- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord P

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Dictionaries, Language, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

P

Paddor eller grodor nämnas såsemn en af de egyptiska plågorna, 2 M. 8:1 f.; Ps. 78:45; 105:30. Vid paddor liknas de tre orena andarne Up. 16:13. -- Padda i 3 M. 11:29 är rättare ödla, se Ödlor.

Pafos, betydande handelsstad på sydvestra kusten af ön Cypern, der Paulus på sin första missiensresa förde prokonsuln Sergius Paulus till tron, Ap. 13:6 f. Detta var det »nya Pafos», nu kalladt Baffa. Ett litet stycke derifrån låg det »gamla Pafos», nu Kuklia, med ett berömdt Venustempel: här sades Venus hafva uppstigit ur hafvet.

Pagi, 1 Kr. 1:50, eller Pagu, 1 M. 36:39, edomeerkonungen Hadads stad.

Palats (af Palatium, en kulle i Rom, hvarpå kejsar Augustus hade sitt residens); så kallas det af flera byggnader bestående konungahuset (eb. hekal, det rymliga, fasta), 1 K. 21:1; Ps. 45:16; Or. 30:28; Da. 4:1; särskildt de mera framstående delarne deraf, (armon, det höga?), sjelfva borgen, 1 K. 16:18; 2 K. 15:25; och slutligen stora och präktiga byggnader iallmänhet, Am. 6:8; Ps. 48:14; 122:7. Det palats som åsyftas i Ne. 2:8; 7:2, var den vid nordvestra sidan af templet till dess försvar uppförda tempelborgen, som af mackabeerna restaurerades och af Herodes ännu starkare befästes och kallades Antonia efter kejsar Antonius. I denna borg hade romarne en militärbesättning, det i Ap. 25:34 nämda lägret, och här var det Paulus räddades af romerska soldater undan judarnas raseri, v. 31 f. Kanske var äfven här det prætorium, der Jesus förhördes af Pilatus. Jfr härom Rådhus. Om Salomos palats, se under Salomo.

Palestina. Detta namn gälde ursprungligen allenast om den lilla felisteiska kuststräckan i sydvestra Kanaan mellan Jaffa och egyptiska gränsen, Peleschet eller Felistea, Es. 14:29, eller »Palestinernas land», som Sv. kallar det i Je. 25:20. Men emedan denna trakt, såsom liggande vid hafvet just der den stora stråkvägen gick fram mellan Egypten i söder och Fenicien, Syrien och Assyrien i norr, vardt tidigare känd för den vestra verlden än de inre delarne af landet, kom det sig, att grekiske och romerske författare gåfve åt hela det af judarna bebodda landet den benämning, som ursprungligen blott gälde om en liten del af dess vestra kust. Så talar Ptolemeus om »Palaistine som ock kallas Judeen»; sedan dess är Palestina det vanliga namnet för Israels land.
Detta Kanaans land, 1 M. 12:5; Ap. 7:11, i hvilket patriarkerne bodde som främlingar, och hvilket Israels barn efter räddningen ur Egypten finge taga besittning under Josua, kallades af dem sjelfva med flera särskilda namn, såsom Ebreernas land, 1 M. 40:15; Israels barns land, Jos. 11:22; Israels land, 1 S. 13:19; Mat. 2:20 (hvilket namn efter Salomos död äfven brukas inskränktare mening om norra delen deraf, tiostammariket, 2 K. 5:2, jfr sid. 191); Juda, Hag. 1:1; Judas land, Je. 39:l0; Ne. 5:14; Judeen, Lu. 1:5 (hvilket namn dock äfven brukas trängre betydelse om södra delen af landet, i motsats till Samarien och Galileen, Lu. 2:4; Ap. 1:8); Jehovas land, Es. 14:2; Os. 9:3; det heliga landet, Sak. 2:12 (ett namn som sedan Guds son i detta landet lefvat, lidit och dött, fått en särskild betydelse); löftets land, Eb. 11:9, hvaraf uttrycket: det förlofvade (d. ä. det utlofvade) landet, det land Gud lofvat Abraham, 5 M. 15:18.
Enligt detta löfte skulle Israels land sträcka sig från Egyptens elf till den stora elfven Frat. Här, i knutpunkten mellan Asien, Afrika och Europa, gamla verldens medelpunkt och dock genom berg, öknar, floder och haf åt alla sidor väl begränsadt, låg det lilla land, som vardt skådeplats för historiens största under. Libanon och Hermon stå som jettemurar vid norra gränsen, Medelhafvet är gränsen i vester, och i söder och öster bilda de arabiska och syriska öknarne ett svårgenomträngligt stängsel. Den djupa Jordansänkan, som ligger öfver 1,000 fot under hafsytan, delar landet i två hälfter, af hvilka den vestra är den större och vigtigare. I viss mening kan man tillochmed säga, att det är landet vester om Jordan, som är det egentliga Israelslandet och gudalandet. Af 4 M. 34:6, 12 synes, att gränserna för detta i öster och vester voro just -- stora hafvet och Jordans flod! Så vidsträckt som i löftet var sagdt, vardt i verkligheten Israels land endast under en kort period, nemligen Davids och Salomos regeringar, 1 K. 8:65, om ens fullständigt då, ty felisteer, fenicier och andra kananeiska stammar visste att under tidernas längd bibehålla sin sjelfständighet, Israel till ett törne i sidan, och sjelf bär det detom vittne, att det var på dess olydnad som detta berodde; se Ps. 81:14 f. »Om mitt folk ville mig lyda, så skulle jag nederlägga dess fiender», o.s.v.
Den vanliga gränsbestämningen för det heliga landet i norr och söder är »från Dan till Beer-Seba», Do. 20:1 etc., alltså från Jordans källor vid Hermon i norr till edomeiska öknen i söder, eller ung. från 31° 11 till 33° 15 nordl. br. Landets hela längd alltså icke mera än något öfver 20 sv. mil! Bredden af det egentliga Kanaan eller Palestina, mellan Medelhafvet och Jordan, är vexlande. Vid Jerusalems breddgrad är den omkring 8 mil; mellan Dan och Tyrus vid norra gränsen är den knappast 4 mil. Dertill kom »östra Jordanlandet» eller Gilead och Basan, en sträcka af omkring 15 mils längd mellan Hermon i norr och Arnon i söder, österut utan bestämd gräns försvinnande i öknen, med en vexlande bredd, svår att bestämdt angifva. Som östligaste punkten brukar man angifva orten Salka eller Salkad, 5 M. 3:10, ung. 36 ¾° ostl. Ser man alltså på landets hela utsträckning mellan 31° och 33° nordl. och ungefär 34° och 35 ½° ostl. Greenw. (eller med Gilead, 34° - 36 ½° ostl.), så ser man att det heliga landet är ett litet land, jemfördt med de väldiga rikena rundt omkring, och äfven i detta hänseende gäller Pauli ord om att Gud utvalde det ringa och svaga för att komma det starka på skam, 1 Kor. 1:27 f. Romaren Cicero utlåter sig på ett ställe så, att judarnas gud måtte vara en bra liten gud, då han gifvit dem ett så litet land.*

* Landets längd bestämmes äfven till 233 km, bredden vexlande från 50 till 130 km. Dr Andrees nyaste Atlas angifver för Palestina ett ytinnehåll af ung. 26,000 km². Till jemförelse må tjena Kopparbergs län med nära 28,000 km²! Man brukar också jemföra Palestina med Schweiz eller Belgien.
Men Gud, som hade valt detta folk att blifva medel för sina stora frälsningsplaner, hade också valt en för dessa afpassad skådeplats i detta land. Å ena sidan låg det väl instängdt och kringgärdadt likt ett hägnadt vinberg, såsom det skildras i Es. 5, så att dess hafskust var utan gästvänliga och utåt lockande hamnar, och dess enda egentliga flod aldrig kunde befaras af ett segel; men å andra sidan hade det ett centralt läge som intet annat land, så att då frälsningen en gång skulle utgå från judarna, hade dess budskap aldrig kunnat finna en lämpligare utgångspunkt än just här. Det från hednafolken utsamlade folket bodde här, som Hesekiel säger, »på jordens nafle» eller midt, He. 38:12, och dess hufvudstad Jerusalem var förlagd midt ibland hednafolken, och de andra länderna rundt omkring, He. 5:5, för att i tidens fullbordan Herrens frälsningsord skulle, begynnande på Jerusalem, med hast spridas ut kring de tre verldsdelarne, ända till jordens yttersta gränser, Es. 2:3; Ap. 1:8.
Till sin naturbeskaffenhet är Palestina ett bergland, genomskuret af djupa dalar, hvilka här och der fördjupa sig till trånga klyftor, som under vintern blifva forsande regnbäckar. Från Libanon i vester och Hermon i öster utskjuta på ömse sidor om Jordan väldiga förgreningar utefter landets hela längd, i vester kända under sådana namn som Naftalis berg, Efraims berg, Judas bergsbygd, i öster Havrans berg, Gileads berg och Abarimsbergen. Här och der äro höjderna afbrutna af vidsträckta, fruktbara dalslätter, såsom Jisreels-slätten mellan Naftali och Efraim. Fruktbar var äfven den egendomliga Jordandalen och de vid hafskusten liggande slätterna, Saronsslätten norr om Jeppe, och söderut det judiska »låglandet». Den förherskande bergarten i Palestina (v. om Jordan) är jurakalk jemte dolomit och krita. Samma formation, omvexlande med basalt och sandsten, förekommer äfven i östjordanska landets södra del, medan dess nordliga trakter företrädesvis karakteriseras af basalten. Kring Döda hafvet träffas bergsalt och asfalt; här och der i Jordandalen svafvel. De gråhvita kalkbergen, hvilka blottats på sina skogar under seklernas lopp, gifva landet en dyster och vemodsfull pregel, och af den hastigt uppspringande och hastigt försvinnande vårgrönskan och blomsterprakten erfar främlingen ett intryck af sviken förväntan, då han saknar den saftiga gräsmatta, som åt hemlandets skogar och marker förlänar ett så mjukt behag. Att Palestina i forntiden varit skogbeväxt, derför har man många bevis, såsom äfven dem för att dess fruktbarhet fordom varit något utomordentligt. Det skildrades då som ett godt och fett land, 2 M. 3:8; Ne. 9:25; nu är det till stor del såsom »förbrändt med svafvel och salt» enligt profetian 5 M. 29:23. Och dock äro ännu i dag vissa trakter deraf så af naturen gynnade, att de med god skötsel skulle kunna prestera det underbara. Bara Saronsslätten skulle, om dem sköttes väl, lemna säd tillräcklig för hela landets befolkning. Men odlingen står lågt, vägarne ligga öde, vattenledningarna försummade, och terrasserna på bergsluttningarna vårdslösade, så att ingen matjord kan stanna qvar för de sköljande vinterregnen. Också är folknummern nu en obetydlighet mot hvad den var. Under Israels blomstringstid bodde i det lilla landet en skara af bortåt 5 millioner inv. (se sid. 192). Palestinas nuvarande befolkning uppgifves till omnkr. 650,000.
Klimatförhållandena äro naturligtvis högst varierande i detta på motsatser så rika land, med Hermons snöhöljda toppar i norden och Döda hafvets glödande bassin 1,300 fot under hafsytan söder. Vid Medelhafakusten, der hafsvindarne ligga på, är medeltemperaturen för året ung. 17° R. (mellan + 8 och + 28°), i bergsbygden något lägre (omkring 14°), hvaremot i Jordandalen och vid Salthafvet möter ett tropiskt klimat, sällan under 20° R. i skuggan, ofta ända upp till 44°. Längsta dagen är 14 timmar, den kortaste 10. Årstiderna äro egentligen blott två, den regnlösa sommaren eller skördetiden och den med fruktträdsskörden begynnande vintern eller regntiden, 1 M. 8:22; Ps. 74:17; Hö. 2:11. Man skiljer mellan det första regnet eller »arlaregnet» i såningstiden, Oktober, och »serlaregnet» eller vårregnet, som bringar säden till mognad, i April. Jfr 5 M. 11:14; Ps. 84:7; Os. 6:3; Je. 5:24; Joel 2:23; Jak. 5:7. Äfven under mellantiden regnar det då och då, stundom rätt skarpt, med hagel och snö i bergsbygderna, Ps. 147:16 -- för ett par år sedan kunde ett sällskap resande ställa till en slädfärd i midvintern från Jerusalem till Betlehem -- , men dessemellan njuter man af sköna sommardagar i Januari och Februari med sval och ren luft. Efter serlaregnet slutes himmelen till, och de långa sommarmånadernas hetta lägger sig tryckande öfver menniskor och djur -- under dessa månader, Maj - September, är åska och regn något rigtigt sällsynt. Regn under sjelfva skörden är sällsynt och icke heller särdeles välkommet, Or. 26:1; att Herren på Samuels bön just vid den tiden skickade åska och regn, fylde folket med bäfvan, 1 S. 12:17 f. Sommarhettan med de qväfvande ökenvindarne tyckes vilja upplösa hela naturen i ett rykande dam; och det är endast nattens svalkande dagg som håller de smäktande växterna vid lif. (Jfr Dagg.) Regn efter sommarhettan står som en bild af rik välsignelse, 5 M. 32:2; Job 29:23; Es. 44:3.
Vindarne blåsa i Palestina temligen regelmessigt. Från höstdagjemningen till November blåser nordvest, som gör luften torr och klar och för med sig arlaregnet; från November till Februari blåser vestvind och sydvestvind, hvilka af araberna kallas »regnets fader»; sedan komma ostliga vindar till Juni, stormiga, heta, förtorkande och stundom pestbringande, isynnerhet sydosten, som kommer från Döda hafvet och Arabiska öknen. Efter Juli vexlar vinden mera om mellan nord och vest o.s.v. Öfverhufvud taget är alltså klimnatet med denna regelmessiga vexling af vindar att beteckna såsom jemförelsevis helsosamt. Egentligen svår är endast den sydostliga heta schirokkovinden, som för sand och grus med sig och insveper hela landet i ett gulgrått pulverfint dam som förmörkar solen och tränger in i de hemligaste vrår.
Palestina har i politiskt hänseende varit på många olika sätt indeladt och af många olika herrar regeradt. Josua delade landet efter Israels 12 stammar i 12 lotter, af hvilka Rubens, Gads och halfva Manasses lågo öster om Jordan. Efter Salomos död delades landet i 2 riken, Judas och Israels. Omkring 700 och 600 f. K. kom landet under assyrier och babylonier, och sedan under perser, greker, syner och romare. Under romarnes välde var det på Kristi tid indeladt i fem provinser, Galileen, Samarien, Judeen (Jh. 4:3, 4), Idumen och Pereen. I muhammedanernas händer föll Palestina omkring 636 e. K. Mellan 1099 och 1291 lydde det mer eller mindre under korsfararne. Från 1517 hör landet under turkarna och styres närmast af guvernörer med titeln pascha i Jerusalem, Damaskus etc.

Palm. Såsom cedern ibland skogens träd, så var dadelpalmen (Phœnix dactylifera) utmärkt bland fruktträden i Kanaans land, Ps. 92:13, och palmen växte der fordom så ymnigt, att dess bild preglades på romerska och judiska mynt som en sinnebild af landet. Se sid. 128. Palmen, som älskar en mager, sandmyllig men fuktig jordmån, skjuter upp under den hetaste sol, der all annan växtlighet förtorkar; en härlig bild af den rättfärdige, Ps. 92:13. Han växer långsamt, ända till en ålder af 200 år och uppnår en höjd af ända till 80 fot. »Oasernas konung», säger araben, »doppar sina fötter i vattnet och sitt hufvud i himmelens glöd.» Den raka, smärta och ogrenade stammen är betäckt med fjällika lemningar af de affallna bladen och bär på sin topp en ständigt grönskande krona af 40 - 80 bågformigt nedhängande fjäderlika blad af 8 - 10 fots längd och 1 - 2 fots bredd. De hvitgula blommorna sitta drufformigt samlade i en läderartad skida mellan de nedersta bladen. Hanblommorna, hvilka man räknat ända till 12,000 i ett enda knippe, hafva 6 ståndare; honblommorna med tre pistiller sitta på särskilda träd. Hanblommeknippena afskäras med omsorg af palmodlaren och fastbindas vid de qvinliga blomknippena ungefär i Mars. Efter omkring 5 månader mogna de högtbeprisade dadlarne, saftiga, mildt söta, välsmakande och närande frukter, något liknande plommonen, ehuru längre och mera valsformiga, med tunt rödbrunt skal och hård kärna. Någon gång sker blommornas befruktning med vindens tillhjelp. Så berättas om den ensamma qvinliga palmen i Otranto, att hon årligen befruktas med det af vinden förda frömjölet från en likaledes ensam stående manlig palm vid Brindisi flera mil derifrån. Dadlarne användas på många sätt. Dels ätas de färska, dels torkas de och förvaras till torrföda, dels pressas de samman till kakor. Af frukternas saft gör man ett slags vin och äfven ett slags tjock honung eller sirap. Af blomhålkarne gjorde man palmolja, som i forntiden begagnades till läkemedel för sår. Dessutom använder man palmbladen till flätverk, korgar, mattor, täcken; af bladens starka midtelnerver gör man käppar, korgar o.s.v.; af fibrerna och basten gör man mattor, nät, streck m.m. Det lätta men varaktiga virket användes till bjelkar, bilder o.d. Trädets fruktsamhet är så stor, att några få träd äro tillräckligt underhåll för en familj för hela året. Intet under att araben anser hvarje land, som är utan palmen, för ett fattigt land.
Hänsyftningar på palmens betydelse som ett fruktträd tror man sig finna Joel 1:12; Hö. 7:7. Ett ljufligt minne från ökenvandringen var berättelsen om Elim med dess 12 brunnar och 70 palmer, 2 M. 15:27. Det är isynnerhet palmens skönhet som i skriften hålles fram. Det eb. ordet för palm, tamar, var ett omtyckt qvinnonamn. Se Tamar. Så liknas ock bruden vid en palm Hö. 7:7 f. Med palmens blad smyckade man löfhyddorna vid löfhyddofesten, 3 M. 23:40; Ne. 8:15. Tempelväggarna voro prydda med bilder af palmträd, 1 K. 6:29; 2 Kr. 3:5; He. 40:16. Palmblad voro äretecken och segertecken, med hvilka man hyllade segrande konungar, Jh. 12:13; jfr 1 Mack. 13:37, 51; 2 Mack. 14:4. Så skådade äfven Johannes de frälsta för tronen med palmer i sina händer, Up. 7:9.
I Palestina, der detta träd fordom växte så ymnigt, träffar man nu blott enstaka palmer här och der, ensligt gungande sina kronor likasom i sorg öfver landets förödelse.

Palmstaden, ett namn på Jeriko, 5 M. 34:3; Do. 1:16; 3:13; 2 Kr. 28:15, som ännu på korsfararnes tid hade samma namn (»villa palmarum»); nu äro palmerna vid Jeriko försvunna.

Palti, Lais' son ifrån Gallim, åt hvilken Saul gaf sin dotter Mikal, Davids hustru, sedan han drifvit David ifrån sig i raseri, 1 S. 25:44. Då David sedermera af Isboset återfordrade sin hustru Mikal, hemtade han henne och tog henne från hennes man. »Och hennes man gick med henne och följde henne gråtande till Bahurim. Och Abner sade till honom: vänd om, och han vände om igen», 2 S. 3:15 f. I v. 15 kallas han Paltiel.

Pamfylien, ett landskap på mindre Asiens södra kust, Ap. 27:5, sedan 103 f. K. under romerskt välde, en smal landremsa mellan Cilicien i öster och Lycien i vester, genomskuren af några utgreningar af Tavrusberget och vattnad af flera kustfloder, bland hvilka den segelbara Evrymedon. Pamfylierna voro ett blandningsfolk af cilicier, fenicier och greker och lefde isynnerhet af sjöfart. Äfven från dem funnes några närvarande vid pingstundret i Jerusalem, Ap. 2:10. Sedermera predikades evangelium i Pamfyliens hufvudstad Perge af Paulus och Barnabas, Ap. 13:13; 14:25.

Pansar, se Harnesk, Krig.

Pant. Angående pantväsendet meddelade lagen hvarjehanda menniskovänliga föreskrifter. Pantsatt klädnad skulle återställas före solnedgången, 2 M. 22:26 f.; 5 M. 24:12 f.; qvarnstenarne finge ej tagas som pant, 24:6, ej heller enkans kläder, v. 17, och borgenären fick ej gå in i gäldenärens hus för att taga ut sin pant, utan denne skulle bära ut den, v. 10 f. Om förbrytelser mot dessa lagar, jfr Job 24:3; He. 18:7, 12, 16; 33:15. Se äfven Am. 2:8; Job 22:6; Or. 20:16. Pautsättning af fast egendom omnämnes i Ne. 5:3.
I bildlig mening talas om pant i 2 Kor. 1:22; 5:5; Ef. 1:14. Ordet betecknar här dets. som vårt »handpenning», en del af betalningen som lemnas vid köpets uppgörande, till pant på att hela summan efteråt skall utbekommas. Så är andens gåfva för de trogna en pant på att de skola efteråt få ut hela arfvet, hvarföre ock anden kallas »vårt arfs pant», Ef. 1:14.

Papper, se Rö, 4.

Paradis, eb. fardes, d. ä. park eller trädgård, sannolikt af det pers. ordet pairidaeza, d. ä. en inhägnad, en skyddad ort. Så begagnas ordet om skogsparker och lustgårdar i Ne. 2:8; Pr. 2:5; Hö. 4:13.
Efter Septuagintaöfversättningen af G. T. blef ordet paradis en vanlig benämning för Edens lustgård (se Eden) och i den senare judendomen en vanlig beteckning för den del af Hades eller dödsriket, der de rättfärdigas själar förbida uppståndelsen, en ort eller ett tillstånd som judarne också kallade Abrahams sköte, Lu. 16:22 f.; såsom Josefus säger: »då vi hafva dött, skola Abraham, Isak och Jakob upptaga oss i sitt sköte» (de Macc. 13).
»I dag skall du vara med mig i paradisets, sade Jesus till röfvaren, Lu. 23:43. Dessa ord torde väl i första hand och för den okunnige röfvarens uppfattning hafva syftat på »paradiset» eller »inhägnaden» i dödsriket, dit Herren efter sin död gick ned och förkunnade sin seger för de bundna andarna, 1 Pe. 3:19; 4:6, men visserligen låg i dem framför allt en hänsyftning på det himmelska paradiset, »sjelfva himmelen», Eb. 9:24, som Jesus nu öppnade genom sin död, och dit utan tvifvel röfvaren som en förstling fick göra honom sällskap.
Detta »Guds paradis», i hvilket står »lifvets träd», Up. 2:7, och som målas Up. 22:1 f. med färger som påminna om Hesekiels skildring af »Guds lustgård», He. 31:3 f., är kanske också åsyftadt, der Paulus talar om huru han vardt hänryckt upp till tredje himmelen, till paradiset, och hörde outsägliga ord, 2 Kor. 12:2 f.

Paran eller Faran. 1. Den öken der Ismael bodde, 1 M. 21:21, och dit Israels barn komme tre dagsresor från Sinai, 4 M. 10:12, 33; 13:1, det ödsliga höglandet i det inre af Sinaihalfön och norrut upp emot Judas område. Denna öken, som hos arabiska geografer heter Tîh beni Israîl, d. ä. Israels barns irrvandring, kallas ännu af beduinerna el-Tîh, invandringen. Enligt 4 M. 13:4, 27 utsändes spejarne från Paran och komme dit tillbaka, till Kades. Enligt 4 M. 20:1; 27:14 låg Kades i öknen Zin, och enligt 13:22 började de sitt spejande i öknen Zin. Häraf sluter man att norra eller nordöstra delen af öknen Paran hette Zin. Af 1 S. 25:1, om att David efter Samuels död flydde till öknen Paran, sluter man att till denna räknades äfven berglandet söder om Judas öken. Genom Paran flydde edomeern Hadad till Egypten, 1 K. 11:18.

2. En ort vid Edoms södra gräns mot öknen, El-Faran, Farans ek (Sv. planen Faran), 1 M. 14:6, tros vara dets. som Elat. Se Elat.

3. I 5 M. 33:2; Hab. 3:3 nämnes Parans berg bland utgångspunkterna för Guds uppenbarelse i lagen; kanske afses dermed den norra bergigare delen af öknen Paran. Somlige tänka på det nuv. berget Djebel el Tîh vid södra gränsen af Parans öken, ny, om Akabaviken,

Parbar, se Parvarim.

Parder, se Leopard.

Parmenas, en af de sju almoseutdelarne, Ap. 6:5.

Parpar, se Abana.

Parterne, ett vildt barbariskt folk som bodde i det lilla ofruktbara berglandet Partien se. om Kaspiska hafvet, lydde först under assyrier, perser och selevkider men bildade omkring 256 f. K. under Arsaces ett sjelfständigt rike, som utvidgade sig betydligt öfver Syrien och Mindre Asien och gjorde romarne mycket besvär, tills de slutligen åter komme under Persien omkr. 226 e. K. I det partiska riket bodde vid Kristi tid tusentals judar, till större delen afkomlingar af de tio stammarna, hvilka af assyrierna flyttats dit bort på andra sidan Evfrat. Bland dem som voro med vid pingsten i Jerusalem, nämnas parterna främst, Ap. 2:9

Partier funnes bland judarna af olika slag, dels rent politiska såsom herodianernas, dels religiöst-politiska såsom fariseernas och sadduceernas, dels mera afgjordt religiösa såsom de gammaltrogne s.k. asideerne (hasidim, fromme) på mackabeernas tid, 1 Mack. 7:13; 2 Mack. 14:6, hvilka voro så nitiska i sitt sabbatsfirande, att de ej satte sig till motvärn mot den som angrep dem om sabbaten utan hellre gåfvo sitt lif. Jfr 1 Mack. 2:32 f. Asideerna gjorde gemensam sak med mackabeerna, hvilka offrade lif och gods i kampen för fädernas lag och förbund, 1 Mack. 2.
Ett annat religiöst parti eller kanske snarare ordenssällskap var esseernas eller essenernas förbund, från omkring 100 f. K. till Jerusalems förstöring? Essenerne voro mera nitiske än några andra i sitt farande efter levitisk renhet. De drogo sig alldeles tillbaka från det offentliga lifvets strider, slöto sig samman i hemliga sällskap och slogo sig ned i ensliga nejder, såsom vid Döda hafvets nordvestra kust, lefde i gemensamma hus och hade all egendom gemensam; de fleste af dem voro ogifte; deras hufvudsakliga sysselsättning var åkerbruk och handaslöjder, förutom flitiga andaktsöfningar. De badade ofta, buro enkel drägt, åtnöjde sig med enkel spis, åto intet kött och drucko endast vatten. Sabbaten iakttogo de strängt, och ehuru de ej deltogo i offertjensten i Jerusalem, sände de dock gåfvor till templet. För att få inträde i orden fordrades en treårig pröfning; vid intagningen måste den pröfvade med en förskräcklig ed förbinda sig att ära Gud, öfva sanning och dygd, ej meddela lärorna annorledes än så som han dem mottagit, samt att troget förvara samfundets skrifter och englarnas namn. I Jesu och apostlarnas historia framträda icke essenerne, men efter Jerusalems förstöring slöto sig, tror man, många af dem till kristendomen och framkallade sedan den asketiska rigtning, som är känd såsom den ebionitiska. Det torde vara essenska inflytelser som Paulus bekämpar i Kolosserbrefvet. (Schaff, Ch. Hist.)
Mycken likhet med essenerna hade de s.k. terapevterne, judiske asketer eller renhetsifrare i Egypten, till hvilka hörde både män och qvinnor. De försummade kroppsarbetet och hängåfvo sig uteslutande åt studiet af lagens inre andliga mening.
Äfven kristendomen betraktades ursprungligen såsom en ny sekt eller ett parti af judendomen; hvadan Tertullus, då han anklagar Paulus inför Felix, kallar honom för en öfverste för nazarenernas parti, Ap. 24:5; och judarne Rom anmärkte till aposteln, då han anlände till denna stad: »Om detta partiet är oss veterligt, att allestädes säges deremot», Ap. 28:22.
I de kristna församlingarna insmög sig snart ett förderfligt partiväsende. Se Korinterbrefven. Om det onda deruti jfr 1 Kor. 11:19; Ga. 5:20; 2 Pe. 2:1.

Parvaim, ett guldland, hvars guld användes till tempelbyggningen, 2 Kr. 3:6. Jfr Ofir.

Parvarim, en byggnad eller ett qvarter i närheten af templet, der afgudiske konungar i Juda höllo hästar och vagnar för solens dyrkan, 2 K. 23:11; kanske samma ort som i 1 Kr. 26:18 kallas Parbar.

Pasah, se Påsk.

Pashur. 1. Immers sen, tempelöfverste och lögnprofet, förföljde Jeremia med slag och fängelse men fick af denne höra Guds dom och fick det olycksbådande namnet »Magor-Missabib», d. ä. »förskräckelse från alla håll», Je. 20:1 f.

2. Malkijas son, en annan af Jeremias fiender, Je. 21:1; 38:1 f.

3. Gedaljas fader, Je. 38:1.

Patara, dit Paulus kom från Rodus och steg ombord på ett skepp till Fenicien, Ap. 21:1 f., en stor sjöstad Lycien på Mindre Asiens södra kust, nära mynningen af floden Xantus, med ett berömdt Apollotempel och orakel.

Patmos, den ö, der Johannes mottog sin uppenbarelse, Up. 1:9, är den lilla ofruktbara klippön Patmo eller Palmosa i Egeiska hafvet utanför Mindre Asiens vestra kust. Vid hamnen de la Scala visar man ännu den grotta der aposteln skall hafva sett sina syner, med en deröfver byggd kyrka.

Patriark, d. ä. stamfurste, kallas Abraham, Eb. 7:4; de 12 Jakobs söner, Ap. 7:8 f., samt konung David, Ap. 2:29. Vanligen kallar man patriarker det utvalda folkets stamfäder, Abraham, Isak, Jakob och hans söner, hvaremot man stundom gifver benämningen »urfäder» åt de i 1 M. 5 uppräknade stamfäderna för menniskoslägtet.

Patrobas, en kristen i Rom till hvilken Paulus helsar, Ro. 16:14.

Patros, en trakt i Egypten, dit en del judar flyktade efter Jerusalems förstöring, Je. 44:1, 15, kallas i He. 29:14 egyptiernas fädernesland; kanske den södra delen deraf, hvilken just enligt traditionen var den tidigast befolkade, Många af de fornegyptiska texterna gifva södra Egypten namnet Patoris, med Tebe (se No) till hufvudstad. Jfr Es. 11:11; He. 30:14.

Patrusim eller patruseer, ett folk som nämnes bland »Mizraims barn», 1 M. 10:13 f.; förmodligen folket i Patros eller södra Egypten. Se Patros,

Paulus, det utkorade redskap, som Gud valde till att särskildt blifva »hedningarnes apostel», möter oss först under namnet Saul eller Saulus såsom närvarande vid det tillfälle då Stefanus stenades, Ap. 7:58; 8:1. Född i Tarsus i Cilicien, Ap. 22:3, af judiska föräldrar, Fil. 3:5, bar han sannolikt redan från början båda namnen, det ebreiska Saul (»begärd») och det romerska Paulus (»liten»), såsom det ju var ganska vanligt att judar under den romerska tiden hade ett romerskt och ett ebreiskt namn, t.ex. Johannes Markus, Jesus Justus o.s.v. Hans fader, som var en farise, Ap. 23:6, och egde romersk medborgarerätt, 22:28, sände honom tidigt till Jerusalem, der han uppfostrades vid den vise rabbinen Gamaliels fötter, 22:3, och der han blef en nitisk anhängare af fariseernas parti, Fil. 3:5. Derjemte lärde han sig tältmakareyrket, Ap. 18:3 (Sv. paulun, d. ä. tältduk); 20:34; 2 Tes. 3:8; enligt judarnes grundsats: »Den som ej lär sin son ett nyttigt handtverk, lär honom att stjäla.»
Kristendomens hastiga tillväxt väckte den unge fariseens eldiga sinne till häftigt motstånd. Stefani fjerrskådande blick såg redan tidigt att kristendomen skulle undantränga judendomen, och hans frimodiga ord om att Jesus skulle slå ned Jerusalems tempel och afskaffa offertjensten, var för de judiske ifrarne en hädelse, Ap. 6:13 f., som borde straffas med döden. Saulus samtyckte dertill och vaktade deras kläder som stenade martyren. Derpå vardt han sjelf en den hätskaste förföljare af evangelium, uppsökte dess bekännare i husen, lemnade dem i rättvisans hand och gaf äfven sin röst för deras afrättning, Ap. 8:3; 22:4; 26:l0; 1 Kor. 15:9; Ga. 1:23; 1 Tim. 1:13. Af Ap. 26:10 sluter man att Saulus var vid denna tid omkring 30 år gammal, såsom röstberättigad medlem af rådet. Ej nöjd med att förstöra församlingen i Jerusalem, skaffade han sig fullmagt af rådet att fara till Damaskus och der göra detsamma. Nära Damaskus uppenbarade sig Herren Jesus för honom med de orden: Saul, Saul, hvi förföljer du mig? Bländad sjönk han till jorden och måste ledas in i staden, der Herren genom sin lärjunge Ananias kallade honom till sitt utkorade redskap och gaf honom synen åter. Han stod upp och lät döpa sig, slöt sig till lärjungarna och började strax predika Kristus i synagogorna. Om denna Pauli omvändelse hafva vi ej mindre än tre utförliga berättelser, Ap. 9:1 f.; 22:3 f.; 26:12 f. Från denna stund var hela lifvet för honom intet annat än Kristus; alla sina företräden som jude, som farise, som laglärare, som lagrättfärdig räknade han för intet mot att vinna Kristus; att predika frälsning genom honom och att för Israels Gud vinna hednaverlden, var nu hans lifs mål, Fil. 1:21; 3:5 f. Såsom hedningarnes apostel, Ro. 11:13, fattade Paulus klarare än någon af apostlarne före honom kristendomens karakter såsom en universal-religion, bestämd för alla folk, och tydligare än någon framhöll han den mosaiska hushållningens betydelse såsom allenast en förberedande uppfostringsanstalt, hvars skuggor och stadgar måste falla bort, då i Kristus lifvets verklighet var kommen. Han reste derföre under årtionden omkring, vittnande i judarnas synagogor, i Syrien, Mindre Asien, Grekland och Italien, om den Messias som var kommen, och predikande i den hedniska verldens medelpunkter såsom Efesus, Korint, Aten och Rom, inför Jupiters och Venus' tillbedjare, om den ende Guden och om den direkta väg till förening med honom som stod för alla, både jude och hedning, lika öppen och fri. Det var ofta en lidandets väg, denna färd öfver land och haf, öfver öknar och berg; hedendomens prester och vidskepelsens profeter stodo ofta efter hans lif, men svårast voro dock de förföljelser som han hade att utstå från sina fanatiska landsmäns sida och från de falska lärare som ville sammanmänga kristendom och judendom.. Se t.ex. Ro. 9:2 om apostelns ständiga hjerteqval för sina bröders skull och Ga. 4:19 om hans ångest för de falska apostlarnas skull. Det var också judarnas hätskhet som slutligen bragte honom i den romerska fångenskap, som satte en gräns för hans verksamma lif.
Om Pauli missionsresor och om de genom hans verksamhet grundade församlingarna hafva vi utförliga underrättelser i Apostlagern. k. 13 - 28, meddelade af hans följeslagare Lukas, hvarjemte Paulus sjelf i sina bref till församlingarna lemnat historiska antydningar af stor betydelse i detta hänseende, såsom i 1 Kor. 15:32; 2 Kor. 11:23 f.; Ga. 1:17 f., etc.
Efter ett kort uppehåll i Damaskus begaf sig Paulus först till Arabien och sedan åter till Damaskus, hvarifrån han efter 3 år måste fly undan judarna, kom till Jerusalem och lärde känna Petrus och Jakob, Ga. 1:17 f.; Ap. 9:23 f., omkr. 40 e. K. Derifrån sändes han undan judarne till Tarsus, Ap. 9:30; Ga. 1:21, der Barnabas uppsökte honom och tog honom med sig till Antiokia, der de arbetade tillsamman ett år, Ap. 11:25 f. Sedan reste de med en insamling till Jerusalem, 11:30. Återkomne till Antiokia, afskildes de af församlingen till hednamissionäner, och nu verkstälde Paulus i sällskap med Barnabas den första missionsresan öfver Cypern, Perge, Antiokia i Pisidien, Ikonium, Lystra och Derbe och tillbaka till Antiokia, k. 13; 14, omkring 45 e. K. Det är vid början af denna resa, då Saulus predikade inför guvernören Sergius Paulus på Cypern, som Lukas anmärker att Saulus också hette Paulus, 13:9, sannolikt infogande denna notis på detta ställe, emedan nu började apostelns vidsträcktare verksamhet i hednaverlden, genom hvilken han vardt mera känd under sitt romerska namn Paulus, än det judiska Saulus.
För biläggande af åtskilliga tvister rörande omskärelsen etc. afsändes nu Paulus och Barnabas till apostlamötet i Jerusalem, Ap. 15, omkr. 50 e. K. Återkomne verkade de åter i Antiokia men skildes sedan åt till följd af en tvist om Johannes Markus, Ap. 15:35 f. Barnabas och Markus reste till Cypern, och Paulus reste jemte Silas ut på sin andra missionsresa, 15:40; 16; 17; 18, omkring 51 e. K. De reste genom Syrien och Cilicien till Derbe och Lystra, der Timoteus slöt sig till dem, 16:1 f., och vidare till Frygien, Galatien och Troas. Här såg Paulus i en syn en macedonisk man, bedjande om frälsningens ord, för vår verldsdel Europa: »kom hit öfver och hjelp oss!» Strax foro de åstad öfver Hellesponten och predikade på Greklands jord, 16:9 f. Vägen förde dem till Filippi, Tessalonika, Berea, Aten och Korint.. Här träffade de samman med Aqvilas och predikade i 1 ½ års tid, 18:1 f. Öfverallt växte små församlingar upp af ordets utsäde. Från Korint återvände Paulus öfver hafvet till Efesus och derifrån öfver Cesarea och Jerusalem till Antiokia, 18:18 f., omkr. 54 e. K.
Den tredje missionsresan företog Paulus, Ap. 18:23 f., omkr. år 54, återigen från Antiokia genom Galatien och Frygien till Efesus, der han dröjde och predikade 2 à 3 års tid, 19:8 f.; 20:31, hvarefter han, af ett folkupplopp tvungen att resa derifrån, for vidare till Macedonien och Grekland, der han dröjde 3 månader, 20:1 f., omkring 57 e. K. Sedan återvände han genom Macedonien, for från Filippi öfver till Troas, och derifrån till Miletus och sedan sjövägen till Tyrus, Ptolemais och Cesarea och så till Jerusalem, 20:3 - 21:17.
Här i Jerusalem mottogs han vänligt af Jakob och de äldste, hvilka öfvertalade honom att deltaga i en judisk reningsceremoni, för att folket måtte se att han ej ville upphäfva Moses lagar, 21:20 f. Judarne menade emellertid att han hade tagit med sig in i tempelgårdarne en oomskuren grek, som de sett i hans sällskap i staden, väckte ett upplopp emot honom och voro nära att dräpa honom. Han häktades nu af militärbefälhafvaren vid tempelborgen, 21:30 f., och höll två försvarstal, inför folket och inför rådet, k. 22; 23. Undan judarnas mordplaner fördes han nu under bevakning till Cesarea, 23:12 f., der han förhördes af landshöfdingen Felix, k. 24, omkring 58 e. K., qvarhölls i fångenskap två år, 58 - 60, 24:27, förhördes af landshöfdingen Festus, 25:6, vädjade till kejsaren, 25:11, förhördes åter inför konung Agrippa och Bernice, 25:13 f.; 26, och blef så afsänd på ett fartyg till Rom för att ställas inför kejsaren, omkr. 60 e. K.
På denna resa led han skeppsbrott vid Malta, Ap. 27, der han dröjde tre månader, hvarefter han på våren år 61 ankom till Rom, 28:11, 16, uppmuntrad vid mötet med de romerska bröder som kommit ut att möta honom. I Rom qvarblef han nu i lindrig fångenskap i två års tid, omkr. 61 - 63 e. K., mottagande sina vänner i sitt eget hus, predikande Guds rike och lärande om Herren Jesus med all frimodighet, utan något hinder, 28:30. Så slutar Apostlagerningarnas berättelse om Paulus, och vidare veta vi ej något visst om hans lefnads slut.
Traditionen förmäler, att han efter de två åren återfått sin frihet och sedermera verkat såsom evangelii förkunnare och församlingarnas vårdare i Mindre Asien, Grekland och Italien, och att han tillochmed enligt sin önskan, Ro. 15:24, 28, kommit ända till Spanien. Så fatta somlige hvad Klemens i sitt första bref till de kristna i Korint säger om Paulus, att »sedan han lärt hela verlden rättfärdighet och äfven för detta ändamål rest ända till vesterns yttersta gränser, led han slutligen martyrdöden» (Klem. 1 Kor. 3:14, se Klemens). Andre se i dessa ord intet annat än en hänsyftning på Italien såsom yttersta gränsen för Pauli verksamhet.
Antagandet af en Pauli andra fångenskap i Rom synes nödvändigt af åtskilliga ställen i brefven till Titus och Timoteus, hvilka kräfva en frihetsperiod för åtskilliga i dem omnämda Pauli resor, såsom till Efesus, Troas, etc., 1 Tim. 1:3; 2 Tim. 4:13, 20 Kreta, Tit. 1:5; Nikopolis, Tit. 3:12. Jfr Trofimus. Traditionen säger vidare, att Paulus efter någon tid åter blifvit fången och att han under kejsar Nere tillsamman med Petrus blifvit afrättad Rom. I 2 Tim. 4:6 f. (hvilket bref är skrifvet i fångenskap, 2:9), se vi huru aposteln med helig segerglädje motser sin snart förestående martyrdöd.
Vardt Paulus fri från den första rom. fångenskapen, så måste det hafva skett före den förskräckliga förföljelsen i Juli 64, som visst ej hade skonat en sådan de kristnas ledare. Schaff anmärker som ett egendomligt sammanträffande, att just vid slutet af andra året af Pauli fångenskap kom den judiske historieskrifvaren Josefus (då 27 år) till Rom och utverkade genom kejsar Neros halft judiska gemål Poppæa friheten för åtskilliga judiska prester, hvilka Felix sände som fångar till Rom. Möjligt att Paulus ock fått del af den så beviljade friheten. (Schaff, p. 329).
Pauli dödsår måste man emellertid ännu lemna obestämdt; åsigterna variera mellan 64 och 69 e. K.
Om Pauli yttre förhållanden hafva vi ej många underrättelser. Såsom romersk medborgare hörde han förminodligen till en aktad samhällsklass, men han var dock icke en man af förmögenhet. Ofta läsa vi om att han uppehöll sig med sina händers arbete. I Ap. 23:16 f. läsa vi om en hans systerson i Jerusalem, hvilken blef ett medel att rädda hans lif. Af 1 Kor. 7:7 f., jfr 9:5, sluta någre att han var ogift; andre att han var enkling. Några äldre hafva dock menat att han var gift, och att det är sin hustru han åsyftar med tilltalet Syzygos (Sv. make) i Fil. 4:3, hvilket ord dock sannolikare betyder medarbetare eller kamrat eller ock är namn på en person, till hvilken Paulus ställer en särskild förmaning.
Apostelns yttre var oansenligt och hans framställningssätt föraktligt i de ytliga korintiernas omdöme, ehuru de måste medgifva att han bref voro »svåra (myndiga) och starka», 2 Kor. 10:10. Att han var liten till växten, sluta somlige af Ap. 14:12, om att hedningarne togo Barnabas för Jupiter och Paulus för Merkurius. Åtskilliga ställen i brefven antyda ett svårt kroppsligt lidande, som tidtals besvärade aposteln. I Gal. 4:13 f. talar han om en köttets svaghet som var anledning till att han predikade för galaterna, förmodligen så att han af den blef qvarhållen bland dem för en tid. I 2 Kor. 12:7 f. talar han om en påle (egentl. törne) i köttet, en »satans engel», som plågade honom för att han ej måtte förhäfva sig öfver sina höga uppenbarelser, sannolikt äfven att förstå om ett kroppsligt lidande, ej om andliga frestelser till hädelse, såsom Luther m.fl. hålla före, ej heller om lustans retelser, såsom katolikerne mena. Af det ord som i Ap. 13:9 och 23:1 begagnas för att beteckna huru Paulus såg på Elymas och på rådet (det gr. atenizo, se skarpt, fixera), sluta somlige att han led af svag syn, kanske en följd af det starka ljus som bländade hans ögon utanför Damaskus. (På närsynthet skulle då hafva berott att Paulus ej kände öfverstepresten, Ap. 23:5!) Men samma gr. ord begagnas äfven på andra ställen om att se på någon, t.ex. Lu. 4:20; 22:56; Ap. 11:6, etc. Den äldsta afbildning man har af aposteln Paulus, sannolikt från slutet af första eller början af andra seklet, är funnen på en stor bronsmedaljong i Domitillas kyrkogård i Rom; nu förvarad i vatikanska biblioteket i Rom. Den visar bilden af Petrus och Paulus; den förre till venster, den senare till höger. »Paulus är den obetydligare, med synbarligen angripna ögon, öppen mun (?), skalligt hufvud och kort tjockt skägg, men tänkande, allvarlig och värdig.» (Schaff.)
Af högre och varaktigare värde är emellertid den bild af apostelns karakter såsom kristen, missionär, själasörjare, församlingsvårdare, broder och vän, som i hans tretton epistlar träder framför oss. Dessa epistlar, hvilka skrefvos mellan åren 52 (53) och 64 (67), antingen till särskilda församlingar eller till enskilda personer, nästan allasamman dikterade af något tidens särskilda kraf, och syftande på hvarjehanda just för tillfället brännande frågor, gifva oss en föreställning om det ymniga mått af naturens och andens gåfvor, som utmärkte detta utkorade redskap. Romarebrefven och Galaterbrevet gifva en klar och sammanhängande framställning af evangelii lära och särskildt förhållandet mellan det gamla och nya förbundet; Korinterbrefven undervisa oss om församlingarnas gåfvor och gifva praktiska vinkar för en sund reglering af församlingslifvets gång; Tessalonikerbrefven afhandla frågorna om domen och uppståndelsen; brefven till efesierna, filipperna och kolosserna öppna oss djupa blickar in i Kristi persons härlighet och församlingens i honom; brefven till Titus och Timoteus, hvilka ock fått namnet Pastoralbrefven, tala om läroembetets välsignelse och ansvar. Och hvilken fullhet och mångsidighet ämne och behandling i dessa epistlar, såväl som i de undransvärda predikningar af Paulus som Lukas i Apostlagerningarna har upptecknat! Här möter oss ej allenast en med judisk och hednisk lärdom utrustad dialektiker, som vet att möta sina motståndare med vapen ur deras egen rustkammare och slå hedendomen med citat ur hedniska skalder, Ap. 17:28; 1 Kor. 15:33; Tit. 1:12; ej allenast en af nit för sanningen glödande själasörjare, som »bär omsorg om alla församlingar», 2 Kor. 11:28; ej allenast en mot irrläror och falska profeter dundrande apostel och en för alla olika ställningar i lifvet rådgifvande och bjudande sedolärare, 1 Kor. 7; Ef. 5; 6; Kol. 3; 4; utan äfven en ömsint, vekhjertad känslornas man, som i johanneiska toner sjunger kärlekens lof, 1 Kor. 13, en trofast broder och vän, som ej ens glömmer att tillråda sin lärjunge Timoteus att se om sin helsa med litet vin, 1 Tim. 5:23, och som skickar en förrymd slaf, som han vunnit för evangelium i sina bojor, tillbaka till hans herre och beder denne att taga emot den stackars slafven med samma kärlek som han skulle taga emot aposteln sjelf! Filem. 12.
I fråga om de paulinska epistlarnas ordningsföljd är fullt bestämd klarhet svår att vinna.
Först komma Tessalonikerbrefven omkring 52 l. 53 e. K.
Sedan följa Galaterbrefvet, Korinterbrefven och Romarebrefvet mellan åren 56 - 58.
Så komma i ordningen brefven från fångenskapen, Koloss.-, Efes.-, Filem-., och Filipperbrefven, år 62 eller 61 - 63.
Sist komma pastoralbrefven, af hvilka det andra till Timoteus synes vara skrifvet kort före apostelns hädanfärd. Såsom exempel på huru skrift förklarar skrift och på oafsigtliga öfverensstämmelser mellan skrifter som författats alldeles oberoende af hvarandra, må man studera följande parallelställen i Apostlagerningarna å ena sidan och paulinska brefven å den andra, allasamman belysande tilldragelser i Pauli lif.

Pauli omvändelse, Ap. 9; 22; 26 Gal. 1:15 f.; 1 Kor. 15:8; 1 Tim. 1:13 f.
Förföljelsen i Damaskus, Ap. 9:23 f. 2 Kor. 11:32 f.
Besök i Jerusalem, Ap. 9:26 f.; 15:2 Gal. 1:18; 2:1.
Paulus ensam i Aten, Ap. 17:16 1 Tes. 3:1, 7.
Tältmakare, Ap. 18:3; 20:34 1 Kor. 4:12; 1 Tes. 2:9.
Två (eller tre?) besök i Korint, Ap. 18:1; 20:2 1 Kor. 2:1; 4:19; 16:5f.; 2 Kor. 12:14; 13:1 f.
Apollos i Korint, Ap. 18:27 f 1 Kor. 1:12; 3:6.
Jude för judarne, Ap. 16:3; 18:18; 21:23 f. 1 Kor. 9:20.
Krispus och Gajus döpas, Ap. 18:8 1 Kor. 1:14 f.
Sista resan till Jerusalem, Ap. 24:17 Ro. 15:25 f.
Längtan till Rom, Ap. 19:21 Ro. 1:13; 15:23.
Sändebud i bojor, Ap. 28:16 f. Ef. 6:19 f.

Till slut ett ord om Pauli ställning till de öfriga apostlarne. I Ap. 9:27 se vi hur Barnabas först införde Paulus bland apostlarne; denne var då med Petrus i 15 dagar och såg äfven Jakob, Herrens broder, Gal. 1:18 f. Å ena sidan framhåller Paulus huru han i jemförelse med dem som lekamligen sett och umgåtts med Herren Kristus var likasom en i otid född eller ett ofullgånget foster, och huru han var den ringaste bland apostlar, ja, ej ens värd att kallas apostel, ty han hade förföljt Guds församling, 1 Kor. 15:8 f.; men å andra sidan betonar han flitigt att hans sändning ej var af menniskor utan af Gud, och att det evangelium han förkunnade, hade han ej mottagit af menniskor utan af Herren sjelf, Gal. 1:1, 11 f., och att han af de ansedde apostlarne intet nytt fick lära, 2:6. Då de sedermera åter möttes på mötet i Jerusalem, Ap. 15; Gal. 2:2, fick Paulus jemte Barnabas af de tre förnämsta apostlarna, Jakob, Petrus och Johannes, ett broderligt erkännande med den öfverenskommelsen, att Paulus och Barnabas skulle företrädesvis predika för hedningar, men de andre för judar, Gal. 2:7 f. I fråga om omskärelsens och judendomens förbindande kraft för hedningkristna var ej heller någon meningsskiljaktighet mellan Paulus och de öfriga, utan då på mötet i Jerusalem någre af de fariseiske kristne yrkade på omskärelsens nödvändighet, uppträdde Petrus allraförst och erinrade om huru Gud genom honom kallat hedningar till tron och sporde dem hvarföre de nu ville fresta Gud och lägga lagens tunga ok på lärjungarnas hals, Ap. 15:5 f.; så skaffade Petrus gehör åt Paulus och Barnabas, och då desse nu berättade, huru Herren genom dem omvändt hedningar till Kristus, komme de öfverens, både apostlarne och de äldste, att med Paulus och Barnabas sända till bröderna i Syrien det beslut, att för hedningkristna skulle judendomens stadgar ej vara bindande, med undantag af några af Jakob föreslagna ordningsregler, Ap. 15:22 f. Den förebråelse Paulus derefter gaf Petrus i Antiokia gälde endast bristande konseqvens å dennes sida, Gal. 2:11 f. Som bevis för att det goda förhållandet mellan Paulus och Petrus af detta uppträde ej vidare rubbades, anför man Petri vittnesbörd i 2 P. 3:15 om »vår käre broder Paulus»; der han ock nämner åtskilliga saker i Pauli bref, som äro svåra att förstå, v. 16, och som af de okunnige förvändas till deras egen förtappelse. Af jemförelsen med »de öfriga skrifterna» synes som om, redan då Petrus skref detta, en samling af bref från Paulus skulle funnits till med ett visst anseende såsom heliga skrifter.

Pekah, Remaljas sen, en öfverste vid Israels konungs, Pekahjas hof, tillstälde ett uppror mot sin herre, mördade honom och intog tronen, hvilken han innehade i 20 år, 759 - 739 f. K. Under den senare delen af sin dåliga regering ingick han ett förbund med Rezin af Damaskus och anföll Ahas, konungen i Juda, hvilken i sin tur sökte hjelp i Assyrien. Följden blef att Damaskus intogs af Tiglat-Pileser, och med detsamma äfven allt Israels land öster om Jordan och norr om Gennesaret, hvarvid folket bortfördes i fångenskap. Kort derpå gjorde Hosea, Elas son, en sammansvärjning mot Pekah, dödade honom och blef konung hans ställe, 2 K. 15:25 f.; 16:1 f.; Es. 7:1; 8:6.

Pekahja, Menahems son och efterträdare på Israels tron, var en usel regent och blef efter två års regering dödad af Pekah, Remaljas son; 761 - 759 f. Kr., 2 K. 15:22 f.

Pelare eller stoder användes flitigt i den orientaliska arkitekturen, både såsom stöd för de platta taken -- kanske en erinring om tältpålarne som uppbära tältduken -- och såsom prydnader. Se beskrifningen på Salomos cederpalats, 1 K. 7:2 f., och om kopparpelarne i templet, Jakin och Boas, 1 K. 7:15 f. Jfr He. 40:49.
På flera ställen talas om pelare, stoder eller vårdar, som man reste till åminnelse eller till uppfyllelse af löften o.s.v. Så gjorde Jakob, 1 M. 28:18; 31:46; 35:14; så reste Mose vid Sinai 12 stoder efter talet af Israels stammar, 2 M. 24:4; Josua reste 24, Jos. 4:8, 9. Minnesvårdar voro äfven den stod Jakob reste öfver Rakels graf, 1 M. 35:20, och den Absalom reste åt sig sjelf Konungsdalen, 2 S. 18:18. Till segertecken skulle sannolikt den stod (eb. jad, hand) tjena, som Saul reste åt sig på Karmel, 1 S. 15:12. Jad eller hand kallas äfven det tecken Hesekiel skulle uppsätta vid vägen, He. 21:19.
Stundom restes pelare eller stoder till afgudars ära, med hedniska bilder och smycken. Se 3 M. 26:1; 5 M. 7:5; 12:3; 16:22 o.s.v.
I en molnstod eller en pelare af moln gick Jehova före sitt folk om dagen och ledde dem genom öknen, och om natten gick han före dem i en eldstod för att lysa dem, 2 M. 13:21. »Molnstoden om dagen och eldstoden om natten vek icke bort ifrån folket», v. 22. Sammalunda läses i Hö. 3:6 och Up. 10:1 om pelare af rökelse och af eld.
I bildspråket läsa vi om pelare som uppbära jordytan, Ps. 75:4; jfr 1 S. 2:8; likaså om himmelens pelare, Job 26:11, och himmelen liknas vid ett utspändt tält, Ps. 104:2; Es. 40:22; Je. 51:15. Samma tanke på pelaren som ett stöd möter oss äfven der det heter, att Guds församling är »sanningens pelare och fäste», 1 Tim. 3:15; likasom enligt Gal, 2:9 Jakob, Petrus och Johannes räknades för församlingens pelare; hvaremot prydligheten mera åsyftas i Ps. 144:12, der döttrarna liknas vid hörnpelare i palatsen. Så lofvar Herren Kristus att göra den som vinner till en pelare i Guds tempel, Up. 3:12.

Pelatja, se Jaasanja.

Peleg, delning (Lu. 3:35 Faleg l. Falek), Ebers son, föddes omkr. 100 år efter floden. »I hans tid vardt jorden delad», 1 M. 10:25; 1 Kr. 1:19, ord som anses syfta på jordbefolkningens utspridning och fördelning, 1 M. 11.

Pelikanen, en vattenfogel i de varma länderna, som till färg och storlek påminner om svanen, ehuru mera otymplig till sin gestalt, och som särskildt utmärker sig genom den långa och breda näbben och den derunder sittande påsen. Honan slukar en mängd fisk ur vattnet och gömmer i denna påse för att sedan spruta ut deraf efter behof till ungarnas matande. Pelikanen har ett sträft och obehagligt läte, som påminner om åsnans. Man anser att det är denna fogel, som nämnes i 3 M. 11:18; 5 M. 14:17, bland orena djur under namnet kaat, och som omtalas i Es. 34:11 och Zef. 2:14 såsom boende i ödemarker; jfr äfven Ps. 102:7. (På alla dessa ställen utom det sista står i Sv. Rördrom.) Namnet kaat (af en stam ko, kasta upp) torde syfta på fogelns nyssnämnda sätt att bespisa sina ungar.

Peniel, se Pniel.

Peninna, andra hustrun till Elkana, Samuels fader. 1 S. 1:2 f.

Penna, se under Bok.

Penning, denarie, se nedan, sid. 362.

Penningar. Handeln var ursprungligen intet annat än ett utbyte af varor. Bytesmedel var då isynnerhet boskap, såsom utgörande den egentliga förmögenheten. De romerska myntstämplarne visa ofta bilden af ett får e. d., och sjelfva ordet penning (pecunia) kommer af det latinska pecus, boskap. Så snart handeln utvecklat sig derhän, att den ej var blott och bart ett utbyte af varor, fordrades för dess bedrifvande ett å ömse sidor erkändt och gällande bytesmedel med bestämdt angifvet värde. Såsom sådant brukade man i vestra Asien sedan äldsta tider de ädla metallerna, silfver och guld, till en början i oarbetade stycken, hvilkas värde bestämdes genom vigt. Derföre läsa vi ofta att penningarne vägdes upp till säljaren. Så vägde Abraham upp penningarna, då han köpte sin grafplats, 1 M. 23:16, och om Jeremia läsa vi att då han köpte åkern i Anatot af Hanameel, skref han köpebref, teg vittnen och vägde upp penningarna på vågskål, Je. 32:9 f. Det första steget till egentliga preglade mynt var kanske det, att de särskilda styckena af metall försågos med något märke som angaf deras vigt. I denna mening fatta somlige det bytesmedel Abraham erlade Efron såsom preglade silfverstycken af en viss vigt, »gångbara hos köpmannen», 1 M. 23:16. Sådana stycken eller stänger af guld och silfver med påtecknad vigt torde kanske också afses med den guldstång som Akan tillegnade sig, Jos. 7:21, och med ordet kesita i 1 M. 33:19; Jos. 24:32; Job 42:11 (Sv. penningar). I hvilket fall som helst var det dock alltid vägandet af summan som var det afgörande, icke dess räknande. Ordet sikel, den enhet i hvilken Abrahams köpesumma angifves, 1 M. 23:16, betyder också vigt, och detta ord blef sedan gemensamt namn för gällande vigt och gällande mynt, likasom sedermera orden lira, mark och pund i Europa. Efter den lagstadgade silfversikelns eller »helgedomssikelns» vigt och värde, 2 M. 30:13, bestämde också Moselagen de olika gärder och afgifter som i den omtalas, 3 M. 27:3 etc. I fråga om större värden togos större vigter till beräkningsgrund; den högsta af dem var centnern eller kikkaren (kikkar, eb. rundel, krets), en vigt hvars namn häntyder på silfvermassor i form af runda skifvor eller ringar, sådana man äfven ser afbildade på egyptiska monument, der man i ena vågskålen ser ett djur (som skall värderas) och den andra några på hvarandra lagda ringformiga vigter. Skrifvaren står bredvid och antecknar på taflan. Se den egyptiska bilden under art. Vigt. Jfr om vigtskålen Es. 46:6. Vigterna voro väl ursprungligen stenar, hvadan ock vigt i eb. äfven heter sten. Så i lagens påbud i 3 M. 19:36, »Rigtiga vågskålar, rigtiga vigters, eg. stenar. I 5 M. 25:13 förbjudes att hafva pungen två slags sten (vigt), liten och stor; jfr äfven Or. 16:11. Än i dag får man stundom se småkrämarne i Palestina begagna stenar som vigter.
Preglade mynt i egentlig mening förekommo först hos fenicierna, forntidens handelsfolk, och från dem torde israeliterne hafva fått de mynt de begagnade före babyloniska fångenskapen. Talmudisterne påstå också, att allt det silfvermynt som förekommer i lagen, är tyriskt silfvermynt. Andre invända att feniciernas mynt ej voro annat än större och mindre metallstycken, tackor eller stänger af bestämd vigt, och att grekerne voro de förste som hade egentliga mynt. En uppgift hos Herodot om att lydierne i Mindre Asien först slogo mynt, är kanske så att förstå, att först hos lydierna den regerande myndigheten tryckte sin stämpel på mynten, medan detta förut varit köpmännens ensak. I babyloniska fångenskapen blefvo judarne bekanta med babyloniska och persiska mynt, så att de sedan räknade dariker, ett persiskt guldmynt, kanske så benämdt efter Darius Hystaspis, som först preglade dem. Det är sådana gulddariker som åsyftas i Esr. 2:69; 8:27; Ne. 7:70; 1 Kr. 29:7 (Sv. gyllen). De gulddariker som ännu finnas qvar beräknas hafva ett värde af omkring 20 kr. Det fans äfven silfverdariker af mindre värde.
Efter persiska rikets fall räknade judarne grekiska och syriska penningar, talenter och drakmer, tills år 143 f. K. den mackabeiske fursten Simon af syriske konungen Antiokus VII fyra år efter Israels befrielse fick rättighet att pregla judiska mynt, 1 Mack. 15:6. Simon slog alltså siklar af både silfver och brons, mynt på både hela, halfva och fjerdedels siklar, och flera sådana judiska sikelmynt från Simons tid och från senare tider hafva behållits till våra dagar. Efter forntida uppgifter och efter hvad bibehållna mynt gifva vid handen, har man beräknat den judiska guldsikelns normalvigt till 16,37 gram, och silfversikelns till 14,55 gram, hvadan silfversikelns värde (enligt Josefus lika med 4 attiska drakmer eller 4 romerska denarier) blifver ung. kr. 2,25 och guldsikelns kr. 40,50. Guldsikel åsyftas kanske i 2 K. 5:5 (Sv. gyllen). Till detta bestämmande af sikelns värde har man fått särdeles hjelp af de i Nineves ruiner påträffade assyriska riksnormalvigterna, enligt hvilka den assyriska sikelvigten vägde 16,83 gram. Afbildningen visar en silfversikel från öfverstepresten Simons tid. På ena sidan (till höger) bär den bilden af en kalk med en omskrift af fornebreiska eller s.k. samaritanska bokstäfver: Schekel Jisrael, »Israels sikel», och öfver kalken bokstäfverna B S, år 2; på andra sidan (till venster) läsas kring en lilja de orden: Jeruschalim hakadischa, »Jerusalem det heliga».
Delar af sikeln voro Beka eller halfsikel, 2 M. 38:26, i myntvärde omkr. kr. 1,12, och Gera, ¹/20-dels sikel, 2 M. 30:13, omkr. 12 öre.
Större penningevärden representerades af Minan eller pundet, och Kikkaren eller centnern. Minan såsom ett myntvärde motsvarade 50 siklar; centnern åter motsvarade 60 minor eller 3000 siklar. En guldmina var alltså ung. 2,000 kr., och en silfvermina ung. 100 kr. En centner silfver var i rundt tal värd 6,750 kr., och en centner guld 121,500 kr. Den gärd Menahem måste erlägga till assyriern Pul uppgick till 1,000 centner silfver eller 1,000 × 3,000 × 2,25 kr. = ung. 6,750,000 kr., 2 K. 15:19; Hiskia måste betala 300 centner silfver och 30 centner guld, 2 K. 18:14, eller (300 × 3,000 × 2,25 kr.) + (30 × 3,000 × 40,50 kr.) = ungefär 5,670,000 kronor.
I N. T. förekommer Minan under namnet Mna, Lu. 19:13 f.; Centnern åter under namnet Talent, Mat. 18:24; 25:15. Båda orden heta i Sv. Pund.
I N. T. möta oss åtskilliga grekiska och romerska mynt, såsom de grekiska stater, Mat. 17:27 (penning), lika med den gamla helgedomssikeln, ung. kr. 2,25, och didrakma eller dubbeldrakma, Mat. 17:24 (Sv. skattpenning), motsv. Beka, ung. kr. 1,12. Det vanligaste romerska myntet är den romerska denarien, som i Sv. kallas penning. Så läsa vi om »bröd för 200 denarier», Mar. 6:37, och om två denarier till betalning åt värdshusvärden, Lu. 10:35. En sådan denarie, motsvarande en grekisk drakma (d. ä. näfve eller handfull), omkring 60 öre, nämnes i Kristi liknelse som arbetarens dagspenning, Mat. 20:2, och enligt Tacitus var just en denarie den dagliga aflöningen för en soldat på Tiberii tid. Jfr Up. 6:6, »en choinix hvete (ung. en liter) för en denarie, och tre choinix korn för en denarie», en prisbestämning för dyrtidsförhållanden. Den romerska denarien var vid den tiden det allmännast spridda verldsmyntet och blef för långliga tider måttstocken för alla möjliga pris- och värdebestämningar. De första silfverdenarierna slogos i 3:e årh. f. K. och visade bilden af Romas hjelmprydda gudinna; sedermera visade de kejsarens bild och öfverskrift, jfr Mat. 22:19 f. Mindre småmynt voro det romerska as eller assarion (Mat. 10:29, skärf, Lu. 12:6, små penningar), ett kopparmynt af omkring 3 öres värde; vidare det rom. kodrantes eller qvadrant, Mat. 5:26 (skärf), omkring ett öre, samt det grek. lepton, enl. Mar. 12:42 (skärf) hälften af en qvadrant, d. ä. ung. ½ öre. Bilden visar ett romerskt as; på ena sidan bär det bilden af ett Janus-hufvud, på den andra framstammen af ett skepp.

Pentatevken, se Moseböckerna.

Peor. 1. Ett berg i Moab, hvarifrån Bileam, lejd af Balak att förbanna, blickade ned öfver Israels läger, 4 M. 23:28. Det synes hafva utgjort en del af bergssträckan Pisga, som sjelf var nordliga delen af Abarimsbergen. Jfr 21:20.

2. En moabitisk afgud, se Baal.

3. Peors hus, se Bet-Peor.

Perazim, en bergshöjd, Es. 28:21; sannolikt den höjd i Refaims dal s. om Jerusalem, der David slog felisteerna: och som derföre kallades Baal-Perazim, d. ä. nedbrytaren, 2 S. 5:20.

Perez eller Ferez, 1 M. 38:29; Mat. 1:3; Lu. 3:33 (Fares), Judas son med sin sonhustru Tamar. Hans efterkommande synas hafva varit en talrik slägt. Se 4 M. 26:20; Rut 4:12.

Perez-Ussa, se Nakons loge.

Pergament, 2 Tim. 4:13. Att israeliterne redan af ålder brukade till skrifmaterial särskildt beredda hudar eller skinn af getter och får, sluter man af 4 M. 5:23; Je. 36:2, 23. Enligt Herodot kom detta skrifmaterial jemte sjelfva skrifkonsten från fenicierna till jonierna. Då en finare beredning af hudar isynnerhet bedrefs i Pergamus Mysien, fick sådant skrifmaterial deraf namnet pergament. Jfr sid. 61.

Pergamus, gammal stad i Mysien vid den segelbara floden Kaikos, ej långt från dess utlopp i egeiska hafvet, isynnerhet berömd såsom hufvudstad för riket Pergamus från 283 till 133 f. K., samt under det romerska väldet såsom hufvudstad i provinsen Asien och som säte för en romersk domstol. Här fans ett af de förnämsta biblioteken gamla verlden samt ett gammalt vidtberömdt tempel åt läkedomsguden Aeskulap, som tillbads under symbolen af en lefvande orm. Staden heter nu Bergama med omkr. 4,000 inv.; af den gamla finnas många ruiner.
Tidigt fans här en kristlig församling, till hvilken Johannes stälde ett af sina sju sändebref. Up. 1:11; 2:12 f. Församlingen prisas för sin trohet midt i en stad der satan hade sin tron -- kanske en hänsyftning just på Aeskulap-dyrkan m.m. -- men varnas äfven för nikolaiternas parti, hvilka ville sammanmänga ljuset med mörkret. Dem som öfvervinna lofvar Herren det fördolda manna samt en hvit sten med ett nytt namn.

Perge, en stad i Pamfylien vid floden Kestros, 60 stadier från dess mynning, med ett berömdt Dianatempel. Här var det Paulus och Barnabas på sin första missionsresa stege i land och öfvergåfvos af Johannes Markus, Ap. 13:13. På återvägen predikade de här evangelium, 14:25.

Perlor nämnas såsom de ädlaste dyrbarheter i Job 28:18; Or. 3:15; 8:11; 31:10; i eb. peninim, i Kl. 4:7 öfversatt med koraller. Likasom visheten i G. T. liknas vid perlor, så liknas himmelriket i N. T. vid en perla, (gr. margarites), Mat. 13:45 f.; jfr Jesu ord om att ej kasta perlor för svin, Mat. 7:6. Portarne i det nya Jerusalem Johannes såg voro hvardera en perla, Up. 21:21. Paulus varnar qvinnorna för att smycka sig med perlor eller dyra kläder, 1 Tim. 2:9, och i Up. 17:4; 18:12, 16, nämnas perlor bland skökans och Babels prydnader.
Det nytestam. ordet margarites, af det sanskrit. mangára, hänvisar utan tvifvel på den dyrbara produkten af den sedan ålder berömda perlemormusslan (Mytilus margaritifer) som ännu likasom i forntiden uppfiskas ur Indiska oceanen, isynnerhet nära ön Ceylon. Musslorna, hvilka uppsökas på hafsbottnen från ett djup af 18 - 90 fot af särskildt inöfvade dykare, hafva två afrundadt fyrkantiga skal, utantill skrofliga och ojemna, invändigt fina och hvitglänsande. De mäta från 2 till 12 tum i längd och bredd med en fingerbredds tjocklek. På det inre af skalet sitta perlorna, hårdnade afsöndringar ur djurets kropp, varierande till formen, än runda, än päronlika eller kantiga, och äfven till storleken vexlande; somliga uppnå ända till ett dufäggs storlek. Perlornas sällsynthet, svårigheten att komma åt dem, deras sköna former och deras underbart rena glans gjorde dem af ålder till högt värderade smycken högst skattades de som voro af fullkomligt mjölkhvit färg; det gifves äfven perlor hvilkas färg skiftar gult, rosenrödt och purpur. Somlige mena, att det eb. ordet peninim afser perlor af röd färg. Det eb. ordet netifot, droppar, Do. 8:26; Es. 3:19 (Sv. kedjor), torde också afse perlor, hvilka begagnades som örhängen.

Perser, Persien. Perserna bodde först i landet Persis eller Paras, He. 27:10; 38:5 (der de nämnas bland Tyri och Gogs trupper), sannolikt den nuv. persiska provinsen Farsistan vid nordöstra stranden af Persiska viken, tills de under Cyrus omkring 559 f. K. gjorde sig oberoende af mederna, utvidgade sina gränser och bildade det stora persiska verldsväldet som räckte från Medelhafvet till Indus. Dan. 2:39; 7:6. I denna mening nämnes Persien i 2 Kr. 36:20 f.; Esr. 4:5 f.; 6:14; Est. 1:3, 18; 10:2. Det egentliga
Persien eller Farsistan är ett kring kusterna hett och osundt land, i det inre bergigt och ofruktbart; deremellan träffas dock milda, vattenrika och bördiga dalar och slätter. Här finner man de präktiga ruinerna af den gamla konungastaden Persepolis. Det persiska verldsväldet, som varade ung. från 559 till 330 f. K., omfattade i sin magts dagar 20 provinser, delade i 127 mindre regeringsdistrikt, Est. 1:1 ; 3:12; 8:9. Konungapalatsen, i Ekbatana, Susan (Ne. 1:1) och i Babylon erbjödo sina innehafvare all möjlig prakt; Esters bok vittnar om sederna; vid konungens bord dukades dagligen för 15,000 personer. Bara de prydnader Xerxes bar på sin kropp, skattades af grekerna till 12,000 talenter.
Såsom mest framstående bland de persiska konungarne och isynnerhet af betydelse för Israels historia märke man följande:
Cyrus eller Kores som 538 intog Babel och blef Israels befriare, 559 - 529 f. K., Esr. 1:1 f.
Kambyses, 529 - 522, intog Egypten.
Darius Hystaspis, 521 - 486, gynnade judarna och lät dem bygga sitt tempel, Esr. 4:24; 6:12 f.
Xerxes, den store perserkonungen som piskade böljorna och ville tukta Grekland men måste vända hem med skam, 485 - 465. Han är den Ahasveros som målas i Esters bok.
Artaxerxes Långhänd, som gaf Nehemia sitt beskydd, 465 - 424.
Darius Netus, 423 - 404.
Artaxerxes Mnemon, 404 - 364, sände persiska trupper nedåt Palestina för att tukta Egypten, hvarvid judarne ledo mycket af hans fältherre Bagoses. Honom följde de svage regenterna Artaxerxes Okus, 364 - 338, Arses, 338 - 335, och Darius Kodomannus, 335 - 330. Slaget vid Arbela 330 f. K. lade segern och persiska väldet i Alexanders hand. Sedermera reste sig perserna åter under parternas ledning såsom en del af det partiska riket, 256 f. K. - 226 e. K., och derefter under de af den persiska centralstammen framgångne sassanidernas dynasti, 226 - 651 e. K. De föllo väl för muhammedanismens störtflod, men åter igen reste sig den persiska kraften, och sedan 1499 är Persien ett eget rike under sina egna schaher eller konungar.
De gamla persernas religion var densamma som medernas. Deras förnämsta gud var Ahura-mazda eller Ormuzd (»den allvise Herren» eller »lifgifvaren»), hvars tron omgifves af de sju goda andarna, Amschaspanderna (»odödliga andar») och de tusende Izederna (»de ärevördige»). Desse bilda ljusets rike, mot hvilket står i ständig fejd mörkrets rike med sina onda andar, deverna och drukerna, och i spetsen för dem Ahriman (anro mainyus, d. ä. ond ande). Menniskans uppgift är att genom goda ord och gerningar bidraga till det godas seger öfver det onda. Åkerbruk, kultur, medicin o.s.v. har alltsamman religiös betydelse. I dessa och andra den persiska religionens drag, såsom frånvaron af alla bilder (men äfven af alla offer!), särskildt i dess föreställning om en Messias, Sosiosch (caoshyanc, »den gagnande»), som skall öfvervinna Ahriman, har man funnit märkliga beröringspunkter med judendomen och deruti sökt en förklaring till den välvilja hvarmed Cyrus och flere hans efterträdare gynnade Jehova-religionen. Den bifogade bilden från Nineves ruiner, en bevingad figur, innesluten i en ring och väpnad med båge, anses af somliga beteckna den persiska gudomligheten Ahura-mazda.

Persis, »den älskade som mycket arbetat i Herren», en qvinna i Rom som helsas af Paulus, Ro. 16:12.

Petor i Mesopotamien, Bileams hemort, 4 M. 22:5.

Petrus, den mest framstående bland de tolf apostlarna, bland hvilka han vanligen nämnes först, Mat. 10:2; Mar. 3:16; Lu. 6:14 Ap. 1:13, och för hvilka han ofta framstår såsom ordförande, Mat. 16:16; 19:27; 26:40; Mar. 8:29; Lu. 12:41. Hans egentliga namn var Simon; han var son till en viss Jona och broder till Andreas och dref jemte honom fiskareyrket i Kapernaum, der han hade sitt hem, Mat. 4:18; 8:14. Enligt Jh. 1 voro de båda bland Johannes Döparens lärjungar, och då Andreas förde sin broder Simon till Jesus, gaf han honom namnet Kefas, gr. Petrus, d. ä. klippa eller sten, Jh. 1:42. Så kallade han dem åter till sig i Galileen, just då de kastade sina nät i hafvet, med de orden: Följen mig, jag vill göra eder till menniskofiskare. De lemnade allt och följde honom, Mat. 4:18 f. Jemte Jakob och Johannes hörde Petrus till den trängre kretsen bland apostlarna, som var med vid särskilda tillfällen, såsom vid förklaringen »på det heliga berget», 2 Pe. 1:18, Jairi dotters uppväckelse och kampen i Getsemane. Såsom den förste hvilken bekände Jesus vara Messias, Mat. 16:16, bekräftade Herren år honom hans nya namn Kefas eller Petrus, klippan eller klippmannen, v. 18, på hvilken församlingen skulle byggas upp, kanske en hänsyftning på Petri grundläggande predikan på pingstdagen, då församlingen föddes, Ap. 2, och hans predikan för Kornelius, då hedningar äfven intogos i Guds rike, Ap. 10. (Jfr namnet pelare för de tre nämda apostlarna, Ga. 2:9). Men Petrusnamnet hindrade dock icke att han ännu till en början hade köttsliga föreställningar om Guds rike och ville afvända sin Herre från lidandets väg, hvilket ådrog honom en skarp förebråelse af Jesus, Mat. 16:22 f. Han var en man af häftiga känslor och gaf sig dristigt ut på vattnet för att gå sin Herre till mötes, ehuru vågen snart stäckte hans mod, Mat. 14:28 f. Så var han ock varm i sina löften om trohet, följde jemte Johannes sin Herre dristigt midt in ibland fienderna, drog svärdet och högg till, Jh. 18:10, 15. Men i pröfningens stund föll han och förnekade sin Herre tre gånger, Mat. 26:69 f.; Mar. 14:66 f.; Lu. 22:55 f.; Jh. 18:17 f. Vid Jesu blick gick han ut och gret bitterligen. Sedan fick han från engelen i den tomma grafven en särskild helsning att möta Jesus i Galileen, Mar. 16:7, och vid Tiberias sjö tillspordes han tre gånger af Jesus om han älskade honom, fick uppdrag att föda hans får och underrättades om sin förestående martyrdöd, Jh. 21:15 f.
Efter Jesu himmelsfärd framträder Petrus såsom ett frimodigt vittne om den uppståndne, och uti hans predikan, lidanden och gerningar visade sig den uppståndnes pånyttfödande, stärkande och samfundsbildande kraft, Ap. 2:14 f.; 3:5 f.; 4:3, 13 f.; 5:18, 29; 9:32 f. I Joppe blef han genom en särskild syn undervisad om att predika för hedningen Kornelius, Ap. 10, och med vältalig kraft försvarade han sitt handlingssätt inför sina bröder i Jerusalem. Då Gud i en syn hade bjudit honom att slagta och äta af sådana djur, som lagen förklarade orena, men som Gud förklarade rena, så var han redo att lyda andens maning, att följa dem som kallade honom till Kornelius Cesarea, och då han såg huru vid evangelium om Jesus anden kom öfver dem, så måste han döpa dem till Herrens namn, ty »hvem var han att han kunde stå emot Gud?» Ap. 11:1 f. Efter Jakob den äldres död ämnade Herodes dräpa äfven Petrus och satte honom i fängelse, men en Herrens engel befriade aposteln om natten, så att han kom åter till vännerna mot deras förmodan, Ap. 12:3 f. Efter en kort frånvaro (12:17) uppträder han åter vid apostlamötet, Ap. 15:7 f. såsom medlare mellan de stridande parterna. Vi se honom sedan i Antiokia, Gal. 2:11 f., och ute på missionsresor, beledsagad af sin hustrus, 1 Kor. 9:5.
Om hans slut säger bibeln intet. Traditionen förmäler att han predikat Mindre Asien (jfr 1 P. 1:1) och derefter i Rom, samt att han i denna stad slutligen lidit martyrdöden, något af åren 64 - 69, och det genom korsfästelse med fötterna upp och hufvudet ned, efter egen begäran, emedan han ej ansett sig värd att dö på samma sätt som mästaren. Om Petri verksamhet i Rom säger bibeln intet; så vida icke det Babylon, hvarifrån Petri första bref är skrifvet, 1 P. 5:13, är att fatta om Rom, som somlige mena.
Om Petri förhållande till Paulus, jfr sid. 359; en bild af dem båda, se sid. 357.
Petrus nämner sig som författare till de två Petri epistlar, vi hafva i N T. Den första af dessa epistlar, som skrefs från Babylon, 1 P. 5:13 (Rom? eller Babel?), till de utkorade främlingarna i åtskilliga af Mindre Asiens landskap och öfversändes med Pauli forne följeslagare Silvanus, 5:12, innehåller dyrbara påminnelser om Guds frälsande nåd och hjertliga uppmaningar till helig vandel, trohet och tålamod under förföljelsens hetta, hållna i ett språk som vittnar om en genom pröfningarna luttrad och ödmjukad ande. I denna epistel framställer Petrus bland annat läran om Kristi predikan för andarna i fängelset, 3:18 f.; 4:6.
Petri andra bref vänder sig till samma församlingar som det första, 2 P. 3:1, varnar för köttsliga irrlärares partiväsende och uppmanar till heligt sinne och vandel i förbidan af denna verldens ände och Kristi tillkommelse. Författaren, som talar om sin närvaro vid Jesu förklaring, 2 P. 1:16 f, skrifver under en liflig känsla af sin snart förestående bortgång, 1:13 f.; jfr Jh. 21:18 f. Af brefvets tre kapitel har det andra en stor likhet med Judas' bref. Om hänsyftningen på Paulus och hans epistlar, 3:15, jfr sid. 359. Tiden för dessa Petri epistlar kan ej bestämmas. Man gissar på år 63 eller 67 e. K.
Om äktheten af Petri andra bref rådde sedan de äldsta tiderna stor ovisshet, isynnerhet beroende på olikheten stil mellan detta och Petri första bref samt den omständigheten att förf. här syftar på (en samling af?) Pauli epistlar såsom likstälda med de heliga skrifterna, d. ä. det G. T., något som man ansett häntyda på en senare tidpunkt än Petri lifstid.

Phaleg och andra ord på Ph, se under F.

Pi-Hahirot, der israeliterna lägrade sig just innan de gingo genom Röda hafvet, 2 M. 14:2, 9; 4 M. 33:7 (Sv. Hyrot), tros vara det nuv. Adjerûd, ny, om Suez.

Pil, se Båge.

Pilatus eller Pontius Pilatus, den femte af de romerska prokuratorerna Judeen och Samarien, 25 - 36 e. K., Lu. 3:1, en stolt och för sanningen otillgänglig verldsman, Jh. 18:35 f., mot judarna försmädlig och grym, så att han en gång lät döda några galileer just under det de offrade, Lu. 13:1. Pilatus, som befann sig i Jerusalem då Jesus drogs inför rätta, jfr sid. 266, insåg Jesu oskuld och förstod, att judarne utlemnat honom af afund, Mat. 27:18, varnades äfven af sin hustru, v. 19, men för att göra folket till viljes utlemnade han nazarenen till korsfästelse, tvådde sina händer, Mat. 27:24, och skref hans dom, Jh. 19:19; jfr Mat. 27:37. Vittne härom bäres äfven af den romerske historieskrifvaren Tacitus, der han säger om de kristna: Upphofsmannen till detta namnet (partiet) var Kristus, som under Tiberii regering straffades till lifvet af landshöfdingen Pontius Pilatus» (Annal. XV, 44). För våldsamheter mot en skara samariter, som samlats på berget Gerissim, blef Pilatus slutligen anklagad och sänd till Rom. Sagan berättar att han slutade med sjelfmord.

Pilträd omtalas i Job 40:17; Es. 44:4; i 3 M. 23:40 nämnas de jemte andra träd, hvaraf qvistar skulle tagas till löfhyddohögtids firande. De pilar, hvarpå israeliterne hängde sina harpor, Ps. 137:2, voro utan tvifvel af den art, som kallas tårpilen, Salix babylonica, som växer ymnigt vid Evfrats stränder. För öfrigt är det eb. ordet ett gemensamt namn för flera arter af det i bibelns länder väl representerade Salix-slägtet, såsom S. alba, S. viminalis, S. ægyptiaca.

Pilträdsbäcken, se Sered.

Pinehas. 1. Eleasars son och Arons sonson, 2 M. 6:25, den tredje af de judiske öfverstepresterna, nitälskade för Guds ära och dräpte simeoniten Simri i hans fräcka synd och försonade folket, hvadan Gud lofvade honom att prestembetet skulle för evigt qvarblifva inom hans slägt, 4 M. 25:7 f. Och så gick det äfven; med undantag af mellantiden från Eli till Zadok innehade Pinehas' slägt den öfverstepresterliga värdigheten ända till templets förstöring. Pinehas framstår äfven annars som en hjelte för Herrens sak, Jos. 22:13 f.; Do. 20:26 f. Han fick en stad Gibea till sin arfvedel, Jos. 24:33, och hans namn prisas i Israel, Ps. 106:30 f.

2. En af Elis söner, se Hofni.

Pingst, se Veckokögtiden.

Pipa, se Musik.

Pirgaton i Efraims land, Do. 12:13 f., domaren Abdons hemort. Äfven Davids hjelte Benaja kallas »den pirgatoniten», 2 Sa. 23:30; 1 Kr. 27:14. Ännu finnes orten och namnet qvar: en liten by Fer'ata på en liten kulle ett par timmar s.v. om Nablus eller Sikem.

Pisga, en del af berget Abarim öster om Jordan midt emot Jeriko, på hvars höjd låg den s.k. »spejareslätten» eller »väktareplanen» (Mel.), der Balak byggde altaren och ville förmå Bileam att förbanna Israel, 4 M. 23:14 f. Från Nebo på Pisgas höjd fick Mose skåda Kanaans land och sedan dö, 5 M. 3:27; 34:1 f. I en dal här på högslätten hade israeliterna haft ett af sina lägerställen, 4 M. 21:20. Pisga hörde förut till Sihons rike och gafs sedan åt Ruben, 5 M. 3:17; Jos. 12:3; 13:20.

Pisidien, de krigiska pisidiernas bergiga land i sydvestra delen af Mindre Asien, norr om Pamfylien, sedan 102 f. K. ett romerskt lydland, först hörande till provinsen Cilicien och efter 25 f. K. räknadt till Galatien. Paulus och Barnabas besökte Pisidien två gånger på den första missionsresan, Ap. 13:14; 14:21, 24, och i hufvudstaden Antiokia höll Paulus den första predikan till judarna som är oss förvarad. Judarne förkastade evangelium, men pisidierne mottogo det med glädje, Ap. 13:16 f.

Pison, en af Edens floder, 1 M. 2:11. Se Eden 1, Havila 1.

Pistacia-nötter, de mandellikafrukterna af det i Syrien och Indien o.s.v. växande pistaciaträdet, nämnas bland de skänker Jakob skickade till Josef, 1 M. 43:11 (Sv. dadlar). De äro något större än hasselnötter, hafva ett rödaktigt skal och en blekgrön kerna med angenäm kryddsmak. Pistacia, arab. fustuk, är ännu i dag ett omtyckt »namnam» i Palestina.

Pitom, en af de förrådsstäder israeliterne byggde åt Farao, 2 M. 1:11, har 1883 återfunnits vid ruinorten Tel el Maschtuta i n. ö. Egypten nära en af Nil-armarna, der lemningar af tempel, förrådshus m.m. vittna om ortens forna betydelse. På flera tegelstenar finnes Ramses II:1 namn, jemte stadens: Pa-tum, »Tums hus».

Planeterna nämnas i 2 K. 23:5 såsom föremål för dyrkan; i Jud. 13 (»villfarande stjernor») såsom en bild af irrlärare. Det eb. ordet massalot (herbergen?) i 2 K. 23:5 fattas af somliga såsom syftande på djurkretsens stjernor, de stjernbilder genom hvilka solen tänkes passera, och som af araberna kallas »boningar». Ordet massarot i Job 38:32 (»morgonstjernan») torde vara liktydigt med massalot.

Pleti, se Felisteer, Kreti.

Plogen, ett från de äldsta tider begagnadt åkerbruksredskap, 1 M. 45:6; 5 M. 22:10; Job 1:14, var kanske början ej annat än en enda trästam med två i motsatt rigtning utskjutande grenar; snarlika enkla plogar ser man ännu i Egypten. Plogbillen var ofta skodd med ett hvasst jern, om ej helt af jern, Es. 2:4 Joel 3:10. Plöjaren styrde plogen med ena handen och höll i den andra gisslet eller piken (oxpiken) till att drifva på djuret. Med en sådan oxpik (Sv. »herdestaf») slog Samgar sexhundra felisteer, Do. 3:31. Genom att streta emot fick dragaren spetsen blott mycket djupare indrifven i köttet, hvaraf talesättet: »att spjerna mot udden», Ap. 26:14. Plogarne drogos af oxar, åsnor eller kalfvar; olika djur fingo ej sammanparas, 5 M. 22:10. Med afbildningen jemföre man den i 1 S. 13:20, 21 meddelade förteckningen på israelitiska redskap: »hela Israel for ned till felisteerna, om någon ville låta hvässa sin plogbill, hacka, yxa eller lie, när eggen på liarna, hackorna, gafflarna och yxorna vardt slö, eller oxpikarne behöfde rätas.» Jfr Åkerbruk.

Plågor. 1. De egyptiska plågorna. Då Farao ej rördes af det undret att Arons käpp vardt en orm som, då de egyptiske spåmännens käppar också blifvit ormar, uppslukade dessa, 2 M. 7:8 f., så sände Gud öfver Egypten hvarjehanda hemsökelser för att bryta Faraos trots och tvinga honom att släppa Israel, 7:14 - 12:30. 1) Den första af dessa hemsökelser eller plågor bestod deri att, då Aron på sin broders ord rörde sin staf öfver den förgudade Nilfloden, på en gång allt vatten i strömmen, kanalerna och alla kärl som innehöllo något derutaf, förvandlades till blod och gaf en rutten stank ifrån sig, så att alla fiskar dogo. Egyptierne måste gräfva rundt omkring elfven efter annat vatten, 2 M. 7:14 f. 2) Den andra plågan kom efter sju dagar, i det Nilen och alla öppna yattensamlingar vimlade af otaliga paddor eller grodor, hvilka ej blott betäckte marken, utan äfven fylde boningarne, ända till bakugnar och tråg. Farao lofvade bot, och på Moses bön dogo grodorna, men då förhärdade Farao åter sitt hjerta, 8:1 f. 3) Den tredje plågan bestod af pinsamma stickmyggor, som plågade både menniskor och djur. Trollkarlarne erkände Guds finger, men Farao förblef orörd, 8:16 f. 4) Nu kom den fjerde plågan, besvärliga bromsar, som fylde hela landet utom Gosen der Israel bodde. Farao lofvade att släppa folket, men då plågan var borta, förhärdade han åter sitt hjerta, 8:20 f. 5) Den femte plågan var en svår pest som bortryckte all Egyptens boskap, medan icke en enda af Israels boskap skadades, 9:1 f. 6) Den sjette plågan: Mose och Aron togo på Guds befallning ugnsaska och stänkte den uppåt himmelen inför Faraos ögon; derutaf blef ett dam öfver hela landet, som slog både menniskor och boskap med bölder och blemmor, och äfven trollkarlarne undsluppo ej, 9:8 f. 7) Efter ett högtidligt förkunnande om ett fullständigt förderf, 9:13 f., dock äfven med spår af nådig förskoning, v. 19, kom nu den sjunde plågan: en hagelstorm med åska och ljungeld, som aftvingar Farao en syndabekännelse, som dock följes af ny förhärdelse, v. 13 f. 8) Den åttonde plågan var en svärm af gräshoppor, hvilka uppåto allt grönt som haglet hade skonat; »och de öfvertäckte hela landets yta, och landet vardt förmörkadt», 10:1 f. 9) Då Farao var lika hård, följde strax den nionde plågan. »Det vardt ett tjockt mörker i hela Egyptens land i tre dagars, men »hos alla Israels barn var ljust, der de bodde». Farao ville släppa folket men ej deras boskap; då detta ej tilläts honom, förhärdade han sig än mera och förbjöd Mose att ytterligare visa sig för hans ansigte, 10:21 f. 10) Den tionde plågan, de förstföddas död. »Så säger Herren: Jag vill vid midnattstid utgå i Egyptens land. Och allt förstfödt i Egyptens land skall dö, ifrån Faraos förstfödde son, den på hans stol sitter, allt intill tjensteqvinnans förstfödde son, som är vid qvarnen: och allt förstfödt bland boskapen», 11:4 f. Så skedde ock, 12:29 f. Nu fick Israel gå, och sjelfva egyptierne skyndade på deras affärd. Se Påsk, Röda hafvet.

2. I Up. 15:8; 16 omtalas de sju sista plågorna, hvilka sju englar utgjuta ur Guds vredes skålar öfver jorden.

Pniel, d. ä. Guds ansigte, den ort der Jakob kämpade med Herrens engel och fick namnet Israel, 1 M. 32:30, nära Jabbok, öster om Jordan; tros vara samma ort som

Pnuel, en stad som plundrades af Gideon, Do. 8:8 f., och sedermera befästes af Jerobeam I, 1 K. 12:25.

Poesi, Poeter. I sin predikan på Areopagen i Aten åberopar sig Paulus, Ap. 17:28, med hänsyn till frågan om en lefvande Guds tillvaro, på utsagorna af vissa grekiska poeter: Ty i honom lefva vi, röras och hafva varelse, såsom ock någre af edra poeter hafva sagt:
»Ty vi äro ock hans slägte.»
Ett sådant yttrande återfinna vi hos Aratus från Tarsus, omkr. 270 f. K., (i hans Phenomena) samt hos Kleantes från Assos i Troas, omkr. 260 f. K., (hymn till Zevs, v. 5).
På samma sätt igenfinna vi i 1 Kor. 15:33 uti de orden:
»De goda seder skämmer dåligt sällskap bort», en ur Menanders skådespel Thais lånad vers, och i Tit. 1:12 påminner aposteln, rörande kreternas dåliga karakter, om hvad »en af dem, deras egen profet», nemligen skalden Epimenides (i 6 årh. f. K.) derom yttrar, och anför för detta ändamål den hithörande versen i dess helhet:
»Kreterne, vilddjur, ljuga beständigt, de dåsiga bukar.» Så fick den hedniska poesien tjena aposteln vid hans missionsarbete bland hedningarne till anknytningspunkt. Särskildt om det grekiska sorgespelet eller tragedien, så vida den, såsom hos dess mästare Sofokles, var ett allvarligt försök att lösa och afslöja lifvets gåtor, syndens, försoningens och sedlighetens hemligheter, en andens kamp och sträfvande efter återförening med Gud, en predikan om ödmjuk underkastelse under Gud till följd af medvetandet om skuld, och i så måtte ett sidostycke till Job och Predikareboken på den heliga diktkonstens område, kan man säga, att den hör till de profetiska röster genom hvilka sanningens ande uti hedningarnes inre äfven under de framfarna tidsåldrar, då han lät dem gå sina egna vägar, Ap. 14:16, likväl varit verksam, att de dock måtte söka Herren, om de tilläfventyrs kunde känna sig för och finna honom, Ap. 17:27; Ro. 1:20 f.
Hvad hednaverldens poeter antingen trängtande sökte eller i förtviflan förnekade, det är den heliga skaldekonstens besittning. För Israel hade Gud i förbarmande uppenbarat sig, och på denna uppenbarelsens grund har den ebreiska poesien växt upp. Denna poesi är öfvervägande lyrisk, uttrycket för ett djupt själslifs rikt skiftande känslor och stämningar, men den är derjemte nästan alltigenom religiös och det är detta som skänker henne sin stora betydelse äfven ur blott poetisk synpunkt. Genom den sanne och lefvande Gudens uppenbarelse har den religiösa lyriken erhållit en högre vigning och förklaring, och så har den här skapat dikter, hvilka i sin friska ursprunglighet, sin upphöjdhet och djup så väl som sin rika mångfald framstå såsom eviga mönster af religiös poesi (Hegel, Aest.).
Öfver en tredjedel af G. T:s skrifter är att hänföra under rubriken poesi: Jobs bok, Psalmerna, Salomos Ordspråk, Höga visan, Klagovisorna och en stor del af profeterna. De bära den religiösa lyrikens karakter, utan att detta utesluter att de ofta äfven hafva en didaktisk eller undervisande pregel. Utom dessa större poetiska samlingar finna vi här och der i G. T. åtskilliga lemningar af egentlig ebreisk folkdiktning, fragment i hvilka mera naturliga och nationala känslor gifva sig uttryck utan bestämd religiös ton. Hit höra t.ex. Lameks sång, 1 M. 4:23 f., sången om brunnen, 4 M. 21:17 f., qvinnornas sång om Davids seger öfver Goliat, 1 S. 18:7, Davids klagoqväde öfver Saul och Jonatan, 2 S. 1:19 f., qvädet öfver Abner, 2 S. 3:33 f. Mera religiöst klingar Israels segersång vid Röda hafvet, 2 M. 15:1 f., mindre deremot Deboras väldiga qväde, Do. 5. Ett nationalqväde i högre tonart är äfven Jakobs välsignelse i 1 M. 49. Ett oförlikneligt kärlekens qväde är Höga visan. Sin fulländning och sin allsidiga utbildning uppnår Israels skaldekonst hos David och de andra mästersångarne i teokratiens blomstringsperiod. Jfr Psalmerna.
Den klassiska poesiens former sakna vi hos ebreerna. Antikens meter och det moderna rimmet har man ännu ej lyckats uppvisa hos de ebreiska poeterna. Hvad som isynnerhet är utmärkande för den israelitiska skaldekonstens byggnad och form är den s.k. parallelismen, som först påpekades af den engelske biskopen professor Lowth 1753. Dermed förstår man en viss motsvarighet i tanke och uttryck mellan de olika delarne eller lederna af en och samma vers eller af ett och samma språk. Denna motsvarighet kan visa sig på högst olika sätt. De trenne vanligaste sätten äro, att versens delar innehålla alldeles samma tankar, blott med en ringa ordförändring; eller att tvärtom innehållet af den ena delen är rakt motsatt innehållet af den andra; eller ock att delarne innehålla en stegring i det uttryckta tankeinnehållet. Någon gång kan det ock hända, att ett språk består af två, tre eller fyra likartade satser, så att först i den andra, tredje eller fjerde innehålles det hufvudord, som förklarar den första satsen. Då är ofta meningen i den första satsen ännu fördold och gåtlik. Den följande innehåller upplösningen eller förklaringen, men ofta så, att äfven den är insvept i ett halfdunkel och får sin upplösning först i en ny, följande sats. I nästan alla de bibliska böckerna finnes en mängd verser eller satsfogningar, som visa prof på en sådan, så att säga, parallelbyggnad. Några exempel må belysa detta.

1) Synonym parallelism är en sådan, der de olika lederna uttrycka samma tanke i särskilda, ehuru mycket nära och ofta bokstafligen öfverensstämmande ordalag, t.ex.

Hvad är en menniska, att du på henne tänker? Och en menniskoson, att du honom besöker?
        Ps. 8:5.
Månn' åsnan skriar öfver gräset, Eller råmar oxen vid mitt foder?
        Job 6:5.
Vi äro faderlöse och hafva ingen fader; Våra mödrar äro såsom enkor. Ynglingar hafva måst draga qvarnsten, Och gossar hafva dignat under veden. De gamle sitta icke mer i porten, Och ynglingarne bruka icke strängaspel.
        Kl. 5:3, 13, 14.

Flere exempel se Or. 31:10 f.; Job 7:1 f.; Ps. 51; Es. 40, och isynnerhet Ps. 114!

2) Antitetisk parallelism, der en motsats i tanken uttryckes genom motsvarande ord, t.ex.
De ogudaktigas hus går omkull, Men de frommas hydda skall grönska.
        Or. 14:11.
Ett mjukt svar stillar vrede, Men ett hårdt ord väcker harm.
        Or. 15:1.
Ondskans anslag äro Herren en styggelse, Men rena äro ljufliga ord.
        Or. 15:26.
Den ogudaktige lånar och betalar ej, Men den rättfärdige förbarmar sig och gifver.
        Ps. 37:21.

Jfr Ps. 20:8, 9; Or. 27:6, 7.

3) Syntetisk parallelism, der en stegring i tankeinnehållet eger rum under ungefär enahanda förhållanden som vid de föregående.
Hvem steg upp till himmelen och kom ned?
Hvem fattade vinden i sina händer?
Hvem band vattnet i ett kläde?
Hvem stadfäste alla jordens gränser?
Hvad är hans namn?
Och hvad är hans sons namn?
(Säg) om du vet!
        Or. 30:4.
Herrens lag är fullkomlig och vederqvicker själen;
Herrens vittnesbörd är visst och gör de enfaldiga visa;
Herrens befallningar äro rätta och fröjda hjertat;
Herrens bud är klart och upplyser ögonen;
Herrens fruktan är ren och blifver evinnerligen;
Herrens rätter äro sanning, allesamman rättfärdiga;
De äro kostligare än guld och mycket fint guld;
De äro sötare än honung och honungskaka.
Äfven din tjenare varder genom dem förmanad,
Den dem håller, han hafver stor lön.
        Ps. 19:8 - 12.
Dessutom plägar man anföra åtskilliga arter af sammansatt parallelism, hvarpå prof kunna påträffas i Os. 14:9, 10; Es. 1:3; Ps. 103:11, 12; 135:16, 17. Särskildt må nämnas psalmerna 2 och 15 såsom gifvande exempel på de flesta slag af parallelism.
Någonting egendomligt för det bibliska språkbruket är äfven den mångfaldiga användningen af ordlekar. De vigtigaste af dessa äro de, i hvilka snarlika ord med olika betydelse förekomma. Någon gång äro hela stycken sammanflätade af dylika ordlekar, t.ex. Es. 24:1, 3, 4, 6, 12, dem man har försökt återgifva på vårt språk så nära som möjligt:
  • Se, Herren landet skall förstöra och dess folk bortföra;
  • Förstöras landet skall, ja väl förgöras;
  • Borttynat landet har och tvinat;
  • Derför ett bann ock landet fräter an;
  • En öde ort af staden är,
  • Och uti spillror slagen är dess port.
  • Så tycker man sig stundom i den ebreiska poesien finna tecken till rim, ehuru den saknar hvad vi egentligen förstå med detta ord. De ofta förekommande ordlekarne tjena till att gifva talet liflighet, färg och eftertryck. Äfven i N. T. finnas dylika exempel. Så t.ex. i Mat. 6:16, der det egentligen heter:
    De osynliggöra sina ansigten, på det de skola synas.

    Och i Ro. 1:20,
    Det osynliga hos honom --- synes.

    Någon gång nyttjas ordlekar för att likasom måla saken, så att sjelfva ordljudet liknar ljudet af den sak, hvarom fråga är, t.ex. just i nyss anförda Es. 24, der i versen 17 förekomma trenne likljudande ord, som helt tydligt afbilda jägarlifvet just i det ögonblick villebrådet fälles, ungefär som om vi skulle säga:
    Skall, knall och fall
    (eb. Fáhad, vafáhat vafáh).

    Eller i Es. 28:10, der de drucknas sladdrande och begabbande tal efterapas, så att man tycker sig nästan höra hundens skällande i dessa ord:
    Zav lazav, zav lazav, (= bud på bud, bud på bud)
    Kav lakav, kav lakav, (= ljud på ljud, ljud på ljud).

    Men derjemte finna vi uti den ebreiska diktarten åtskilliga andra egendomligheter, såsom användandet af strofer eller omqväden, t.ex. i Ps. 136 de orden »hans godhet varar evinnerligen», och i Ps. 42 och 43 verserna 6, 12 och 5; jfr Ps. 80, verserna 4, 8, 20.
    Ett annat egendomligt drag möter oss i de stycken, der »trappstegsrytmen» gör sig gällande, i det att hvarje följande vers eller versdel upptager ett ord eller ett begrepp från föregående led och sätter det i en ny förbindelse, se att det hela bildar likasom en trappa eller kedja. Ett vackert exempel på denna art är Ps. 121; jfr Es. 26:5, 6. Någre mena, att öfverskriften till Ps. 120 - 134 afser en sådan karakter hos alla dessa psalmer. Men se Psalmerna.
    Af senare tid och af mindre värde är den anordning, som visar sig i de s.k. alfabetiska psalmerna och skaldestyckena, der versernas begynnelsebokstäfver stå i alfabetisk ordning efter de 22 ebreiska bokstäfverna, så att första versen börjar med A, den andra med B o.s.v., eller ock så att hvarje halfvers (såsom i Ps. 111 och 112) eller ock hvarje grupp af verser (såsom i Ps. 119 8 verser eller i Kl. 3 3 verser) är utmärkt på samma sätt. Hit höra Ps. 25; 34; 37; 111; 112; 119; 145; Or. 31:10 - 31; Kl. 1 - 4. Kl. 5 har också 22 verser, men utan alfabetisk begynnelse.

    Pollux, se Kastor.

    Pontius Pilatus, se Pilatus.

    Pontus, Aqvilas' hemland, Ap. 18:2, var Mindre Asiens nordöstra kust vid Svarta hafvet, då kalladt Pontus Evxinus, hvaraf landet fick sitt namn. Det låg mellan Bitynien i vester och Kolchis i öster, norr om Kappadocien, var sedan 700 f. K. bebodt af grekiska kolonier och svingade sig sedan ung. 300 f. K. upp till ett sjelfständigt rike. Detta »pontiska rike» styrdes af konungar som hette Mitridates. Den sjette af dem, Mitridates den store, sedan 121 f. K., förde väldiga krig mot romarne. Omkring 65 f. K. kom Pontus under Rom. Äfven här funnes en mängd judar, Ap. 2:9. Petrus skrifver till de »utkorade främlingar» i Pontus etc., 1 P. 1:1.

    Porcius Festus, se Festus.

    Port. Portarne till österlandets befästa städer voro väl oftast af trä, jfr Do. 16:3, beslagna med tjocka plåtar af jern eller koppar, Ps. 107:16; Es. 45:2; Ap. 12:10, tillslutna med reglar och bommar, 5 M. 3:5 1 K. 4:13, och öfverbyggda med torn och vaktrum, 2 S. 18:24, 33. Den öppna platsen vid porten brukades också som handelsplats och domsplats, 1 M. 23:10, 18; Rut 4:1; 5 M. 16:18; 21:19; 25:7; Or. 22:22; Am. 5:15. I stadsporten satt man och språkade, 1 M. 19:1; Kl. 5:14; David klagade öfver dem som sutto i porten och talade illa om honom, Ps. 69:13. I portarne upplästes kungörelser och profetior o.s.v., Or. 1:21; 8:3; Es. 29:21; Je. 17:19; 26:10. Om fienden intagit stadsportarne, var stadens magt bruten, 5 M. 28:52; Do. 5:8. Af allt detta förstås lätt huru »porten» eller »portarne» kom att betyda dets. s. magt och välde, ungefär som turkiska riket ännu i dag kallas »höga porten». Så lofvade Gud Abraham, att hans säd skulle ärfva sina fienders portar, 1 M. 22:17; Zions murar skola heta salighet, och dess portar lof, Es. 60:18, och »dödsrikets portar» skola ej råda öfver Guds församling. Mat. 16:18. Med höga och vida äreportar visade man segrande konungar sin hyllning, Ps. 24:7 f. Det nya Jerusalems portar skola ej tillslutas, ty der varder ingen natt, Up. 21:25; jfr Es. 60:11.

    Potifar, Faraos tjenare och öfverste för lifvakten, köpte Josef af ismaeliterna och satte honom öfver sitt hus, men lät sedermera på en falsk beskyllning af sin lättfärdiga hustru kasta honom i fängelse, 1 M. 37:36; 39:1 f. Namnet Potifar, i LXX Petefres, i kopt. öfvers. Petefrê, motsvarar alldeles det egyptiska Peti-fa-ra, d. ä. »tillhörande Ra» eller solguden. Samma betydelse har ock namnet Potifera.

    Potifera, prest i On i Egypten; hans dotter Asenat gafs åt Josef till hustru, 1 M. 41:45, 50.

    Predika (af lat. prædicare, utropa), offentligen vittna om Herrens gerningar, Es. 61:1 f. Offentlig predikan möter oss redan i de äldsta tider. Enok profeterade om Herrens ankomst, Jud. 14 f., och Noah nämnes såsom en »rättfärdighetens predikare», 2 P. 2:5. I de historiska böckerna läsa vi ofta om religiösa föredrag; leviterna och presterna hade särskildt uppdrag att lära och undervisa folket, och profeterna sändes med utomordentlig kallelse till samma värf. Isynnerhet i de efter fångenskapen inrättade synagogorna intog predikan jemte föreläsning af lagen en bestämd, betydelsefull plats -- en inrättning hvars början skönjes i Esras och Nehemias historia. I Ne. 8 se vi både textläsning och predikan, och i 8:4 nämnes en trästol eller predikstol, en hög ställning af trä, likasom redan i 2 Kr. 6:13 omtalas en dylik af koppar, som Salomo lät göra, se Kopparkitteln. (Deremot är ordet sabbatspredikstolen i 2 K. 16:18 ej att förstå om en talarestol utan bör efter eb. heta »sabbatsportiken», kanske en täckt gång der konungen plägade bevista gudstjensten. Mel.) Predikan är enligt Kristi bud ett af medlen för hans rikes utbredande, Mar. 16:15, och synagogans former gåfvo härvid både Kristus och hans apostlar en förträfflig utgångspunkt, Lu. 4:16 f.; Ap. 13:15 f. Att predika eller vittna om Herren är en pligt som åligger iallmänhet hvarje kristen som dertill får tillfälle, Ap. 8:4; 11:19 men särskildt dem hvilka för en mera uteslutande kallelse härtill kallas »sändebud i Kristi ställes, 2 Kor. 5:20, »evangelister», 2 Ti. 4:5 (grek.), »trogne män, som äro dugliga att ock lära andra», 2 Ti. 2:2. Jfr Ap. 20:17 f.

    Predikareboken, som isynnerhet behandlar frågan om hvad lycka är, söker att dels vederlägga den vanliga villfarelsen, att denna verldens goda är tillräckligt att göra menniskan lycklig, och dels lemna några anvisningar rörande den sanna sällhetens väsende samt om vägen som leder till densamma. Särskildt lägges här vigt på, att vi ej blifva lycklige genom blott och bart vetande, 1:18; 12:12, utan att vi hafva ett annat lefnadsmål, ett mål som kan förfelas af den mest vetande, och som kan uppnås af den efter verldens sätt att döma mest okunnige; och författaren sammanfattar allt hvad han vill säga härom i de märkliga orden: »Låt oss höra hufvudsumman af all lärdom: frukta Gud och håll hans bud; ty det hörer alla menniskor till», 12:13.
    Om denna bokens ålder och författare äro meningarna delade. Enligt öfverskriften: »Detta är predikarens ord, Davids sons, konungs i Jerusalem», hålla månge före, att författaren är Salomo, som i denna bok mot slutet af sin lefnad, återkommen till ånger och besinning, velat afgifva en bekännelse om sin egen sorgliga erfarenhet och varna andra för syndens elände. Man ser då personliga hänsyftningar på hans egen historia i sådana ställen som 1:16, jfr 1 K. 3:12; Pr. 2:4 f., jfr 1 K. 10:21, 27; Pr. 7:26 f., jfr 1 K. 11:3 f. Andra åter äro af den mening, att boken är författad omkring 500 år senare under persiska väldets sämre period af en okänd författare, som här »framställer Salomo likasom ur grafven predikande», hvarföre och ordet för predikare, i eb. kohelet, har feminin ändelse (likasom »predikerskan») för att häntyda på visheten såsom Salomos person inneboende. Från denna synpunkt framhåller man uttrycket: jag var konung i Jerusalem, 1:12, samt orden i 12:9 f., enligt hvilka Luther tillskref bokens affattande en krets af senare lärda; vidare sådana utgjutelser, hvilka endast synas kunna förklaras såsom gällande landets tillstånd under persernas godtyckliga envälde, utpressningar och gunstlings-regemente, 10:20; 3:16; 4:1; l0:6 f., v. 16. Jfr skildringen i Ne. 9:36 f.

    Prener, 1 Kon. 18:28, prylar eller lansar.

    Prest. Ordet kommer af det gr. presbyter (en äldste) och står i Sv. (G. T.) såsom öfversättning af det eb. kohen, »tjenatförrättares, af en stam kahan, som sannolikt betyder förrätta den hemliga tjenstens, göra presttjenst (offra och röka). I den patriarkaliska tidens gudsdyrkan möter oss intet spår af ett genom arfsbestämmelser eller kastskilnad begränsadt prestadöme. Endast en gång finna vi ordet kohen användt i fråga om gudstjenst före Abrahams tid. Om Melkisedek heter det, att han var »den högste Gudens prest», 5 M. 14:18. I patriarkernas gudstjenst var det familjefadren eller stamfursten som, såsom sådan, tjenstgjorde som prest. Detta embete medföljde då förstfödslorätten. Kain och Abel, Noah, Abraham och Job, Isak och Jakob framburo i egen person sina offer. Hela Israel kallas Guds heliga egendomsfolk, 5 M. 7:6, och ett rike af prester, 2 M. 19:6; dock behöfde de ännu ett särskildt embete för att medla mellan dem och Gud, 2 M. 20:18 f. I det högtidliga förbundet mellan Herren och folket tjenstgjorde Mose såsom medlare, och unge män utvaldes för tillfället att göra presternas syssla, 2 M. 24:5. Men sedan Herren såsom ersättning för de förstfödda, dem han skonat för mordengeln i Egypten, hade uttagit Levis stam till sin tjenst, blef prestembetet anförtrodt åt Arons slägt, och alla Arons söner voro prester. Dock vill man af 2 M. 19:22 f. och 4:14 sluta, att leviterna redan förut i Egypten på något sätt fungerat såsom prester. Jfr Mel. till dessa ställen.*) Bland presterna fick ingen finnas som var behäftad med något lyte, blind, halt, plattnäsig, puckelryggig, stympad etc., 3 M. 21:18 - 21. De vigdes till embetet med en särskild invigningsceremoni, 2 M. 29; 3 M. 8. Den drägt de buro under sin tjenstgöring bestod af följande stycken: benkläder af linne; en trång men fotsid kjortel eller underskjorta med långa ärmar, icke sammansatt af tillskurna stycken, utan väfd i ett stycke af finaste linne eller bomull; denna sammanhölls kring lifvet med ett särskildt bälte eller gördel, stickad eller broderad med röd och blå purpur och räckande flera hvarf kring lifvet; enligt rabbinerna 32 alnar lång. Dertill kom hufvudbonaden, en af linne förfärdigad turban, som likt en linda vecklades ihop kring hufvudet. Att aftaga turbanen var presterna förbjudet, ty detta skulle varit ett sorgetecken, som hade stått i strid med betydelsen af den hvita, glänsande klädnaden. Sannolikt är att de vid sina embetsförrättningar hade fötterna obetäckta. Före inträdet i helgedomen skulle de två sina händer och fötter, 2 M. 30:19 f.; 40:30 f. Under sin tjenstgöring fingo de icke dricka vin eller starka drycker, 3 M. 10:9; He. 44:21. Utom då det gälde närmaste slägtingar fingo de ej hålla någon sorg öfver de döda, 3 M. 21:1 f.; He. 44:25. De finge ej raka sitt hufvud, 3 M. 19:27; 21:5. De skulle sköta sin tjenst med ett heligt lugn, icke med den vildhet och yra, som dref Baalspresterna att skära sig i köttet, 3 M. 19:28; 1 K. 18:28. De voro förbjudne att äkta en okysk qvinna eller en frånskild, 3 M. 21:7, öfverstepresten fick icke ens taga en enka, v. 14; He. 44:22; Hesekiel (44:22) undantager prestenkor. Presternas sysslor voro mångahanda; de hade att vaka öfver och underhålla elden på brännofferaltaret både dag och natt, 3 M. 6:12; 2 Kr. 13:11, att underhålla ljusstakens lampor med olja, 2 M. 27:20 f.; 3 M. 24:2, att frambära morgon- och aftonoffer, spisoffer och drickoffer, 2 M. 29:38 f. De skulle undervisa Israels barn i alla Herrens rätter, 3 M. 10:11; 5 M. 33:10; jfr 2 Kr. 15:3, afgöra tvistefrågor, He. 44:23 f., undersöka de olika slagen af spetelska, 3 M. 13; 14. Vidare ålåg det dem att blåsa i silfvertrumpeterna vid vissa tillfällen, 4 M. 10:2 f., och att i krig uppmuntra soldaterna, 5 M. 20:2 f. Med ett ord: presten skulle uti allt »bevara läran, att man må befråga lagen af hans mun; ty han är en Herren Zebaots engel», Mal. 2:7.
    *) Flera ställen visa emellertid, att äfven långt efter lagens utgifvande offerhandlingar förrättades till Guds behag äfven af andra än prester och äfven utom helgedomen, såsom. af Gideon, Do. 6:18 f.; Manoah, Do. 13:19 f.; Samuel, 1 S. 7:9 f.; 9:12 f.; Elis, 1 K. 18:30 f.; Elisa, 1 K 19:21; David, 1 S. 6:17; 24:18 f.; Salomo, 1 K. 8:62 o.s.v. Dock straffades konung Ussia, för att han tände rökelse i templet, 2 Kr. 26:16 f. Jfr Sauls offrande, 1 S. 13:9 f., och Jerobeams i Betel, 1 K. 12:33; 13:1, samt berättelsen om Mikas privatgudstjenst och hans glädje öfver att få en levit till prest, Do. 17 jfr 18:30.
    Alla dessa förrättningar voro af den art, att de ej lemnade presten tid att sjelf arbeta för sitt uppehälle. På denna grund voro i detta hänseende särskilda förordningar vidtagna. Som Herren ej hade gifvit Levi någon jord i landet såsom åt de öfriga stammarne, så skulle dessa gifva tionde åt leviterna till deras underhåll. Af denna leviternas tionde skulle nu leviterne sjelfva hembära en tiondedel åt presterna, så att desse sålunda finge 1) en procent af hela landets afkastning, 4 M. 18:26 f. Vidare skulle de hafva 2) en lösepenning för allt förstfödt af menniskor och djur, 4 M. 18:15 f.; 3) lösepenning för menniskor eller djur som särskildt voro Herren helgade eller hemfallna under bann, 3 M. 27; 4 M. 18:14; 4) skådebröden samt köttet af brännoffren, tackoffren och skuldoffren, 3 M. 6:26, 29; 7:6 f.; 24:5 f.; 4 M. 18:8 f., och särskildt »häfvebogen» och »veftebröstet», 3 M. 10:12 f.; 5) förstlingen af säd, vin, olja och fårens ull, 2 M. 23:19; 3 M. 2:14; 23:l0; 5 M. 18:4; 26:1 f. 6) Dessutom anvisades dem tretton preststäder med deras förstäder eller betesmarker, Jos. 21:13 f. 7) Vid ett särskildt tillfälle omtalas att presterna finge en viss andel af det tagna krigsbytet, 4 M. 31:25 f. Oaktadt alla dessa förmåner synes dock presttjensten icke alltid hafva varit ekonomiskt hänseende så utmärkt, att döma af orden i 1 S. 2:36.
    De äldsta spår af någon indelning bland presterna med motsvarande tjenstombyten tillhöra Davids tid. Presterne indelades då i tjugufyra skiften eller klasser, 1 Kr. 24:1 f; jfr 2 Kr. 23:8; Lu. 1:5, hvilka skulle tura om med tjenstgöring, en vecka för hvarje, under det de särskilda förättningarna under veckan bestämdes genom lottkastning, Lu. 1:9. Hvarje afdelning synes hafva börjat sin tjenst på sabbaten, så att de afgående presterne togo morgonförrättningarna och lemnade åt sina efterträdare hvad som hörde till aftonen 2 Kr. 23:8. Vid denna indelning stodo likväl icke de två presterliga husen på samma fot af jemlikhet. Då Itamars hus hade färre representanter än Eleasars, så togos af det senare sexton skiften eller klasser, men af det förra endast åtta, 1 Kr. 24:4. Efter återkomsten utur fångenskapen voro blott fyra skiften qvar af de tjugufyra, med omkring 1000 medlemmar i hvarje, Esr. 2:36 f., men i senare tider berättar Josefus åter om tillvaron af 24 prestklasser, hvilka kanske buro samma namn som de gamla, hvarmed fortfors till Jerusalems förstöring.
    På några få ställen i G. T. förekommer ordet prester (kohanim) i betydelsen af »ministrar» hos konungen, hans förtrogne rådgifvare eller dylikt. Så i 2 S. 8:18 (jfr 1 Kr. 18:17); 2 S. 20:26; 1 K. 4:5 eb. Så kanske äfven Ahabs »prester» i 2 K. 10:11.
    Då Kristus, den rätte offerpresten och medlaren, slutligen kom i verlden och offrade sig sjelf åt Gud för verldens synd, förkastad och utlemnad till döden af det judiska presterskapets högsta representanter, Mat. 27:1 f.; Mar. 15:1 f.; Lu. 22:66; 23:1; Jh. 19:6, då var det slut med judendomens prestembete enligt Oseas profetia om att Israels barn skola i lång tid vara utan offer och utan altare, Os. 3:4. I den kristna församlingen finnas inga prester i G. T:s mening som ett särskildt stånd. Ebreerbrefvet isynnerhet framhåller huru Jesus är den ende presten och öfverstepresten, Eb. 2:17; 3:1; 4:14; 5:5 f.; 9:11, genom hvilken vi nalkas Gud, 7:19.
    Ordet prest, i betydelsen af offerprest (gr. hierevs), brukas derföre i N. T. aldrig särskildt om den kristna församlingens lärare och föreståndare. Hvarhelst det ordet i N. T. förekommer, afses dermed antingen de judiske presterne, såsom när det heter att den spetelske skulle gå och visa sig för presten, Mat. 8:4, att judarne sände prester och leviter till Johannes, Jh. 1:19, att presterne lade snaror för Jesus, Lu. 20:1 f., och förföljde hans lärjungar, Ap. 4:1, och att en stor mängd af presterna trodde evangelium, Ap. 6:7; eller ock afses dermed Jesus Kristus, såsom i Ebreerbrefvet (se ofvan); eller ändtligen hans lärjungar iallmänhet, det heliga och konungsliga presterskapet, 1 P. 2:5 f., såsom det ock heter hos Johannes, att Kristus gjort dem till prester inför Gud, Up. 1:6; 5:l0; och att de äro »Guds och Kristi prester», Up. 20:6.
    På ett ställe brukas ordet om en hednisk offerprest, Ap. 14:13.
    Der åter i Sv. ordet prest användes om något embete i den kristna församlingen, står det för det gr. presbyter, d. ä. äldste, t.ex. i Ap. 14:23; 15:2; 20:17; 1 P. 5:1; 1 Ti. 5:17 f., såsom ock Sv. på några ställen rätteligen återgifvit det, t.ex. Ap. 11:30; 21:18; 2 Jh. 1:3 Jh. 1. Jfr Äldste.

    Prick, se Titel.

    Priska, Priskilla, se Aqvilas.

    Profeter kallas de helige män hvilka Gud tid efter annan uppväckte inom Israels folk för att i anslutning till hans uppenbarelse förkunna för folket hans vilja och rådslut, varna det för synd och afguderi och vittna om hans mägtiga gerningar i forntid och framtid. Profeten var icke -- såsom ordets nu mera vanliga betydelse gifver vid handen -- hufvudsakligen en sådan som förutsade tillkommande ting, ehuru äfven detta ofta var en del af hans värf; utan han var framförallt, hvad ordets ursprungliga betydelse innebär, en förkunnare af Guds vilja. Det gr. profetes så väl som det eb. nabi betyder nemligen helt enkelt talare, förkunnare (jfr om nabi, Nebo). Abraham är den förste som kallas profet (i 1 M. 20:7, der Gud säger till Abimelek: »han är en profet, och han skall bedja för dig»), ändock vi ej läsa om att Abraham profeterade tillkommande ting. Så kallas Aron Moses profet i 2 M. 7:1, såsom den der skulle för folket förkunna det budskap Mose erhöll af Gud. Så voro Israels profeter de utomordentligt kallade och utrustade redskap, genom hvilka Jehova talade inom Israel. Ofta, då både prester och konungar foro vill, eller då nöd och elände hotade landet, uppträdde dessa allvarligt nitälskande folkvittnen med sina skakande domspredikningar och sina uppmuntrande tröstetal, den ena gången vädjande till Herrens gerningar i fordom tid och inskärpande hans lags anspråk på en hjertats lydnad som ej stannade vid yttre ceremonier; den andra gången förkunnande de hemsökelser som genom främmande nationer skulle komma öfver det olydiga folket och de domar som sedan skulle drabba dessa samma hednafolk; vid andra tillfällen åter förebådande Messiasrikets ljufliga tider och den salighet som genom dess härlige konung skulle från Zions berg gå ut till all jordens folk, 2 K. 17:13; Je. 25:4. Tagne från olika lefnadskretsar, somlige af dem från plogen eller hjorden, 1 K. 19:20; Am. 7:15; gripne af den omskapande, luttrande, förödmjukande och härdande andens kraft, 1 S. 10:6 f.; Es. 6:5 f.; Je. 1:6 f.; He. 3:8, stodo de upp bland det afgudiska och vekliga folket i helig frimodighet och sjelfförsakelse, 2 K. 1:8; 5:15 f.; Mat. 3:4, »talande i Herrens namn i bedröfvelse och tålamod», Jak. 5:10, stundom beledsagande sina ord med symboliska handlingar eller bilder och sålunda i sitt uppträdande och stundom äfven i sina familjeförhållanden framstälda som tecken och under för folket, Es. 8:18; 20; Je. 19; Os. 1; 3; He. 4; 5; men under allt detta trogne sin Herre både i fängelse och i död, Mat. 23:34 f.; Eb. 11:32 f. Såsom Jehovas talare och röster, likasom Aron var Moses talare, 2 M. 7:1, eller mun, 4:16, så hade profeterna att frambära Herrens ord, och derföre inleda de ofta sina tal med de orden: Så säger Herren. Det var alltså allenast hvad Herren gaf dem in, som de förkunnade; de voro inga spåmän som gåfvo sig ut för att veta allt eller kunna förutsäga allt, 2 K. 4:27, såsom den vexlande opinionen stundom ville hålla före, 2 K. 6:12, och bibeln skiljer ock stundom mellan profetens
    eget naturliga omdöme och det ord Gud syftning på Guds verk i fordom tid på gaf honom att tala, 2 S. 7:3 f.; jfr samma gång en hänsyftning på något 1 Kor. 7:10 f. Herrens ord hade profeterne att tala, och isynnerhet vände sig alla deras förkunnelser omkring det personliga Ordet såsom sin medelpunkt och sitt hufvudämne. Likasom Kristus var de förebildliga offrens väsende och kraft, så var Kristus profetians medelpunkt : »Jesu vittnesbörd är profetians ande», Up. 19:10. Profeterne talade, rörde af den helige anden, 2 Pe. 1:21, ransakande och vittnande om Kristi lidanden och härlighet efter ingifvelse af den Kristi ande som i dem var, 1 Pe. 1:10 f. Om Kristus bära alla profeterna vittnesbörd, Lu. 24:27, 44; Ap. 10:43, allesamman förelöpare till honom, den af Gud genom Mose utlofvade store profeten, 5 M. 18:15 f.; Ap. 3:22 f.
    Det i 5 M. 18 gifna löftet om en profet, som skulle få Herrens ord att tala till folket, fattas af en del såsom i närmaste hand afseende de profeter som i G. T. tid efter annan af Gud sändes Israel, ehuru dock ytterst hänvisande på Kristus, den store profeten, den rätte motbilden till Mose, som var den störste profeten i G. T., 5 M. 34:10. Se jemförelsen mellan Mose och Kristus i Eb. 3. En sådan dubbel eller flerfaldig syftning skönjer man i flera af de profetiska förutsägelserna, de i inskränktare mening s.k. profetiorna. En förkunnelse som i närmaste hand afser mera snart förestående händelser, kan äfven innebära en förutsägelse om ännu mera storartade tilldragelser i en aflägsnare framtid. Esaias profetia om Immanuel har sålunda en närmare hänsyftning på räddningen undan syrierna och en fjermare på den stora frälsningen genom jungfruns son, Es. 7:14 f.; Mat. 1:23; profetian i Mat. 24 om Kristi tillkommelse visar oss jemte hvarandra hans ankomst till Jerusalems förstöring några årtionden efter det orden talades och hans ankomst till domen efter årtusenden, likasom landskapsmålaren på samma tafla visar oss i förgrunden den lilla byn med sin kyrka och i bakgrunden de blånande bergen många mil derifrån. Jfr Es. 6:9 med Mat. 13:14; Ps. 109:8 med Ap. 1:16, 20. Stundom var en profetisk hänsyftning på Guds verk i fordom tid på samma gång en hänsyftning på något motsvarande större i framtiden, jfr Os. 11:1 med Mat. 2:15.
    Profeterne mottogo nemligen ofta sina uppenbarelser i form af bilder eller taflor, hvilka likt panoramor sväfvade fram för deras inre åskådning i syn eller dröm, under det deras yttre menniska befann sig i ett tillstånd af ekstatisk hänryckning, dvala eller sömn. Man betrakte härom berättelserna om Abraham, 1 M. 15:12 f., Jeremia, Je. 31:26; Esaia, Es. 6, om huru »Herrens hand» och »väder» kom öfver Hesekiel, He. 1:3; 2:1, 2; 3:14; 11:1, 24, och huru Daniel vardt sjuk af de syner och drömmar han såg, Da. 8:27; 10:8 f. o.s.v. Jfr äfven berättelserna om Bileam, 4 M. 24:2 f.; Petrus, Ap. 10:11 f.; Johannes, Up. 1:10 f. Närvarande och tillkommande ting framstodo dervid för prefetens blick ej såsom fallande efter hvarandra i tiden, utan såsom fallande bredvid hvarandra i rummet så att säga; ja, stundom talar han om tillkommande händelser såsom liggande i det förflutna, t.ex. profetian i Es. 53. Under denna andeskådning lyftes profetens själsgåfvor och uppfattning upp till en höjd, som, ehuru anknytande sig till hans naturliga begåfning, dock gick vida öfver dess gränser, så att han ofta icke fullt förstod syftet af de meddelelser han hade att bära fram. Så se vi att Daniel och Johannes begärde och erhöllo upplysning om vissa delar af de uppenbarelser dem gåfvos, Da. 8:15 f.; Up. 17:7 f.; af 1 P. 1:11 synes att profeterna ej fullt förstodo på hvad tid anden hänsyftade, och af Da. 12:8 f., att somliga saker förblefvo för dem förborgade.
    De symboliska handlingar som tillskrifvas profeterna äro ofta så svåra att fatta eller förklara, att man vill om dem säga hvad Schaff säger om Hesekiel: att »många af dessa symboliska handlingar sannolikt icke bokstafligen utfördes af profeten utan endast skildrades på detta sätt för retorisk effekt». (Schaff, B. Dict. p. 296.) Så t.ex. hvad vi läsa om huru Hesekiel åt upp en skriftrulle, He. 2:9 - 3:3, huru han lyftes upp af ett väder och fördes i luften från Kebar till Jerusalem, 8:3, o.s.v. Så fattas af en del berättelserna om Oseas giftermål med Gomer, Os. 1, o.s.v. Och tydligt är att så måste man förstå berättelsen om den vinbägare som Jeremia tog emot af Herren och hvarur han lät en mängd olika folk dricka, Je. 25:15 f.
    Den »Guds hand» som grep menniskan och gjorde henne till ett verktyg eller medel för Guds viljas uppenbarelse, kom stundom äfven öfver sådana som icke i egentlig mening voro profeter eller hörde till Guds folk; äfven en feliste, en midjanit, en babylonier och en romerska kunde sålunda få profetiska drömmar, 1 M. 20:6; Do. 7:13; Da. 2; Mat. 27:19; en folkförförare kunde tvingas af Jehova att profetera och välsigna iställetför att förbanna, 4 M. 22 - 24; jfr 31:16, och sjelfve Kaifas måste profetera, Jh. 11:51.
    Ännu ett par ord om profeternas yttre uppträdande och framställningssätt. Deras drägt bestod vanligen af en lång veckrik mantel af groft ludet eller hårigt tyg, 1 K. 19:13:2 K. 2:8, 13, äfven kallad säck, Es. 20:2, sammanhållen af ett läderbälte, 2 K. 1:8; Mat. 3:4. Så skola ock de två sista profeterande vittnena uppträda, klädda säck, Up. 11:3. Äfven de falske profeterna voro angelägne att utmärka sig på detta sätt, Sak. 13:4. I motsats till presterna, hvilka hade sin plats sig anvisad i helgedomen, uppträdde profeterne med sina vittnesbörd hvarhelst tillfälle och omständigheter så kräfde. På offentliga platser, på gator och torg, i stadsportarna och tempelgårdarna höllo de sina predikningar, Es. 20:1, 2; Je. 7:2; 19:14:26:2; 29:26 f.; Jon. 3:4. Då Herren så bjöd, trädde de oförskräckt upp i sjelfva konungapalatsen, förehållande konungarna deras synder och förkunnande Herrens domar, såsom Samuel inför Saul, Natan inför David, Elia inför Ahab, och Esaia inför Ahas och Hiskia, Es. 7; 38; 39. I Israels rike, der efter Jerobeams separation ingen ordnad gudstjenst och inga lagliga prester funnos, voro profeterna de ende målsmännen för Jehovas öfverhöghet. Hos dem samlades man till andaktsöfningar, och till dem bar man förstlingsbröd, 2 K. 4:23, 42. Jfr 2 K. 17:13, 23.
    Det lifliga föredraget, hvilket som redan är anmärkt, stundom beledsagades af symboliska handlingar, höjde sig ofta till det rytmiska talets mera entusiastiska form, ja kanske ända till sång, Am. 5:1; Es. 5:1. I de äldre tiderna togs äfven musiken till hjelp i och för den profetiska gåfvans uppväckande och öfning. Då Elisa stod inför Joram och ville säga honom Herrens ord, lät han kalla en spelman. »Och då spelmannen spelade på strängarna, kom Herrens hand öfver honom», 2 K. 3:15. Profeterna i Gibeat-Elohim profeterade vid ljudet af trummor och strängaspel, och då Saul mötte dem, kom Herrens ande öfver honom, så att äfven han profeterade, 1 S. 10:5 f. På detta ställe synes tillochmed sjelfva profeterandet just hafva bestått i ett hänryckt sjungande af andliga sånger, likasom i 1 Kr. 25:1 f. de vid gudstjensten anstälde sångarne framställas såsom profeterande på sina instrument (eb.).
    Ännu en annan betydelse af ordet profetera står i nära sammanhang härmed. De lifliga, häftiga åtbörderna som åtföljde det lifligare talet och sången, betecknades tvifvelsutan med samma ord, och så kom det sig, att dylika åtbörder, äfven då de åtföljde andra själstillstånd af helt annan art än den heliga hänförelsens, sammalunda betecknades. Så läsa vi att när den ende anden kom öfver Saul, rasade (egentl. profeterade) han, bar sig åt som en vansinnig och kastade sitt spjut efter David, 1 S. 18:10 f. Samma ord begagnas ock om de rasande Baalspresterna, 1 K. 18:29. Jfr berättelsen i 1 S. 19:20 f. om huru Sauls sändebud, som skulle hemta David i Rama, vid anblicken af de under Samuels ledning profeterande profetskarorna grepos af anden och profeterade; så sände han två andra beskickningar: samma resultat. Då gick Saul sjelf till Rama. Då kom Guds ande äfven öfver honom; han drog af sig sina kläder och profeterade inför Samuel. Så ser man att ordet profetera, utom den allmänna betydelsen, 1) att tala å Herrens vägnar till undervisiming, uppbyggelse och tröst, jfr 1 Kor. 14:3 f., och den särskilda betydelsen, 2) att utsäga förborgade och tillkommande ting, Mat. 26:68; 1 Kor. 13:2; Jud. 14, äfven *) kan betyda 3) att sjunga och spela och slutligen äfven 4) att bete sig som en rasande.
    *) Jfr Tit. 1:12, der en hednisk skald af Paulus kallas »profet».
    En annan gren af profeternas verksamhet var slutligen äfven historieskrifningen. Mose, Israels störste profet, upptecknade i skrift icke blott dess lagar utan äfven dess äldsta historia, och sedermera finna vi att flere af profeterna icke blott nedskrefvo sina profetior utan äfven enskilda konungars eller hela perioders historia. Så nämnas ej mindre än fem profeter eller siare såsom häfdatecknare för Salomos regering, 1 Kr. 29:29; 2 Kr. 9:29; jfr vidare 12:15; 13:22; 26:22; 32:32. Så inbegrepo också judarne i sin indelning af G. T. under benämningen »de äldre profeterna» de fyra stora historiska arbeten som följde näst efter Moseböckerna, Jos., Dom., Sam. och Kon. böckerna, se sid. 55. I motsats till dessa gåfvo de benämningen »de yngre profeterna» åt de af egentliga profeter författade skrifterna i G. T., de s.k. »större», Esaia, Jeremia och Hesekiel, till hvilka äfven räknas Daniel, som dock af judarna föres till den poetiska afdelningen af G. T., samt de s.k. mindre profeternas, Osea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nakum, Habakuk, Zefanja, Haggai, Sakarja, Malaki. Tiden för dessa profeters verksamhet infaller ungefär mellan åren 800 och 400 f. K. Ehuru deras tidsföljd ej med full visshet låter sig bestämmas, kan man dock ungefärligen indela dem fyra perioder, så att under första perioden, tiden före Israels bortförande assyriska fångenskapen 722, uppträdde Jona, Amos, Osen, Joel, Esaia och Mika; under den andra perioden, tiden från 722 till babyloniska fångenskapen 606, verkade Nahum, Zefanja, Jeremia, Habakuk och Obadja; under den tredje perioden, babyloniska fångenskapens tid, verkade Jeremia, Hesekiel och Daniel, och under den fjerde perioden, efter återkomsten från Babel, Haggai, Sakarja och Malaki. (Om de historiska och profetiska böckernas indelning i och för föreläsning i de judiska synagogorna, se tabellen sid. 305.)
    Utom dessa profeter, af hvilka vi hafva profetiska skrifter, omnämnas G. T. ett icke ringa antal gudasände män med detta namn, nemligen förutom Mose, den förste och störste, följande: Samuel omkr. 1100 f. K., 1 S. 3:20 Ap. 3:24; 13:20; vidare under Davids och Salomos regeringar: Gad och Natan; under Rehabeam och Jerobeam: Ahia, Semaja och Iddo; under Asa, Basa och Josafat: Asarja, Hanani, Jehu, Mika, Jahasiel (2 Kr. 20:14), Elieser och Oded; under Ahab Joahas: Elia, Elisa och Mika; under Joas: Sakarja (2 Kr. 24:20); och under Jojakim: Uria.
    Äfven qvinnor finge stundom profetians gåfva; såsom profetissor omnämnas i G. T. domarinnan Debora, Lappidots hustru, Do. 4:4, och prefetissan Hulda, Sallums hustru, 2 K. 22:14. Mirjam kallas äfven profetissa, 2 M. 15:20. Noadja var en profetissa som motverkade Nehemia, Ne. 6:14. Deremot betecknar ordet profetissa i Es. 8:3 intet annat än profetens hustru. I N. T. läsa vi om profetissan Hanna, Lu. 2:36, och om Jesabel som gaf sig ut för profetissa, Up. 2:20.
    Såsom synes af de anförda ställena, Ap. 3:24; 13:20, betraktades isynnerhet Samuel såsom första länken den kedja af profeter, genom hvilka Gud grep in i den genom Mose grundade teokratiens styrelse och utveckling. Under mellantiden, från Mose till Samuel, höres blott sällan den profetiska rösten. Se Do. 4:4 f.; 6:8 f.; 1 S. 2:27 f. Med Samuel började i detta hänseende ett nytt tidehvarf. Kraftiga väckelsemedel voro isynnerhet de kring Samuel och sedermera kring Elia och Elisa uppblomstrande inrättningar som man kallat profetskolor; föreningar af fromma män som slöto sig tillsamman kring profeterna såsom deras tjenare och lärjungar. Skriften kallar dessa män profeternas söner. Man läser om sådana föreningar eller »skolor» i Najot, 1 S. 19:19 f., i Betel, 2 K. 2:3, i Jeriko, 2 K. 2:5, i Gilgal, 4:38, och äfven annorstädes, 2 K. 6:1. Profetsönerna bodde tillsamman, 2 K. 6:1, ofta ganska stort antal, 2 K. 2:16 (1 K. 18:4, 13?), och hade gemensam spisning, 2 K. 4:38 f. Äfven gifte män funnes bland »profeternas söner», 2 K. 4:1. Sannolikt är att man i dessa »profetskolor» studerade uppenbarelsens ord och med religiösa föredrag och sånger uppväckte och utbildade den teokratiska anden. Att lärjungarne stundom tågade ut i processioner med tal och sång, synes af 1 S. 10:5 f.:19:20 f. Ibland sändes profetsönerne ut af profeten med något särskildt profetiskt uppdrag, såsom när Elisa sände en af dem ut att smörja Jehu till konung, 2 K. 9:1. Den slutsatsen får man dock ej draga, att alla de som gingo i profetskolorna, och endast de, sedan verkade som profeter. Den profetiska hänförelsen grep ofta män ur folket helt plötsligt och oförberedt, 2 Kr. 20:14. Amos förklarade tydligt att han ej hade varit någon profet eller någon profetson, utan Herren hade tagit honom från hjorden, Am. 7:14 f. Jeremia och Hesekiel voro af presterlig slägt; Zefanja kanske af konungastam.
    Utom namnet profet finna vi flera andra benämningar i G. T. för dessa Herrens sändebud. Emedan profetens förnimmelse af de gudomliga tingen ofta skedde genom en inre syn eller åskådning, kallades han för en siare (eb. roeh) eller skådare (eb. hozeh). Esaia klagar öfver att Israels barn »säga till siarne: I skolen intet se; och till skådarne: I skolen intet skåda», Es. 30:10 (eb.). Gad kallas Davids skådare eller profet, 1 Kr. 21:9 (eb.). I 1 Kr. 29:29 kallas Samuel siare, Natan profet (nabi), och Gad skådare. I 2 Kr. 9:29 nämnes skådaren Jeddi o.s.v. Enligt 1 S. 9:9 var namnet siare ett namn som i äldre tider var vanligare än profet. »Den man nu kallar profet, den kallade man i forntiden siare.» 1 4 M. 12:6 f. framhålles skilnaden mellan den lägre uppenbarelseform, i hvilken Herren genom syner och drömmar uppenbarade sig för andra profeter, och den högre uppenbarelse som han skänkte sin tjenare Mose: »muntligen talar jag med honom, och han ser Herrens gestalt». Å andra sidan varnar Jeremia för profeter som predika drömmar, och hänvisar till Guds ord, Je. 23:28.
    Såsom Herrens redskap och af hans ande drifven, bär profeten äfven andra namn. Så kallas t.ex. profeten Haggai “Jehovas engel” eller sändebud, Hag. 1:13. En ofta återkommande benämning är Guds man, den Guds mannen, 1 S. 2:27; 9:6, 10. Så kallas äfven Mose, 5 M. 33:1; Ps. 90:1. Andens man är en profet-titel som förekommer i Os. 9:7 (Sv. andlig). Ett annat namn, som påminner om det ansvarsfulla i profetens kall, är ordet väktare. Se derom Es. 52:8; 56:10; Je. 6:17; He. 3:17 f.; 33:2 f.; jfr Eb. 13:17. Slutligen kallas han äfven ofta “Herrens tjenare”, Am. 3:7; 2 K. 17:13; Je. 7:25 etc.
    I motsats till Herrens sanna profeter omtalas ofta falske profeter, hvilka antingen profeterade i afgudarnas namn, Je. 23:13, eller lefde i last och uppmuntrade till last, 23:14, eller falskeligen gåfvo sig ut för att tala i Herrens namn, Je. 29:23. Deras tal var stort. Ahab i Israel samlade 400, 1 K. 22:6, och Jeremia klagar öfver att både prester och profeter äro ogudaktiga, och att från Jerusalems profeter är ogudaktighet utgången öfver hela landet, Je. 23:11, 15. Om deras art och kännetecken jfr 5 M. 18:20 f.; Je. 23:9 f.; He. 13; 14. De uppträdde likasom Herrens profeter i luden drägt eller fårpels men voro invertes »glupande ulfvar», Sa. 13:4; Mat. 7:15. Om falska profetissor, jfr He. 13:17 f.
    Då vi öfvergå till N. T:s språkbruk, må först anmärkas, att en del af judarne fattade profetian i 5 M. 18 om en särskild profet som skulle föregå Messias, och att han skulle vara en af de gamle profeterna, åter uppstånden från de döda. Se Mat. 16:14; Jh. 7:40 f. Det är denne som i Jh. 1:21, 25 kallas profeten och som Johannes Döparen nekar sig sjelf vara.
    I N. T. gifves namnet profeter utom åt det G. T:s profeter ända tillochmed Johannes, den siste af dem, Lu. 16:16, och den störste af dem alla enligt Jesu eget ord, Mat. 11:11; Lu. 7:28, äfven särskildt åt Jesus sjelf, »den profeten af Nazaret», Mat. 21:11, »den profeten som skulle komma», Jh. 6:14; Ap. 3:22 f., samt sedermera inom den kristna församlingen åt vissa offentlig sammankomst talande kristna af båda könen, 1 Kor, 11:4 f.; 14:29. Så hade evangelisten Filippus fyra döttrar som profeterade, Ap. 21:9. Dessa profeters särskilda kallelse, profetians gåfva, som bestod i att hålla korta förmanings- och tröstetal till församlingens uppbyggelse, skiljes från apostlaembetets och lärarekallets gåfva och sättes bland de olika gåfvorna högst såsom mest bidragande till uppbyggelse. Jfr 1 Kor. 12:10, 28; 14:1, 3, 22, 31. Sådan profetia skulle man icke förakta, 1 Tes. 5:20; men hon skulle vara öfverens med tron, Ro. 12:6. På dessa profeter torde Jesus syfta i Mat. 10:41; 23:34, och engelen i Up. 22:9. Så finna vi att i församlingen Antiokia funnos profeter och lärare, hvilka sände ut Paulus och Barnabas, Ap. 13:1. Judas och Silas voro profeter och förmanade bröderna med många ord, Ap. 15:32. Så heter det i Ef. 3:5 att Kristi hemlighet nu är uppenbarad för hans heliga apostlar och profeter, och i 4:11 att Kristus gifvit sin församling apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Tvifvelsutan är det äfven dessa profeter, som samma bref åsyftar med sina ord om att efesierne voro uppbyggde på »apostlarnas och profeternas grund», d. ä. på samma grund som den hvarpå Kristi första vittnen och sändebud blifvit uppbyggda, Ef. 2:20, hvilka ord dock af en del förstås såsom syftande på det N. T:s apostlar och det G. T:s profeter och den af dem förkunnade frälsningsgrunden.
    Skilnaden mellan profetians gåfva denna allmännare mening och den särskilda tungomålsgåfvan var den, att profeten talade efter den helige andens ingifvelse och drift men med full besinning och sjelfbeherskning, hvaremot den som talade med tungomål talade ett tillstånd af hänryckning som lade en dimma öfver hans eget medvetande; från läraregåfvan åter skilde sig profetian enligt Krysostomus deruti, att den profeterande talade alltsamman af andens drift, hvaremot den lärande stundom äfven talade sådant som kom från hans eget inre. (Mey. till 1 Kor. 12:10.)
    Undantagsvis omnämnes hos de nytestam. profeterna äfven den förutsägande profetians gåfva; så hos Agabus, Ap. 11:28; 21:10 f.
    I Up. 11:3 f. talas slutligen om två Guds vittnen som skola profetera 1,260 dagar klädda i säckar, utrustade med en Moses och en Elias kraft, tills de dödas i Jerusalem och efter 3½ dagar stå upp och upptagas till himmelen.

    Profetera, se Profeter, sid. 377.

    Profeternas söner, se sid. 378.

    Profetissor, se sid. 378.

    Profetskolor, se sid. 378.

    Prokorus, en af de sju almoseutdelarne, Ap. 6:5.

    Proselyter, d. ä. tillkomne, kallas i N. T. sådana hedningar som öfvergått till judendomen, Ap. 2:10, såsom Nikolaus, »en proselyt från Antiokia», Ap. 6:5. Fariseerne voro isynnerhet angelägne att göra proselyter, Mat. 23:15. Talmud och rabbinerne skilja mellan två slag af proselyter, 1) portens proselyter (efter uttrycket »främlingen i dina portar», 2 M. 20:10; 5 M. 14:21), inflyttade främlingar som bodde bland Israel, förpligtade att hålla de s.k. noakiska buden (se sid. 332), men för öfrigt ej underkastade den judiska ceremoniallagen, och 2) rättfärdighetens proselyter eller förbundets proselyter, hvilka helt gått öfver till judendomen, underkastat sig omskärelse och sålunda voro »pligtige att hålla hela lagen», Ga. 5:3. Sådana omskurna proselyter hade rätt till att äta af påskalammet och till alla öfriga förbundsfolkets förmåner, 2 M. 12:48. För ett sådant formligt upptagande i Israel fordrades enligt rabbinerna tre stycken: omskärelse, dop och offer, för qvinnorna allenast de två senare. Omskärelsens nödvändighet framgick af 2 M. 12:48; offrets af 2 M. 24:4 f. Om dopet åter, det s.k. proselytdopet, kan spåras tillbaka till den judiska forntiden, är en omtvistad fråga. Det nämnes hvarken i G. eller N. T., ej heller hos Josefus, Filo eller de äldre targumisterna, utan först i den babyloniska Gemara (omkr. 550 e. K.). Månge sluta deraf att det är en inrättning som införts långt efter Kristi tid. Likväl är det minst sagdt sannolikt, att judarne, som voro så vana vid religiösa tvagningar, jfr 2 M. 19:10; Mar. 7:3 f., ej upptagit hedningar till religionsgemenskap utan en motsvarande ceremoni, ehuru Josefus och Filo ej nämt något derom.
    Proselyter funnes på apostlarnas tid i stor mängd i hela romerska riket, det en mängd hedningar, synnerligast qvinnor (Ap. 13:50), otillfredsstälda af afgudatjenstens tomhet och drifna af de sjunkande folkreligionernas tvifvel, med glädje togo emot hvad judendomen hade att erbjuda, mer eller mindre strängt anslutande sig till dess iakttagelser och bud. »Äfven bland mängden», säger Josefus (c. Ap. II, 39), »finner man redan sedan lång tid tillbaka en stor ifver för vår gudsdyrkan; och det gifs ingen stad, hvarken hos hellener eller barbarer eller eljest någonstädes, och intet folk, dit icke vårt sabbatsfirande trängt sig fram, och der man icke håller fasta, ljuständning och flera af våra spislagar.» Dessa ord torde gifva en ungefärlig föreställning om de fordringar som iallmänhet stäldes på proselyterna. Somliga af dessa torde hafva varit mera stränga, andra mindre. Emellertid var det ofta bland sådana till judendomen öfvergångne hedningar som evangelium isynnerhet vann gehör. Sådana proselyter är det ock som åsyftas med de i N. T. omtalade sebomenoi, Sv. gudfruktige, gudlige, Ap. 13:50; 16:14; 17:4, 17 18:7. På ett ställe kallas de med båda namnen, gudfruktige proselyter, Ap. 13:43 Och att på dessa ställen afses s.k. rättfärdighets-proselyter, d. ä. genom omskärelse öfvergångne, är sannolikare än att det skulle vara fråga bara om »port-proselyter». Dessa voro ju i sjelfva verket alls icke öfvergångne; de voro allenast »främlingar i porten». Den rabbinska åtskilnaden mellan två slags proselyter är kanske intet annat än ett påfund.

    Psalmerna. Det eb. ordet för psalm, mizmor, betecknar en sång med musik till Guds ära och står som öfverskrift till 57 af de skaldestycken, hvilka 150 till antalet äro kända under den gemensamma titeln Psalmerna eller Psaltaren, den israelitiska församlingens sångbok, som nu sjunges kring all verlden på hundratals tungomål. Det eb. namnet för denna samling, en af de s.k. poetiska böckerna i G. T., är Tehillim, lofsånger; en annan gemensam benämning synes i Ps. 72:20, Tefillot, böner. Dessa två namn angifva ock arten af alla dessa qväden. De låta sig alla hänföras under rubrikerna lof och bön. Af de 150 psalmerna har blott en enda (Ps. 145) öfvarskriften Tehilla, lof, 57 af dem hafva öfverskriften mizmor (»psalm», t. ax. 3; 4); fem hafva öfverskriften tefilla, bön (17; 86; 90; 102; 142); sex kallas miktam, kanske dets. s. miktab, sång eller qväde (16; 56 - 60, Sv. Gyllene klenodium); 13 psalmer kallas maskil (»undervisning», t.ex. 32; 45; 88);många bära namnet schir, sång, äfven sammansatt med mizmor, »en psalmvisa»; de 15 psalmerna 120 - 134 bära namnet schir maalot, d. ä. uppstigandets sång (Sv. Visa i högre koren), sannolikt högtidssångar som afsjöngos på vägen till helgedomen. Ps. 7 kallas schiggajon, se sid. 314. Hela samlingen har äfven fått namnet Psaltare (af det grek. psallo, spela och sjunga vid psalter l. psaltare, ett strängaspel, se sid. 312).
    I Lu. 24:44 står Psalmerna såsom gemensam benämning för den poetiska afdelningen af G. T., se sid. 55.
    Med afseenda på psalmernas innehåll skiljer Luther mellan a) profetiska, b) läro-, c) tröste-, d) böne- och e) tacksägelsepsalmer; »dock bör man veta, att ofta i en och samma psalm två eller tre af dessa stycken, eller tillochmed alla fem äro att finna, så att man der har profetia, undervisning, tröst, bön och tacksägelse jemte hvarandra». Af lof- eller tacksägelsepsalmerna, de egentliga tehillim, finnas några hvilka vända sig till Jehova som naturens Gud, Ps. 8; 104; andra prisa honom såsom Israels beskyddare och försvarare, Ps. 20; 29; 33; 46; 47; några äro af enskilda såsom lofoffer för undfången hjelp, Ps. 18; 30; eller afse de några särskilda af Jehovas egenskaper, Ps. 90; 103 139. En stor del psalmer äro utpregladt lyriska, i hvilka subjektiva religiösa känslor finna sitt uttryck, såsom tro och förtröstan, Ps. 23; 62; 125; hängifvenhet, Ps. 16; längtan efter gudstjensten, Ps. 42; 43; 84; bön om syndernas förlåtelse o.s.v. Hit höra de sju s.k. botpsalmerna, Ps. 6; 32; 38; 51; 102; 130; 143. Såsom läropsalmer nämner man Ps. 1; 34; 128; 15:32; 50 m.fl. Klagopsalmerna, i hvilka sångaren framställer sin eller folkets nöd och ropar om hjelp, äro ganska många, t.ex. Ps. 3; 10; 13; 55; 79; 80, m.fl. Många äro af ett historiskt-undervisande innehåll, det de framhålla israeliternas historia till lärdom, varning och uppmuntran, t.ex. Ps. 78; 105; 106; 107; 114.
    Särskild uppmärksamhet förtjena de messianska psalmerna. Dessa äro antingen rent profetiska, uti hvilka innehållet af äldre förutsägelser och löften vidare utvecklas, och rent af den utlofvade personen blifver föremål för den andliga åskådningen, eller också typiska, i hvilka de heliga sångarna, isynnerhet David, så uttalade sina egna lifserfarenheter, känslor och förhoppningar, att i kraft af harmonien i Guds riksplan och genom den helige andens ledning den talandes personlighet och den tillkommandes bild flyta tillsamman. Vid detta slag af psalmer förekomma de mest olika grader, så att den ena gången Messias bild helt och hållet träder i förgrunden, och sångarens person nästan fördunklas, en annan gång åter hänsyftningen på Messias blott förefinnes uti lätta, lindriga, knappt märkbara antydningar; hvarföre också det icke med en skarp gränslinie låter bestämma sig, hvilka psalmer som hafva messianskt innehåll och hvilka icke. Såsom företrädesvis och egentligen messianska nämner man Ps. 2; 8; 16; 22; 40; 45; 69; 72; 110. Men såsom sagdt, utom i dessa, finner man äfven här och der i de öfriga psalmerna strödda antydningar och vinkar om Kristi person, hans verk och hans herravälde. Såsom exempel anför man att
    I Ps. 40:7 f. talas om Kristi ankomst för att genom sin fullkomliga lydnad afskaffa den mosaiska offertjensten (se Eb. 10:5 f.); Ps. 132:11 förutsäger att han skall vara af Davids hus (Ap. 2:30) Ps. 45:7 f., hans gudomliga natur (Eb. 1:8 f.); Ps. 118:22, huru han skall förkastas af judarna (Mat. 21:42; Ap. 4:11; 1 P. 2:6); Ps. 22, hans lidande på korset, vv. 2, 9; Ps. 16:8 f., hans uppståndelse (Ap. 2:25 f.); Ps. 68:19, hans himmelsfärd samt andens utsändande (Ef. 4:8); Ps. 69 och 109, om domen öfver Judas och judarne (Ap. 1:20; Ro. 11:9 f.); Ps. 117, hedningarnes kallelse (Ro. 15:11); Ps. 72, Messias' rikes slutliga seger. Ps. 110 är särskildt märkvärdig såsom alltigenom och uteslutande syftande på Kristus; jfr Ps. 2, samt 1 Kor. 15:25; Ap. 2:34; Eb. 1:13.
    Hvad som är af historiskt innehåll, såvidt det afser David och den judiska församlingen, får ofta en förebildlig betydelse, såsom syftande på Kristus och hans församling. Då David beskrifver sina fiender, lidanden och segrar, så vidgar anden hans åskådning och gifver hans ord en lyftning, så att de passa in på Messias, af hvilken David var en så framstående förebild, att frälsaren stundom uttryckligen nämnes med hans namn, se Je. 30:9; He. 34:23 f.; Os. 3:5.
    Angående psalmernas författare, så äro enligt öfverskrifterna 73 af dem att tillskrifva David (Ps. 3 - 9; 11 - 32; 34 - 41; 51 - 65; 68 - 70; 86; 101; 103; 108 - 110; 122; 124; 131; 133; 138 - 145); 1 författad af Mose, »den Guds mannen» (Ps. 90); 2 af Salomo (Ps. 72; 127); 12 af Asaf (Ps. 50; 73 - 83); och 1 af Etan (Ps. 89). 12 psalmer tillskrifvas »Korahs barn» (Ps. 42 - 49; 84; 85; 87; 88); den 88:de angifver dessutom Heman som författare. Dessa 12 psalmer äro bland de skönaste i hela Psaltaren. Författarne till de öfriga kunna ej bestämmas. Såsom sannolikt författade under och efter fångenskapen må nämnas: Ps. 102; 107; 111 - 118; 120; 121; 123; 126; 129; 137; 146 - 150. Om musikaliska termer i psalmerna, jfr sid. 314. Om alfabetiska psalmer se sid. 371.
    Psaltaren är indelad i 5 böcker, hvilka äro tydligen betecknade genom slutorden i hvarje; nemligen boken I: Ps. 1 - 41; boken II: Ps. 42 - 72; bokan III: Ps. 73 - 89; boken IV: Ps. 90 - 106; boken V: Ps. 107 - 150. Denna indelning var förhanden redan före de sjuttio uttolkarnes tid; när och genom hvem de särskilda böckerna såväl som hela samlingen öfverhufvud ordnades och afslutades till ett helt, är obekant. Första boken innehåller nästan uteslutande davidiska psalmer; den andra och tredje, psalmer af David och hans samtida, om hvarandra; de sista böckerna är allt öfrigt som förefans af helig diktkonst, sammanordnadt. Äfven har man iakttagit en märkvärdig olikhet mellan de särskilda böckerna i deras användande af namnen Jehova och Elohim. I boken I är Jehova förherskande: det förekommer 272 gångar, under det Elohimn (fristående) finnes der blott 15 gånger. I boken II finnas 164 Elohim och 30 Jehova; i boken III 44 Jehova och 43 Elohim; i de båda sista böckerna 339 Jehova och 7 Elohim. Jfr om denna skilnad, sid. 155. Hela samlingens afslutande tillskrifva de flesta den skriftlärde presten Esra, som också af mången hålles för förf, till den långa Ps. 119.
    Om Psalmernas nytta säger Luther i sitt företal till Psaltaren: »En menniskas hjerta är såsom ett skepp på vilda hafvet, hvilket drifves af stormväder ifrån de fyra verldens hörn.. Hvad är nu det mesta i psaltaren, annat än sådant allvarligt tal i allehanda sådant stormväder? Hvar finner man skönare ord om fröjd, än uti lofpsalmerna och tacksägelsepsalmerna? Der ser du alla heliga in i hjertat, såsom en skön, ljuflig örtagård, ja, såsom in i himmelen, huru hjertligt sköna, ljufliga blomster der uppgå, och allehanda sköna och ljufliga tankar om Gud och hans välgerningar. Tvärtom, hvar finner du djupsinnigare, klagligare, jemmerligare ord om bedröfvelse, än i klagopsalmerna? Der kan du åter se de heligas hjerta, såsom in i döden, i helvetet. Hvilket töcken, hvilket mörker der är och allehanda bedröflig Guds vredes anblick! Så ock der de om hopp och fruktan tala, bruka de dertill sådana ord, att icke någon målare kunde dem sålunda afmåla; icke Cicero eller någon annan med sin vältalighet beskrifva. Summa, vill du se hela den kristliga kyrkan målad med lefvande färg och gestalt, innefattad i en liten bild, så tag psaltaren för dig: der har du en fin, klar och ren spegel, som skall visa dig, hvad kristenheten är. Ja, du skall också finna dig sjelf deruti, och dertill Gud sjelf och alla kreatur.»
    Isynnerhet för alla lidande är psaltaren en kärkommen balsam, ej svår att förstå, såsom det också berättas om Luther, att då hans hustru beklagade sig för honom, att hon icke rätt förstod psalmerna, han gifvit henne det svarat: du måste först blifva enka; då skall du rätt lära att bedja dem.
    Om psalmernas värde har Jesus sjelf vittnat, derigenom att han med sina lärjungar sjöng påskpsalmerna, Mat. 26:30, att han äfven utlade denna afdelning af skriften om sig och sitt rika, Lu. 24:44, att han mot sina fiender begagnade sig af dem, Mat. 22:43, och till sist på korset utgöt sin själ psalmens ord, Mat. 27:46; Lu. 23:46. Jfr Petri användande af psalmerna, Ap. 2, såväl som apostlarnes iallmänhet, Ap. 4:11; 13:33 f.; Eb. 1; 2. Paulus förmanar de trogna att uppmuntra hvarandra med psalmer och lofsånger, Ef. 5:19; Kol. 3:16, hvarmed torde syftas båda på psaltaren och på nya ur det kristliga andelifvet framsprungna qväden. Af 1 Kor. 14:15, 26 synes att i församlingssammankomsterna uppbyggelsetalen omvexlade med bön och sång.

    Psaltare, se Musik, sid. 312.

    Ptolemais, se Akko.

    Pua. 1. Domaren Tolas fader, Do. 10:1.

    2. Se Sifra.

    Publikaner kallades hos romarna de rika och ansedda män, vanligtvis af det romerska riddareståndet, hvilka på vissa år förpaktade samtliga tullinkomsterna af en romersk provins. Desse förpaktare anstälde nu vid de särskilda tullstationerna, Mat. 9:9; Mar. 2:14, underordnade tjenstemän, hvilka indrefvo tullafgifterna för deras räkning. Det är dessa underordnade exekutorer som i N. T. kallas publikaner. De voro antingen romare eller af landets egna barn. Deras ställning och sysselsättning gjorde dem synnerligt misstänkta och hatade, och de nämnas derföre tillsamman med syndare, skökor och hedningar, Mat. 9:11; 21:32. Enligt Talmud blef en jude, som gaf sig till ett sådant yrke, betraktad som utesluten ur församlingen. Jfr Mat. 18:17. Jesus åt med publikaner och syndare, Lu. 15:1 f., vann själar äfven bland dem, såsom Sakkeus, Lu. 19:2 f., och gjorde en af dem till sin apostel, Mat. 9:9; 10:3.

    Publius, romersk befälhafvare på ön Malta, mottog den skeppsbrutne Paulus med hans följeslagare på sitt landtgods och herbergerade. dem i tre men såsom en babylonisk konung), så dagar. Publii fader, som låg illa sjuk, samt flera andra sjuka, blefvo genom Paulus botade; de bevisade sedan Paulus och hans sällskap mycken vänlighet. Ap. 28:7 f.

    Pudens, en kristen broder i Rom från hvilken Paulus helsar till Timoteus, 2 Ti. 4:21, på hv. ställe han äfven helsar från Linus och Klaudia. Det är ett egendomligt sammanträffande, att Pauli samtida, den spanske skalden Martialis, som kom till Rom ung. år 66 e. K. och blef der qvar omkring 40 år, omnämner i sina verk två samtida, Pudens och Klaudia Rufina, såsom man och hustru, hvarjemte han äfven omnämner en Linus. Klaudia nämner han som en dam af britisk börd, en skön qvinna och moder till flera barn. 1723 fann man i England en latinsk inskrift om att tempel som uppbyggts under en lydkonung Tiberius Klaudius (som regerade ung. 52 - 76 e. K.), och hvartill tomten skänkts af en viss Pudens. Man gissar att Klaudia hos Martialis var en dotter till denne Klaudius. Strax före samma tid styrdes Britannien af den romerska befälhafvaren Aulus Plautius, 43 - 52 e. K. Om hans hustru Pomponia, som var af en slägt till hvilken familjen Rufus hörde, berättas Tacitus, att hon anklagades i Rom år 57 såsom skyldig till »utländsk vidskepelse», att hon förhördes inför en familjedomstol men frikändes, hvarefter hon lefde nära fyrtio år, dyster till sinnet och klädd i sorg. Man sluter af dessa berättelser, att Pomponia torde varit en kristen, och att Klaudia stått i något förhållande af skyddsling till denna Pomponia och kanske efter hennes familj fått tillnamnet Rufina, samt att hon sedan äktats af Pudens, som förut tjenstgjort i norden såsom officer (enligt Martialis), och att det är de, som, ännu ogifta, omnämnas af Paulus. Se Alford, III, 104.

    Pul. 1. Pul eller Ful, en assyrisk konung som ryckte in i Israel på Menahems tid man drog sig tillbaka mot en gärd af 1,000 centner silfver, 2 K. 15:19. Då man icke funnit namnet Pul i de assyriska konungalängderna (ehuru han af historieskrifvaren Berosus omnämnes under namnet Fulus, men såsom en babylonisk konung), så har man gissat att Pul är ett annat namn för någon af de der uppräknade konungarna, och man har särskildt tänkt på Tiglat-Pileser, menande att han kanske före sin tronbestigning burit namnet Pul. Men jfr 1 Kr. 5:26.

    2. I Es. 66:19 nämnes ett aflägset folk Pul såsom berömda bågskyttar. Sammanhanget hänvisar på ett afrikanskt land. En förmodan är att Pul står här i st. f. Put, se Libyen.

    Pund, se Penningar; Vigt.

    Punon, ett af israeliternas lägerställen i öknen, ej långt från Moab, 4 M. 33:42; kanske det för sina bergverk berömda Phainon eller Fenon emellan Petra och Döda hafvet. Märkvärdigt är att kopparormens uppresande inträffade just i närheten af denna station, 4 M. 21:8 f.

    Pura, Gideons tjenare, följde honom till midjaniternas läger, Do. 7:10 f.

    Purim, d. ä. lotter, den årliga hög tid som firades till åminnelse af judarnes räddning genom Ester och Mordekai undan Hamans mordplaner, Est. 9:20 f. Namnet gafs med anspelning på denne Hamans vidskepliga lottkastning, då man kastade pur d. ä. lott för att utröna passande dag till judarnes nedslagtande, Est. 3:7; 9:24, 26. Denna af de persiska judarna nyuppfunna fest, som i Jerusalem mötte starkt motstånd (enligt Talmud af 85 äldsta, hvilka ogillade den som ett nyhetsmakeri), firades den 14 och. 15 Adar (Mars), i befästa städer den 15, och i byar och småstäder den 14 (se Est. 9:18 f.), med almosegifvande, gästabud, skämt och lustiga tillställningar. Sedermera läste judarne vid denna fest Esters bok, som just berättar om dess anledning. Så ofta vid föreläsningen Hamans namn förekommer, slå de ihop händerna, göra väsen med knytnäfvar och hammare mot bänkarna och skrika: »hans namn vara utrotadt!» Efter slutad läsning ropar hela församlingen: »förbannad vare Haman, välsignad vare Mordekai, förbannad vare Seres (Hamans hustru), välsignad vare Ester, förbannade vare alla afgudadyrkare, välsignade vare alla israeliter, och välsignad vare Harbona som hängde Haman.» (Est. 7:9.) Efter hand urartade denna fest genom omåttlighet i mat och dryck och allehanda upptåg till den grad, att man plägade säga: hvarje jude skall på denna dag dricka ända tilldess han icke kan skilja: »förbannad vara Haman» från »välsignad vare Haman». Sedermera firade man i skottår en dubbel Purim, den s.k. lilla Purim i Adar, den stora Veadar (se p. 316). Många mena att det är en purimfest som kallas »judarnas högtid» i Jh. 5:1. Men purimfestens firande var alls icke bundet vid Jerusalem, och frågas kan om Jesus skulle för en sådan högtid hafva farit dit.

    Purjolök se Lök.

    Purpur och purpurfärgade tyger nämnas ofta såsom dyrbarheter, som hörde till rikedomens och fåfängans prydnadar. Est. 8:15; Je. 10:9; He. 27:7; Up. 17:4. Purpurfärger voro föreskrifna för olika delar af den presterliga skruden etc. I eb. skiljes mellan två purpurfärger, dan mörkröda purpurn, argaman, 2 M. 25:4; 26:1; 39:1 (Sv. skarlakan); Hö. 3:10; 7:5; He. 27:7; Lu. 16:19 (gr. porfyra); och den blåa eller violetta purpurn, tekelet (Sv. gul, gult silke), 2 M. 26:1; 28:5; 4 M. 4:6 f.; 15:38. Den mörkröda purpurn fick man från den spetsiga snäckan Murex trunculus i Medelhafvet; man hittar massor af dem i gruset vid Feniciens städer; den blåa purpurn, som liknade den sydliga himmelens djupblåa färg, fick man från den runda snäckan Helix ianthina, som har ett mörkblått skal, skiftande i violett. Då man af hvarje djur blott erhöll en liten droppe färg, vardt denna derföre af så högt värde.

    Put, se Libyen.

    Puteoli, nu Pozzuoli, var en blomstrande sjö- och handelsstad med en mycket besökt hamn vid Kampaniens strand mellan Neapel och Kyme. Anlagd af kymeerna, som benämde den Dikäarkia, omkr. 520 f. K., kom den under puniska krigen i romarnas händer, som gåfvo den namnet Puteoli (d. ä. brunnar) för de många mineralkällor som funnes i granskapet. Staden blef nu en af Roms uthamnar och besöktes lifligt af egyptiska och syriska handelsfarare på vägen till och från verldsstaden. Då Paulus reste som fånge till Rom, steg han här iland och dröjde sju dagar hos de trosbröder som der funnos, Ap. 28:13 f.

    Putiel, svärfader till Arons son Eleasar, 2 M. 6:25.

    Pyrrus, se Sopatrus.

    Påfogeln (Pavo cristatus) lefver hoptals i södra Asiens skogar och hålles på flera ställen af folket för helig. I 1 K. 10:22; 2 Kr. 9:21 nämnas bland de varor som fördes till Salomo från Ofir äfven tukijim, hvilket ord af ålder öfversatts med påfoglar. Det eb. namnet kommer troligen af det tamuliska togai eller tokei, hvaraf ock det gr. taos. I Job 39:16 talas deremot ej om påfogeln. Se Struts.

    Påle i köttet, se Paulus, sid. 357.

    Påsk eller Pasah, d. ä. förbigående eller förskoning (gr. paska, ab. pesah), 2 M. 12:11, namnet på den högtid som Israels barn befaldes att fira till minne af den natten då Gud lät sin engel slå Egyptens förstfödda men skonade eller gick förbi Israels hus och förde dem ut ur träldomens land. 2 M. 12:12 f. På tionde dagen i månaden Abib eller Nisan valde hvarje husfader ett felfritt, årsgammalt lam eller kid, 2 M. 12:5; jfr 2 Kr. 35:7; på fjortonde dagen, mellan båda aftnarna eller vid solnedgången, 5 M. 16:6, slagtade han det, strök dess blod med en isopqvast på husets dörrträn och dörrposter, stekte djuret helt och förtärde det jemte sitt husfolk samma natt, natten mellan 14 och 15 Nisan, tillika med osyradt bröd och beska örter (Sv. bitter salso, 2 M. 12:8). Var hushållet för litet för ett lam, så skulle grannfolket sluta sig till, v. 4. Alla husets medlemmar skulle äta deraf, dock endast de omskurne. Om någon främling som bodde bland Israel ville vara med, så måste han låta omskära sig, 12:48. Man skulle äta på stående fot, klädda som till resa, med fötterna skodda och staf i hand, redo att i hvilket ögonblick som helst bryta upp och lemna Egypten. Djuret skulle ätas helt, intet deraf bäras ut, och det som blef qvar, skulle brännas upp. Så åts det första påskalammet i Israels hyddor sista natten i Egypten. Och då Herren såg blodet på dörrarna, gick han förbi dem. 2 M. 12.
    Denna påskhögtid gafs nu med detsamma Israel till åminnelse till evig tid, 2 M. 12:14, 24. Efter besättningen i Kanaan skulle påskalammet ej mer slagtas och ätas i hvarje hus, utan allenast vid den gemensamma helgedomen, 5 M. 16:2 f., och iställetför att strykas på dörrposterna stänktes dess blod på altaret, 2 Kr. 30:16; 35:11. De som för levitisk orenhet eller af andra skäl ej kunde fira påsken i rätt tid, skulle fira den i följande månad; den som försummade festen skulle utrotas. 4 M. 9:6 f. Jfr 2 Kr. 30. Förpligtade till påskens firande voro enligt 2 M. 23:17 endast männen. Några af rabbinerna utsträckte detta bud äfven till qvinnorna.
    I påskalammet, en institution som är äldre än offerlagen, finner man förenade de båda drag som sedan utmärkte syndoffret och fridsoffret hvart för sig. Påskalammet var ett offer, 2 M. 12:7, som å ena sidan genom blodsbestänkelsen vittnade om förskoning, å andra sidan genom det gemensamma ätandet vittnade om folkets gemenskap med Gud och med hvarandra. Genom dessa kännetecken i stort såväl som genom flera enskilda detaljer, såsom att intet af dess ben skulle brytas, 12:46; Jh. 19:36, var påskalammet en förebild till Kristus, »vårt påskalam», 1 Kor. 5:7 (jfr 10:7), som också offrades i Jerusalem just vid den samma tiden, då de tusentals lammen slagtades af de offrande skarorna i Jerusalems tempel.
    Af några ställen, såsom 5 M. 16:1 f. (om får och fä), och 2 Kr. 35:7 f. (om lam, kid och nötkreatur), synes, att vid påskhögtiden offrades utom de egentliga påskalammen en stor mängd andra offerdjur, förmodligen såsom friviljeoffer och fridsoffer. Såsom särskildt märkliga beskrifvas följande påskhögtider: den som firades i Gilgal under Josua, Jos. 5:10; påskhögtiden under Hiskia, 2 Kr. 30; påskfesten under Josia, 2 K. 23:21 f.; 2 Kr. 35; slutligen den som firades af de från Babel återkomna, Esr. 6:19 f.
    För påskmåltidens firande utbildade sig under tidernas lopp en särskild ritual. Då måltiden var redo och man skulle börja att äta, iskänktes en bägare vin, som välsignades af husfadren med en tacksägelse och dracks af sällskapet i ordning. Så tvådde man händerna, smakade af de bittra örterna och började läsningen af påsktexten, den afdelning af lagen som handlade om den första påsken och utgången ur Egypten. Nu iskänktes den andra vinbägaren, hvarvid husfadren, tillfrågad af sin son om festens betydelse, svarade med 2 M. 12:26 f. Derpå sjönges psalmerna 113 och 114 (början af »Hallel» eller »Lofvet», såsom psalmerna 113 - 118 kallades, »lofsången», Mat. 26:30), hvarpå välsignelse uttalades öfver de sönderbrutna osyrade kakorna och det stekta lammet. Nu lade man sig ned att äta och dricka efter behag. Efter slutad måltid tvådde husfadren sina händer, tackade Gud, välsignade den tredje bägaren, som företrädesvis kallades välsignelsens bägare (jfr 1 Kor. 10:16), och tömde den med de öfriga, hvarpå den fjerde bägaren fyldes, Hallel åter uppstämdes och afslutades med Ps. 115 - 118, hvarvid husfadren efter orden Ps. 118:26 välsignade och gemensamt med husfolket tömde bägaren. Dessa fyra bägare ansågos höra till en fullständig pasah-fest. Någon gång tillade man en femte bägare med afsjungande af Ps. 120 - 137.
    Det var efter firandet af en sådan påskmåltid dagen före sin död som Jesus instiftade den heliga nattvarden. Mat. 26:26; Lu. 22:15, 19 f. Påskbägaren åsyftas i Lu. 22:17; psalmsjungandet i Mat. 26:30; Mar. 14:26.
    Omedelbart efter påsken följde nu den högtid som kallades de osyrade brödens högtid, hvilken firades i sju dagar den 15 - 21 Nisan, i Sv. sötbrödsdagarne, Mar. 14:1 (eller sötbrödshögtiden, Lu. 22:1), så kallad emedan man under dem ej fick äta annat än osyradt bröd till en åminnelse af den hastiga flykten ur Egypten, då folket ej hann syra sitt bröd, 5 M. 16:3 f., hvarföre ock all surdeg måste före påskalammets ätande omsorgsfullt utskaffas ur husen. För en hvar af dessa sötbrödsdagar offrades särskilda offer, en getabock till syndoffer samt två stutar, en vädur och sju lam till brännoffer jemte motsvarande spis- och drickoffer, 2 M. 12:15 f.; 13:6 f.; 4 M. 28:17 f. Den första och sjunde dagen firades som sabbatsdagar med helig sammankomst och upphörande af arbete. 3 M. 23:5 f. På andra dagen, den 16 Nisan, skulle förstlingskärfven af årets nya skörd bäras fram inför Herren och med veftning eller svängning helgas åt honom, jemte brännoffret af ett lam med sitt spisoffer. Före denna förstlingsgärd fick man intet smaka af årets nya skörd, 3 M. 23:9 f. De följande dagarna firades med frivilliga offer och offermåltider; den 21 afslutades festen med helig församling, 5 M. 16:8; jfr 4 M. 28:24.
    Båda dessa fester, påskfesten och osyrade brödens fest, betraktades också såsom tillsamman utgörande en enda högtid; den senare festen började just med påskalammets ätande. Derföre kallas tillochmed i Mar. 14:12 den dagen, då påskalammet offrades, första sötbrödsdagen.
    Af de 3 första evangelierna vill de synas som hade Jesus firat sin sista påskhögtid vid samma tid som det öfriga folket, på aftonen af den 14 Nisan; men i så fall skulle hans dödsdag hafva varit den 15 Nisan eller sjelfva påsksabbatsdagen, men svårligen skulle judarna hafva befattat sig med en fånges gripande, förhörande och utlemnande just under den heliga påsknatten, och lika svårt är att tänka sig en afrättning på högtidsdagen. Man berigtigar derföre synoptikernas framställning i detta hänseende efter Johannesevangeliet, enligt hvilket Jesu död inträffade just på den 14 Nisan, »påsk-tillredelsedagen», Jh. 19:14, eller den dag som gick före påskmåltidsqvällen, hvarmed ock öfverensstämmer Jh. 18:28, att judarna ej ville gå in i rådhuset för att ej genom hednisk besmittelse ådraga sig en orenhet, som skulle göra dem oskickliga att äta påskalammet. Dagen efter, den 15 Nisan, var en stor sabbatsdag enligt Jh. 19:31, ty den var icke blott sabbat efter veckodagsräkningen utan äfven sabbat såsom den första af de sju sötbrödsdagarna. Denna dag hvilade Herren i grafven, och dagen derpå, den 16 Nisan, samma dag då förstlingskärfven inbars i templet, uppstod Herren ur grafven, förstlingen af dem som sofva, 1 Kor. 15:20.
    Den enklaste lösningen af den antydda motsägelsen är derföre den, att Herren ej åt påskalammet vid samma timme som det öfriga folket på fredagsaftonen, utan sent på torsdagsqvällen, då fredagsdygnet redan inbrutit, så att han alltså firade högtiden på dess rätta dag men några timmar tidigare, för att han sjelf som det rätta Guds lam skulle hinna att utlemnas och offras på den dag och stund som var bestämd, på aftonen af den 14 Nisan. Uttryck af brådska och angelägenhet som häntyda på att måltidens hållande måste så påskyndas, finner man också i Mat. 26:18; Lu. 22:15. Och på uppståndelsesöndagen, den andra påskdagen, då förstlingsfrukten bars in i templet, 3 M. 23:10, då uppstod ock ur jordens inre den kostliga frukten af det nedlagda hvetekornet, Jh. 12:24, och så föddes den kristna församlingens påskafröjd.

    Päronträd, 2 S. 5:23 f.; 1 Kr. 14:14 f., ebr. baka (gråt), torde beteckna något träd som gifver ifrån sig gummi eller balsam. Man gissar på balsambusken, Amyris gileadensis, eller på mulbärsträdet. Kanhända hade Baka-dalen (Sv. Jemmerdalen, Ps. 84:7) deraf sitt namn.

    The above contents can be inspected in scanned images: 347, 348, 349, 350, 351, 352, 353, 354, 355, 356, 357, 358, 359, 360, 361, 362, 363, 364, 365, 366, 367, 368, 369, 370, 371, 372, 373, 374, 375, 376, 377, 378, 379, 380, 381, 382, 383, 384, 385, 386, 387, 388

    Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
    http://runeberg.org/biblobok/ordbok_p.html

    Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free