- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord Q-R

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Dictionaries, Language, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Q

Qvarn. Från äldsta tider, 2 M. 11:5, var handqvarnen ett af de oumbärligaste husgerådan i Österlandet; den består af två öfver hvarandra lagda runda stenar, ½ fot tjocka och af 2 3 fots diameter; den understa, som är tyngre och hårdare (Job 41:15), är ofvantill något konvex eller kupig, den öfre åter nedantill något konkav eller urhålkad samt försedd med ett handtag, hvarmed den drifves omkring. Den kallas derföre i eb. »löparen» (5 M. 24:6 m.fl. st.). Säden nedsläppes genom ett trattformigt hål, och mjölet faller ut mellan stenarna på en utbredd duk. »Qvarnens ljud» blef ett ordspråk för att beteckna fredliga sysselsättningar; detta bullrets saknad var tecken till förödelse, Jer. 25:10; Up. 18:22. Såsom ett nödvändigt bohagsting förbjöd lagen att i pant af den fattige taga qvarnsten eller löpare, 5 M. 24:6.
Malning på handqvarnen var en långsam och tröttande sysselsättning, som öfverlemnades åt de lägsta slafvar, krigsfångar och isynnerhet slafvinnor. Do. 16:21; Kl. 5:13; Es. 47:2; Lu. 17:35. Två sitta midt emot hvarandra och vända stenen hvar sitt halfva hvarf omkring med tillhjelp af handtaget. Än i dag ser man denna syn i Palestina. I senare tider blefvo qvarnarne större och drogos af åsnor och mulåsnor, såsom ännu i Syrien. Qvarnen i Zef. 1:11 (eb. Maktes, morteln) anses beteckna ett köpmansqvarter i Jerusalem, som manas att jemra sig, ty krämareskaran skall förgås.

Qvarter, i Ap. 12:4 en militärisk term, betecknande en vakt af fyra soldater, af hvilka två skulle bevaka fångens person och två stå på vakt vid fängelsedörrarna. För hvar och en af de fyra nattväkterna tillsattes ett sådant vaktskifte, tillsamman 16 man.

Qvartus, en broder i Korint, som helsar till bröderna i Rom, Ro. 16:23.

Qvinnan. Qvinnans ställning var Israel betydligt fördelaktigare än hos andra österländska folk. Den mest i ögonen fallande olikheten mellan forna och nyare seder i Österlandet är den större frihet qvinnorna då åtnjöto. Iställetför att instängas i ett harem eller höljas af slöjan deltogo hustrurna och flickorna ledigt och obesväradt i lifvets sysslor och förnöjelser. Rebecka red på kamelen obeslöjad, tills hon blef varse sin trolofvade, 1 M. 24:64 f. Jakob helsade Rakel med en kyss i herdarnes närvaro, 29:11. Qvinnor togo ej ringa del i offentliga högtidligheter, 2 M. 15:20 f.; Do. 11:34. Deboras och Hannas sånger, Do. 5; 1 S. 2, vittna om ej ringa förståndsodling. De utöfvade äfven offentlig verksamhet, såsom profetissorna Mirjam, Hulda, Noadja och domarinnan Debora. Det är dock isynnerhet som maka, moder och husmoder som qvinnan i bibeln står ljufligast fram. En qvinnobild lik den i Or. 31 har hedendomen ej att uppvisa, och det var först Israel som fick lära sig att betrakta modershjertat som en bild af Guds hjertelag, Es. 49:15. Israels lag och Kristi evangelium har lyft qvinnan ur hedendomens förnedring, Mat. 5:32; 19:3 f.; Gal. 3:28; 1 P. 3:7.

Qvirinius. I Lu. 2:2 berättas att den skattskrifning som Augustus lät verkställa i dan romerska verlden, och som föranledde Josefs och Marias resa till Betlehem, utfördes i Palestina under den syriska landshöfdingen Qvirinius eller Cyrenius, i romerska historien känd under namnet Publius Sulpicius Quirinius. Då man af historien vet, att denne Qvirinius vardt guvernör öfver Syrien först år 4 e. K., och att dan skattskrifning som bär hans namn, ej verkstäldes förr än år 6 e. K., alltså minst 10 år efter Kristi födelse, på hvilken skattskrifning också syftas i Ap. 5:37, så har man för att lösa denna svårighet försökt en mängd gissningar, af hvilka den sannolikaste torde vara den, att Qvirinius före sitt tillträde som guvernör tjenstgjort som questor eller finansförvaltare under höfdingen Varus, som styrde Syrien vid tiden för Kristi födelse, och att Lukas alltså tillskrifvit Qvirinius såsom guvernör en skattskrifning, hvilken han i sjelfva verkat endast som guvernörens questor hade utfört. Schaff, Zumpt, m.fl. förmoda att Qvirinius var guvernör 2 gånger, först 4 f. K. 1 f. K., sedan 6 e. K. 11 e. K. (Schaff, Hist. Chr. Ch.) Hvad för öfrigt sjelfva skattskrifningen angår, så företer den enligt Lu. 2:3 f. både romerska och judiska drag. Den romerska beskattningen eller folkräkningen upptog i folknummern alla menniskor inom det område frågan gälde, jemte förmögenhetsvilkor o. s. v., men utan att någon nödgades att lemna sin vistelseort. Det att enligt Lukas en hvar måste fara till sin födelsebygd, är deremot ett judiskt drag, sammanhängande med den vigt judarna lade på slägtskapsförhållandenas klara bestämmande. Att denna ordning nu iakttogs, beredda väl på att folkräkningen, ehuru företagen efter romersk förordning, verkstäldes under en judisk konung, Herodes.

R

Raamses, dets. s. landet Gosen Egypten, der Israels barn finge slå sig ned, 1 M. 47:11; jfr 46:28. Samma namn hade ock en af de förrådsstädar de sedan under träldomstiden måste bygga åt Farao, 2 M. 1:11. Från Raamses började de sitt uttåg ur Egypten, 2 M. 12:37; 4 M. 33:3, 5 (Sv. Rameses). Namnet Raamses erinrar om den stora egyptiska konungen Ramses II, hvars namn funnits på flera ruinortar just i Gosen eller det östliga Nildeltat. De egyptiska papyrus-rullarne vittna om huru ebreiska arbetare måste under egyptiska tillsyningsmän arbeta med stensliperi i Tanis eller Zoan som också kallas Ramses' plats. Jfr Farao 3, Zoan.

Rabba, Rabbat, Rabbat-Ammon, ammoniternas hufvudstad, nära n.o. om Salthafvet, 3 à 4 mil ö. om Jordan, 5 M. 3:11; Jos. 13:25. Det var vid denna stads belägring, Uria förlorade lifvet, 2 S. 11; den blef sedermera tagen af David, 2 S. 12:29, man gjorde sig åter oberoende. För dess grymheter mot israeliterna uttalas emot staden de skarpaste profetior i Je. 49:1 f.; He. 21:20; 25:5. Ptolemeus Filadelfus förskönade staden och kallade honom Filadelfia. Dan heter nu Ammân, en storartad ruinstad, men utan invånare.

Rabbi, Rabbuni (d. ä. min store, min herre), en äretitel som tilladas de skriftlärda på Jesu tid, och hvarmed folket äfven hedrade Johannes och isynnerhet Jesus, Mat. 23:7; 26:49; Mar. 9:5; 10:51; 11:21; Jh. 1:38; 20:16. Jfr Skriftlärde.

Rab-mag, se Vise män.

Rabsake (»öfverste munskänk»?) och Rabsaris, Sv. »öfverste kamerarare», d. ä. öfverste för snöpingarne?, två assyriska embetsmän, som jemte Tartan, generalen (Es. 20:1), sändes från Sanherib med härsmagt till Hiskia för att förmå honom till underkastelse, 2 K. 18:17 f.; jfr Es. 36:2 f.; 37:4, 8.

Raema, en af Kus' söner, 1 M. 10:7, samt ett af hans stam befolkadt land, He. 27:22, kanske norr ens Persiska viken, der enligt Ptolemeus fans en stad Regma.

Rafa, se Refaeer.

Rahab. 1. En sköka i Jeriko, som blef frälst med hela sitt hus undan de otrognas förderf, emedan hon i fruktan för Israels Gud emottagit de af Josua utsände spejarne, Jes. 2:1 f 6:17 f.; Eb. 11:31; Jak. 2:25; blef fursten Salmons hustru och Jesu stammoder, Rut 4:21 f.; Mat. 1:5.

2. Rahab är i Es. 30:7 och Ps. 87:4 ett poetiskt namn för Egypten; somlige mena att ordet Rahab, som i eb. betyder »dån» eller »högmod», också betecknade något slags bullrande hafsodjur, såsom kanske i Ps. 89:11 och Es. 51:9, äfvensom i Job 26:12, och att det sålunda kom att blifva en sinnebild för Egypten, krokodilernas hemland.

Raka, Mat. 5:22, ung. »dumhufvud», af ett ord som betyder »tom».

Rakel, Labans yngre dotter, Jakobs mest älskade hustru, förvärfvad med 14-årig möda; blef efter lång väntan moder till Josef och Benjamin och dog strax efter den sistnämndes födelse, 1 M. 29 - 35. Rakels graf, 1 M. 35:20, visas ännu strax norr om Betlehem, öfverbyggd med ett muhammedanskt grafkapell. Enligt 1 S. 10:2 låg deremot Rakels graf vid Benjamins gräns, alltså norr om Jerusalem? Ellen afses den en annan ort?

Rakknifvar omtalas i 4 M. 6:5; Do. 13:5; 16:17; 1 S. 1:11; Hes. 5:1; i bildspråket i Ps. 52:4; Es. 7:20. Rakning af håret var lagstadgad för nasiren i händelse af förorening och efter fullbordad löftestid, 4 M. 6:9. 18, och för leviterna (hela kroppen) vid deras invigning, 8:7.

Ram, se Aram 2.

Rama, Je. 39:12, befremja.

Rama, Ramat, höjd, pl. Ramot, namn på åtskilliga städer. 1. En stad Benjamin, Jos. 18:25; Do. 19:13, som befästes af Israels konung Basa, 1 K. 15:7 f. Här var Jeremia en gång fången jemte andra fångar efter Jerusalems fall, Je. 40:1, och i detta Rama var det denne profet skildrar hur Rakel begret sina barns död, Je. 31:15, ord som af Matteus anföras som en profetia om barnamordet i Betlehem, Mat. 2:18. Rama bebyggdes åter efter fångenskapen, Esr. 2:26; Ne. 7:30. Orten heter nu Ram, en usel by med ruiner på en höjd en mil norr om Jerusalem.

2. Samuels födelseort, der han ock lefde och verkade och fick sin graf, 1 S. 7:17; 8:4; 19:18; 25:1; 28:3; belägen inom ett område som hette Zuf, 1 S. 9:5, kallades staden äfven Ramataim-Zofim, 1 S. 1:1, 20. Hos Josefus heter dan Armatha, i N. T. Arimatea. Detta Rama sökas af somliga i byn Nebi Samuîl ½ mil n.v. om Jerusalem, se Mispa 5; af andra i den af kristna bebodda byn Ramalla, nära 2 mil n. om Jerusalem; af andra i byn Soba, 1 mil v. om Jerusalem; andre åter hålla det för samma ort som Rama 1, det nyss nämda Ram.

3. En stad i Aser, Jos. 19:29, kanske byn Rama s.o. om Tyrus.

4. En stad i Naftali, Jos. 19:36, byn Rame s.v. om Safed i norra Galileen.

5. Ramat-Negeb, eller Ramot-Negeb (R. i södern), se Baalat-Beer.

6. Rama, eller Ramot i Gilead, äfven kalladt Ramat-Mizpe, en levit- och fristad i Gad, öster om Jordan, 5 M. 4:43; Jos. 13:26; 20:8; 21:38; var såsom en vigtig punkt stridsfrö mellan de senare konungarna i Israel och konungarna i Syrien. Här blef Ahab död, 1 K. 22, Joram sårad, 2 K. 8:28 f., och Jehu smord till konung, 9:1 f.; 2 Kr. 22:5 f. Dess läge utmärkes kanske af det nuv. Salt, 1 mil s. om Jabbok. Sannolikt är detta Rama dets. s. Mizpa 1.

7. Ramat-Lehi, se Lehi.

Ramataim, se Rama 2.

Rameses, se Raamses.

Ramot, se Rama 5, 6, och Remet.

Ramot, Job 28:18, se Koraller.

Rapphöns är det godt om i Palestina. Vid ett jagadt rapphöns förliknar sig David, 1 S. 26:20. I Je. 17:11(Sv. fogel) liknas den som samlar gods med orätt, vid en rapphöna som kläcker ut främmande ägg.

Rebecka, Betuels dotter och Labans syster, Isaks hustru och efter 20-årig väntan moder till Jakob och Esau, skaffade Jakob med list den större välsignelsen. Jakob flydde från hemmet, och då han efter många år återkom från Mesopotamien, var hans moder sannolikt redan död; hon fick sin graf i Makpelas kula. 1 M. 24 - 28; 49:31.

Den redliges bok, dets. s. den frommes bok, se. sid. 56.

Refaeer, eb. Refaim, d. ä. jettar, storväxte urinvånare i Palestina på Abrahams tid, 1 M. 14:5; 15:20. (Sv. Resar). Lemningar af dem funnos länge qvar. Konung Og på Moses tid var en af dem. De nämnas äfven i Jos. 12:4; 17:15. På Davids tid funnos flere i Gat, 2 S. 21:18 f.; 1 Kr. 20:4 f. (Sv. Rafa.)
Somlige mena att det är sådana jettar som afses med de i 1 M. 6:4 omtalade nefilim (Sv. tyranner), afkomlingar af »Guds söner och menniskornas döttrar». Jfr Jud. 6; 2 P. 2:4.

Refaims dal eller Refaeer-dalen, en fruktbar dal s. om Jerusalem, Es. 17:5; Jos. 15:8; 18:16, der David slog felisteenna, 2 S. 5:18, 22; 1 Kr. 14:9 f.; jfr 2 S. 23:13.

Refidim, 2 M. 17; 19:2, israeliternas lägerställe emellan öknen Sin och Sinai, der folket knotade, och Gud gaf dem vatten, och der amalekiterne blefvo slagna. Jfr Sinai.

Regel, Ga. 6:16; Fil. 3:16, se p. 55.

Regium, nu Reggio, en af grekiska nybyggare anlagd sjöstad på Italiens sydvestra kust, midt emot Messina på Sicilien; Paulus dröjde här en dag på sin resa till Rom, Ap. 28:13.

Regn står ofta som en bild af andlig välsignelse, 5 M. 32:2; Job 29:23 etc. Regnbågen blef enligt 1 M. 9:14 f. ett förbundstecken, att ingen förderfvande flod skulle vidare komma öfver jorden. Den nämnes i bildspråket, He. 1:28; Up. 4:3; 10:1. Om regnets ursprung, jfr Himmelens fäste.
Arlaregn kallades det första regnet i såningstiden om hösten, serlaregn deremot det som bragte säden till mognad om våren, 5 M. 11:14. Vidare om regnet i Palestina, se sid. 350.

Regu, Pelegs son, Serugs fader, 1 M. 11:18 f.; kallas Ragau i Lu. 3:35.

Reguel. 1. Esaus son med Ismaels dotter Basmat, 1 M. 36:4, 10, 17.

2. Dens. som Jetro, hv. se.

Rehabeam (i Mat. 1:7 Roboam), Salomos son med ammonitiskan Naama, efterträdde sin fader vid 41 års ålder och regerade 17 år i Jerusalem, 975 - 958 f. K., 1 K. 12; 14:21 f.; 2 Kr. 10 - 12. Då han förkastade de nordliga stammarnas yrkande på lindring den tjenst Salomo pålagt dem, och icke lyssnade till förfarna rådgifvare som manade honom att gifva efter, afföllo de tio stammarne och bildade Israels rike under Jerobeam. Så blef Rehabeam första konungen i Judariket. Med våld sökte han kufva Israel, och fiendtligheterna fortsattes under hela hans regering. Folket föll äfven i svår afgudadyrkan och straffades i Rehabeams femte år genom en egyptisk krigshär, som pålade landet en tryckande skatt. Se Sisak.

Rehob. 1. Syriske konungen Hadad-Esers fader, 2 S. 8:3.

2. 3. Två städer i Asers stam, Jos. 19:28 f.; 21:31. Den nordligaste af dessa är kanske den som nämnes i 4 M. 13:22 såsom gränsen för spejarnes vandringar, nära Dan; äfven kallad Bet-Rehob, Do. 18:28.

4. I 2 S. 10:6 f. afses kanske ett annat Rehob ellen Bet-Rehob, ett syriskt område, som vardt skattskyldigt under David, v. 19.

Rehobot, se Sitna.

Rehobot-Ir, se Nineve.

Rehum och Simsai skrefve till konung Artahsasta för att förhindra Jerusalems återuppbyggande, Esr. 4:8 f.

Rekab. 1. Baanas broder, se Baana.

2. Fadren till den Jonadab, som lefde på Jehus tid och hjelpte honom att dräpa Baals profeten, 2 K. 10:15, 23; enligt Je. 35:6 stamfader till Rekabiterne, hvilka efter 2 à 300 år troget höllo de föreskrifter som Jonadab, Rekabs son, gifvit dem, att ej dricka vin, bygga hus, plantera vingårdar eller så säd, utan att bo i tjäll alla sina lifsdagar. Deras ståndaktighet att ej röra det vin dem af Jeremia på Guds befallning föresattes, och deras trohet mot sin jordiska faders bud blef för judarna en straffande påminnelse om deras trolöshet mot sin Gud, Je. 35:2 f. Äfven tillförsäkrades rekabiterna barnalydnadens välsignelse af långt lif, v. 18 f. Jfr Keniter.

Remet, Jos. 19:21, äfvan kallad Ramot, 1 Kr. 6:73, och Jarmut, Jos. 21:29, levitstad i Isaskar; byn Rame nära en mil n. om Samania?

Remfan (Romfan ellen Refan?) kallas af Stefanus, Ap. 7:43, en afgud som Israels barn tillbådo, i Am. 5:26 kallad Kiun. Se Kiun.

Ren och Oren, ord som ofta förekomma i bibeln i en levitisk eller ceremoniel betydelse; de användas dels om vissa djur, som vore i lagen tillåtna eller förbjudna att äta, se sid. 344; dels om menniskor i vissa förhållanden och omständigheter, 3 M. 11 - 15; 4 M. 19; 5 M. 14.

Rening kallas de lagstadgade iakttagelser, genom hvilka en israelit blef fri från ådragen orenhet enligt den ceramoniela lagen. Hufvudsaken i allt slags rening var användandet af vatten på ett eller annat sätt, genom bestänkning, tvagning eller badning; men vid större förseelser och svårare orenhet tillades äfven offer af åtskilliga slag. Tvagning af båda kroppen och kläderna fordrades i sådana fall som nämnas i 3 M. 11:25. 40; 15:16f. Efter barnsbörd fordrades offret af ett årsgammalt lam jemte en dufva eller turturdufva, eller ock, vid fattigdom, två turturdufvor eller två unga dufvor, 3 M. 12:6 f. Särskilda stadgar föreskrefvo huru förfaras skulle i fråga om orenhet, ådragen genom vidröning af en graf eller en död, 4 M. 19, se Röd ko. Framför allt orenande var spetelskan. Särskilda offer fordrades för den som tillfrisknat efter denna sjukdom. Var han förklarad för återstäld, så skulle för honom frambäras två lefvande, rena foglar jemte cedenträ, karmosinfärgad ull och isop. Den ena fogeln slagtadas öfver att kärl med källvatten, så att dess blod rann i vattnet, hvarefter presten skulle doppa den lefvande fogeln samt de öfriga sakerna i den slagtade fogelns blod, stänka dermed sju gången på dan tillfrisknade och så släppa den lefvande fogeln fri; hvarefter den tillfrisknade skulle två sina kläder, raka och bada sig, 3 M. 14:4 f. Med dylikt offer renades äfven sådana hus, som varit behäftade med spetelskeartade sårnader, 49 f. Jfr Ps. 51:9; 19:34; 1 Jh. 5:6. Efter fångenskapen gick den öfverdrifna lagrättfärdigheten alltför långt i sitt nit för reningar, så att man sorgfälligt iakttog tvagningar af bägare, krus, kopparkärl och bänkar och äfven på tvagningar före måltiden hade alltför stor vigt, Mar. 7:3 f.

Resa, en af Jesu förfäder, Lu. 3:27.

Resar, se Refaeer.

Resen, 1 M. 10:12, se Nineve.

Resenärer, löpare eller förridare framför furstarnes vagnar, 1 S. 8:11.

Reser, se Skuggorna.

Reson, Eljadas son, en syrier, som flydde från sin herre, konung Hadad-Eser i Zoba, ryckte Damaskus ur Davids hand och låg i beständig fiendskap med Salomo. 1 K. 11:23 f.

Rezef, en af assyrierna eröfrad stad, 2 K. 19:12; Es. 37:12, kanske Resafa mellan Palmyra och Evfrat.

Rezin, konung i Damaskus, förenade sig med Israels konung Pekah mot konung Ahas; efter fruktlös belägring af Jerusalem återvann han Elat åt Syrien men blef kort dereftar slagen och dödad af Tiglat-Pileser, och hans folk bortfördt till Assyrien. 2 K. 15:37; 16:5 f.; Es. 7:1 f.; 8:6; 9:11.

Ribla eller Riblat, stad i syriska landskapet Hamat, nu en oansenlig by, Rible, vid högra stranden af Orontes i norra ändan af den stora Libanondalen, el Bekâ. Ribla var en för krigföring vigtig punkt; här var lättaste vägen till Palestina från norr och nordost. I Ribla fördes konung Joahas inför Farao Neko; här hade äfven Nebukadnezar sitt hufvudqvartar under kriget mot Juda, 1 K. 23:33; 25:6, 20 f.; Je. 39:5; 52:10. Det är osäkert, om det är detta Ribla som nämnas i 4 M. 34:11 som liggande vid Kanaans nordöstra gräns.

Rifat, 1 M. 10:3 (eller Difat, 1 Kr. 1:6, eb.), en folkstam härstammande från Jafets förste son Gomer.

Rimmon, granatäpple. 1. En stad vid Edoms gräns, i Judas område, men tilldelad Simeon, Jos. 15:32; 19:7; 1 Kr. 4:32; Sak. 14:10. Jfr Ain 3.

2. En klippa, Rimmonsberget, nära Betel, der 600 benjaminiter räddade sig efter stammens nederlag, Do. 20:45 f.; 21:13. Öster om Betel finnes ännu en by Rammûn på toppen af ett högt kalkberg.

3. En stad i Sebulon, Jos. 19:13, sannolikt dens. som levitstaden Rimmono, 1 Kr. 6:77, hvilken i Jos. 21:35 kallas Dimna; man söker dess läge vid byn Rummâne strax söder om Kana i Galileen.

4. Rimmon-Parez, ett af israeliternas lägenställen i öknen, 4 M. 33:19.

5. Rimmon, en assyrisk gudomlighet, i hvars tempel Naamans herre brukade tillbedja, 2 K. 5:18, kanske den på de assyriska monumenten omtalade Rammanu (»den höge» eller »dundraren»), luftens och stormarnas gud hos assyrierna, alltså: dunderguden eller Tor, hvarföre han ock på monumenten afbildas med en åskvigg.

Ringar. Med sådana prydda de österländska qvinnorna, likasom än i dag, ej blott händer och öron, utan äfven armar och ben och näsan dertill. Näsringar är det som åsyftas med ännespann i Sv. Se sid. 246, 334. Olika slags ringar etc. uppräknas i 2 M. 35:22; 4 M. 31:50; Es. 3:18 f. Om männens signetringar, se Insegel. Öfverlemnandet af en ring betecknade förtroende och fullmagt, 1 M. 41:42; Lu. 15:22.

Ris. 1) I 3 M. 27:32 herdekäppen, se under Herde;
2) I Es. 11:1 telning, se Zemah,
3) Es. 14:5 spira 1. staf.

Risa, i 3 M. 25:16; 4 M. 7:85, stegras, stiga.

Rissa och Ritma, 4 M. 33:21, 18, två af israeliternas lägerställen.

Rizpa, Sauls frilla, som efter hans död togs af Abner, 2 S. 3:7 f. Då hennes två söner jemte fem andra af Sauls söner blefvo hängda till hämd för dennes blodskuld mot gibeoniterna, vaktade hon med öm moderskärlek deras lik för vilddjuren både dag och natt hela sommaren igenom, hvilket bevekta David att gifva Saul och hans slägt en anständig begrafning, 21:8 f.

Roboam, se Rehabeam.

Rode, en tjensteflicka i Marias, Marci moders hus, kände först igen Petrus, då han befriats ur fängelset, och öppnade för honom, Ap. 12:13.

Rodus, en ö utanför sydvestra hörnet af Mindre Asien, med en liknämd stad på nordöstra udden, i forntiden mycket beryktad för sin blomstrande handel och för den under namn af »Kolossen på Rodus» bekanta Apollostatyen, öfver 100 fot hög. Den förstördes genom en jordbäfning. Ön Rodis är ännu ganska betydlig. Paulus for här förbi på sin resa till Rom, Ap. 25:1.

Rock i Or. 31:19 (ab. kischor) är rockhufvudet eller totten, hvarpå linet eller ullen som skall spinnas, sitter uppfäst; tenen (ab. felek) är den smala valsformiga, på midten tjockare pinnen eller sländan, genom hvars svängning tråden spinnes ut och lindas derpå. Så spunno de ebreiska qvinnorna med slända, såsom man ännu ser qvinnorna i Syrien spinna. I 2 M. 35:25 f. (Sv. virka, spinna, verk, spånad), läsa vi om slöjdförfarna qvinnor som spunno af ull och af gethår. Liljorna hvarken arbeta eller spinna, Mat. 6:28; Lu. 12:27. Afbildningen (nästa sida) visar egyptiska sländor.

Roffare, tempelbolare, se Skökor.

Rogel, En-Rogel, en brunn eller källa på gränsen mellan Juda och Benjamin, Jos. 15:7; 18:16, nära Jerusalem, 2 S. 17:17; 1 K. 1:9, sannolikt dem nu s.k. »Nehemiabrunnen» eller »Jobsbrunnen», sydost om staden, just der Hinnomsdalen förenar sig med Josafats dal. Den är öfver 100 fot djup och uppmurad med stora qvaderstenar, som på ena sidan bilda an hvalfbåge och synbarligen vittna om hög ålder.

Rogelim, gileaditen Barsillais hemort, 2 S. 17:27; 19:31.

Rom, det romerska verldsrikets hufvudstad, belägen vid floden Tiber Italien, byggdes enligt sagan af Romulus omkring 750 år f. K. och sträckte sig i sin välmagts dagar öfver de ryktbara sju kullarna, Kapitolinus, Palatinus, Aventinus, Cälius, Quirinalis, Viminalis och Esquilinus, jfr Up. 17:9. Rom styrdes först af konungar till ung. 509 f. K., sedan som republik af två konsuler, valda för år, tilldess Julius Cæsar gjorda sig enväldig 46 f. K.; hans brorson Augustus, enväldig sedan ån 31 f. K., antog namnet kejsare. Rom hade under dessa århundraden genom fortsatta eröfringar vidgat ut sitt välde öfver hela Italien, 270 f. K., Grekland, 146 f. K., och alla Medelhafsländerna, ända tillochmed Gallien och Britannien i norr, Egypten i söder och Evfratsländerna i öster, och var nu verldens herskarinna, en samlingsplats för all verldens härlighet och all verldens elände; milliontals menniskor lefde der i blandningen och förvirringen af alla kufvade folks gudstjenster, vidskepelser och skändligheten, utförligt tecknade Ro. 1:21 f. På Augusti tid anses hela det rom. riket hafva omfattat en befolkning af omkr. 100 millioner. Roms befolkning vid den tiden beräknas till 1,200,000 menniskor. Äfven Palestina hade dragits inom kretsen af denna jernhårda verldsmonarki, isynnerhet efter det år 140 f. K. mellan romarna och mackabeerna slutna förbundet, I Mack. 14, och slutligen afgörande genom Jerusalems eröfring under Pompejus, 63 f. K., hvarmed de romerska krigshärarnas segrande standar plantarades bland Jehovas folk. Dessa fanor eller segertecken med sina hedniska sinnebilden, segergudinnor, krigsörnar, kransar o. d., äro enligt somligas mening åsyftade med Herrens ord om den »förödelsens styggelse» som skulle uppsättas i sjelfva helgedomen, Mat. 24:15; Mar. 13:14, ett förespel till den antikrististiska förödelsens yttersta ansatser, 2 Tes. 2:4 f. Bilden visan sådana romerska standar med bokstäfvarna SPQR, beteckning för: Romerska senaten ock folket. Många judar bodde redan då, såsom ännu, i verldsstaden i sitt eget qvanter, enligt några ända till 20 à 30,000, med 7 synagogor, och alla talande grekiska, hvilket språk vid denna tid talades allmänt i Rom, jemte latinet. En del af dem vore krämare i lump, andre läkare och bankirer, någre hade tillträde till hofvet; men alla voro de föremål för de romerska författarnas åtlöje. Bland dem som bevistade pingsten i Jerusalem vore äfven judar från Rom, Ap. 2:10. Sannolikt var det af omvända judar och proselyter som den kristna församlingen Rom först bildades. Den fans till innan Paulus kom dit, Ap. 28:14 f.; Ro. 1:8. Huruvida det af Klaudius utfärdade påbudet om judarnas utdrifvande ifrån Rom, Ap. 18:2, äfven gälde de kristna, är svårt att afgöra. År 64 anstälde kejsar Nero en häftig förföljelse mot de kristna i Rom, hvilken följdes af flera andra allt intill Konstantin, 312, som genom flera lagar gynnade de kristna och slutligen gjorde kristendomen till statsreligion. Då han sedan flyttade kejsaresätet till Konstantinopel, sjönk Roms magt i visst hänseende, ehuru det sedermera genom påfvedömets framträdande tog igen skadan och gjorde sig under namn af den kristna kyrkans andliga öfverhufvud ännu mera än någonsin förtjent af vilddjurets namn, Up. 13; 17.
Det nuvarande Rom, som räknar 3 à 400,000 inv., är märkvärdigt icke blott för sin egen prakt, såsom ett de sköna konsternas museum i stor skala, utan ock för ruinerna af dess forna storhet. Biblioteker, museer, kyrkor och palats allt ådrager sig främlingens beundran, ehuru det hela suckar under prest-tyranni, vidskepelse, osedlighet och elände. Bland ruinerna märker man isynnerhet den ofantliga amfiteatern Kolosseum, en elliptisk byggnad, hvilken, som det säges, hade 80,000 sittplatser. På dess sandiga arena rann ofta blodet af sådana, som hellre läto sig kastas för de vilda djuren, än de förnekade Kristus. Ett särskildt intresse har det att vandra i de underjordiska katakomberna, vidsträckta grafgångar, der de första kristne hade sina gömställen och sammankomster och der de begrofvo sina döda. Tusentals grafskrifter från perioden mellan Tiberius och Konstantin har man funnit i dessa grafkamrar.

Romare. Detta ord betecknar i N. T. ej blott iallmänhet det romerska folket, t.ex. i Jh. 11:48, utan har äfven på några ställen den särskilda betydelsen af romersk medborgare, såsom i Ap. 22:29. så kallades ej blott de som voro frie borgare i sjelfva staden Rom, utan äfven andra personer som erhållit romersk medborgarerätt utan afseende på hvar de bodde. Denna rätt utdelades redan under konsulernas tid och sedan äfven under kejsarne antingen åt hela provinser eller hela städer eller förlänades åt enskilda personer, såsom belöning för förtjenster om staten eller det kejserliga huset o.s.v. Stundom gafs den af gunst och nåd; stundom kunde den få köpas mot bra betalning, Ap. 22:28. Den var ärftlig, så att då Pauli fader hade varit romare, kunde Paulus säga om sig: »jag är född en romare», 22:28. Till en »romares» privilegier hörde bland annat, att han i kraft af den Porciska lagen (från Roms år 506) var fritagen från alla vanärande straff såsom gissling o. d. och alla skymfliga dödsstraff såsom korsfästelse o.s.v. Han kunde icke bindas utan att vara genom lagligt förhör befunnen skyldig, och slutligen hade han rätt att från alla lägre rätter vädja till kejsarens dom. Att kränka dessa rättigheter bestraffades som en skymf mot romerska folkets och kejsarens majestät. Det utropet: »Jag är en romersk medborgare», var derföre, som Cicero betygar, i hela romerska riket ett ofelbart skyddsmedel mot domares godtycke och våld. Och detta vapen använde äfven Paulus i Filippi och i Jerusalem, Ap. 16:37 f.; 22:25 f., och i Cesarea, der han vädjade till kejsarens dom, 25:10 f. Och det är i öfverrensstämmelse med denna lag traditionen förmäler att Paulus, såsom romare, vardt halshuggen, Petrus deremot korsfäst.

Romarebrefvet. I verldens hufvudstad hade snart bildats en kristlig församling, hvars tro var vida beryktad, Ro. 1:8, och till hvilken Paulus länge åstundade att komma, 1:10. Innan han slutligen såsom fånge kom dit, 61 e. K., skref han strax före sin sista resa från Korint till Jerusalem detta bref till de kristna i Rom, omkr. 58 e. K., och sände det med Rebe, tjenarinna i församlingen i Kenkreä; jfr Ro. 15:25 f. med Ap. 20:2 f., 16; och Ro. 16:1, 23 med 1 Kor. 1:14. Då Paulus för de vishetsälskande grekerna framställer evangelium som Guds vishet, så framställer han deremot för de magtlystna romarne, huru samma evangelium är Guds kraft till frälsning för alla som tro; detta är Romarebrefvets ämne, Ro. 1:16. Aposteln visar, 1) att alla menniskor äro under synden och vreden och derföre behöfva frälsas, ej blott hedningar utan äfven judar, 1:16 - 3:20; 2) att frälsning genom Jesus fritt erbjudes alla på trons väg, till rättfärdiggörelse, helgelse och härliggörelse, 3:21 - 8:39; 3) att frälsningen som först erbjöds judarna, nu räckes åt hedningarna, men att den dock till slut skall omfatta äfven judarna, sedan hedningarnas fullhet är inkommen, k. 9 - 11; 4) att denna frälsning bör drifva de trogna till den uppoffrande kärlek som är en rätt gudstjenst, k. 12 - 15. I k. 16 slutar aposteln med helsningar. detta bref innehåller en fullständigare och härligare utveckling af evangelii sanningar än någon annan af epistlarna. Luther kallar det »den förnämsta boken i N. Testamentet och det renaste evangelium». Godet benämner det »den kristna trons katedral».

Ros, Hög. 2:2 etc., i eb. samma ord som för lilja i v. 1. Se Lilja. Rosen var ej känd hos de gamla israeliterna eller egyptierna.

Ros (Rosch), ett nordiskt folk som nämnes jemte Mesek och Tubal i He. 38:2, 3; 39:1 (eb. för herre).

Rosor, Rosenspann, se Psalmerna.

Rosenfärg, se Skarlakan.

Ruben, d. ä. sen en son. 1. Jakobs förstfödde son med Lea, 1 M. 29:32; visade mera ömhet för Josef än de andre bröderna, 37:21 f.; jfr 42:22, 37; förgick sig mot Bilha och miste sin förstfödslorätt, 1 M. 35:22; 49:3 f.; 1 Kr. 5:1.

2. Rubens stam, 4 M. 1:5, Up. 7:5, som var rik på hjordar och valde sitt område ö. om Döda hafvet mellan Arnon och Gads stam, mera afsides från de öfriga stammarna, 4 M. 32:32, 37 f.; Jos. 13:15 f., deltog blott ringa det öfriga Israels angelägenheter, tillbakahållen af herdelifvets behag, hvilket klandras i Deboras sång, Do, 5:16. Af 1 Kr. 5:8 f., 19 f. synes att rubeniterne gjorde ströftåg österut långt in i Syriska öknen, så att det egentliga stamområdet mindre väl tillgodosågs. Jfr 5 M. 33:6. Moabiterne voro farlige grannar; att döma af Es. 15; 16 hade de det mesta af Rubens land inne på Esaias tid. Rubens stam var bland de första som bortfördes i fångenskapen, 2 K. 10:33; 15:29; 1 Kr. 5:26.

Rubin, se Ädelstenar.

Rufus, en kristen i Rom, till hvilken Paulus helsar. Hans moder har troligen visat Paulus särdeles ömhet, ty han helsar äfven till henne med de orden: »hans moder och min», Ro. 16:13. Det är möjligt att denne Rufus är dens. som den Rufus, som enligt Mar. 15:21 var son till Simon af Cyrene.

Ruma, se Aruma.

Russin, 1 S. 25:18; 30:12; 2 S. 16:1; 1 Kr. 12:40, egentligen: russinkakor.

Rut, en moabitisk qvinna, äktades af Mahlon, som med sin broder Kiljon följt sina föräldrar Elimelek och Noomi på deras utvandring från Betlehem till Moab för hungersnöden under domaretiden, Rut 1:1, omkring 100 år före David, 4:17 f. Då efter tio år Noomi, som under tiden begrafvit sin man och sina två söner, återvände till Juda, följde henne Rut sägande: ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud, 1:16, ty hon vände sig »till Israels Gud för att söka skydd under hans vingar», 2:12. Då Rut sedan gick ut att plocka ax efter skördemännen, förde henne försynens ledning till den rike Boas' åker. Hennes blygsamma sätt och tillgifvenhet för sin svärmoder fäste hans uppmärksamhet och vann hans hjerta. Såsom aflägsen slägting till hennes svärfader Elimelek, tog Boas henne till hustru och födde med henne Isai, Davids fader. Så blef moabitiskan Rut stammoder till Kristus, 4:10 f.; Mat. 1:5.

Ruts bok, hvars fyra kapitel meddela den genom ljuflig enfald och skön afrundning intagande berättelsen om Rut, kan betraktas såsom en fortsättning af Domareboken och inledning till Davids historia, hvarföre den ock öfversättningarne fått sin plats framför Samuelsböckerna, ehuru den i ebr. bibeln står bland de poetiska böckerna. Den är sannolikt författad under Davids regering. Jfr Rut 4:7, 17.

Ruta eller vinruta (Ruta graveolens), en aromatisk växt af bitter smak, som fordom begagnades som läkemedel, nämnes bland de örter hvaraf fariseerne gåfvo tionde, Lu. 11:42.

Rå, Råbock. Det så öfversatta ordet Zebî betecknar sannolikt den Palestina allmänt förekommande gazellen, Antilope dorcas, för sin lätta behagliga byggnad och sina vackra ögon af skalderna besjungen och en omtyckt bild af snabbhet, 2 S. 2:18; 1 Kr. 12:8, och af qvinlig skönhet, Hö. 2:7, 9, 17; 8:14. »Ögon som en gazell» är ännu i dag en arabisk artighet. Det eb. namnet zebi, d. ä. prydnad, erinrar äfven om djurets behag, och femininformen förekommer det äfven som qvinnonamn, se Zibja, Tabita. Gazellens kött var en tillåten och högt värderad föda, 5 M. 12:15, 22; 14:5; 15:22; hvarföre djuret ofta måste fly undan jägarens snaror, Es. 13:14; Or. 6:5.

Råd, Rådsherrar. Dessa ord brukas i G. T. så väl om konungarnas rådgifvare, i Israel, 2 S. 15:12; 2 Kr. 25:16; Job 3:14, i Persien, Esr. 7:14; 8:25, etc., som ock iallmänhet om ledande personer, 4 M. 16:2; Es. 1:26; 3:3; i Esr. 4:7 f.; 5:3 f.; 6:6 f. betyder det kolleger eller embetsbröder; i Es. 33:18 afses med rådgifvarne assyriske uppbördsmän, som uppvägde den skatt som erlades af Israel. Då det heter, att David gjorde Benaja till sitt hemliga råd, 2 S. 23:23; 1 Kr. 11:25, bör detta blott så förstås, att han gjorde honom till sin förtrogne, hvilken mening samma ord (mischmaat) äfven har i 1 S. 22:14.
Det råd med hvilket Festus öfverlade, Ap. 25:12, är att förstå om de bland medborgarne i en romersk provins valda personer hvilka skulle biträda landshöfdingen såsom bisittare i domstol vid de tillfällen då »rättegångsdagar» höllos, Ap. 19:38. Dessa bisittare kallades prokonsulus rådgifvare eller assessorer.
Det råd, som af Jesus omnämnes Mat. 5:22, är den under namnet Sanhedrin kända öfverdomstolen i Jerusalem, som af talmudisterna påstås vara en fortsättning af Moses sjuttiomannaråd, 2 M. 24:1; 4 M. 11:16, men som historiskt ej framträder förr än under Mackabeertiden (»de äldstes råd», gerusia, 2 Mack. 1:10; 4:44) och ej nämnes med namnet synedrion förr än vid Herodes tid hos Josefus. Sjelfva namnet Sanhedrin, af det gr. synedrion, vittnar om dess uppkomst under den grekiska tiden. Denna domstol skilde sig från äldre inrättningar af detta slag, såsom Josafats öfverrätt, deruti att den äfven hade en icke obetydlig förvaltningsrätt och tillochmed i viss mån framträdde som en politisk myndighet. De grekiske Ptolemeerne, under hvilkas välde Palestina kom efter den persiska perioden, lemnade nemligen landets inre styrelse heltochhållet åt inhemska myndigheter och åtnöjde sig med att deras eget herravälde erkändes genom de årliga gärdernas ordentliga erläggande. Sanhedrin bestod af öfversteprester, äldste och skriftlärde. Till de första räknades utom den tjenstgörande öfverstepresten äfven sådane som förut varit öfversteprester samt föreståndarne för de olika prestklasserna, 2 Kr. 36:14. Enligt Talmud var medlemmarnes antal 70, med en president, en vice president samt rättstjenare, Jh. 18:22. Enligt Josefus och N. T. var den tjenstgörande öfverstepresten såsom sådan dess ordförande. Mat. 26:3; Ap. 5:17; 7:1; 23:2 f. etc. Bland medlemmarne funnos både fariseer och sadduceer, Ap. 5:17, 34; 23:6. Sina sessioner höll denna domstol i en särskild sal, kallad Gazzit, på en af tempelgårdarna; i trängande fall i öfversteprestens palats, Mat. 26:3. Den dömde isynnerhet i religionsmål, der det gälde hädelse, affall eller falsk lära, kanske äfven i statsförbrytelser. Att dess myndighet i religionsmål sträckte sig långt utom Judeen, ända till Syrien, synes af Ap. 9:2. Enligt Talmud förlorade Sanhedrin rätt öfver lif och död 40 år före Jerusalems förstöring, jfr Jh. 18:31. Ovisst är om det fortfor att finnas till efter den tiden.
Det var detta Sanhedrin som förhörde och dömde Jesus, Mat. 26:59 f.; Mar. 14:55; 15:1; det var inför det som apostlarne stäldes för rätta, Ap. 4:1, 15; 5:21; och som Stefanus vittnade om Herren, Ap. 6:12, 15.
Talmud talar äfven om mindre domstolar med namnet Sanhedrin, af 23 medlemmar, i städer med öfver 120 inv., samt domstolar af 3 ledamöter som dömde i lättare mål; men Josefus vet ej derom utan nämner blott om underdomstolar af 7 medlemmar. Om dessa underrätters befogenhet äro meningar och uppgifter mycket olika.

Rådhus, gr. praitarion. 1. Det lat. ordet prætorium som ursprungligen betecknade fältherrens (eller prætorns) tält i ett romerskt läger, vardt sedermera, med förbigående af andra betydelser, äfven namnet på det palats, i hvilket en provinshöfding bodde och skipade rättvisa. Så användes i N. T. detta ord om det palats i Jerusalem der Pilatus residerade, dit Jesus fördes ifrån Kaifas hus, och der han förhördes af Pilatus och misshandlades af soldaterna, medan judarne väntade utanföre i närheten af den på Gabbata uppresta domstolen, från hvilken Pilatus slutligen afkunnade domen, Mat. 27:27; Mar. 15:16; Jh. 18:28, 33; 19:9. Hvar låg nu detta Pilati pretorium? Någre svara: Antoniaborgen n.v. om templet, alltså ungefär på platsen för den nuv. turkiska kasernen nära »Via dolorosa», strax innanför Stefansporten. En annan mening är att Pilatus under sin vistelse Jerusalem hans egentliga residens var Cesarea , hade sitt hufvudqvarter i det präktiga Herodes' palats i n.v. delen af öfre staden, ett palats som enligt Josefi beskrifning var på det dyrbaraste inredt och smyckadt, med en mängd gårdar, salar, pelargångar etc. En del hålla före att det nu s.k. »Davids torn» (se sid. 204) är en lemning af befästningarna till denna konungaborg, det enda torn som Titus lemnade orubbadt qvar vid Jerusalems förstöring.

2. I Ap. 23:35 nämnes ett »Herodes' rådhus» (prætorium) i Cesarea, der Paulus förvarades; det var ett af Herodes uppbygdt palats, som sedermera tjenade de judiska prokuratorerna till residens.

3. I Fil. 1:13 omtalas ett rådhus eller pretorium i Rom, der Paulus hölls fången och der evangelium genom hans bojor vardt kraftigt befrämjadt. Antingen var det en kasern vid Neros palats på Palatinska kullen, eller afses dermed den af Tiberius utanför staden byggda prætorianska kasernen. Ordet prætorium brukas äfven om borgar eller palats tillhörande kejsaren. Alford.

4. De i Mat. 10:17; Mar. 13:9 omnämda rådhusen beteckna underdomstolarna i judiska landsortsstäder.

Råg, se Säd.

Råmärke. Inhägnader begagnades väl omkring trädgårdar och vinberg, Es. 5:2; Ps. 80:13, men sina åkerstycken lemnade man öppna och ostängda, Mar. 2:23, och utmärkte dem blott med gränsmärken af sten eller dylikt. Att flytta dessa råmärken var ett groft lagbrott, 5 M. 19:14; Or. 22:28; 23:10; Os. 5:10.

Rädda, Na. 2:11, skrämma.

Räfvar finnas ännu i Palestina, och man träffar ej sällan på deras kulor (Mat. 8:20), synnerligen bland ruinerna, Kl. 5:18. I norra landet fins den syriska räfven, söderut den egyptiska; den senare något mindre och mörkare till färgen. Räfvens list var ett ordspråk redan på Hesekiels och på Jesu tid, He. 13:4; Lu. 13:32.
Det eb. ordet för räf (schu'al) torde på några ställen afse den med räfven beslägtade schakalen, ett djur som är mycket vanligt i Kanaan, nu som fordom tjutande om nätterna, förstörande planteringarna och plundrande hönsgårdarna. Då räfven lefver blott parvis, ströfva deremot schakalerne omkring stora skaror. Simsons 300 räfvar voro sannolikt schakaler, Do. 15:4. Schakalerne äta gerna as och torde derföre åsyftas i Ps. 63:11. I Hö. 2:15 och Ne. 4:3 passar det bättre att tänka på räfvar. Sannolikt inbegripes också schakalen stundom under namnet zijim, »ökendjur» e. d., Es. 13:21; 34:14; Je. 50:39; Ps. 72:9; 74:14 (Sv. B. troll, odjur o.s.v.).
Särskildt namn för schakalen är det eb. ij, plur. ijim, »tjutare», motsvarande djurets arabiska namn ibn âvi, »tjutets son». Schakalen gör skäl för namnet. Då det mörknat kring nejden och arbetet på fältet är slut, då höja tjutets barn sin röst. Först hör man enstaka långdragna toner af klagande låt men snart blifva ljuden allt flera, allt tätare, allt gällare från de hungriga djuren som locka hvarandra till byte, och det genomträngande tjutet, som liknar gråten från en skara jemmerligt klagande barn, höres öfver sjelfva stormens dunder. Ijim nämnas i Es. 13:22 (Sv. ugglor); 34:14 (spökelse); Je. 50:39 (stygga foglar).
Ett annat namn för schakalen är sannolikt äfven tan (Sv. drake), Job 30:29; Kl. 4:3; Je. 9:11, etc.

Ränta, se Lån.

Räntmästare, 2 S. 20:24; 1 K. 4:6; 2 Kr. 10:18, d. ä. arbetsöfveruppsyningsman. Jfr Erastus.

Rättvisa. Såsom rättens upprätthållare och hämnare af all orätt står Jehova sjelf öfverallt i skriften fram, och hans namn är det lag och rätt skall skipas. Att söka rätt kallas att »fråga Gud», 2 M. 18:15, att stå för rätta kallas att »stå för Herren», 5 M. 19:17; och såsom Guds representanter kallas domarne sjelfve gudar, 2 M. 21:6; 22:8; ty »doms-embetet (domen) hörer Gud till», 5 M. 1:17. Derföre anbefalles ock rättvisa i lagens ord, 5 M. 1:16 f.; 17:11; 19:18; jfr 2 S. 23:3; 2 Kr. 19:6 f.; och ofta uttalar skriften sin dom öfver orättrådiga domare, 1 S. 8:3; 1 K. 21:8 f.; Es. 1:23; 10:1; Mi. 3:11; 7:3.
Rättegångsväsendet var i de äldsta tiderna helt enkelt. Husfadren var domare och gjorde processen kort, 1 M. 38:24. Då familjerna växte till stammar, var det de äldste inom stammen, eller stamhöfdingarne, som skipade rätt. Så läsa vi i hela Israels historia om »de äldste» såsom en dömande myndighet eller, då konungar funnos, såsom en rådgifvande myndighet, ett slags nationalrepresentation. Rut 4:2; 1 K. 8:1; 20:7; 2 K. 23:1; Je. 29:1; He. 14:1 f.; 20:1 f.
I öknen var Mose sjelf domare bland folket, tills han på Jetros inrådan inrättade ett ordnadt lagskipningssystem och tillsatte redliga män till domare, somliga öfver tusen, andra öfver hundra, andra öfver femtio och andra öfver tio. Svårare fall hänskötos till Mose, hvilken ofta rörande dem sökte gudomlig ledning. 2 M. 18:13 f.; 3 M. 24:12. Desse domare voro kanske de »furstar» i församlingen och de slägt- och stamfurstar, om hvilka vi sedermera läsa, 4 M. 27:2. Efter bosättningen Kanaan tillsattes särskilde öfverhetspersoner i hvarje stad och by, att samverka med presterna, såsom alla tillsamman stående under teokratien, under styrelsen af Jehova, Israels högste domare, 5 M. 16:18; 19:17; 21:1 f. Dessa lokaldomstolar bestodo enligt 5 M. 16:18 af domare och af »embetsmän», såsom Sv. återgifver det eb. schoterim, förmodl. skrifvare, bisittare eller fogdar. Enligt Josefus bestodo de af 7 ledamöter. Jemte denna domstol nämnes äfven såsom rättvisans vårdare hvarje stad ett äldsteråd, en senat eller magistrat, som hade att bestraffa det onda och skaffa det bort. Se 5 M. 19:12; 21:19 22:15 f.; 25:7 f. Utan tvifvel samverkade denna domstol och detta äldsteråd vid flera tillfällen, såsom i 5 M. 21:2 f. Det är denna lokaldomstol som i Mat. 5:21 kallas domen; den kunde i vissa fall döma till döden. För fall af tvistigare art förordnades en öfverdomstol, som skulle hafva sitt säte vid helgedomen, sammansatt af prester och lekmän. 5 M. 17:8 f.; 19:16 f. Under de tider af splittring och oreda som följde efter Josua, uppträdde de hjeltar och härförare, hvilkas historia meddelas i Domareboken, och hvilka, emedan utan tvifvel slitandet af rättstvister äfven lemnades åt dem, fingo namnet domare. Så heter det att Debora dömde Israel under ett palmträd, Do. 4:5, och Samuel reste årligen omkring och höll rättegångsdagar i Betel, Gilgal, Mizpa och Rama, 1 S. 7:16 f. Att sedermera konungarne framstå som öfverdomare, faller af sig sjelf, 1 S. 22:16; 2 S. 4:9 f.; 1 K. 22:26 f. David utnämde 6,000 leviter till »embetsmän» (fogdar) och domare, 1 Kr. 23:4; 26:29. Josafat åter införde ett mera ordnadt rättsväsende; han tillsatte underdomare alla fasta städer i Juda samt en af prester och lekmän sammansatt öfverdomstol i Jerusalem och gaf dem alla allvarliga föreskrifter, 2 Kr. 19:5 f. Som en fortsättning af dessa öfverdomstolar betraktar man det stora rådet i Jerusalem, Mat. 5:22, det s.k. Sanhedrin, se Råd, p. 398. Ransakningen försiggick vanligen i stadsporten, såsom den öppnaste och lämpligaste platsen, 5 M. 21:19; 22:15; 25:7. I stadsporten eller på annan öppen plats stadfästes äfven skriftliga öfverenskommelser, Rut 4:1, 11; jfr Je. 32:12. Ingen kunde fällas utan tvenne vittnens samstämmande vittnesbörd, 4 M. 35:30; i motsatt fall skulle han fria sig med ed, 2 M. 22:11. Domarens utslag sattes genast i verkställighet, och i vissa fall skulle vittnena kasta den första stenen, 5 M. 17:5 f.; 25:2; Jos. 7:25; 1 K. 2:24, 34. Användandet af tortyr för aftvingande af bekännelse förekommer blott en gång, och det under Roms välde, Ap. 22:24. En gång läsa vi äfven om en advokat (»förespråkare»), Tertullus, hvilken judarne anlitade vid Pauli anklagelse inför Felix, Ap. 24:1.
Hvad angår de mosaiska straffbestämmelserna, så visa de sig nästan alltigenom vara byggda på den gamla vedergällningsrätten, som kräfde lika för lika, 2 M. 21:23 f.; 3 M. 24:17 f.; 5 M. 19:16 f., en grundsats som tillämpades äfven på djur, se t.ex. om oxe som stångas, 2 M. 21:28 f. En underordnad synpunkt var det afskräckande syftet, som dock på några ställen tydligt framhålles, såsom der det heter att ett falskt vittne skulle lida det straff som bort följa på det brott han velat pådikta en annan, »på det andra skola höra det och rädas och icke vidare göra sådant ondt ibland eder», 5 M. 19:19 f.; jfr 17:13. På samma gång straffen åsyftade en vedergällning, skulle de också uttrycka nödvändigheten af det ondas bortskaffande och rättens återställande, inskärpa den gudomliga rättfärdighetens heliga vrede mot synden. I de mosaiska straffen finner man intet af den hårdhet och grymhet som utmärkte t.ex. medeltidens och äfven senare tiders lagstiftning i sjelfva Europa. En ande af mildhet genomgår sjelfva straffen i Israel. Slagens antal bestämmes noga, menniskovärdet erkännes. Sådana straff som kroppslig tortyr eller ärans förlust veta Moses lagar ej af.
De särskilda straff till hvilka lagen dömde, voro dödsstraft, kroppsstraff och böter. Det vanligaste dödsstraffet var stening, hvarvid vittnena skulle kasta första stenen, 5 M. 17:5 f.; jfr Ap. 7:58. Stening var straffet för sådana förbrytelser som afguderi, hädelse, trolldom, otukt m.m., 3 M. 20:2, 27; 24:10 f.; 5 M. 22:21, 24 etc. Enligt rabbinerna borde stening användas i alla de fall der lagen föreskref dödsstraff utan närmare bestämning. I 2 M. 21:28 bestämmes stening såsom ett straff för ett djur, neml. en oxe som stångat en menniska till döds. Det andra sättet för dödsstraffet var nedhuggning med svärd, 5 M. 13:15; 2 S. 1:15; 2 K. 10:25; Je. 26:23, hvarvid dock ej får tänkas på egentlig halshuggning, som var först ett senare bruk i romerska tiden, Mat. 14:10. För svårare förbrytelser skärptes straffet till bränning, 3 M. 20:14; 21:9, hvilket man fattar så att den dömde först stenades till döds, sedan brändes, ty så verkstäldes domen öfver Akan, Jos. 7:15, 25. Så måste man ock förstå de ställen som föreskrifva hängning, 4 M. 25:4; 5 M. 21:22; 2 S. 21:6, och af Est. 9:7 f., ser man att Hamans söner först dödades, sedan hängdes; jfr 2 S. 4:12. Den hängdes lik fick ej hänga qvar öfver natten, 5 M. 21:23, ty den hängde är en förbannelse för Gud. Också brukade man kasta upp en stenhög öfver den döde, Jos. 7:25, 26; 8:29; 2 S. 18:17. Icke lagstadgade, utan från andra håll införda dödsstraff eller tortyrer nämnas ofta, såsom att brännas lefvande, 2 S. 12:31; Da. 3:20; Je. 29:22; att sönderpiskas eller rådbråkas, Eb. 11:35; att nedstörtas från klippor, 2 Kr. 25:12; Ps. 141:6; Lu. 4:29; vidare söndersågning, 2 S. 12:31 Eb. 11:37; uppskärning af hafvande qvinnor, 2 K. 8:12; 15:16; sönderslitning genom vilda djur, Da. 6; dränkning, Mat. 18:6; korsfästelse, Mat. 27:26.
Det vanligaste kroppsstraffet var gissling eller piskning med gissel eller käpp, 3 M. 19:20; 40 slag och ej mera, 5 M. 25:3; 2 Kor. 11:24, och ifall af personlig förolämpning vedergällning lika för lika, öga för öga, tand för tand o.s.v., 2 M. 21:23 f.; 5 M. 19:19. Fängelsestraff i egentlig mening nämnas ej i lagen men voro sedan ej så ovanliga, 2 Kr. 16:10; Ap. 5:18, stundom med kedjor, 2 S. 3:34, och stock, ett redskap af trä som höll fast den fångnes armar, ben eller hals, Je. 20:2, eb.; 29:26; Job 13:27; 33:11; Ap. 16:24. Såsom icke judiska kroppsstraff nämnas stympning, He. 23:25, och bländning, 2 K. 25:7; Je. 52 11; jfr Do. 16:21; 1 S. 11:2. Landsförvisning nämnes i Esr. 7:26.
Böter voro i vissa fall att erlägga till ett visst lagstadgadt belopp, 5 M. 22:19, 29, högst 100 siklar; i andra fall; bestämdes beloppet efter öfverenskommelse, 2 M. 21:22; om ersättning för skada, vållad af oxes stångning, se 2 M. 21:29 f.

Rö, Rör, Säf, Vass. Dessa ord stå i Sv. för något af följande eb. ord:1. Agmôn, säf, Es. 58:5, en bild af svaghet eller hyckleri (hänga hufvudet); af Job 40:21 (Sv. ring) synes att man gjort streck deraf. I Es. 9:14; 19:15 (stubbe, gren) står säfven såsom en bild af de oansenliga i motsats till de höga som liknade palmqvistar.

2. Kaneh, rör, Job 40:16; 1 K. 14:15; He. 29:6, ett allmänt namn för svaga och bräckliga växter af detta slag. En »rö» står derföre som bild af ostadighet, Mat. 11:7, och en »krossad rö» betecknar fullkomlig hjelplöshet, Es. 42:3; Mat. 12:20. Mätstänger, He. 40:3; 42:16, kallas äfven kaneh.

3. Suf, vass, 2 M. 2:3, 5; sjövass, Jon. 2:6; säf, Es. 19:6. Jfr Röda hafvets namn: suf-hafvet.

4. Gome, ett ord som i Sv. är öfversatt med säf, Job 8:11; Es. 35:7, och rör, 2 M. 2:3; Es. 18:2, betecknar den till halfgräsen hörande beryktade papyrus-plantan (Papyrus antiquorum), som fordom växte på Nilens stränder men som nu endast finnes under tropikerna och dessutom på ett ställe på Sicilien och på några ställen i Syrien. Den växer ymnigt kring sjöarne och kärran i den öfre Jordandalen och lär äfven finnas vid Karmels fot nära Haifa. Det är en reslig planta med trekantig stam, som uppnår en höjd af 10 à 15 fot och slutar med en yfvig vippa af väldiga proportioner. Araberna, som kalla den babîr, göra deraf mattor till att täcka väggar och tak. Att de böjliga stjelkarne äfven kunde begagnas till byggande af farkoster, såsom Moses kista, 2 M. 2:3, och de rörskepp hvilka Esaia omtalar, Es. 18:2, bestyrkes af flere gamle författare, såsom Plinius m.fl. Jfr Job 9:26. Det var af denna planta de gamle gjorde sitt papper, ett namn som just kommer af Papyrus, 2 Jh. 12. Papyrusstjelkarne uppmjukades i vatten så att den gröna barken lossnade från den inre mjuka mergen, hvarpå denna med skarpa knifvar sönderskars i fingerbreda remsor, hvilkalades bredvid hvarandra till den längd och bredd man önskade gifva hvarje ark; på ett med Nilvatten fuktadt bräde lades skifvorna i dubbla hvarf, så att de i det ena lades på. längden och i det andra på tvären,hvarpå de pressades tillsamman och sedan torkades i solen.
Papyrusmergen kunde äfven beredas till föda, hvarom redan Herodotus talar. Denna omständighet anföres af somliga till belysning af de ställen som tala om att »äta en bok» o.s.v. Je. 11:16; He. 3:1, 3; Up. l0:8 f.

Röda hafvet, genom hvilket Israels barn leddes af Mose, hafsviken öster om Egypten, heter efter eb. suf-hafvet eller rör-hafvet (säf-hafvet), efter den deruti växande säfven. 2 M. l0:19; 13:18; 15:4, 22; 4 M. 14:25, etc. De gamle gåfvo benämningen »Röda hafvet» (mare erythræum) åt hela den nordvestra delen af den Indiska oceanen (från Afrikas östra udde till Indusmynningarna) med dess tvenne vikar, den Arabiska och den Persiska, som omgifva Arabiska halfön. För den bibliska betraktelsen är det egentligen den Arabiska viken som träder i förgrunden. Den sträcker sig från Babelmandebs sund till Suez, en längd af omkring 200 mil, och är vid norra änden delad i de två vikarne, Suezviken till venster, samt Akaba- eller Aelanitiska viken till högar, som också kallas »Röda hafvet» i berättelsen om Salomos sjöfartsföretag vid dess strand, 1 K. 9:26. Dessa vikar, af hvilka den förra är omkring 25 mil lång och den senare omkring 16, omsluta den märkvärdiga Sinai-halfön, skådeplatsan för ökenvandringen och lagens utgifvande.
Om Israels gång genom Röda hafvet berättas i 2 M. 14 och sjunges Moses och Israels lofsånger, 2 M. 15; Ps. 78; 106; 136. Den trotsige Farao tvangs af den sista plågan att släppa Herrens folk, och på femtonde dagen första månaden drogo Israels barn ut ifrån Raamses till Sukkot, sexhundratusen män utom qvinnor och barn, 2 M. 12:37. Ifrån Raamses kommo de under nattens lopp till Sukkot, åtföljde af en stor skara blandningsfolk, och mycken boskap dertill. Iställetför att nu gå raka vägen österut till felistaernas land utefter Medelhafvets kust, 13:17, drogo de söderut och slogo sitt läger i Etam, mellan den egyptiska och den arabiska öknen, 13:20; 4 M. 33:8.
Herren bjöd nu Mose säga till Israels barn att vända om och lägra sig framför Pi-Hahirot, emellan Migdol och hafvet, emot Baal-Zefon. 2 M. 14:2. Iställetför att gå in i dan arabiska öknen öfver den låga landtungan mellan de bittra sjöarna och nordvestra spetsen af Röda hafvet vände Mose alltså åter tillbaka inåt Egypten, d. ä. han drog icke österut på högra sidan af hafvet, utan utefter dess vestliga sida i rigtning åt Pi-Hahirot, kanske det nuv. kastellet Adjerûd, v. om Suez. Migdol och Baal-Zefon torde då vara punkter på Attakaberget, hvilket framifrån och till höger omslöt israelitarna, medan de hade hafvet till venster och öknen bakom sig. Här stod sålunda den israelitiska hären, innesluten af öknar, berg och haf, hvadan det ej var underligt att Israels barn fruktade sig storligen, då de sågo bakom sig de vagnar och resenärer, med hvilka Farao nu ville på nytt fånga dem, viss på sin seger, v. 3, 10. Stillande folkets knot och ropande i sitt inre, fick Mose befallning att bjuda folket gå fram. Guds engel jemte molnstoden flyttade sig från sin plats framför dem och trädde bakom dam och kom emellan israeliterna och egyptierna, gifvande ljus åt de förra och mörker åt de senare, och då nu Mose räckte sin hand öfver hafvet, dref Herren det undan genom ett starkt östanväder hela natten och gjorde hafvet torrt, och vattnet skildes åt, och Israels barn gingo midt igenom hafvet, så att vattnet var för dem en mur på högra sidan och den venstra. Egyptierna följde efter, förvirrades och flydde tillbaka, men möttes af de fördränkande vågorna, just då Israel stod frälst på andra stranden. Och folket fruktade Herren och trodde Herren och hans tjenare Mose, 2 M. 14:15, 30, 31.
Då israeliterna kommo upp ur Röda hafvet, befunno de sig sannolikt vid det ställe som ännu bär namnet Ajun-Musa d. ä. Moses källor, och inträdde i öknen Sur. Efter tre dagars vandring kommo de till Mara, hvars bittra vatten genom ett underverk gjordes drickbart, 2 M. 15:22, 25, och sedan till Elims källor och palmträd, 2 M. 15:27, och derifrån in i öknen Sin emellan Elim och Sinai på femtonde dagen andra månaden, sedan de lemnat Egypten, 2 M. 16:1. Enligt 4 M. 33:10 lägrade de sig först invid Röda hafvet. Här sågo de för sista gången Röda hafvet och träldomens strand. Ifrån öknen Sin fortsatte nu folket förbi Dofka och Alus och lägrade sig i Refidim, 2 M. 17:1, jfr 4 M. 33:12 f. Ifrån Refidim bröto de sedan åter upp i tredje månaden efter utgången ur Egypten och kommo till öknen Sinai, der de lägrade sig midt för Herrens berg, 2 M. 19. Jfr Sinai. Här stannade de nu omkring ett år eller till tjugonde dagen andra månaden i det andra året efter uttåget ur Egypten, 4 M. 10:11. Om Israels vidare vandringar från Sinai till Kanaan, se Ökenvandringen.

Röd ko. För dem som orenats genom vidröring af en graf eller ett lik, föreskrefs i 4 M. 19 en särskild rening. En röd, felfri, obrukad ko skulle slagtas som syndoffer; presten skulle stänka af dess blod mot helgedomen sju gånger, hvarpå kon med hud och allt jemte cederträ, isop och skarlakansröd ull förbrändes till aska. Askan skulle förvaras på rent ställe utom lägret, till stänkelsevatten för Israels barn, 19:9. Den skulle så blandas i ett kärl med rinnande vatten. I detta doppades ett isopknippe, hvarmed man bestänkte den orene, såväl som det hus, der dan döda legat, tillika med allt husgeråd, v. 18. Jfr Davids bön i Ps. 51:9 samt Eb. 9:13 f. Man har anmärkt, att detta är det enda offer, der djurets färg är föreskrifven; kanske såsom en sinnebild af den blodröda skulden, Es. 1:18; enligt andra en sinnebild af lifvet, som gifves i döden för att bryta dödens magt. »Men icke ens Salomo visste orsaken bestämdt», säga rabbinerna.

Rödlök, se Lök.

Röfva snart, hasta till byte (eb. Maher-schalal hasch-bas), Es. 8:1, 3, det namn, som Esaia skulle gifva en af sina tre söner, såsom en profetia om att konungen af Assyrien snart skulle infalla i de tio stammarnes rike och Syrien och derigenom befria Juda från dess vedersakare, Rezin och Pekah. Såväl profeten sjelf som hans barn skulle vara tecken i Israel, 18. Om »profetissan» i v. 3 jfr sid. 378.

Röjelseoffer, se under Horeri.

Rökelse. Rökverk. Att röka eller på kol afbränna välluktande ämnen var af ålder i österlandet mycket vanligt: i forntiden såsom nu genomrökte man kläder o. s. v., sina gästers skägg, bar rökelse framför bröllopståg, monarker och vid andra högtidliga tillfällen. Hedningarne bevisade ock sina gudar denna ära, se i 1 K. 11:8; 2 Kr. 25:14; Je. 1:16; He. 6:13. Äfven det gamla förbundets sinnebildliga offertjenst står röka och offra nära tillsamman. Rökverk var i lagen föreskrifvet 1) för den dagliga gudstjensten, då rökelse tändas på rökelsealtaret om morgonen före och om aftonen efter det dagliga brännoffret, 2 M. 30:7 f.; 2) i sammanhang med åtskilliga spisoffer (3 M. 2:1 f.; 1 S. 26:19); och 3) isynnerhet som en särskild helig handling, då öfverstepresten på den stora försoningsdagen frambar rökelse det Allraheligaste (3 M. 16:12). Kolen fingo blott hemtas från brännofferaltaret och bäras i kolpannan in i det Heliga (3 M. 6:12; 4 M. 16:46); att röka med främmande eld (3 M. l0:1), d. ä. tagen på annat håll, eller ock med främmande rökverk (2 M. 30:9) var en svar förbrytelse. Blott prester fingo frambära rökelse i helgedomen, 2 Kr. 26:18 f. Jfr noten, sidan 373.
Det heliga rökverket, som vid dödsstraff icke fick användas annat än till gudstjensten, bestod enligt 2 M. 30:34 af följande starkt välluktande ingredienser eller »specerier» (eb. sammim):1) nataf, myrradropp eller storax-gummi; 2) schekelet, skalet af vissa musslor, äfven kalladt sjönagel eller djefvulsklo (Blatta byzantina), hvilket vid förbränning sprider en stark lukt (Sv. stakte); vidare, 3) helbnah eller galban, ett starkt gummi, samt slutligen 4) »ren rökelse», lebonah, (“rökelse” i egentlig mening), en högst dyrbar, välluktande och vederqvickande kåda eller harts af hvitgul färg och bitter smak, som hemtades från det i Arabien (jfr Es. 60:6; Je. 6:20) och östra Afrika förekommande Salakiträdet (Boswellia serrata). Denna rökelse var en af de vise männens skänker till Jesusbarnet, Mat. 2:11, och nämnes i Hö. 3:6 bland bilderna af brudens skönhet och behag. Vidare om de särskilda Boswellia-arterna etc. se art. Rökverk i Bibl. för Bibl. Fornk. p. 350 f.
Rabbinerna säga att vid rökverkets brännande en prest bar fram rökverket ett kärl, kalladt kaf (sked), en annan de glödande kolen på fyrfatet. Denne skakade kolen på altaret, under det den förre strödde rökverk derpå. Under det rökelsen skedde, stod folket bedjande förgården (Lu. 1:10). Såväl härutaf som af Davids ord: »Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer», Ps. 141:2, sluter man till rökelsens sinnebildliga betydelse, framställande Guds folk såsom ett bedjande folk och dess bön såsom honom välbehaglig, då den tändes med kol från altaret, då den uppgår i Jesu namn, Jh. 16:23 f., såsom också prestens framträdande i helgedomen förebildade Kristi verk i den himmelska helgedomen, Ro. 8:34; Eb. 9:24. I Up. 8:3 f. omnämnes rökelse eller rökverk, som »lades till de heligas böner», och i Up. 5:8 är det de gyllene skålarne, som äro de heligas böner, hvilka fyldes med rökverk *)

* Grekiskan medgifver dock äfven den tolkning, att det är rökverket (plur i grek.) som är de heligas böner.

Rökelsealtaret, se sid. 16.

Rökelsekar. På några ställen står detta ord i Sv. för rökpanna eller fyrfat, t.ex. 3 M. 10:1; 2 Kr. 26:19; se Rökpanna. Uti Eb. 9:4 omnämnas »det gyllene rökelsekaret» i det Allraheligaste. Några förstå dermed rökelsealtaret, hvilket stod utanför i det Heliga, men tätt invid förlåten till det Allraheligaste, 2 M. 30:6, och i 1 K. 6:22 kallas »altaret som hörde till koret». Andre mena att orden i Eb. 9 blott åsyfta, att på försoningsdagen, den enda dag, då det Allraheligaste var tillgängligt, det gyllene rökelsefatet blef dit inburet. Mischna lägger stor vigt på att just på den dagen ett gyllene rökelsefat vardt dit inburet, och ordet gyllene synes särskildt betonas Eb. 9.

Rökpanna (ab. mahta), äfven öfvarsatt med kolpanna eller blott panna, en kolpanna eller ett fyrfat, 2 M. 27:3; 38:3; 4 M. 16:17. I en sådan upptogo presterna kolen, med hvilka rökverket skulle antändas, från brännofferaltaret in i det Heliga, 3 M. 10:1 (Sv. rökelsekar); 16:12. I stiftshyddan voro dessa fyrfat af koppar, 2 M. 27:3; i Salomos tempel af guld. 2 Kr. 4:22 (Sv. släcketyg). Dessa redskaps form är för oss obekant; troligen höllos de i handen med ett handtag. På de egyptiska monumenten ser man mångfaldiga afbildningar af sådana fat, ungefär liknande skedar. Grekernas och romarnas rökpannor och rökelsekar voro försedda med kedjor, uti hvilka de buros, ungefär såsom de hvilka begagnas i den romerska kyrkan.

Rör, se .

Rördrom, se Pelikan.

Rörskepp, se sid. 402.


The above contents can be inspected in scanned images: 388, 389, 390, 391, 392, 393, 394, 395, 396, 397, 398, 399, 400, 401, 402, 403, 404, 405

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/ordbok_qr.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free