska böckerna Syraks bok och Salomos Vishet. Se Or. 8:22 f. om huru visheten skapades först af allt från evighet, var med då Gud grundade bergen och befäste himmelen, o.s.v. Och i de kaldeiska öfversättningarna af G. T., de s.k. Targumerna, från tiden före Kr., finner man ofta uttrycket Memra eller Guds ord på ställen der i eb. står Jehova, isynnerhet der Jehova uppenbarar sig för sitt folk eller talar till dem. Så t.ex. heter det uti dem, att Herrens ord talade med Adam i paradiset, att Herrens ord talade med Abraham, gaf lagen från Sinai o.s.v. I 1 M. 19:24 heter det, att »Jehovas ord sände ned (öfver Sodom) svafvel och eld från Jehova». I »Jonatans Targum», en af dessa kaldeiska öfversättningar, heter det i Es. 45:18, 22, 25, »Så säger Jehova … Vänden eder till mitt ord, så varden I salige… I Jehovas ord skall all Israels säd blifva rättfärdigad och berömma sig». Och då i 1 M. 31:13 Jehovas engel säger till Jakob, att han är den Gud, hvilken Jakob hade gifvit sitt löfte i Betel, förklarar »Onkelos' Targum», en annan af de kaldeiska parafraserna, att det var till Jehovas ord som Jakob stält sitt löfte: »Om Jehovas ord blifver min hjelp ... så skall Jehovas ord vara min Gud», 1 M. 28:20 f. Dessa ställen visa, att en bestämd och personlig åtskilnad mellan Jehova och hans Ord, »Herrens engel» eller »förbundets engel», allt tydligare trädde fram redan för det gammaltestamentliga medvetandet, tilldess slutligen Ordet sjelf glänste fram, pekade på sig sjelf såsom Guds vishet, Lu. 11:49, och sade: Jag är vägen, sanningen och lifvet; den som har sett mig har sett fadren. Jh. 14:6, 9.

Ordspråk betyder, efter det eb. maschal, egentl. en liknelse, ty ordspråkets udd ligger ofta i en jemförelse, 1 M. 10:9; 1 S. 10:12; 2 P. 2:22. Att »blifva till ett ordspråk» är dets. som att blifva ett varnande exempel, 5 M. 28:37; He. 14:8. Jfr Je. 29:22; Job 17:6. Exempel på egentliga ordspråk, uppväxta i folkets mun, finner man i 1 S. 24:14; 2 S. 5:8; Job 2:4; Je. 31:29; He. 16:44; Lu. 4:23; Jh. 4:37. I allmännare mening kallas hvarje dunkelt eller gåtlikt yttrande, som tarfvar förklaring, ett ordspråk eller »mörkt tal», Da. 5:12; jfr Jh. 16:25, 29, »förtäckta ord», eg. ordspråk. En lärodikt eller poetisk omklädnad af en religiös eller sedlig sanning kallas ock för ordspråk, Ps. 49:5; 78:2. Men isynnerhet utmärkas med detta namn de korta, uddiga sentenser, i hvilka vise män nedlade sin erfarenhet och sin verldsåskådning. Denna läroform valde isynnerhet den vise Salomo, hvilken »framsade tre tusen ordspråk, och hans sånger vore ett tusen fem», 1 K. 4:32.

Ordspråksboken eller Salomos ordspråk är en samling af ordspråk och vishetsregler, till största delen, om icke heltochhållet, uttalade och nedskrifna af konung Salomo. De första 9 kapitlen utgöra en indelning, hvaruti författaren inbjuder till vishetens studium, hvars »begynnelse är Herrens fruktan». Efter de egentliga salomos ordspråk, k. 10 till 22:16, följer åter en afdelning, bestående af mera sammanhängande förmaningar, 22:17 - 24:34. Fjerde delen, kap. 25 - 29, innehåller ordspråk af Salomo, som blifvit tillagda af fromma män vid konung Hiskias hof. Kap. 30 innehåller Agurs lära och tal till sina lärjungar Itiel och Ukal; det 31:sta meddelar oss i v. 1 - 9 de förträffliga erinringar, som konung Lemuel (Salomo?) mottagit af sin moder, hvarpå till slut följer i v. 10 - 31 ett lofqväde öfver den dygdiga och flitiga qvinnan ett ädelt och fint litet qväde, hvartill hela den hedniska antiken ej har ett motstycke att uppvisa.
Ordspråksboken citeras ofta i N. T. Man jemföre följande ställen:
Or.1: 16Ro. 3: 15.
3: 7Ro. 12: 16.
3: 11, 12Eb. 12: 5, 6;
Up. 3: 19.
3: 34Jak. 4: 6.
10: 121 Pe. 4: 8.
11: 311 Pe. 4: 18.
17: 13
20:22
1 Pe. 3: 9;
Ro. 12: 17;
1 Tes. 5: 15.
25: 21, 22Ro. 12: 20.
26: 112 Pe. 2: 22.
27: 1Jak. 4: 13, 14.
Oreb och Seeb, Korpen och Ulfven, två midjanitiske furstar, som besegrades af Gideon och dräptes på de ställen, som sedermera benämdes »Orebs berg» och »Seebs press», Do. 7:25. Minnet af dessa segrar i »Midjans tid» lefde länge i Israel. Es. 9:4; 10:26; Ps. 83:12.

Oren, se Ren.

Orena djur, förbjudna att ätas, vore enligt lagen, 3 M. 11; 5 M. 14, alla sådana djur, som icke på en gång vore tvåklöfvade och idislande; alla krypdjur och kräldjur; vissa slag af foglar till ett antal af 20 eller 21; alla vattendjur, som saknade fenor och fjäll; samt sådana insekter, som icke utom fyra ben äfven hade två bakben att hoppa med. Dessutom var det strängt förbjudet att förtära blod eller blodigt kött, allt slags fett och sjelfdöda djur, 3 M. 3:14 f.; 7:23, 26; 17:10 f., och kött, offradt åt afgudar, 2 M. 34:15.
Alla dessa bestämmelser hade till ändamål att afskilja Israels folk från hedniska bruk och hedniskt umgänge, att det måtte hållas isär från jordens öfriga folk för att höra Herren till, enligt Herrens egen förklaring häröfver i 3 M. 20:24 f.
Grunderna för skilnaden mellan rena och orena djur, en skilnad som skönjes redan före floden i berättelsen om Noah, 1 M. 7:2, 8, söker man i flera olika förhållanden, såsom dels en naturlig motvilja mot vissa för känslan obehagliga djur (ödlor, ormar o.s.v.), dels hänsyn till helsans fordringar, såsom fråga om svinet, dels undvikandet af sådana djur som genom sin rofgirighet eller sitt förtärande af as och annan orenhet på ett särskildt sätt buro pregeln af synd och förruttnelse. Den förnämsta synpunkten och principen härvidlag är emellertid att söka i det teokratiska syftemålet, antydt i 3 M. 20.
Då medelbalken mellan jude och hedning föll, var det just genom sådana symboler som Petrus blef undervisad, Ap. 10:11 f., om den redan 1 M. 1 uttalade grundsatsen att allt det Gud skapat, är i sig sjelf godt, 1 Tim. 4:4, och att för honom är intet anseende till personen, Ap. 10:34.

Orion, oh. kesîl, en härlig stjernbild på södra himlahvalfvet, af araberna känd under namnet »jetten»», omtalas Job 9:9; 38:31; Am. 5:8. Det var den väldige jägaren Nimrod, som österlandets fantasi under denna stjernbild tänkte sig bunden på himlahvalfvet för hans gudlöshet; kanske syftas härpå Job 38:31. (Jfr Sjustjernorna.) I Es. 13:10, der kesîl står i flertal, torde åsyftas större stjernbilder iallmänhet.

Ormar. Ormen var enligt 1 M. 3:1 listigare än andra djur och »besvek Eva med sin illfundighet», 2 Kor. 11:3, hvarföre han belades med ett särskildt bann, 1 M. 3:14, »att gå på sin buk och äta mull», samt den domen att qvinnans säd skulle krossa hans hufvud, 3:15. Jfr Johannes' ord om »den gamle ormen, som heter djefvul och satan, som bedrager hela verlden», Up. 12:9; 20:2; och Jesu ord om »mandråparen från begynnelsen», Jh. 8:44.
Ormar och huggormar, ormagift och ormayngel nämnas dessutom ofta i bibelns bildspråk för att beteckna list, ondska, afguderi och gudlöshet, 1 M. 49:17; 5 M. 32:33; Ps. 58:5; 91:13; Mat. 3:7; 12:34. Någon enda gång framhålles till efterföljd ormens klokhet, dock i förening med dufvans menlöshet, Mat. 10:16.
Ormar och kräldjur iallmänhet vore enligt lagen orena och finge icke ätas, 3 M. 11:41 f.
I fulländningens rike skall äfven ormen lösas ur sitt bann, »föda sig af mull», Es. 65:25, så att spenbarnet skall leka vid huggormens hål, 11:8.
I bibeln omtalas flera giftiga ormarter, hvilka det dock är svårt att närmare bestämma.
1) Peten (Sv. huggorm), 5 M. 32:33; Job 20:14 f.; trotsar besvärjarens konst, Ps. 58:5, gömmer sig i hål, Es. 11:8; man gissar på den egyptiska glasögonsormen.
2) Schefifon, 1 M. 49:17 (huggorm), förmodas vara den farliga hornormen (Vipera Cerastes), som är jordfärgad, ligger på lur i sanden och hugger sitt offer i hälen.
3) Zeja, Zif'oni, nämnes i Es. 11:8; 14:29; 59:5; Je. 8:17 (basilisk) och i Or. 23:32 (huggorm) såsom en ytterst giftig orm, enligt några den nyssnämda hornormen. Basilisk kallade de gamle en ormart, om hvilken många fabelaktiga saker berättades, såsom att den tlödade med bara blicken o.s.v. Nu betecknar man med namnet basilisk ett slags oskadlig ödla.
4) Saraf de »brännande ormar», hvilkas glödande gift plågade Israel i öknen, 4 M. 21:6; 5 M. 8:15; samma ord användes om de djur som kallas »flygande drakar» i Es. 14:29; 30:6.
5) Ef'eh, Job 20:16; Es. 30:6; 59:5 (huggorm), anses för namnets skull som liknar det arabiska af'a, vara ett visst slags huggorm af en alns längd och en tums tjocklek, med bruna och svarta fläckar, utmärkt för sitt hväsande ljud; kanske samma art som den Paulus gjorde oskadlig, Ap. 28:3 f.
6) Akschub, en giftig huggorm, nämnes i Ps. 140:4; man gissar på den i norra Afrika förekommande Toxicoaormen, Echis arenicola.
7) Kippoz, Es. 34:15 (Sv. uf), som skall bo i Edoms ruiner, är den för sitt pilsnabba nedfarande från träden o.s.v. mycket fruktade pilormen, Erix jaculus, hemma i Egypten, Arabien och Palestina.
Dessutom betecknas ormar iallmänhet med ordet nahasch, den hväsande, 1 M. 3:1, utom andra namn såsom stoftkrypare, 5 M. 32:24, eb., o.s.v.
Om kopparormen, se sid. 248.
Ormbesvärjare eller ormtjusare omtalas på flera ställen, Ps. 58:5, 6; Pr. 10:11; Je. 8:17; jfr Jak. 3:7. Denna konst öfvas ännu i Afrika och Indien. De ormarter som vanligen så behandlas äro glasögonsormarne (Naja tripudians och Naja haje) och den behornade Cerastes. Stundom tager ormtjusaren ut gifttänderna först och tjusar så ormen, vanligen med tonerna af en flöjt. Men icke alltid bruka de dessa medel. Det ser ibland ut som hade de en egen hemlighetsfull trollmagt. Bruce såg Kairo en man som med bara handen tog en cerast ur högen, der de lågo på bottnen af en tunna, lade den på sitt bara hufvud och satte mössan derpå, stoppade den i barmen och lindade den kring halsen, hvarefter den släpptes till en höna och bet henne, så att hon dog efter ett par minuter. (Smith.)

Ornan, se Aravna, Jebuseerne.

Orpa (Sv. Arpa), en moabitisk qvinna, hustru till Noomis son Kiljon och svägerska till Rut, Rut 1:4, 14.

Osea (eb. Hosea), Beeris son, en Herrens profet i Israels rike under judakonungarna Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia och under Israels konung Jerobeam II (och hans efterträdare som ej vore värde konunganamn, jfr Os. 8:4!), alltså under en tid af minst 60 år, ung. 783 - 723 f. K., Os. 1:1; 7:5. Han uppträdde i Israel under en tid af hopade olyckor och växande nöd, då folket just mognade för de assyriska liarne. Om hans person veta vi intet vidare, utom hvad han sjelf berättar i Os. 1 och 3 om sina giftermål och sina barn. Enligt Os. 1:2 f. äktade han på Guds befallning skökan Gomer, som födde Jisreel, Loruhama och Loammi, hvilka namn skulle vara en predikan för folket; se Jisreel 2 och Loammi. Enligt Os. 3 knöt han sedermera förbindelse med en annan otrogen qvinna, till vittnesbörd om den Gud som älskar det afgudiska Israel. Dessa berättelser om Oseas äktenskap fattas af många som endast bilder eller allegorier.

Oseas profetia, den första af de »mindre prefeterna», innehåller i kap. 1 - 3 berättelsen om profeten Oseas äktenskap och i de öfriga 11 kap. straffpredikningar öfver Israel, hvarvid han begagnar bilderna af äktenskap och boleri för att måla folkets förhållande till Gud. Emot dess afguderi framhåller han med innerlig värme och i ett språk, som, ehuru stundom dunkelt och hopträngdt, sjuder af kraft, huru förbundsgudens trofasta kärlek i det längsta går efter sitt affälliga folk och söker föra det till besinning, innan domen slår till. Och midt under domens åskor framglänsa här och der evangeliska glimtar om en återupprättelse till slut. Se 2:19 f. om trolofning i nåd och barmhertighet; 3:5 om Israels omvändelse i den yttersta tiden; 11:8 f.; 14:5 f. »Det är han som i Guds helighets brännande ljus känner igen kärlekens lågor, 11:9.» Riehm. Emellertid ser profeten med sorg den förödelse som snart skall drabba Efraim och dess hufvudstad Samaria, 14:1
Oseas profetia citeras ofta i N. T.; man jemföre följande ställen:
Os.    1:10               Ro. 9:26; 1 Pe. 2:10.
  »      2:23               Ro. 9:25.
  »      6:6                 Mat. 9:13; 12:7.
  »      10:8               Lu. 23:30; Up. 6:16.
  »      11:1               Mat. 2:15.
  »      12:8               Up. 3:17.
  »      13:14             1 Kor. 15:55.
  »      14:3               Eb. 13:15.

Osias, se Ussia.

Oskyldighet, se Musik, sid. 314.

Osnappar (Sv. Asnappar), en förnäm assyrier, som förde kolonister till Samaria, Esr. 4:10, antingen Asarhaddon sjelf eller någon af hans generaler.

Ost omtalas i 1 S. 17:18 (eb. »skifvor af mjölk») och i Job 10:10 (eb. gbinah, arab. djubn, ost). Om dessa ställen än icke äro fullt afgörande, kan dock så väl Filos vittnesbörd som förekommandet af ost hos nutidens beduiner, hvilkas lefnadsvanor förblifvit sig lika under årtusenden, jemte den omständigheten att i Jerusalem fans en särskild dal kallad »Ostmakaredalen»(?), (Josef.), gifva skäl till den förmodan, att israeliterne ej varit obekanta med bruket af egentlig ost.

Oterig, Os. 8:8, oren.

Otniel (Sv. Atniel), Kenas' son, Kalebs brorson, intog staden Debir och vann Kalebs dotter Aksa, Jos. 15:17; Do. 1:13; blef Israels förste domare och kufvade mesopetamiske konungen Kusan-Risataim, Do. 3:9 f.

Oxen var det vigtigaste djuret i ebreernas åkerbruk; på dess kraft och uthållighet var det alla de vanliga sysslorna berodde. Oxar brukades till att plöja, 5 M. 22:10; 1 K. 19:19; att tröska säden, 5 M. 25:4; Os. 10:11; och draga lass, 1 Kr. 12:40. Köttet brukades till föda, 5 M. 14:4; 1 Kr. 12:40, och af korna fick man mjölk, smör och ost, 5 M. 32:14; Es. 7:22; 1 S. 17:18. Dessa djur begagnades också mycket till offerdjur, Ps. 51:21. En stut eller ung oxe skulle öfverstepresten offra för sig och sitt hus på försoningsdagen, 3 M. 16:6. Salomos tackoffer vid tempelvigningen var 22,000 oxar och 120,000 får, 1 K. 8:63. Oxen var äfven ihågkommen af lagens vård. Oxen som tröskade fick man ej binda munnen till, 5 M. 25:4; äfven han borde få njuta af sabbatens hvila, 2 M. 23:12; 5 M. 5:14. Att stympa djuren var strängt förbjudet, 3 M. 22:24. Boskapen föddes stundom hemma, Or. 15:17; 1 K. 4:23, såsom under regntiden, men vanligen betade den ute, såsom på Sarons slätter, 1 Kr. 27:29, eller på Basans feta höjder. Vilda fiender liknas vid sådana gödda Basansoxar, Ps. 22:13; jfr Basans-kor i Am. 4:1, eb. Och lättsinnet målas med bilden af en ostyrig ko i Os. 4:16.

The above contents can be inspected in scanned images: 334, 335, 336, 337, 338, 339, 340, 341, 342, 343, 344, 345, 346, 347

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/ordbok_o.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free