Uppslagsord T (Biblisk ordbok för hemmet och skolan)

T

Taanak, kananaisk konungastad vid sydvestra kanten af Jisreels slätt, belägen inom Isaskars område men tilldelad Manasse och sedan en af leviternas städer. Nämnes ofta tillsamman med Megiddo, och dess ruiner finnas ännu i byn Taannuk nära 1 mil s. om Ledjûn eller Megiddo. Jos. 12:21; 17:11; 21:25; Do. 1:27; 1 K. 4:12.

Taanat-Silo, en stad vid Efraims norra gräns, Jos. 16:6, sannolikt den nuv. ruinorten Tana omkr. 1 mil s.o. om Nablus l. Sikem.

Tabeel, en syrien, hvars son Rezin och Pekah tänkte sätta till konung i Jerusalem istf. Ahas, Es. 7:6.

Tabeera, se Lustgrifterna.

Tabernakel eller tält, Eb. 11:9, att ord, som företrädesvis användes om den tältboning Mose på Guds befallning upprättade i öknen till ett rum för ebreernas offertjenst, äfven kallad vittnesbördets tabernakel eller församlings-tältet, emedan folket plägade samlas till gudstjenst omkring detsamma.
Tabernaklet vardt, efter en Mose af Herren visad mönsterbild, 2 M. 25:9, 40; 26:30; Ap. 7:44; Eb. 8:5, uppfördt i öknen vid Sinai undan ledning af Bezaleel och Oholiab, 2 M. 31:2, 6; 35:30, 34, af de rika och dyrbara material, som folket till större delen fört med sig från Egypten, 2 M. 3:21 f.; 12:35 f., och hvaraf blott guldet uppgick till 29 centner och 730 siklar och silfret till 100 centner och 1,775 siklar, 2 M. 38:24 f., tillsamman motsvarande en summa af ung. 4 mill. kronor (jfr sid. 361); och deras gåfvor voro så rikliga, att det vardt mera än som behöfdes, 2 M. 25; 35; 36:5 f. Tabernaklet var en byggnad af aflång, rektangulär form, mätande ung. 45 fot i längd, 15 i bredd och 55 i höjd, 2 M. 26:15 f.; 36:20 f. Långsidorna vette åt norr och söder; ingången var på östra sidan. Långsidorna och bakväggen voro af bräder af akaciaträ, öfverdragna med tunna skifvor af guld och fästa med tappar i helgjutna fotställningar af silfver. Ofvantill voro de hopfästa med stänger af samma trä, öfvendragna med guld, hvilka instuckos i guldringar i brädändarne. På östra sidan voro ej några bräder, utan blott fem pelare af akacia, öfverdragna med guld, försedda med hakar af guld och stående på gjutna kopparfötter. Den sålunda uppresta stommen öfverkläddes med fyra särskilda öfverdrag. Det första och innersta bestod af fint linne, präktigt broderadt med kerubimbilder i skiftningar af blå och röd purpur samt skarlakan; detta var den inre takbetäckningen. Nästa täckelse var af fint gethår; det tredje af rödletta vädurskinn, samt det fjerde eller yttersta af ett tjockare, mindre ömtåligt läder, tachasskinn, se Tackskinn. Öfver de fem akaciapalarne, som stodo framför ingången österut, nedhängda en tjugu alnar bred, rikt broderad gardin eller »förlåt», skiftande i blått, rödt, skarlakan och hvitt, 2 M. 27:16.
Det inre af tabernaklet var deladt i två rum genom fyra guldbeklädda akaciapelare liknande de förra, men stående i fotställningar af silfver istf. af koppar, 2 M. 26:32; 36:36, och öfvar dessa pelare hängde likaledes en förlåt af samma väfnad som den nyssnämnda vid östra änden, 2 M. 26:31 f.; 36:35; Eb. 9:3. De två rummen voro sannolikt indelade likasom i templet på så sätt, att två tredjedelar af tältets längd upptogos af det yttre rummet, det Heliga, och en tredjedel af det inre rummet, det Allraheligaste, så att det förra var 30 fot långt, 15 bredt och 15 högt, och det senare utgjorde en fullkomlig kub af 15 fot. Hvarken det Heliga eller det Allraheligaste hade något fönster; hvilket föklarar det ständiga behofvet af upplysning vid tjenstgöningen den yttre helgedomen.
Tabernaklet stod på en öppen plats eller gård, 150 fot i längd och 75 i bredd, belägen rakt i öster och vester, och omsluten af gardiner eller dukar, upphängda på 7½ fot höga kopparpelare med haka och tvärstänger af silfver och stälda på kopparsocklar, tjugu på långsidorna och tio vid hvarje ända, 2 M. 27:9 f.; 38:9 f. Dessa omhängen voro af fintvinnadt hvitt garn, utom för ingången på östra sidan, som stängdes med ett förhänge af blå och röd purpur, hvitt och skarlakan, 2 M. 27:16; 38:18. Inom denna gård stod vesterut sjelfva tabernaklet; brännofferaltaret närmare ingången till gården; samt tvättekaret, mellan altaret och tabernaklet, 2 M. 40:6, 7, 29, 30.
I tabernaklet funnos åtskilliga märkvärdigheter. Inom den första förlåten, i det Heliga, dit endast presterna var tillåtet att ingå, Eb. 9:6, funnos rökelsealtaret, skådebrödsbordet och ljusstaken. Rökelsealtaret stod midt i helgedomen framför förlåten, 2 M. 30:6 f.; 40:26 f. På norra sidan om rökelsealtaret, d.v.s. till höger från ingången, stod skådebrödsbordet, 26:35; 40:22 f.; och på södra sidan, d. ä. till venster, den gyllene ljusstaken, 26:35; 40:24. Inom den andra förlåten, det Allraheligaste, dit endast öfverstepresten ingick blott en gång om året, Eb. 9:7, stod endast förbundets ark. På första dagen i första månaden af andra året efter uttåget ur Egypten vardt denna helgedom färdig och uppsatt, 2 M. 40:17, och jemte allt tillbehör högtidligen invigd med helig olja, v. 9 f., hvarefter Herrens härlighet i en molnsky sänkte sig ned och uppfylde tabernaklet, 40:34. Om dess vigning med blod, Eb. 9:21, nämnes på andra ställen, 2 M. 29:36 f.; 3 M. 8:15, 19.
Såsom afsedt att ledsaga Israel under dess vandringar i öknen, var tabernaklet på det sättet sammansatt och inredt, att det lätt kunde tagas sönder och bäras, och lika lätt sättas upp igen. Dess vård och fortskaffning var anförtrodd åt de tre levitklasserna. Molnstoden vardt det sedermera följaktig genom öknen, och när den höjde sig från tabernaklet, så foro Israels barn, 2 M. 40:36; 4 M. 9:17 f. Då den stannade, uppslogs tabernaklet midt ibland deras tält, hvilka uppstäldes i fyrkant deromkring under sina särskilda banér, 4 M. 2; se Läger.
Sedan Israel fått fasta bostäder i Kanaan, uppsattes tabernaklet i Silo, Jos. 18:1, der det förblef under hela domaretiden, 19:51, och omnämnes någon gång såsom Guds hus, Do. 18:31, Herrens hus, 1 S. 1:24; 3:15, eller tempel, 1:9; 3:3. På Samuels tid togs arken derifrån och kom sedan till Kirjat-Jearim, 1 S. 7:1. På Sauls tid stod tabernaklet i Nob, 1 S. 21:1 f.
Då David hemtade arken till Jerusalem, uppresta han för den ett nytt tabernakel, 2 S. 6:17; 1 Kr. 15:1. Detta davidiska tabernakel omtalas på flera ställen, 2 S. 7:2; 12:20; 15:25; 1 K. 1:39; 2:28. På samma gång omtalas äfven att under Davids och Salomos tid det gamla tabernaklet stod i Gibeon, med ordentlig offertjenst, 1 Kr. 21:29, så att alltså gudstjenst samtidigt förrättades vid två helgadomar. Så läsa vi i 1 Kr. 16, att David offrade inför Herren i det tält han uppslagit i Jerusalem och ordnade gudstjensten der, v. 1 f., men tillika att han förordande om offertjenst på brännofferaltaret inför Herrens tabernakel i Gibeon, v. 39 f. Och i 1 K. 3 berättas att sedan Salomo offrat i Gibeon, »det förnämsta offerstället», och der fått uppenbarelse af Herren, v. 4 f., så kom han till Jerusalem och offrade inför Herrens förbundsark, v. 15. Jfr 2 Kr. 1:3 f. Då templet var bygdt, lät Salomo hemta det gamla tabernaklet jemte dess tillbehör till templet, 1 K. 8:4; 2 Kr. 5:5, der man tror att det sedermera som ett heligt minne förvarades, sannolikt ända till stadens eröfring genom Nebukadnezar.
Om tabernaklets symboliska betydelse jemföre man Eb. 9.

Tabita, d. ä. gazell, grek. Dorkas, en lärjunginna i Joppe, »som var full med goda gerningar och almosor som hon gaf»; hon blef af Petrus uppväckt från de döda, Ap. 9:36 f.

Tabor. 1. Ett berg i Galileen strax ö. om Nazaret, vid norra gränsen af Jisreels slätt, på hvilket Barak lägrade sig före striden mot Sisera, Do. 4:6, 12, 14, ett fagert och fritt liggande berg, omkring 321 mr öfver slätten, 562 meter öfver hafvet, vackert beväxt med ekar, oliver och andra träd samt välluktande örter. Från bergets topp njuter man af en vidsträckt och skön utsigt. Fritt höjer sig Tabor, till formen likt ett halfklot eller en rundad kägla, så att dess höjd erbjuden ett verkligt panorama. »Som Tabor bland bergen», säger Jeremia, 46:18. Vesterut skönjer man några glimtar af »det stora hafvet»; nedanför sina fötter ser man Jisreels och Galileens slätter; i nordost ser man en dal af Galileens sjö, och norrut ser man på ett af Galileens berg staden Safed, hvarpå det tros att de orden syftade:1icke kan den staden döljas som ligger på ett berg». I vester ser man Karmels höjder och längst i norr skönjer man på 8 mils afstånd Hermons snöhvita hjessa. »Tabor och Hermon fröjda sig i ditt namn», Ps. 89:13. Tabors nuvarande namn är Djebel Tur (»berget»).
Traditionen om att Tabor skulle varit skådeplatsen för Kristi förklaring, Mat. 17, motsäges af den omständigheten, att både före, under och efter Kristi tid fans på bergets topp en romersk garnison och befästningar; man finner ännu deruppe lemningar af hus och fästningsmurar, till en del från korsfararnes tid, till en del af högre ålder. Här fans således hvarken det utrymme eller den ensamhet, som är antydd i de orden:1afsides upp på ett högt berg». Se Förklaring.

2. Staden Tabor, se Kesullot.

3. Eken Tabor, en ort mellan Gibea och Rakels graf, 1 S. 10:3.

Tabrimmon, den syriske konungen Benhadads fader, 1 K. 15:18.

Tackoffer, eb. schelamim, d. ä. fridsoffer eller vedergällningsoffer, det särskilda namnet för de offer, hvilka uttryckte den med Gud försonade israelitens tacksamhet och offervillighet, 3 M. 3; 7. De voro af tre olika slag: det egentliga tacksägelseoffret eller lofoffret, till tack för undfångna välgerningar, 7:12 f.; 22:29 f.; 2 Kr. 29:31; löftesoffret, till uppfyllande af ett löfte den offrande gifvit Gud i någon särskild nöd, och derföre väsentligen en tacksägelsegärd för räddning ur nöden, 3 M. 7:16; samt friviljeoffret, 7:16, som synes varit ett allmänt uttryck af tacksamhet mot Gud utan afseende på någon särskild räddning eller välgerning. Tackoffrens karakter af glädje och frid uttryckte sig äfven i den pregel af sällskaplighet och festlighet som utmärkte dem framför synd- och skuldoffren. Sedan blodet stänkts på altaret, och fettet uppbränts derpå, lemnades bröstet och högra bogen åt presten, 7:28 f., hvarefter den offrande och hans vänner förtärde det öfriga inför Herren. Lofoffrets kött skulle förtäras samma dag; löftesoffret och friviljeoffret kunde deremot ätas äfven dagen derpå; men allt som då vardt qvar skulle brännas upp. Reglerna för offerdjurens utväljande voro icke fullt så stränga vid tackoffren som vid de egentliga försoningsoffren. Till friviljeoffer kunde till och med sådana djur duga, som hade en lem för lång eller för kort, men till löftesoffer dugde de ej, 3 M. 22:23.
Tackoffren voro alla frivilliga; det enda lagstadgade tackoffer var två förstlingslam vid veckohögtiden, 3 M. 23:19. Vid stora högtider framburos allmänna tackoffer i stor skala, såsom vid förbundets stiftande, 2 M. 24:5; vid Arons och tabernaklets vigning, 3 M. 9:18; vid lagens föreläsning under Josua, Jos. 8:31; vid Sauls tillträde, 1 S. 11:15; då arken fördes till Zion af David, 2 S. 6:17; vid templets vigning och eljest 3 gånger om året af Salomo, 1 K. 8:63; 9:25; vid Hiskias påskfest, 2 Kr. 30:22. Endast två fall läsa vi om tackoffer vid tillfällen af allmän sorg och botgöring, Do. 20:26; 2 S. 24:25.

Tackskinn, efter eb. tachasch-skinn, ett ämne hvaraf israeliterna beredde det yttersta öfverdraget till tabernaklet och dess redskap, 2 M. 25:5; 26:14; 4 M. 4:6 f. Efter analogi med det arab. tachas, delfin, gissar man att ordet afser något af de i Röda hafvet förekommande sjeldjuren, särskildt kanske den 10 - 15 fot långa Halicore cetacea, som vid Röda hafvets kuster kallas naka eller kamelhonan. Dess tjocka hufvud, trubbiga nos och svulstiga läppar erinra om flodhästen; den gråblåa, på undersidan hvita huden, som är nästan tumstjock, beredes af beduinerna till skosulor, lämpliga att begagna på törnig stig. Äfven i He. 16:10 talas om skor af tachasch (Sv. »sköna skor»).

Taddeus, se Judas 1.

Tadmor, en ort »i öknen» som byggdes eller befästes af Salomo, 2 Kr. 8:4, enligt allmän förmodan den gamla staden Tadmor i Syriska öknens halfvägs mellan Damaskus och Evfrat, en gammal genomfartsort för karavanerna från Damaskus till Bagdad, af Alexander eröfrad och kallad Palmyra (palmstad), men nu blott en by, Tadmor, bestående af några usla arabkojor mellan ståtliga ruiner, som vittna om stadens forntida prakt.
I parallelstället, 1 K. 9:18, heter det efter eb., att Salomo byggde »Tamar i öknen i landet», en läsart som flera anse vara den äldre och riktigare, och som torde hänvisa till den i He. 47:19 omnämda staden vid Judas södra gräns. Om i 1 K. 9 skulle afses Tadmor, huru kunde det då heta, att den staden låg inom landet? Tadmor eller Palmyra ligger så långt utom Palestinas nordöstra gräns, att det är svårt att fatta huru Salomo kunnat der vinna några varaktigare besittningar. Nyare forskare vilja derföre berigtiga 2 Kr. 8:4 efter 1 K. 9:18 och på båda ställena läsa Tamar. Men häremot invändas, att då ju Salomos välde sträckte sig ända till Tifsah vid Evfrat, 1 K. 4:24, så är det all sannolikhet för att han äfven verkligen tog in den betydande punkten Tadmor.
Palmyras blomstringstid inföll i tredje seklet e. K. Det var då en republik under romerskt beskydd och stod i spetsen för ett likanämdt område. Då dess konung Odenatus ville taga kejsaretitel, vardt han mördad; efter honom regerade hans enka, drottning Zenobia, en krigisk och bildad dam, som utsträckte sin spira båda öfver Syrien och Mesopotamien ända till Egypten, tilldess hon i kejsar Aureliani triumftåg fördes fången till Rom, 273 e. K. Under arabernas välde fick Palmyra åter det gamla namnet Tadmor. Staden förföll sedan allt mer och mer; krig och jordbäfningar bidrogo att störta dess härlighet och begrafva den i glömskan, så att man i långa tider ej visste något derom, tills den åter upptäcktes 1678. Det nuvarande Tadmor är en oändlig massa af ruiner, en skog af korintiska pelare på en mark, vidt och bredt öfversållad med fornlemningar, de flesta af romerskt ursprung. Inom gården till ett forntida soltempel har den nuvarande befolkningen sina lerkojor, och soltemplets ruin tjenar dem till moské.

Taflor af hvarjehanda ämnen begagnades fordom mycket som skrifmaterial. Stentaflor voro de två förbundets taflor, hvarpå vittnesbördets ord voro inristade, Eb. 9:4. De två första voro gjorda af Gud sjelf, med skrift af Guds egen hand, 2 M. 32:16; då Mose slagit sönder dem, 32:19, högg han två andra, lika de förra, på hvilka Herren åter skref de tio orden, 34:1, 4, 28. Små taflor af hvit sten torde åsyftas iUp. 2:17. Se Sten. Taflor af metall, som af greker och romare mycket begagnades, åsyftas kanske Es. 30:8; Hab. 2:2. Äfven hade de små trätaflor, öfverdragna med vax; kanske var det en sådan Sakaria skref på, Lu. 1:63. I bildspråket talas om »hjertats taflor», Or. 3:3; Je. 17:1; 2 Kor. 3:3.

Tahpanhes, en stad i Egypten, dit en del judar flydde efter Jerusalems förstöring, och der Jeremia äfven uppträdde, Je. 2:16; 43:7 f.; 44:1; 46:14; efter allt att döma en betydande ort, med konungapalats och tegelbrännerier, 43:9. Hotas med undergång He. 30:18. Tahpanhes, som af Herodotus omtalas under namnet Dafne och på monumenten kallas Tabnet, var en gränsfästning nära hafvet vid vestra stranden af den Pelusiska Nilarmen; dess läge utmärkes nu af ruinorten Defenne.

Tahpenes, en med konung David samtidig egyptisk drottning, hvars syster gafs af Farao till äkta åt edomeen Hadad, och som uppfostrade deras son Genubat ibland de kungliga barnen, 1 K. 11:19, 20.

Tal. Af ålder tillskref man de särskilda nummertalen vissa hemliga betydelsen, och sammalunda har man trott sig finna äfven i bibeln en mängd s.k. symboliska tal. Som exempel på de gamles spekulationer i detta hänseende kan nämnas att de pytagoreiske filosoferne (efter Pytagoras omkr. 500 f. K.) påstodo, att talen äro tingens princip och väsande, och i detalj bestämde de olika talens egenskaper och kön. Så är enligt dem 1 det manliga talet, såsom ursprunget till alla de öfriga; 2 det qvinliga talet, emedan genom förening af 1 och 2 frambringas enhet och mångfald; 3 är det första fullkomliga talet, emedan 3 multipliceradt med 3 är mera än 3 adderadt till 3, hvilket ej är fallet med 2; ty 2 och 2 De ojemna talen äro de begränsade; de jemna deremot de obegränsade; ty det jemna talet låter dela sig i oändlighet i lika delar, hvaremot det ojemna alltid vid delning lemnar ett öfverskott. Ännu fullkomligare än 3 är 4, ty i de fyra första talen finnes den högsta fullkomligheten eller 10 innesluten. Detta är afslutningens och fulländningens tal, verldsordningens högsta symbol. Också har menniskan 10 fingrar och 10 tår. 7 är helighetens, helsans och förnuftets tal, 8 är kärlekens, vänskapens och uppfinningsgåfvans tal, o.s.v.
I denna stil hafva en del bibelforskare sysselsatt sig med att uppvisa symbolismen i bibelns tal. Se här några exempel.
12 är den kromatiska skalans tal, ty oktaven har tolf halftoner, men för att skalan skall blifva ett afslutadt helt måste den trettonde halftonen räknas till: alltså är 12 = 13. Ty läser man om Herkules' 12 arbeten och 1 till; Israels 12 stammar och 1 till; 12 apostlar och 1 till, o.s.v.
12 är också, såsom produkt af de fullkomliga talen 3 och 4, det heliga familjetalet; derföre kallas Gud Abrahams, Isaks och Jakobs, de tre fädernas Gud; och de tolf stammarne kommo af fyra mödrar, Lea, Rakel, Bilha och Silpa.
Exempel på tretalet i bibeln äro vidare följande: Petri förnekelse upprepades 3 gången; Jesu fråga till honom vid Gennesaret också 3 gånger; den syn han såg i Ap. 10, likaså 3 gångar; 3 år söktes frukt på fikonträdet, Lu. 13:7; i 3 skäppor mjöl blandades surdegen, Mat. 13. Likaså ofta Uppenbarelseboken: i 3:5 tre löften, 3:8 tre loford, 3:12 tre namn, 3:18 tre råd, 4:5 tre ting som utgingo från tronen, 4:8 tre Helig, såsom i Es. 6:3, o.s.v.
Om fyrtalet jemför man följande ställen: Up. 4:6 fyra djur, 7:1 fyra englar, jordens 4 hörn, 4 vindar, 12:9 satans 4 namn, 14:7 fyra skapade ting, 12:10 Fyra Guds magtfullkomligheter, 17:15 fyra namn för folken o.s.v.
På femtalet, hälften af 10, anför man som exempel 2 M. 22:1; 3 M. 22:14 Mat. 25:2. Sjutalet kallas det egentligen heliga talet, såsom varande föreningen af den gudomliga lifsfullhetens tretal och verldsordningens fyrtal, och alltså särskildt betecknande det religiösa förhållandet, gemenskapen mellan Gud och hans skapelse. På sjunde dagen hvilade Gud efter de sex skapelsedagarne. Sju och sju af de rena djuren skulle intagas i arken, 1 M. 7:2. De goda åren Egypten voro 7, och de svåra voro också 7, 1 M. 41:2 f. Hvar sjunde dag var helig, likaså hvart sjunde år, och efter 7 gånger 7 år kom ett jubelår. De stora högtiderna firades i 7 dagar; i många af offren var djurens antal 7. Den gyllene ljusstaken hade 7 armar. 7 prester med 7 trumpeter gingo i 7 dagar kring Jeriko, och på den sjunde dagen 7 gånger. I Uppenbarelseboken läsa vi om 7 församlingar, 7 andar, 7 stjernor, 7 insegel, 7 basuner, 7 tordön, 7 skålar, 7 plågor och 7 englar att gjuta dem ut.
Så begagnas sjutalet ofta som ett »rundt tal»; jfr 1 S. 2:5; Job 5:19; Or. 26:16, 25; Es.4:1; Je. 15:9; Mat. 12:45; och sammalunda »sju gånger» eller »sjufald», 1 M. 4:15, 24; 3 M. 26:24; Ps. 12:7; 79:12; Mat. 18:21. Och en ännu högre grad är »sjuttio gånger sju», Mat. 18:22
Fulländningstalet 10 som också är talet på »tio Guds bud» står ofta som att rundt tal. Så t.ex. 10 qvinnor i 3 M. 26:26; 10 män i Am. 6:9; 10 penningar i Lu. 15:8; 10 pund Lu. 19:13; vilddjurets 10 horn och 10 kronor, Up. 13:1.
Tolftalet möter oss äfven ofta i Upp.b. 12 portar, 12 englar, 12 frukter, 12,000 stadier, 12 X 12,000 beseglade. Se 7:4 f.; 21:12, 16; 22:2. Ett annat tal som ofta synes brukas som att »rundt tal, är 40. Så läsa vi om Moses, Elias och Jesu 40 dagars fasta, 5 M. 9:9; 18; 10:10; 1 K. 19:8; Mat. 4:2. 40 slag var brottslingens bestraffning, 5 M. 25:3; 40 dagars reningstid efter ett gossebarns födelse, 3 M. 12:2, 4; 40 dagar regnade flodens vatten, 1 M. 7; 40 dagars betänketid fick Nineve, Jon. 3:4. 40 år är en tidsbestämmelse som ofta återkommer i Israels historia. I 3 40-års perioder sönderfaller Moses lif, Ap. 7:23, 30, 36; 5 M. 34:7. I 40 år hade landet ro under Otniel, Do. 3:11, under Debora och Barak, 5:31, under Gideon, 8:28. I 40 år räckte felisteernas förtryck, Do. 13:1. 40 år var Elis embetstid, 1 S. 4:18, likaså Sauls regering, Ap. 13:21, och äfven Davids, 1 K. 2:11.
Talet 1,000 står ofta som allmän beteckning för en stor mängd. Sålund 1,000 gånger, 5 M. 1:11, 1,000 leder, 7:9; 1 Kr. 16:15, »ett mot tusen», Job 9:3, 1,000 dagar, Ps. 84:11, två gånger 1,000 år, Pr. 6:6, 1,000 vinträd, Es. 7:23, 1,000 år, 2 P. 3:8. Om Up. 20:2 f., se Uppståndelse.
I sammanhang med denna här i korthet antydda talens betydelse är märkligt att se med hvilken noggrannhet de särskilda måtten och talen för de byggnader som af Gud förordnas, bibeln angifves, t.ex. för arkens byggande, 1 M. 6:55 f.; tabernaklet och allt hvad dertill hörde, 2 M. 25 f.; jfr Up. 21:15 f. Jfr om de tal och mått, som röja sig i verldsskapelsen och verldsordningen, Job 28:25 f.; Ps. 104:24; Or. 8:22 f.; Es. 40:12 f.; Je. 10:12; 51:15. Han som räknar stjennorna. Ps. 147:4; Es. 40:26, räknar äfven hufvudhåren, Mat. 10:30; Lu. 12:7. Och om de andliga och himmelska tingens» högre matematik», se Ef. 3:18.
Vilddjurets tal i Up. 13:18 nämnes som ett särskildt betydelsefullt tal. Det är »en menniskas tal, d. ä. det kan beräknas af menniskor?, och dess summa angifves till Sexhundrasextiosex, d.v.s. dess bokstäfver utgöra, om de läsas som siffror, tillsamman talat 666?. Bland de hundratals tolkningar man försökt gifva detta tal må nämnas den som omtalas nedan hos Ireneus († 202 e. K.), och som deruti finnar ordet Lateinos (den grek. formen för Latinus). Bokstäfverna i detta ord representera i grekiskan följande siffertal:

L ______ 30

A ______ 1

T ______ 300

E ______ 5

I ______ 10

N ______ 50

O ______ 70

S ______ 200

Summa:666.

Denna lösning af gåtan synas af alla ensam värd en allvarligare uppmärksamhet, säger Alford. Det hedniska Roms kejsardöme och det kristnade Roms påfvedöme karakteriseras båda med ordet latinsk. Latinsk kyrka, latinsk kristendom, latinsk bibel, latinsk gudstjenst äfven der folket ej förstår ett ord deraf detta är påfvedömets falska berömmelse. Dock tillägger Alford, att ehuru denna tolkning synes honom den bästa af alla försökta, känner han sig nästan viss om att den ej är den rätta!
En annan tolkning föreslår namnet Neron Kesar, kejsar Nero; en annan Bonaparte; en annan Martin Luther o.s.v.! Andre åter anställa jemförelser med Salomos årliga inkomst af 666 centner guld, 1 K. 10:14, eller med Adonikams 666 barn, Esr. 2:13, o.s.v.

Tahita kumi, »flicka stå upp», Jesu ord till Jairi dotter, Mar. 5:41.

Talmaj. 1. Se Sesaj.

2. Ammihuds son, konung i Gesur, fader till Maaka, en af Davids hustrur, 2 S. 3:3; 13:37.

Talmon, se Telem 2.

Talmud, se Skriftlärde.

Tamar, d. ä. palm. 1. En kananeisk qvinna som Juda gaf åt sina söner En och Onan efter hvarandra till hustru, och som han, då de båda dött utan barn, lofvade att gifva åt sin tredje son Sela, då denna växt upp. Då löftet ej infriades, förklädde hon sig till tärna, inledde förbindelse med Juda och födde Perez och Serah, 1 M. 38.

2. Absaloms sköna syster, som kränktes af sin halfbroder Amnon, 2 S. 13.

3. Absaloms sköna dotter, 2 S. 14:27.

4. En stad vid Judas södra gräns, He. 47:19; 48:28; anses af somliga vara det Tamar som byggdes af Salomo, 1 K. 9:18, och som i 2 Kr. 8:4 kallas Tadmor.

Tammus. 1. En gudomlighet som begrets af israelitiska qvinnor vid ingången till templet, He. 8:14, enligt Hieronymus den feniciska afguden Adonis, motsvarande egyptiernas Osiris, en symbol af den under vintern slumrande och genom solens värme återuppvaknande naturkraften. Först firade qvinnorna gudens död med klagogråt, utsväfningar och en ordentlig begrafningsceremoni och sedan hans uppståndelse med vällefnad och munterhet. Enligt Schrader är namnet Tammus af babyloniskt ursprung, Dumuzi, d. ä. »lifvets son».

2. Juli, se Månader.

Tappuah. 1. En stad i Judas lågland, Jos. 15:34.

2. En stad i Efraim vid Manasses gräns, Jos. 16:8, i 17:7 kallad En-Tappuah; dess område tillhörde Manasse, 17:8.

3. En kananeisk konungastad, Jos. 12:17, kanske dens. s. endera af de nyssnämda.

Tarah, Abraham fader, se Terah.

Tarah, en af israeliternas lägerplatser i öknen, 4 M. 33:27 f.

Tarpela, en af de orter hvarifrån assyrierne flyttat kolonister till Samaria, Esr. 4:9. Man gissar på Tripolis eller Trablus i norra Fenicien. Enligt Josefus kallade sig samariterna äfven »Zidonier som bo i Sikem».

Tarsis eller Tarschisch. 1. En af Javans söner, 1 M. 10:4; 1 Kr. 1:7; man har tänkt att dermed åsyftas den tyrseniska eller etruskiska folkstammen, eller och den yttersta vesterns folk i Spanien se nedan.

2. Ett land och folk i den aflägsna vestern, berömdt för sin handelsrörelse och sin skeppsfart, Es. 23:6 (Sv. till sjös, d. ä. till Tarsis); 60:9 (Sv. hafvet); 66:19. Tarsis låg i liflig handelsförbindelse med Tyrus, hvars varor dess rike köpmän, He. 38:13, hemtade med sina skepp, 27:25, och betalade med silfver, jern, tenn och bly, 27:12; jfr Je. 10:9. Tarsiskonungarne nämnas i Ps. 72:10 bland dem som skola bära skänker till Israels konung. Till Tarsis var det Jona tänkte fly, Jo. 1:3. Af Es. 23:10 synes, att Tarsis var såsom en koloni? underlydande under fenicierna, ty det uppmanas att njuta sin frihet, då Tyrus faller.
Enligt vittnesbörd af gamla författare såsom Strabo och Pausanias var Tartessus hos greker och romare ett namn på floden Bätis (nuv. Guadalquivir) i Spanien och på en nära dess utlopp liggande stad, Tartessis deremot namnet på landet däromkring. Det är en gammal förmodan att det är denna staden Tartessus och detta landet Tartessis, alltså Spanien, som afses med det eb. ordet Tarsis. Andra åter, som hafva svårt att fatta huru israeliternas fartyg från Röda hafvet kunnat segla omkring Afrika till Tarsis i Spanien, 1 K. 10:22; 22:49; 2 Kr. 9:21; 20:36, förmoda istället att ordet Tarsis här än namn för någon närmare ort i Indien eller Afrika, såsom ju benämningen Tarsis-skepp, egentligen skepp från Tarsis, Es. 23:1; He. 27:25, torde äfven iallmänhet vara en benämning för stora fartyg (jfr uttrycket »Ostindiefarane»), der de framställas i profeternas bildspråk såsom bilder af högmodets trots, Es. 2:16; Ps. 48:8. Man bemärke härvid, att då Krön. boken talar om skepp som skulle gå till Tarsis, 20:36, så har deremot Kon. boken det allmännare uttrycket Tarsis-skepp. (I Sv. står på alla här anförda ställen haf [sjö] istf. Tarsis, t.ex. till hafs, d. ä. till Tarsis, Jo. 1:3; vid hafvet, d. ä. i Tarsis, Ps. 72:10, o.s.v.)

Tarsus, Ciliciens hufvudstad vid floden Kydnos, ej långt från dess utlopp i Medelhafvet. Här var aposteln Paulus född, som också efter sin omvändelse, då han af judarnas hat fördrefs från Jerusalem, uppehöll sig här flera år, tilldess han genom Barnabas hemtades till Antiokia för missionens verk. Ap. 9:11, 30; 11:25 22:3. Staden var stor och folkrik, 21:39, hade en liflig handel och sådan ifver för vetenskaperna, att den såsom lärdomssäte jemfördes med Aten och Alexandria; jfr Cilicien. Aposteln erhöll också här i Tarsus sin grekiska bildning, hvaremot han, enligt sina egna ord, 22:3, hade fått sin judiska bildning i Jerusalem vid Gamaliels fötter. Sin romerska medborgarerätt hade han också, efter någras förmodan, redan blott såsom född i Tarsus. Dock är detta ej sannolikt, ty ehuru höfvidsmannen förstod att Paulus var från Tarsus, 21:39, gaf han dock befallning att gissla honom, 22:24, men afstod från detta förehafvande, då han fick veta att Paulus också var en »romare», 22:27. Tarsus var väl redan då en fri stad med rättighet att styras af egna lagar och myndigheter under Roms öfverhöghet, men det hade dock icke romersk medborgarerätt förrän långt senare. (Vogt.) Det nuv. Tarso med 12 à 15,000 inv. är en usel och smutsig ort. Af det gamla Tarsus finnas obetydliga ruiner qvar.

Tartak, en afgud som dyrkades af folket från Avva, 2 K. 17:31.

Tartan nämnas i 2 K. 18:17 såsom en höfding e. d. hvilken sändes af Sanherib mot Jerusalem, och i Es. 20:1 såsom en general utsänd af Sargon mot staden Asdod. Af de assyriska monumenten lära vi, att detta namn ej är ett personnamn utan en titel, på assyr. turtanu. Så kallades rikets förnämsta embetsman och öfverbefälhafvaren för trupperna, hvilken då konungen ej sjelf drog ut i striden, intog hans plats, alltså ung. motsvarande vårt »fältmarskalk».

Tatnai, persisk landshöfding i Syrien, gjorde sig noga underrättad om judarnas rätt till tempelbyggandet, skref till Darius derom och var efter hans gynnande svar dem på allt sätt bevågen, Esr. 5:3; 6:13.

Teater, se Skådeplats, Vädjobana.

Tebet, Januari, se Månader.

Tebez, den stad der Abimelek föll för en qvinnas hand, Do. 9:50 f.; 2 S. 11:21; den stora byn Tubâs 1½ mil v. om Nablus.

Tecken, en underpant eller ett bevis till stadfästelse af en öfverenskommelse eller till vittnesbörd om något som skall inträffa, 1 M. 9:12 f.; 17:11; 2 M. 3:12; Es. 8:18; ett öfvernaturligt järtecken, Lu. 21:11; ett underverk, betraktadt såsom insegel på ens gudomliga sändning och magtfullkomlighet, 2 M. 4:8 f.; Mar. 8:11. »Himmelens tecken» voro himlakropparnes rörelser och olika ställningar, hvaruti hedniska stjernskådare föregåfvo sig läsa gudomliga uppenbarelser, Je. 10:2.

Tegel var i sådana länder som nedre Egypten och Babylonien, der marken består af djup aiiuvialjord, och stenar fattas, det mest omtyckta byggnadsämnet, 1 M. 11:3; 2 M. 1:14. Leran bereddes genom trampning, Na. 3:14, och blandades med strå, 2 M. 5:7 f. I de heta, regnlösa länderna var det nog att torka teglet i solen, såsom än i dag. Dock läsa vi redan vid babyloniska tornbyggnaden om brända tegel, 1 M. 11:3. Tegelugnar nämnas på flera ställen, 2 S. 12:31; Je. 43:9; Na. 3:14. I det bergiga Palestina byggde man väl med tegel, ehuru huggen sten hade företrädet, Es. 9:10; jfr Mat. 7:25.
De tegelstenar, hvarpå folket rökte, Es. 65:3, voro kanske små altaren af tegel, eller teglen på taket, der man ofta under bar himmel offrade åt afgudar, Je. 19:13; 32:29; Zef. 1:5; 2 K. 23:12, eller möjligtvis särskilda tegel, försedda med vidskepliga formler, af det slag som man ännu träffar i Babylons ruiner. Tegelstenar tjenade äfven till skrifmaterial, såsom Hesekiel på en sådan fick afteckna Jerusalems belägring, He. 4:11 Babylon och Nineve har man funnit hela arkiv af sådana tegelstenar.
En målande bild af forntidens tegelberedning finner man i den grafmålning som påträffats nära Tebe i Egypten, hvilken tillika gifver en märkvärdig belysning åt bibelns berättelse om den egyptiska träldomen, då Israels barn fick träla med tegelarbate, 2 M. 1:14. På denna målning, som ansas vara från den Faraos tid som förtryckte israeliterna, ser man ett antal utländska trälar arbeta med tegelberedning. Somliga bearbeta leran, andre bära den omkring på axlarna; några forma teglen i formar, andra lägga dem i rader att torka o.s.v. Uppsyningsmän med staf i hand öfvervaka arbetet. En inskrift till grafmålningen underrättar om att arbetarne äro fångar, tagna af konung Totmes, för att arbeta på ett tempel åt hans fader Ammon. (Jfr Nystr. Bibl. Fornk. p. 131.)

Tegelmuren, se Kir 1.

Tegelporten, se Dyngporten.

Tekel, se Mene.

Tekoa, stad i Juda, 1 Kr. 2:24; befästes af Rehabeam, 2 Kr. 11:6. Härifrån var den kloka qvinnan, som Joab tog till råds, 2 S. 14:2. Såsom en af stadens herdar nämnes profeten Amos, Am. 1:1. Tekoas öken sträckte sig utåt Döda hafvet, 2 Kr. 20:20. Ruiner finnas ännu vid Tekua, en knapp mil s. om Betlehem.

Tel-abib, axkulle, He. 3:15 (Sv. skördetid), ort vid elfven Kebar i Mesopotamien, der landsflyktiga judar bodde.

Telaim, se Telem 1.

Tel-Assar, en ort eller ett land, som före Sanheribs tid kufvats af assyrierna, 2 K. 19:12; Es. 37:12. I de assyriska inskrifterna nämnes Til-Assuri, d. ä. »Assurs kulle», såsom namn på en babylonisk stad.

Telem. 1. En stad i södra Juda, Jos. 15:24, sannolikt dens. s. Telaim, 1 S. 15:4, der Saul mönstrade sin här till strid mot amalekiterna.

2. En dörrvaktare i templet på Esras tid, Esr. 10:24, dens. s. Talmon i Esr. 2:42; Ne. 12:25?

Tel-Harsa och Tel-Melah, babyloniska orter, hvarifrån judar återkommo, Esr. 2:59; Na. 7:61.

Telja, brädslå, panela, 1 K. 6:15.

Telningen, Sa. 3:8, se Zemah.

Tema. 1. Ismaels nionde son, 1 M. 25:15.

2. Efter honom nämnes kanske landet Tema, Es. 21:14; Je. 25:23, ryktbart för sina karavaner, Job 6:19. Fyra dagsresor söder om Dumat el djandal (se Duma) finnes ännu en ort Taima; en annan ort med samma namn finnes i Havran några mil s.o. om Damaskus.

Teman. 1. En edomeisk furste, son till Esaus son Elifas, 1 M. 36:11, 15.

2. En stad i Edom, sannolikt söderut, ty Teman betyder söder (jfr Hab. 3:3, Sv. »sönnanefter», egentl. från Teman), hvars invånare, temaneerne, 1 M. 36:34, voro i likhet med öfrige edomeer beryktade för sin vishet, Je. 49:7; Ob. 8 f., hvadan också den främste af Jobs tre vänner just är Elifas af Teman, Job 2:11; 4:1. Straffdomar öfver Teman uttalas i Je. 49:20 Am. 1:12.

Tempel (lat. templum), egentl. en för spådomskonstens iakttagelser afskild krets, sedan iallmänhet ett för religiösa ändamål afskildt rum eller hos, en byggnad helgad åt gudomligheten. Så brukas ordet stundom i Sv. om de hus hednafolken uppbyggde för sina gudar, t.ex. om Nebukadnezars tempel i Babel, 2 Kr. 36:7, Diana-templet i Efesus, Ap. 19:27, likasom äfven om de små silfvertempel som voro afbildningar deraf, 19:24. Afgudatemplen kallas dock ofta helt enkelt hus, guds hus, t.ex. Dagons hus, 1 Kr. 10:10, guden Nisroks hus, 2 K. 19:37 o.s.v. Sammalunda brukas ordet tempel om de hus eller boningar som inom Israel voro helgade åt Jehova. Så kallas tabernaklet både »Herrens hus», 1 S. 1:7, och »Herrens tempel, 1:9; 3:3; och isynnerhet den helgedom som byggdes honom i Jerusalem, 1 K. 7:21; 2 K. 24:13. Jerusalems tempel (eb. hekal, palats, såsom i Or. 30:28), kallas dock ofta i G. T. helt enkelt »Herrens hus», 1 K. 6:1; 8:10; 2 Kr. 3:1; 5:1, omvexlande med benämningarna »Guds hus», Esr. 1:4; 3:8, och »Herrens tempel, jfr Esr. 3:6, 11; Hag. 1:2; 2:16, o.s.v. I N. T. finnas också alla tre benämningarne om Jerusalems tempel: »Guds tempel», Mat. 26:61; »Herrens tempel, Lu. 1:9, och »Guds hus», Mat. 12:4 (»min faders hus», Jh. 2:16), äfven helt enkelt »templet», Mat. 23:16, och »huset», Lu. 11:51 (gr.). Den vanligaste benämningen i Jesu och apostlarnas historia är »helgedomen» (gr. hieron, Sv. tempel), Mat. 4:5; 12:5; Ap. 2:46, o.s.v., någon gång »Guds tempel» (helgedom), Mat. 21:12. I det nytestamentliga språkbruket märker man den åtskilnaden, att det egentliga (gr.) ordet för tempel (naos) vanligen brukas om sjelfva helgedomsbyggnaden eller templet, Mat. 23:35; 27:51; Lu. 1:9, hvaremot det allmänna ordet hieron brukas äfven om de till templet hörande förgårdarna, således öfverallt der det talas om att Jesus eller apostlarne hvilka ej voro judiska prester ingingo i templet, lärde i templet o.s.v., Mat. 21:52; Lu. 24:53; Ap. 21:26 en åtskilnad som försvinner i de öfversättningar, der båda orden återgifvas med tempel.
I bildlig bemärkelse står ordet tempel 1) om Jesu kropps tempel, Jh. 2:19 f.; 2) om de kristnas kroppar eller personer såsom Guds och den helige andens tempel, 1 Kor. 3:16 f.; 6:19 2 Kor. 6:16; 3) om den kristna församlingen, Ef. 2:21; Up. 3:12; 2 Tes. 2:4?; 4) om himmelen, »Guds tempel himmelen», Up. 7:15; 11:19; 16:17; jfr Ps. 11:4; Hab. 2:20.
I det nya Jerusalem syntes intet tempel; ty dess tempel är Herren Gud allsvåldig och lammet, Up. 21:22.

Templet i Jerusalem tedde sig under tidernas lopp i tre särskilda gestalter eller upplagor för att så säga, hvilka man må väl skilja. Först kom det salomoniska templet, hvilket egde bestånd från år 1004 till år 588 f. K. Det andra i ordningen var det serubbabelska templet, 516 - 20 f. K., hvilket slutligen ombyggdes till och efterträddes af det herodianska templet, 20 f. K. - 70 e. K.

1. Salomoniska templet. Då David, som beslutit att bygga Jehova ett hus, genom Natans föreställningar afhölls derifrån, 2 S. 7, inskränkte han sig till att samla material och dyrbarheter till byggnaden och lade sin son Salomo vid hans tillträde verkat på hjertat. 1 Kr. 22; 28; 29. Värdet af de bidrag David lemnade efter sig till tempelbyggnaden steg till icke mindre än öfver 19 tusen millioner kronor (se sid. 411). Salomo grep genast saken an, slöt förbund med konung Hiram i Tyrus, som levererade ceder, cypress och qvaderstenar från Libanon och sände den skickliga konstnären Huram att leda byggnadsarbetena, 1 K. 5; 2 Kr. 2, så att templet började byggas redan i Salomos fjerde regeringsår, 480 år* efter utgången ur Egypten, 1 K. 6:1, eller 1011 f. K., och det på kullen Moria i östra delen af Jerusalem, den plats som nedan David efter pestens upphörande med altare och offer dertill bestämt, 1 Kr. 21:18 f.; 22:1. Efter 7½ års arbete var byggnaden färdig i Salomos elfte år, 1004 e. K., 1 K. 6:37 f., hvarpå den invigdes med stora högtidligheter, 1 K. 8; 2 Kr. 5 - 7

* Om de kronologiska svårigheterna jfr sid. 80 f. Fjellstedt fördelar de 480 åren på följande sätt:

Ökenvandringen
40

år.

Josua
17

»

Domaretiden
340

»

Saul
40

»

David
40

»

Salomo (hittills)
3

»

Summa 480

år.

Templets anläggning och inrättning, hvartill nedan David lämnat Salomo en honom af Gud gifven förebild, »alltsamman beskrifvet af Herrens hand», 1 Kr. 28:11 f., var i allmänhet en efterbildning i större skala af tabernaklet, såsom synes af de detaljerade beskrifningarne i 1 K. 6; 7:13 f.; 2 Kr. 3; 4.
Sjelfva »huset», det egentliga templet, var en rektangulär byggnad af huggna stenar, invändigt 90 fot lång, 30 fot bred och 45 fot hög med ett platt tak af cederbjelkar och bräder. Genom en mellanvägg af ceder var huset deladt i två rum, det yttre, kalladt det Heliga, 60 fot långt, 30 bredt och 45 högt, och det inre, koret eller det Allraheligaste, 30 fot i längd, bredd och höjd, så att öfver det Allraheligaste återstodo 15 fot af husets höjd, hvilka upptogos af öfvergemak, 1 Kr. 28:11; 2 Kr. 3:9. Invändigt voro väggarna klädda med cederträ, utskuret med bilder af keruber, palmer, frukter och blommor, och helt och hållet öfverdraget med guld, 1 K. 6:22. Taket var också klädt med ceder, och golfvet med cypress, bådadera öfverdragna med guld. Ingången till det Allraheligaste bildades af en dörr i mellanväggen med dörrflyglar af olivträ, prydda med bilder af kerubur, palmer och blommor och klädda med guld. För denna ingång hängde likasom i tabernaklet en förlåt af konstrik, mångfärgad väfnad, 2 Kr. 3:14, som kanske var fäst i de kedjor af guld, med hvilka koret stängdes, enligt 1 K. 6:21. Ingången till det Heliga bildades af en dubbeldörr af cypress med dörrposter af olivträ, hvars flyglar kunde hopvikas, och prydd likasom dörrarna till koret.
Framför tempalhuset stod ett förhus af samma bredd eller 30 fot och 15 fot i längd eller djup, 1 K. 6:3; 2 Kr. 3:4. Framför detta eller i dess ingång stodo två kopparpelare, Jakin och Boas, hvardera mätande i omkrets 18 fot, konstrikt formade i bugter och hvälfningar och prydda med granatäpplen, flätverk och liljeverk. Höjden af dessa pelare var enligt 1 K. 7:15 f.; Je. 52:21 f., 18 (eb.) alnar (27 fot), utom de 5 alnar höga kapitelerna; enligt 2 Kr. 3:15 deremot 35 alnar (utom kapitelernas 5 alnar?), enligt 2 K. 25:17 slutligen 18 + 3 alnar. Höjden af dessa pelare torde väl varit dens. s. sjelfva förhusets, hvilken ej angifves i 1 K. 6, men deremot i 2 Kr. 3:4 uppgifves till 120 eb. alnar (180 fot), en uppgift som af några förstås såsom syftande på att högt öfver pelarne uppskjutande torn, af andra åtar fattas som ett skriffel.
Kring sjelfva templets långsidor och baksida var en tillbyggnad (Sv. omgång, 1 K. 6:5) af tre våningar med kamrar för redskap och förråd, förenad med templet så, att de särskilda hvarfven af takbjelkar ej grepo in i tempelmuren utan hvilade på afsatser i densamma, hvilka för hvarje våning gjorde tempelmuren en aln smalare men sidogemaken deremot bredare, så att den nedersta våningen af dessa var blott 5 (eb.) alnar bred invändigt, den mellersta 6 och den öfversta 7. Höjden af hvarje våning var 5 alnar, 1 K. 6:10, så att alltså sjelfva tempelhuset höjde sig betydligt öfver sidovåningarna och på dess båda sidor tillräcklig väggyta var qvar för de fönster som upplyste det Heliga 1 K. 6:4, hvaremot det Allraheligaste såsom i tabernaklet var mörkt. Till sidovåningarna kom man in genom en dörr på södra sidan, hvarifrån en vindeltrappa (»vindsten») ledda upp till de öfra våningarna, 1 K. 6:8.
Kring det egentliga templet byggdes vidare förgårdar, närmast detsamma den inre förgården för presterna, af. tre hvarf qvaderstenar och ett hvarf cederbjelkar, 1 K. 6:36, samt utomkring denna den yttre eller stora förgården för folket, tillstängd med kopparbeslagna portar, 2 Kr. 4:9. Det tros att det är denna förgård, som utvidgad af Josafat kallas nya förgården i 2 Kr. 20:5. Af Je. 36:10, der den inre förgården kallas den högre förgården, synes att den låg högre än den yttre, och sannolikt låg åter tempalhuset högre än den inre gården, så att det hela var anlagdt i terrasser. Af flera ställen, såsom 2 K. 23:11; Je. 35:2, 4; 36:10, synes att den stora förgården var bebyggd med kamrar, portiken o.s.v. för hvarjehanda ändamål. Den inre förgårdens omfång, hvarom ej något finnes uppgifvet, torde åtminstone hafva varit dubbelt mot gården kring tabernaklet eller 300 fot i längd och 150 i bredd, den yttre deremot dubbelt så mycket eller 600 fot i längd och 300 i bredd.
I templets Allraheligaste stod den gamla förbundsarken, uppstäld mellan två 10 alnar höga kerubgestalter, af guldbeklädt olivträ med 5 alnar långa vingar, utbredda så, att de inre vingarna vidrörde hvarandra öfver arken, och de yttre nådde sidoväggarna. De stodo på sina fötter, med ansigtena vända mot det Heliga, 1 K. 6:23 f.; 2 Kr. 3:10 f. I det Heliga stodo rökelsealtaret af guldbeklädd ceder, tio gyllene ljusstakar med 7 lampor, fem till höger och fem till venster framför det Allraheligaste, samt skådebrödsbordet, allt med sina tillbehör, 1 K. 7:48 f. Enligt somliga funnos i Salomos tempel 10 skådebrödsbord, se sid. 454.
I den inre förgården stod det 10 alnar höga brännofferaltaret af koppar, 2 Kr. 4:1, med sina tillbehör, grytor, skyfflar, skålar och gafflar, 1 K. 7:40, 45; 2 Kr. 4:11, 16; vidare det stora kopparhafvet eller vattkaret, hvilande på 12 kopparoxar, 1 K. 7:23 f.; 2 Kr. 4:2 f., samt tio konstrikt arbetade vagnsstolar med kopparbäcken till offerköttets rensköljning, 1 K. 7:27 f.; 2 Kr. 4:6.
Då templet var färdigt, invigdes det med en storartad offerfest. Då kopparaltaret ej räckte till för offren, helgade Salomo den inre förgården, »medelgården», till en enda stor offerplats, 1 K. 8:64; 2 Kr. 7:7. Här offrade konungen 22,000 oxar och 120,000 får, 7:5. Knäböjande på en särskild estrad eller tribun af koppar*, nedkallade han Herrens välsignelse öfver templet och dem som den skulle tillbedja, 1 K. 8; 2 Kr. 6, hvarpå eld föll af himmelen och förtärde brännoffret, och Herrens härlighet uppfylde huset, 2 Kr. 7:1.

* Sv. Kopparkittel, 2 Kr. 6:13; sannolikt är det denna eller en dylik tribun som omtalas under namnet stod i 2 K. 11:14; 23:3.

Detta Salomos tempel plundrades redan undan hans son Rehabeam af egyptiern Sisak, 1 K. 14:26, och hvad som blef qvar af silfver och guld, sändes af Asa till syriske konungen Benhadad för att köpa honom till ett förbund mot konung Basa af Israel, 15:18, 19. Så fort flög templets härlighet sin kos, både den inre och den yttre! Sedermera följde förstöringen och reparationer hvarandra tätt i spåren. Det plundrades af Israels konung Joas, 2 K. 14:14, af Judas konung Ahas för att köpa Tiglat-Pilesars hjelp, 16:8, af Hiskia för att betala Sanherib, 18:15 f. Reparationer åter gjordes af Joas, 2 K. 12:5 f., och Jotam, 15:35. Fullständig hednisk styggelse infördes slutligen af Manasse med Astartebilder, afgudaaltaren, tärnor och solhästar, 2 K. 21; 23:7, 11, hvilket allt åter bortrensades af Josia. Kort efter kom Nebokadnezar och borttog tempelskatten, 2 K. 24:13, och slutligen, då Jerusalem af hans härar förstördes, vardt äfven Salomos tempel till grunden brändt, 2 K. 25:9; 2 Kr. 36:19, år 588 f. K., sedan det stått i 416 år.
(Hesekiels tempel. Under fångenskapen skådade Hesekiel i profetiska syner ett nytt tempel, hvars byggnad och ordning omständligt beskrifvas i He. 40 - 44; en skildring som enligt somliga ännu väntar på sin uppfyllelse).

2. Serubbabelska templet. Då perserkonungan Cyrus 536 f. K. gaf judarna i Babel tillåtelse att återvända till Juda och bygga Jerusalems tempel, återlemnade dem de helgedomskärl Nebukadnezar fört till Babel och dertill lofvade dem understöd och befalde sina underhafvande att främja deras verk, Esr. 1:2 f.; 6:3 f., så började ståthållaren Serubbabel och öfverstepresten Jesua att genast efter sin ankomst till det ödelagda Jerusalem bygga brännofferaltaret på sin gamla plats och återställa offertjensten, 3:1 f., skaffade sig arbetare, hemtade cederträ från Libanon, och så lades grundvalen till templet för andra gången, i andra månaden af andra året efter återkomsten från Babel, 534 f. K., 3:7 f. Många af de gamle, som sett det förra templet, greto med hög röst, och många höjda jubelrop. Nu kommo samariterna emellan och lyckades med sina intriger att förhindra byggnaden, så att den stod stilla i 15 år ända till Darius Hystaspis andra år, 520 f. K., 4:24. Denna konung utfärdade, efter tagen kännedom om Cyri påbud, 6:1 f., förnyad befallning om byggnadens fortsättning och om nödigt understöd dertill, 6:6 f., och uppmuntrade af profeterna Haggai och Sakarja, påskyndade nu furstarne och folket arbetet, så att templet var färdigt i 12:te månaden af Darii 6:te år, 516 f. K., hvarpå det vigdes med ett brännoffer af 100 oxar, 200 gumsar och 400 lam samt ett syndoffer af 12 getabockar och derpå med påskalam och sötbrödsfest. 6:15 f.
Enligt Cyri påbud skulle detta tempel mäta 60 alnar i höjd och 60 i bredd och alltså vara betydligt större än det salomoniska, Esr. 6:3; dock synes af Esr. 3:12 och Hag. 2:4, att det för många syntes som intet i jemförelse med det förra, ehuru dermed ej nödvändigt behöfva afses de yttre måtten. Det var prakt och härlighet som det stod det förra templet efter, ty det hade ingen förbundsark och alltså ej heller den s.k. schekina, den gudomliga närvarons synbara tecken. Det Allraheligaste var tomt; på arkens plats lades en sten, hvarpå öfverstepresten stälde rökelsekaret på den stora försoningsdagen. I det Heliga fans blott en gyllene ljusstake, ett skådebrödsbord samt rökelsealtaret, och i förgånden ett brännofferaltare af sten. 1 Mack. 1:21 f.; 4:45 f. Haggai tröstade dock folket med att detta templets härlighet en gång skulle blifva större än det förstas, och här skulle Herren gifva frid, Hag. 2:10; en profetia hvars uppfyllelse fick en början i det tredje templet, som ju var en utvidgning af det andra, ty det tredje templet var det Kristus läfde. Äfven det andra templet hade förgårdar med kamrar, pelargångar och portar, 1 Mack. 4:38.
Det var detta tempel som af Antiokus Epifanes plundrades och vanhelgades med afguderi, 1 Mack. 1:21 f., 46 f.; 4:38, så att tillochmed sjelfva »förödelsens styggelse», ett altare åt den olympiske Jupiter, uppsattes på brännofferaltaret år 167 f. K., 1 Mack. 1:54; 2 Mack. 6:2. Mackabeerne reste sig till frihetskamp, fördrefvo sytierna, upprättade helgedomen efter tre års förnedring, vigdr templet på nytt, 1 Mack. 4:36 f., och befäste tempelberget med murar och torn, 4:60; 6:7.
Till minne af denna reformation instiftades vid samma tid, den 25 Dec. 164 f. K., af Judas Makkabi och Israels församling en ny högtid, tempelinvigningshögtiden, att årligen firas i 8 dagar efter den 25 Dec. Den firades ännu på Kristi tid och omnämnes i Jh. 10:22 (Sv. kyrkomessa).
Sedermera drabbades detta tempel af förnyade slag, såsom när Pompejus intog det efter 3 månaders belägring på sjelfva försoningsdagen och anstälde ett stort blodbad i dess förgårdar, dock utan plundring, och när Herodes den store stormade det med romerska trupper och nedbrände några af gårdsbyggnaderna.

3. Herodianska templet. Då Serubbabels tempel syntes Herodes den stores fåfänga alltför ringa, beslöt han att heltochhållet bygga om det i större skala. Han började dermed i sitt 18:e reg. år (räknadt från Jerusalems intagande 37 f. K., Ron år 717), alltså ung. år 20 f. K., Ron år 735. Sjelfva tempelhuset vardt färdigt efter 1½ år, derpå förgårdarna efter 8 år, men på de yttre omgifningarna byggdes fortfarande i en lång följd af år. Vid tiden för Jesu offentliga uppträdande hada man byggt på detta tempel i 46 år, Jh. 2:20 (20 f. K. - 26 e. K.). Hela arbetet vardt färdigt först under Agrippa II år 64 e. K. således endast 6 år före den slutliga förstörelsen. Då judarne ej tilläto, att det Serubbabelska templet på en gång nedrefs, fogade sig Herodes efter deras önskan, så att det gamlas delar endast togos bort i samma mån som nya kommo istället, hvadan detta tempel fortfarande kallades det andra templet, ehuru utvidgadt och förskönadt. Detta Herodianska tempel kräfver emellertid särskild uppmärksamhet såsom varande det, hvilket prydde Jerusalem på vår frälsares tid, i hvars förgårdar han lärde, och hvars undergång han förkunnade, då lärjungarne pekade på dess dyrbarheter och prakt, Lu. 21:5 f. Denna helgedom, som med sina förgårdar upptog ett utrymme af 1 stadium (Josef.) eller 500 alnar (Talm.) i fyrkant, eller nästan samma rymd som den nuvarande Haram-platsen, var terrassformigt anlagd så, att hvarje inre förgård låg högre än den yttre, och sjelfva templet vesterut högst, så att det sedt från staden och omgifningarna erbjöd en majestätisk anblick. »Ser du dessa stora byggnader?» frågade Jesus en af lärjungarna, Mar. 13:2. Den yttersta förgården, som var öppen äfven för hedningar och för orena, var omsluten af en hög mur med flera portar; den var belagd med stenläggning af brokiga stenar, och efter dess tre sidor gingo dubbla, men efter den fjerde eller södra sidan tredubbla pelarrader, hvilkas cedertak uppbars af 25 alnar höga marmorpelare. Den södra af dessa pelarrader, den största och präktigaste, hade namnet »den kungliga portiken». Den östra kallades Salomos pelargång, Jh. 10:23, kanske såsom qvarstående sedan äldre tider. Det var på denna yttersta förgården som offerdjur höllos till salu, och vexlare utbjödo skiljemynt. Mat. 21:12; Jh. 2:14. Inåt var denna förgård genom ett tre alnar högt bröstvärn af sten och en 10 alnar bred terrass begränsad och afskild från de inre tempelgårdarna. På detta bröstvärn voro här och der anbragta inskrifter på grekiska och latin, hvilka förbjödo ickejudar vid lifsstraff att gå längre fram. En sådan tafla från Herodes tempel har först helt nyligen påträffats i Jerusalem med en grekisk inskrift af följande lydelse: »Ingen utländing eger inträde inom stängslet och ringmuren kring templet; den som dermed ertappas, vare sjelf ansvarig för dödsstraff som följer.» Tillochmed romarne respekterade detta förbud, och huru fanatiske judarne voro mot dess öfverträdare visar händelsen med Paulus och Trofimus, Ap. 21:28 f. Man jemföre Pauli ord om medelbalken, Ef. 2:14. Det egentliga tempelområdet, innanför detta stängsel, var på alla sidor omgifvet af en mur, som utåt var 40 alnar hög, men inåt endast 25, i anseende till den inre markens högre belägenhet, så att man måste gå ditupp på trappor. först kom man upp till qvinnornas förgård, 135 alnar i fyrkant. Den förnämsta af de portar som förde upp till densamma var den östra porten, den med korintisk koppar beslagna Nikanorsporten, som ock kallas den sköna i Ap. 3:2, 10.* Från qvinnornas förgård kom man genom flera portar upp till den ännu högre belägna inre eller stora förgården omkring tempelhuset, 187 alnar lång (från öster till vester) och 135 alnar bred (från norr till söder).

* Enligt andra hade denna port sin plats i den östra yttermuren.

En del af denna förgård var särskildt afstängd och kallades israeliternas förgård; den inre delen kallades presternas förgård: på denna stod det stora brennofferaltaret, 30 (eb.) alnar långt och bredt och 15 alnar högt, samt det för presterna afsedda tvättkaret och längst vesterut med ingången mot öster sjelfva tempelhuset. Om storheten och prakten af dessa templets förgårdar med deras byggnader, murar, portar och pelarrader, har utom Talmud isynnerhet Josefus lemnat glänsande beskrifningar. Om den kungliga portiken, som sträckte sig längs tempelbergets södra rand från öster till vester, säger han så: »Det var det märkvärdigaste verk som solen någonsin sett. Den som blickade ned från dess topp, svindlade för byggnadens höjd och dalens djup. Byggnaden bestod af fyra rader pelare, hvilka från ena änden till den andra stodo midt emot hvarandra, alla lika i mått. Den fjerde raden var till hälften inbyggd i omgifningsmuren och bestod alltså af halfpelare. Tre menniskor fordrades för att kunna fatta om pelarnes tjocklek; deras längd var 27 fot. Deras antal var 162, med korintiska kapiteler, förundransvärdt arbetade. Tre gångar gingo mellan dessa fyra pelarrader; två af dem voro lika breda, hvardera 30 fot, mätande ett stadium i längd och mera än 50 fot i höjd. Den mellersta gången var ½ gång till så bred och dubbelt så hög, resande sig högt öfver de båda sidorna.» Det är taket af denna höga portik eller ock af den salomoniska österut som man tror åsyftas med de i Mat. 4:5 omtalade templets tinnar.
Den yttre muren, som omslöt alla tempelgårdarna och reste sig högt öfver tempelbergets mark, måste hafva erbjudit en anslående anblick från djupet af dalarna nedanför, isynnerhet från vestra och södra sidan. De senare årens gräfningar hafva visat att den södra Haram-muren, som reser sig till en höjd af 60 à 70 fot öfver den närvarande ytan, sträcker sig genom massor af ruiner ända till 90 fot under marken, så att alltså denna mur ursprungligen reste sig 150 fot öfver klippan hvarpå den stod. Att ofantliga arbeten erfordrats för sådana murars uppbyggande och tempelbergets planerande, förstås lätt, isynnerhet då man tänker på huru ofantliga de stenblock äro hvilka upptornats i dessa murar. Om man ser på de stora qvaderstenarna t.ex. vid gråtoplatsen och vid »Robinsons båge» (jfr sid. 209, 210), och betänker att muren här fortsätter så långt ned i jorden innan den ursprungliga marken tager vid, så förvånas man ej mera öfver de undrans rop som höjas af både Josefus och lärjungarna.*

* Tristram, Recent Researches, i Barrows' Antiqu., p. 286 f.

Sjelfva tempelhuset låg 12 steg högre än presternas förgård, på nordvestra delen af tempelberget, uppbygdt på nya grundvalar af väldiga, hvita marmorqvadrer och rikt förgyldt både innan och utan. Dess höjd och dess längd uppgick med förhuset till 100 alnar, bredden i n. och s. till 60 eller 70 alnar, och förhuset hade på hvar sida ett utsprång af 20 (l. 15) alnar, så att dess bredd uppgick till 100 alnar. Förhuset var invändigt 10 aln. djupt (i ö. och v.), 50 aln. bredt och 90 högt, med en 70 aln. hög och 25 aln. bred portal utan dörrar, och i det inre heltochhållet klädt med guld. Templet var likasom förut indeladt i det Heliga och det Allraheligaste. Ingången till det Heliga bildades af en portal med två öppna flygeldörrar af 55 aln. höjd och 16 aln. bredd, och deröfver en kolossal vinranka af guld med drufvor af en mans storlek. I ingången hängde en babylonisk gardin eller förlåt, brokigt virkad i helgedomens färger. I det Heliga, som var 40 aln. långt, 20 bredt och 60 högt,* stod en gyllene ljusstake, ett skådebrödsbord samt ett rökelsealtare. Genom en vägg med en dörr och en förlåt var det skildt från det Allraheligaste, som mätte 20 aln. i längd och bredd och 60 i höjd* och var alldeles tomt. Enligt rabbinerna fans ej någon vägg mellan de båda rummen utan endast en dubbel förlåt af två förhängen med en alns mellanrum. Om denna förlåt säger Talmud, att »den var en tvärhand tjock, väfd af 72 inslagssnören; hvarje snöre snodt af 24 trådar; den var 40 aln, lång och 20 bred». Det var denna förlåt som brast vid Kristi död, Mat. 27:51; jfr Eb. 6:19; 9:3; 10:20. Af husets höjd återstodo öfver de heliga rummen 40 alnar, hvilka förmodligen användes till öfverkamrar. Vid tempelhusets långsidor och baksida voro likasom i Salomos tempel sidobyggnader i tre våningar, invändigt 10 aln. breda och tillsamman. 60 aln. höga, så att sjelfva templet med 40 aln. höjde sig öfver sidobyggnaderna. Taket var ett lågt gafveltak, prydt med gyllene spetsar.

* Dessa och andra måttbestämmelser för Herodes' tempel, efter Josefus m.fl., få ej antagas såsom ofelbara.

Vård och vakthållning öfver templet och dess gårdar ålåg presterna och leviterna. I spetsen för tempelvakten stod en person af högt anseende, kallad tempelforeståndare eller tempelkapten, som nämnes i jembredd med öfverstepresterna, Ap. 4:1; 5:24, 26; samma ord förekommer äfven i flertal om tjenstemän vid hans sida, Lu. 22:4, 52. Josefus uppgifver att för hvarje dag behöfdes 200 man till tempelportarnes stängande, och 20 ensamt för den tunga kopparporten österut.
Till tempelgårdarnas försvar och bevakande tjenade äfven den i tempelplatsens nordöstra hörn stående kasernen Antonia (Lägret, Ap. 21:34), just der norra och vestra pelarraderna möttes. Den stod enligt Josefus på en 50 aln. hög klippa, var heltochhållet betäckt med fina stenplattor som gjorde dess intagande svårt och dess anblick präktig, omgifven af en 3 aln. hög mur och försedd med fyra torn 3 af dem 50 aln. höga och det fjerde i s.o. 70 aln., så att man derifrån såg ned öfver hela templets område.
Detta praktfulla tempel, i hvars förgårdar Jesus och apostlarne predikade, skulle icke länge behålla sin härlighet. Folkets upprorsande fyllde dess gärdar med våld och blod, så att det var en verklig röfvarkula, då det år 70 e. K. förstördes. Titus ville skona det, men Roms soldater brände ned allt. De heliga kärlen fördes till Rom, der deras bilder ännu ses på en triumf båge, se Ljusstake. På den forna tempelgrunden stå nu »Omars moské», ungefär der templet stod, och moskén El Aksa, ungefär der den kungliga pelargången gick fram. Omars moské, en praktfull åttkantig byggnad, omkring 170 fot hög och 8 67 fot i omkrets, med en majestätisk kupol, kallas äfven Kubbet-es-Sahra (klipp-moskén) efter det dess inre befintliga väldiga klippblock, omkr. 50 fot i längd och bredd, hvilket enligt traditionen skulle vara Aravnas tröskloge (se Aravna), Melkizedeks offerplats, jordens medelpunkt o.s.v.! Under tempelmarken i jordens inre kan man ännu i dag genomvandra ofantliga hvalfgångar och pelarrader från urminnes tid; men af templet sjelf finnes ej en sten på den andra qvar.

Ten, se Rock.

Tenn, 4 M. 31:22, en af tyriernas handelsvaror från Tarsis, He. 27:12. I Es. 1:25 förstås dermed tenn, bly och andra orena ämnen, som genom smältning utrensades från silfvermalmen.

Teofilus, den vän hvilken Lukas tillegnar sitt evangelium och sina Apostlagerningar, Lu. 1:3; Ap. 1:1.

Terafim, Os. 3:4, ett ord som annars i Sv. är återgifvet med »beläte», »gudar» och »afgudar», ett slags husgudar som israeliterne synas hafva ärft från sina arameiska stamföräldrar. Då Rakel lemnade sin faders hus, stal hon hans terafim, 1 M. 31:19, 30, och då han kom för att söka den, gömde hon den under kamelsadeln, v. 34. Detta beläte var alltså ej så stort som den terafim hvilken fans hos Sauls dotter Mikal, som klädde ut belätet med getskinn om hufvudet och kläder om kroppen, så att det kunde föreställa en sjuk menniska, 1 S. 19:13, 16. Af Do. 17:5 18:5, 14 synes, att man begagnade terafim som ett slags orakel för att få veta Guds vilja, likasom konungen af Babel också frågade terafim, He. 21:21. Herrens profeter ogillade sådant hedniskt väsende, 1 S. 15:23; Sak. 10:2, och då Josia utrensade ur Judariket all spådom och allt afguderi, vardt terafimtjensten ej heller skonad, 2 K. 23:24. Israels barn skola i lång tid vara utan konung, altare, lifkjortel och terafim, Os. 3:4.

Terah eller Tarah, Nahors son, fader till Abraham, Nahor och Haran, förde sin slägt från Kaldeen till Haran, der han dog 205 år gammal, 1 M. 11:24 f.; Jos. 24:2.

Teres, se Bigtan.

Tertius, Pauli sekreterare vid skrifvandet af Romarebrefvet, helsar till de kristna i Rom, Ro. 16:22.

Tertullus, en klyftig romersk advokat, som af öfverstepresten Ananias och judarne begagnades att anföra deras klagomål emot Paulus inför Felix, Ap. 24:1 f.

Tessalonika, en berömd handelsstad i Macedonien vid nordöstra änden af Termaiska viken, efter den romerska eröfringen 146 f. K. för lång tid säte för den romerske guvernören. Omkring år 54 e. K. samlades här genom Pauli predikan en församling af judar och hedningar, till hvars vidare vård Paulus, då han måste fly undan för judarnas raseri, Ap. 17:1 f., sände från Aten sin lärjunge Timoteus, hvilken sedan gaf aposteln hugnande underrättelser om tillståndet ibland dem, 1 Tes. 3:2, 6. Betydelsen af denna Pauli missionsverksamhet just i Tessalonika framstår så mycket större vid betraktande deraf att Tessalonika var hufvudstationen vid den stora romerska väg som hette Via Egnatia, föreningsbandet mellan Rom och alla länderna norr om Egeiska hafvet. Ty skref ock Paulus att från församlingen der hade Herrens ord gått ut i hela Macedonien och Akaja och ännu vidare omkring, 1 Tes. 1:8.
Tessalonika heter nu Saloniki och har omkring 80,000 inv., hvaraf ung. en tredjedel judar. Saloniki, som under medeltiden var ett mägtigt bålverk för den österländska kyrkan, ända tills det togs af turkarna 1430, har flera kyrkliga fornlemningar än någon annan stad i Grekland, ehuru dess katedral är förvandlad till moské.
Ett märkvärdigt exempel på huru korrekt Lukas är i sina uppgifter och uttryck, erbjuder just hans lilla berättelse om uppträdet i Tessalonika, der han gifver de styrande i den staden namnet politarker, stadsöfverstar, Ap. 17:6 f. Denna titel förekommer ej hos någon annan författare i forntiden; men den står ännu i dag tydligt att läsa just i Saloniki, på en gammal hvalfbåge från den äldsta kejsartiden, kallad Vardar-porten, byggd öfver förnämsta gatan i staden (». . poleitarchunton Sosipatru . . etc.).

Tessalonikerbrefven, Nya testamentets tidigaste skrifter, de två äldsta af Pauli epistlar, hvilka han omkring år 52 eller 53 e. K. skref från Korint sitt eget samt Silvani och Timotei namn till den unga församlingen i Tessalonika, som han kort förut nödgats lemna.
I det första af dessa bref uttrycker Paulus sin glädje öfver tillståndet i församlingen i Tessalonika, hvarom han fått höra genom Timoteus (k. 1 - 3). I k. 4 och 5 gifver han åtskilliga förmaningar till kristligt lif och berigtigar den villfarelsen hvari somlige hade fallit, att de som dö före Kristi återkomst ej skulle få del i dess härlighet.
I det andra Tessalonikerbrefvets 3 kapitel är det apostelns hufvudsyfte att visa, det Kristi återkomst ej är att vänta såsom omedelbart förestående, utan att den måste föregås af det stora affallet och uppenbarelsen af syndens menniska, förtappelsens barn, som med falska tecken tillvällar sig magt och sätter sig Guds tempel, 2:2, 4.

Testamente, se Bibeln, Förbund.

Tetrark, d. ä. fjerdingsfurste, en som regerar öfver fjerdedelen af ett rike; sedermera en titel som tillades en lydfurste om han regerade öfver en del af ett större land, äfven om det icke var just en fjerdedel. Efter Herodes den stores död delades hans länder mellan hans söner Arkelaus, Antipas och Filippus. De båda sistnämde fingo titel af tetrark, i det Antipas som skriften vanligen kallas Herodes Tetrarken, Mat. 14:1; Ap. 13:1 blef herre eller »konung» (Mat. 14:9) i Galileen och Pereen, samt hans broder Filippus i Itureen och Trakonitis; se Lu. 3:1, der äfven Lysanias nämnes som tetrark i Abilene.

Teudas, en judisk upprorsmakare, hvilken enligt Gamaliels anförande rådet hade under tiden före Judas af Galileen, alltså före år 6 e. K., rest sig upp mot öfverheten i spetsen för en skara af omkr. 400, som låtit sig narras af hans höga anspråk; han sjelf blef ihjelslagen, och hans anhängare skingrades, Ap. 5:36 f. Somlige hafva menat att bär skulle af misstag åsyftats den Teudas, som enligt Josefus uppträdde efter år 44 e. K. och drog med sig en skara menniskor för att se huru på hans ord Jordans vatten skulle dela sig. Myndigheterna skickade ut rytteri som skingrade folket och högg hufvudet af Teudas.
Det är dock intet otänkbart att under en tidrymd af 50 år två personer med samma namn uppträdde på samma sätt. Det var en tid, full af oro och feberyra.

Tiberias, Jh. 6:1, 23, stad i Galileen vid vestra stranden af sjön Gennesaret, som derefter äfven kallades Tiberias' haf Jh. 21:1. Den var uppbyggd af Herodes Antipas kort före Jesu offentliga uppträdande, smyckad med hednisk prakt, teater, rännarebana o.s.v., hvilket gjorde att judarne afskydde staden; kanske äfven derföre att den delvis var uppbyggd på gamla begrafningsplatser. Herodes Antipas, som här tog sitt residens, kallade staden efter sin kejserlige herre, Tiberius. Efter Jerusalems förstöring vek judarnes betänklighet mot staden allt mer och mer; efter 2:a årh. blef den medelpunkt för den palestinska judendomen, och här afslutades delvis samlingen af Talmuds hufvudstycken, Mischna och Gemara (se under Skriftlärde). Staden heter nu Tabarîe med ung. 4,000 inv., hvaraf minst hälften judar, månge af dem hilkomne från olika delar af jorden. Talmuds studium bedrifves här ännu med ifver. Det är en af de få städer i Palestina som i någon mån gifva intrycket af judestad. Man visar i granskapet grafvarna öfver flera berömda rabbiner. Judarne anse Tiberias som en af de fyra heliga orter (de öfriga äro Jerusalem, Hebron och Safed), hvarifrån bönen beständigt måste uppstiga, för att icke verlden skall nedsjunka i kaos. En af deras meningar är den att när Messias kommer, så skall han stiga upp ur Gennesarets vatten, gå i land i Tiberias, fortsätta sin väg till Safed och der upprätta sin tron på Galileens högsta topp.
Tiberias led svårt af en jordbäfning år 1837, hvarvid många menniskor dödades. De svarta till hälften nedrasade murarne stå ännu qvar med gapande luckor här och der. Söder om staden finnas ännu de af Josefus under namnet Ammaus omtalade varmvattenskällorna med en ännu begagnad badanstalt. Nerium eller Oleander pryder nejden med sina ljufliga blomster, och som minnen af den forna växtligheten denna Kanaans trädgård ser man ännu några enstaka palmer höja sina kronor öfver stranden af den ljufliga sjön, vid hvars norra ände Hermon höjer sin hvita hjessa mot skyn. Se Gennesaret.

Tiberius, Klaudius Nero, den andre af de romerske kejsarne, efterträdde Augustus vid 55 års ålder och regerade 23 år, 767 - 790 Roms år, 14 - 37 e. K. Förut framstående såsom general, talare och förvaltningsman, vardt han såsom kejsare slö, liderlig och grym, hängaf sig åt nedriga gunstlingars ledning och dog en förtviflad död. Det berättas att provinserna hade särskildt skäl att vara nöjda med hans regering det hänseendet, att han följde den grundsatsen att så sällan som möjligt ombyta ståthållare. Han liknade provinserna vid en sårad som ligger vid vägen och pinas af flugor. Man gör honom ingen tjenst med att jaga bort dem, sade han, ty då komma strax nya som börja suga med friska krafter; så skulle man blott sällan skicka nya plågare till provinserna. Hans gunstling Seianus synes hafva särskildt eggat honom till grymheter mot judarna. Fyratusen af judarne i Rom sändes i krigstjenst till Sardinien, och de öfrige förvisades från Rom. Det var under denne kejsare Jesus verkade och led döden. Enligt Lu. 3:1 uppträdde Johannes Döparen (och äfven Jesus) i Tiberii 15:e år, eller året mellan den 19 Aug. 28 e. K. och den 19 Aug. 29 e. K. Någre mena att detta 15:e år infaller ett par år tidigare, räknadt från Tiberii medregentskap de sista åren af Augusti lefnad.
Den romerske historieskrifvaren Tacitus berättar (Annal. XV, 44), att det var under kejsar Tiberius som »det kristna namnets upphofsman Kristus straffades till lifvet af landshöfdingen Pontius Pilatus».

Tibhat, se Betah.

Tibni, Ginats son, motkonung till Israels konung Omri i 4 år, 1 K. 16:15, 21 f.

Tid kallas stundom en viss profetisk tiderymd, som man efter sammanhanget får räkna för månad, år eller en ännu större tidslängd, Da. 4:13; 7:25; 12:7. »En tid, två tider och en half tid» står sålunda lika med 42 månader eller 1,260 dagar; jfr Up. 11:2 f.; 12:6, 14; 13:5.

Tideal, en af Kedor-Laomers bundsförvandter, 1i M. 14:1 f.

Tifsah, norra gränsen för Salomos vidsträckta välde, 1 K. 4:24, den gamla berömda staden Tapsakus vid Evfrat, en vigtig handelsplats genom det just der befintliga öfvergångsstället öfver floden. Här var det som både den yngre Cyrus och Alexander gingo öfver Evfrat. Staden är sedan århundraden försvunnen, men dess läge sökes vid den nuv. orten Rakka (36° nordl.), der Evfrat vid lågt vattenstånd ej är mera än 3 à 4 fot djup.
I 2 K. 15:16 berättas att Tifsah intogs af Israels konung Menahem, som dervid behandlade dess befolkning med barbarisk råhet. Sannolikt torde här afses en annan stad med samma namn.

Tiglat-Pileser, en assyrisk konung som bekrigade Israels konung Pekah, intog en stor del af hans område och förde folket i fångenskap till Assyrien, 2 K. 15:29. Sedermera angrep han åter på uppmaning af Judakonungen Ahas Israels och Syriens förenade konungar, Pekah och Rezin, intog Damaskus, dödade Rezin och bortförde hans folk till Kir, 16:7 f. Likaså berättas 1 Kr. 5:26, att de assyriske konungarne Pul och Tiglat-Pileser (eller Tilgat-Pilneser, som namnet skrifves i Krön.b., eb.) bortförde stammarna öster om Jordan, Ruben, Gad och halfva Manasse. Af 2 Kr. 28:20 f. synes att Ahas endast med dyrbara gärder lyckades köpa sig den assyriske konungens hjelp, som dock ej vardt honom till mycken fromma. Ahas gjorde sedan Tiglat-Pileser ett besök i Damaskus, 2 K. 16:10.
Den gamla historien utom bibeln nämner intet om denne konung; så mycket mera öfverraskande äro de vittnesbörd, hvarmed de assyriska monumenten just häruti gifva bibeln bekräftelse. Man har bland dem funnit en mängd stentaflor med bilder och inskrifter, hvilka gifva af honom en ganska lefvande bild. Tiglat-Pileser, hvars namn i kilskrifterna heter Tuklat-ha-
bal-isarra d. ä. »förtröstande på Isarras son» eller »Isarras sons tjenare», regerade enligt de assyriska regentlängderna mellan 745 och 728 f. K., alltså samtidigt med Pekah i Israel, 759 - 739 f. K., och Ahas i Juda, 742 - 726 f. K. Bland den massa af expeditioner som han omtalar sig hafva gjort åt olika håll förekommer en för året 738, hvarvid han bland kufvade och hyllningsbringande furstar äfven nämner Rasunnu (Rezin) af Damaskus, Minkimmi (Menahem) af Samaria, Hirummu (Hiram) af Tyrus, Sibittibihli af Gebal samt en arabisk drottning Zabibieh. I en senare inskrift omtalar han sina segervinningar i landet Bet-Omri eller Samaria, huru han förde dess förnämsta invånare med deras skatter till Assyrien, dödade dess konung Pakaha (Pekah) och insatte Ausi (Hosea) i hans ställe. Jfr 2 K. 15:30. Derpå berätta inskrifterna huru han vände sig mot Rezin, intog Damaskus efter en tvåårig belägring och mottog hyllning af en mängd furstar, bland hvilka Sanibu-BitAmmanai (Sanib af Ammon), Salamanu Mabai (Salman af Moab) m.fl. samt Jahuhazi Jahudai, d. ä. Ahas af Juda. (Om de kronologiska svårigheterna och om Ahas' besök hos Tiglat-Pileser och det altare han då såg, jfr Nyström, Bibliot, för Bibl. Fornk. p. 189 f.)

Tigris, se Hiddekel.

Tillredelsedag, se Sabbat, sid. 407.

Tillsiare, 1 S. 19:20, föreståndare.

Timei son, se Bartimeus.

Timian, Up. 18:13, rättare rökverk, såsom ordet är återgifvet i Lu. 1:10; Up. 5:8; 8:3.

Timme, se Dag.

Timmermansdalen, en ort nära Lod eller Lydda, Ne. 11:35; såsom stamfader för dess befolkning nämnes en Joab i 1 Kr. 4:14; samma dal torde afses i Ne. 6:2, »slätten vid Ono».

Timna. 1. Elifas', Esaus sons, frilla, moder till Amalek, 1 M. 36:12; kanske dens. som

2. Timna, Seirs dotter och Lotans syster, 1 M. 36:22.

3. En af Edoms stamfurstar, 1 M. 36:40; 1 Kr. 1:51.

Timna, Timnat, Timnata, namn på flere städer.

1. Timnat, der Juda klippte sina får och träffade samman med Tamar, 1 M. 38:12 f.

2. Timna, en stad vid Judastammens norra gräns, Jos. 15:10; dess läge sökes vid den nuv. ruinorten Tibne, 2½ mil v.s.v. om Jerusalem.

3. Timna, en stad i Judas bergsbygd, Jos. 15:57.

4. Timnata, en stad i Dan, Jos. 19:43.

5. Timnat, en felisteisk stad der Simson tog sig en hustru, Do. 14:1 f., eb. Timnata.

6. Timna, en stad i Juda som togs af felisteerna på Ahas' tid, 2 Kr. 28:18. De tre sistnämda städerna anses vara enahanda med Timna 2, det nuv. Tibne.

Timnat-Heres, Do. 2:9, dets. s.

Timnat-Serah, en stad i Efraims bergsbygd som på Guds befallning gafs åt Josua efter dennes eget val, Jos. 19:50, och der han äfven fick sin graf, 24:30; Do. 2:9. Man söker dess läge ruinorten Tibne, nära 3 mil n.n.v. om Jerusalem, öfver en mil v. om vägen till Sikem. Vid detta Tibne finnes en mängd gamla i berget (Gaas? Jos. 24:30) uthuggna grafgrottor, delvis liknande de berömda konungagrifterna n. om Jerusalem.

Timon, en af de sju almoseutdelarne, Ap. 6:5.

Timoteus föddes i Lystra i Lykaonien af en grekisk fader och en judisk moder Evnike, som från spädaste åren undervisade honom i Herrens ord, Ap. 16:1; 2 Tim. 1:5; 3:15. Paulus kallar honom ofta sin son, 1 Kor. 4:17; 1 Tim. 1:2; 2 Tim. 1:2; 2:1, hvilket gör det sannolikt att Timoteus blifvit kristen genom Pauli predikan, förmodligen under hans första besök Lystra, Ap. 14:6. Sannolikt är också att han bevittnade den händelsen, då Paulus vardt nära stenad till döds af judarna, 14:19; 2 Tim. 3:11, samt slutligen också lyssnade till hvad aposteln vid sitt andra besök i Lystra predikade om kors och lidande såsom vilkoret för att ingå i Guds rike, Ap. 14:22. Då Paulus tredje gången kom till Lystra, blef Timoteus väl vitsordad af bröderna, så att aposteln, efter att hafva omskurit honom för judarnas skull, tog honom med sig till reskamrat och medarbetare, Ap. 16:2 f.
Timoteus följde nu Paulus på hans resa genom Macedonien till Berea, Ap. 17:14, och kom sedan efter honom till Aten, v. 15 f., hvarifrån Paulus sände honom till Tessalonika, 1 Tes. 3:1 f. Derifrån kom han till aposteln i Korint med glädjande underrättelser, 3:6, och qvarstannade der under det Paulus skref sina båda bref till Tessalonika, Ap. 18:5; 1 Tes. 1:1; 2 Tes. 1:1. Sedan följde han Paulus till Efesus, Ap. 18:18 f.; 19:22, hvarifrån han sändes till Macedonien och Korint, 1 Kor. 4:17; 16:10. Derpå var han åter hos Paulus i Macedonien, då denne skref det andra Korinterbrefvet, 2 Kor. 1:1, följde honom sedan till Korint, der Paulus skref Romarebrefvet, Ro. 16:21, reste derpå vid återresan till Jerusalem Paulus i förväg och inväntade honom i Troas, Ap. 20:3 f., och delade sedan hans fångenskap, Kol. 1:1; Filem. 1; Fil. 1:1. Från Rom hoppades Paulus kunna sända honom till Filippi, Fil. 2:19.
Sedermera vardt han enligt 1 Tim. 1:3 vid en apostelns resa till Macedonien qvarlemnad i Efesus för att motverka irrlärarne derstädes, och slutligen skrifver Paulus till honom i 2 Tim. 4:9, 13 kort före sin död och kallar honom till sig så fort som möjligt. Af 1 Tim. 4:14; 2 Tim. 1:6 lära vi, att han var högtidligt afskild för sitt läroembete genom handpåläggning af Paulus och de äldste, jfr 1 Tim. 1:18, sannolikt med hänsyn till hans verksamhet Efesus. Författaren till Ebreerbrefvet talar om en Timotei fångenskap och befrielse, obekant när, Eb. 13:23.
Timoteus framstår i allt som en oegennyttig, sjelfuppoffrande och något tillbakadragen karakter. Han lät sig villigt omskäras af aposteln, Ap. 16:1 f.; han behöfde en förmaning att ej dricka bara vatten, 1 Tim. 5:23; han uppfordrades till frimodigt allvar mot irrlärarne, 1 Tim. 4:12; 5:20; 2 Tim. 1:5 f.; 3:10; och korintierna uppmanas att gifva honom tillbörlig aktning, 1 Kor. 16:10 f.
Brefven till Timoteus. Bland de apostoliska brefven i N. T. finnas tvenne bref från Paulus till Timoteus, hvilka efter all sannolikhet äro skrifna af aposteln efter hans första fångenskap Rom. Det första af dem sändes till Timoteus i Efesus kort efter en apostelns resa derifrån till Macedonien, 1 Tim. 1:3. Dess fem kapitel innehålla isynnerhet bestämmelser rörande ordnandet af församlingarna, föreståndares och diakoners rätta egenskaper, föreskrifter rörande qvinnorna, enkorna, tjenarne o.s.v., anvisningar rörande irrlärare samt personliga förmaningar och råd till Timoteus.
Det andra brefvet till Timoteus skiljer sig ifrån det första deruti att det ej innehåller några föreskrifter rörande församlingsvård eller dylikt; dess fyra kapitel bestå uteslutande af personliga meddelelser. Paulus ligger fången i Rom och väntar att blifva offrad, 4:6; de fleste hafva öfvergifvit honom 4:10, 16; han skrifver nu till Timoteus, som befinner sig i Efesus eller dess närhet (se 4:13, om Troas, och v. 19, helsning till Onesifori hus, jfr 1:16 f.), och beder honom snart komma till Rom, 4:9, 21. Med blicken på sin snart förestående martyrdöd, 4:7 f., gifver Paulus sin älskade son, 1:2; 2:1, de hjertligaste förmaningar till tålamod, ståndaktighet och renhet, 2:3 f., med särskild hänsyn till de farliga villoläror som snart skulle hota församlingen med förderf, 3:1 f.; 4:3 f., hvarpå han slutar sin afskedsepistel till Timoteus och församlingen med den trosvissa försäkran att Herren skall förlossa honom från all ond gerning till sitt himmelska rike, 4:18.
Pauli två bref till Timoteus samt brefvet till Titus, hvilket har stor likhet med det första till Timoteus, hafva fått den gemensamma benämningen pastoralbrefven, emedan de isynnerhet afhandla en kristen pastors eller församlingslärares kallelse och ansvar. Frågan om bestämmandet af tiden för deras författande beror på huru man afgör frågan om huruvida Paulus var fången i Rom mera än en gång. Jfr sid. 356, 358. De som ej antaga mera än en fångenskap i Rom, förlägga tiden för det första till Tim. och brefvet till Titus till den senare delen af Pauli 2 à 3 års vistelse i Efesus, 54 - 57 e. K., Ap. 19:8 f.; 20:31, då han torde hafva gjort en ej i Apg. omtalad resa till Macedonien och Kreta, 1 Tim. 1:3; Tit. 1:5; hvarjemte de förlägga det andra till Tim. till slutet af hans (första) fångenskap i Rom, år 63 l. 64 e. K. Antager man åter den gamla traditionen om en andra fångenskap, hvilket många hänseenden passar mycket bättre, så infaller tiden för de två förra brefven i frihetsperioden efter år 64 och tiden för det andra brefvet till Tim. i den andra fångenskapen, omkring 67 - 69.
Den invändningen har gjorts, att det senare fallet skulle Pauli ord till de äldste i Efesus om att han ej mer skulle se deras ansigte, Ap. 20:25, hafva vederlagts af verkligheten, då han ju ändock sedermera återkom till Efesus efter sin enligt detta antagande skedda befrielse, 1 Tim. 1:3; men härtill kan å andra sidan svaras, att Paulus lika bestämdt uttalar sin visshet om att han skulle komma lös ur sin romerska fångenskap och åter besöka de trogna i Filippi, Fil. 1:25 f., hvilket dock icke blef händelsen om man antager blott en enda fångenskap i Rom. Sådana uttalanden af Paulus äro ej att betrakta som i högsta mening inspirerade. Vi veta ju af Pauli egna ord, att han en gång ändrade sitt beslut om ett besök i Korint, hvarföre motståndarne anklagade honom för lättsinne, 2 Kor. 1:15 f. (Jfr Alford, Proleg. to Past. Ep., III, p. 94.)

Tinnar, se Templet, sid. 497.

Tio Guds bud, de »tio ord» som Gud skref på tvenne stentaflor, 5 M. 5:22; jfr sid. 306.

Tionde. Att af det man förvärfvade eller skördade afskilja en tiondedel för heliga ändamål, förekommer redan i Melkizedeks och Jakobs historia, 1 M. 14:20; 28:22. Enligt de senare i lagen nedlagda föreskrifterna, 3 M. 27:30 f.; 4 M. 18:21 f., skulle hvarje judisk medborgare gifva af sina fält, träd och hjordar en tiondedel åt Gud såsom egaren till allt och såsom folkets konung; inkomsten häraf skulle vara leviternas underhåll. Värdet af tionden kunde äfven erläggas i penningar, mot ytterligare tillägg af en femtedel af summan, 3 M. 27:31. Leviterne åter skulle, af hvad de sålunda fingo, gifva tionde till presterna, 4 M. 18:26 f. Sedermera stadgades om en andra tionde, som man skulle hvarje år föra tillsamman till Herrens hus och der förtära med sin familj och leviterna. Det tilläts dock äfven nu, om afståndet var för långt, att först utvexla tionden mot penningar och sedan köpa för dessa motsvarande matvaror, 5 M. 14:22 f.; jfr 12:6, 11. Dock skulle denna »andra tionde» hvart tredje år ej föras till helgedomen, utan skulle man »i sina egna portar» göra deraf en måltid för leviter, fattiga, faderlösa och enkor, således ett slags fattigtionde, 5 M. 14:28 f. Detta tredje året kallas i 5 M. 26:12 ett tionde-år, och denna tionden kallas stundom den tredje tionden, såsom i Tob. 1:8. Lagen bjöd ock att man skulle inför Herren försäkra sig hafva varit samvetsgrann uti tiondens erläggande, 5 M. 26:12 f.
Så skildrar den gamle juden Tobi sitt tiondegifvande i Tob. 1:7, 8: »Af all årsinkomst gaf jag tionde åt Levis söner som gjorde tjenst i Jerusalem, och andra tionden försålde jag, och gick bort och använde det i Jerusalem hvarje år; och tredje tionden gaf jag åt dem det vederborde, såsom min farmoder Debora mig befalde; ty jag var faderlös lemnad.»
Till förvarande af förstlingsgåfvor, tionde o.d. lät konung Hiskia inrätta särskilda magasin, skattkammare eller lador vid templet, hvilka stäldes under leviternas uppsigt, 2 Kr. 31:11 f.; jfr Ne. 10:37; 12:44; 13:5. Israel behöfde genom profeterna påminnas om sin pligt att föra tionde in i Herrens tiondelade, Mal. 3:10. Å andra sidan gåfvo fariseerne tionde af obetydligheter, medan de försummade det vigtigare var, Mat. 23:23.

Tio Städer, gr. Dekapolis, Mat. 4:25; Mar. 5:20; 7:31. Så kallades efter år 62 f. K. ett förbund af tio städer i norra Palestina med öfvervägande grekisk befolkning, hvilka åtnjöto vissa privilegier, lydande direkt under den romerske ståthållaren i Syrien. De lågo alla, utom en, öster om Jordan. Hvilka dessa städer voro är ej fullt visst. Säkert är att till dem hörde Skytopolis (d. ä. Betsean, v. om Jordan), Hippos, Pella, dit de kristne flydde efter Jerusalems förstöring, jfr Mat. 24:16, Gadara, Filadelfia (Rabbat-Ammon) och Dion; sannolikt äfven Kanata (Kenat, se Nobah) och Gerasa. Ovisst är om Rafana och Damaskus böra medräknas. Sannolikare då Abila, enl. en gammal inskrift.

Tiras, den yngste af Jafets söner, 1 M. 10:2, »stamfader för tracierna», eller »för tyrrenerna».

Tirhaka, en etiopisk konung, som skyndade Hiskia till hjelp mot Sanherib, 2 K. 19:9; Es. 37:9. Han är dens. s. monumentens Taharka, den tredje och siste konungen af den 25:te eller etiopiska dynastien. Äfven i Sanheribs assyriska inskrifter omnämnes han såsom en konung af Miluhhi d. ä. Meroë, och i Asurbanipals inskrifter omtalas han under namnet Tarkuu, sar mat Kuusi, Tarkuu, konung i landet Kusch (Etiopien). Hans bild är från ett tempel i öfre Egypten.

Tirsata, se Nehemia, Serubbabel.

Tirza, kananeisk konungastad, eröfrad af Josua, Jos. 12:24, beryktad för sin skönhet, Hö. 6:3; konungaresidens i Israels rike från Jerobeams tid tills det förstördes i kriget mellan Simri och Omri, hvarefter denne byggde Samaria, 1 K. 14:17; 15:21, 33; 16:6, 23; 2 K. 15:14 f. Man gissar att dess läge utmärkes af den nuv. orten Talluza n. om berget Ebal.

Tisbiten kallas Elia, 1 K. 17:1; 21:17, etc. Man gissar att dermed afses hans härkomst från en stad Tisbe, Gilead? eller i Galileen?

Tisri, Oktober, se Månader.

Tistel och Törne, bilder af straffdom och förödelse, 1 M. 3:18; Or. 24:31; Job 31:40; begagnades ofta till bränsle, Pr. 7:7; Es. 33:12; Ps. 58:10, eb.; stundom till inhägnader, Os. 2:6; äfven som pinoredskap, Do. 8:7, 16. En gång gjordes en krona af törne, Mat. 27:29; Mar. 15:17; Jh. 19:2, 5, obekant af hvad slag. Man har bland annat gissat på det s.k. »Kristi törne», Zizyphus Spina Christi, en större buske med mörka blad, liknande murgrönans, och små hvassa törataggar. I Jerusalem ser man nu hela butiker med små törnekronor, som utbjudas åt pilgrimer.

Titel, Lu. 16:17, eller prick, Mat. 5:18, egentl. litet horn, en hake eller streck, hvarigenom eljest lika bokstäfver åtskiljas, såsom i svenskan b och h, l och t.

Titus, en grek, Ga. 2:3, omvänd genom Pauli predikan, Tit. 1:4, och sedan hans medhjelpare, 2 Kor. 8:23, åtföljde Paulus och Barnabas på deras beskickning från Antiokia till Jerusalem, Ap. 15:2; Ga. 2:1, och sändes sedan till Korint, der han synes hafva arbetat med framgång, 2 Kor. 8:6; 12:18. Efter att hafva sammanträffat med Paulus i Filippi och meddelat honom glada underrättelser, 2 Kor. 2:12 f.; 7:6, vände han åter till Korint och anstaltade om en insamling för de fattiga i Judeen, 2 Kor. 8:6, 16 f. Efter flera år finna vi honom af Paulus qvarlemnad på Kreta, med uppdrag att undervisa och ordna församlingarna, Tit. 1:5. Hans vistelse der skulle ej vara långvarig, ty aposteln ville invänta honom i Nikopolis till vintern, 3:12. han synes sedermera hafva träffat Paulus och sedan rest ifrån honom till Dalmatien, 2 Tim. 4:10.
Man beakte väl den omständigheten, att då Titus kom till Jerusalem, vardt han icke tvungen till omskärelse, just för att icke de judiske ifrarne genom sådan eftergift skulle uppmuntras sitt motstånd mot hedningarnas likaberättigande till frälsningsnåden, Ga. 2:3 f.; hvaremot Timoteus, som var till hälften af hednisk börd, just af Paulus vardt omskuren i Lystra, icke för att derigenom efterkomma sådana ifrares fordringar, utan för att förekomma onödiga betänkligheter hos dem som visste att Timotei moder var judinna, men hans fader grek.

Brefvet till Titus, ett af Pauli tre »pastoralbref», afsändes af honom till Titus kort efter det denne lemnades qvar på Kreta. Det meddelar i tre kapitel hvarjehanda föreskrifter rörande församlingarnas ordnande, lefnadsregler för olika stånd och åldrar och skarpa varningar mot judaiserande partimakare, Tit. 1:10 f.; 3:9 f., och hedniskt lättsinne, med särskild hänsyn till kretensernas national-lyten, 1:12, 13; 2:12; 3:14. Om tiden för dess författande, se Brefven till Timoteus, sid. 503 f.

Tiung, ¹/10 efa, se Mått, sid. 318.

Tjenare. Ehuru detta ord stundom, såsom i 1 M. 14:14, användes om det vanliga tjenstfolket, som egentligen utmärktes med benämningen trälar, 1 Tim. 6:1 (se Träl), förekommer det dock ofta om sådana biträden, hvilkas tjenst ej var den ofrie trälens utan den tillgifne lärjungens och vännens. Så var Josua Moses tjenare, 2 M. 24:13; 33:11; Elisa Elias tjenare, 1 K. 19:21; 2 K. 3:11, och Johannes Markus tjenare åt Paulus och Barnabas, Ap. 13:5. Så kallar Paulus Tykikus sin älskade broder och trogne tjenare, Ef. 6:21. Så sammanfalla begreppen tjenare och vän; jfr Jesu ord till lärjungarna, Jh. 15:14; 12:26; Mar. 9:35.
Likasom Jesus sjelf kallade sig och var en tjenare, Mat. 20:28; Ro. 15:8, ja, kom i en träls gestalt, Fil. 2:7, gr., så äro hans apostlar och vittnen äfven tjenare, Guds tjenare, 2 Kor. 6:4, Kristi tjenare, 11:23; 1 Tim. 4:6, ja, trälar, d. ä. hans lifegne, Ro. 1:1; Fil. 1:1. Särskilde tjenare i församlingen (gr. diakoner) omtalas i Fil. 1:1; i 1 Tim. 3:8 f. meddelas föreskrifter för dem. Man tror att namnet diakon betecknar ett särskildt embete inom församlingen, underordnadt föreståndarnes eller tillsyningsmännens, jfr 1 Tim. 3:13. Uppkomsten af detsamma tror man sig finna Ap. 6, om att församlingen i Jerusalem då de hedningkristne klagade öfver att deras enkor förbigingos vid gåfvornas utdelning på apostlarnas förslag utvalde sju trogna män till att taga särskild vård om de fattige och behöfvande. De sju som då valdes och med bön och handpåläggning afskildes, voro Stefanus, Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus. Bland dessa utmärkte sig Stefanus och Filippus äfven såsom ordets förkunnare, Ap. 7; 21:8.
Diakontjensten, hvilken betraktas som en motsvarighet till gabaimsysslan i synagogan (se sid. 472), synes äfven ganska tidigt hafva anförtrotts åt qvinnor, så kallade diakonissor. Så benämnes Febe församlingens tjenarinna i Kenkreä, Ro. 16:1, gr. diakonos. Och kanske äfven Priska, Maria, Tryfena, Tryfosa och Persis, hvilkas tjenst Paulus prisar, voro sådana tjenande qvinnor.
Tjenande qvinnor vid tabernaklet omnämnas i 2 M. 38:8, hvilka villigt gåfvo sina qvinliga prydnader, sina speglar, till helgedomens tjenst; jfr 1 S. 2:22.

Tjufnad, 2 M. 20:15, skulle straffas med döden, 21:16; 5 M. 24:7.

Tjusare, ormtjusare, se sid. 346.

Tob, ett land öster om Jordan, dit Jeftah flydde, Do. 11:3 f.; sannolikt dets. s. det i 2 S. 10:6 f. nämda Istob (d. ä. männen i Tob), som hjelpte ammoniterna mot David.

Tobia. 1. En ammonit som i förbund med Sanballat och samariterna sökte förhindra tempelbyggningen, Ne. 2:10; 4:3. Ehuru af mägtigt inflytande i Jerusalem, lyckades han dock ej i sina planer, hvarken med våld eller list, Ne. 6:17 f.; 13:1 f.

2. Se Heldai.

Tofel, en ort vid Kanaans sydöstra gräns, 5 M. 1:1, sannolikt den nuvarande byn Tafile med omkring 600 hus den fruktbara Tafile-dalen öfver 2 mil s.s.o. om Döda hafvet.

Tofet, se Hinnom.

Tofsar, se under Tänkeskrifter.

Togarma, en af Gomers söner, en jafetisk stam, 1 M. 10:3, i den aflägsna norden, He. 38:6, hvarifrån hästar m.m. fördes till Tyri marknad, 27:14. Dessa ställen hänvisa till det för sin hästafvel fordom berömda Armenien.

Togliga, 2 M. 23:30, småningom.

Toi, konung i Hamat, sände sin son Joram (eller Hadoram som han kallas i 1 Kr. 18) med dyrbara skänker till David att lyckönska honom till hans seger öfver Hadadeser, 2 S. 8:9 f.; kallas Tou i 1 Kr. 18:9 f.

. 1. Isaskars äldste son, 1 M. 46:13; 4 M. 26:23.

2. Tola, Puas son, af Isaskars stam, bodde i Samir och dömde Israel i 23 år efter Abimelek, Do. 10:1, 2.

Tom, 1 Kor. 7:5, ledighet.

Tomas, d. ä. »tvilling», en af de tolf apostlarna, Mat. 10:3; Mar. 3:18; Lu. 6:15; Ap. 1:13. Johannesevangeliet gifver oss tre drag som måla hans karakter. I Jh. 11:16 ser han faran i ögonen men vill följa sin mästare i döden. I 14:5 frågar han tviflande huru lärjungarne kunde veta vägen dit mästaren gick. I 20:25, då han hörde om den uppenbarelse af den uppståndne, som egt rum under hans frånvaro, fordrar han de handgripligaste bevis för att kunna tro det otroliga, att han ännu skulle få se honom hvars korsgestalt så bränt sig in i hans själ. En vecka derefter kom den uppståndne och bjöd honom räcka fram sin hand; Tomas svarade: min Herre och min Gud! Jesus svarade: Salige äro de som icke se men dock tro, v. 26 f. Tomas var sedan med äfven vid uppenbarelsen vid Tiberias' sjö, 21:2 f.
Tomas var en kritiskt undersökande person, seende allt från den mörka sidan, men dock innerligt hängifven sin mästare. Han var ej nöjd med andras vittnesbörd om uppståndelsens härliga verklighet, hvilken för hans egen såväl som de öfriga lärjungarnas föreställning var något så främmande, så otroligt. Han behöfde, och de behöfde det alla, de påtagliga vittnesbörden af att både se, höra och vidröra, hvarpå också Johannes syftar i 1 Jh. 1:1. Så mycket större framstår deras dårskap, hvilka vilja förklara uppståndelsetron af bara subjektiva visioner, såsom t.ex. Rénan, hvilken söker inbilla sina läsare, att »äran af uppståndelsen tillhör Maria af Magdala», och att »näst Jesus är det Maria som gjort det mesta för kristendomens grundläggning», att »hennes qvinliga utrop: han är uppstånden' har blifvit grundvalen för mensklighetens tro»! Tomas lärer oss annat.

Topas, se Ädelstenar.

Tordönsbarn, se Jakob 3.

Torget var vanligtvis den fria platsen vid stadsporten, der man ej blott köpte och sålde, 2 K. 7:1, utan äfven höll folkförsamlingar, Mar. 7:4; 2 Kr. 32:6, religiösa sammankomster, Ne. 8:1, 3, 16; Esr. 10:9, och rättegångar, Ap. 16:19; dit man gick för att gapa och blifva begapad, Mar. 12:38; Lu. 20:46, eller för att tillfredsställa sin nyfikenhet, Ap. 17:17; der barnen lekte, Lu. 7:32, och der daglönare sökte arbete, Mat. 20:3.

Torn omtalas i skriften af olika slag: fästningstorn eller borgtorn såsom tornet i Pnuel, hvilket nedbröts af Gideon, Do. 8:17, och tornet i Tebez, från hvilket en qvinna kastade qvarnstenen ned på Abimelek, Do. 9:51 f.; torn på stadsmurarne såsom tornen Mea och Hananeel m.fl. på Jerusalems murar, Ne. 3:1, 11, 25 f., till hvilka äfven kanske hörde tornet i Siloam, se sid. 436; vidare väktaretorn i vingårdarna, Es. 5:2; Mat. 21:33; Mar. 12:1, och på betesmarkerna till hjordarnas skydd, 2 Kr. 26:10, der det berättas om konung Ussia, ej blott att han byggde torn på Jerusalems murar, 26:9, utan äfven torn i öknen (betesmarken) och många brunnar, ty han var en vän af åkerbruk; jfr 27:4.
Om belägringstorn, se Krig.
Om »tornet i Sevene», se Sevene.

Tou, se Toi.

Trakonitis, ett område som på Kristi tid styrdes af Herodes den stores och Kleopatras son Filippus, Lu. 3:1, ungefär motsvarande det nuvarande landskapet Ledjâ nordost om Gennesaret mellan Djedûr (Itureen) och Damaskus i norr och Havran i söder. Dess naturbeskaffenhet, med vilda skrofliga klippor och vidsträckta underjordiska hålor, motsvarar alldeles Josefi beskrifning på dess invånares lefnadssätt: de hade hvarken städer eller åkrar utan bodde i hålor med sina hjordar; ingångarne till hålorna voro så trånga att blott en man i sänder kunde gå in, men inuti voro de otroligt rymliga. Denna nejd var bebodd af farliga banditer, hvarföre Augustus gaf den åt Herodes den store mot vilkor att han skulle kufva dess folk. Herodes gaf sedan landet åt sin son Filippus. Ännu i dag är folket i Ledjâ ett vådligt slägte.

Trana. I Es. 38:14 och Je. 8:7 omnämnas tvenne foglar sus och agur, Sv. trana och svala. Enligt Bochart är det sus (eller sis) som betecknar svalan, och agur tranan. Den numidiska tranan, som förmodligen åsyftas, är omkring 3 fot i längd, af blågrå färg, men svart på kindben, hals, bröst och de långa bakvingarnes spetsar, samt med en tofs hvita fjädrar bakom hvardera ögat. I Je. 8:7 syftas på den aldrig felande instinkten som drifver flyttfoglarna att i rätt tid flyga till mildare luftstreck, i motsats till Herrens folk som ej vill veta af hans rätter. I Es. 38:14 liknar Hiskia sin klagan vid svalans och tranans ljud och dufvans kuttrande läte.

Tren, se Mått, sid. 317.

Tres Tabernæ, d. ä. Tre bodar (Sv. Tretabern), ett värdshus omkr. 4 ½ mil från Rom, der Paulus möttes af vänner från staden, Ap. 28:15.

Troas, en stad på Mysiens vestra kust vid Hellesponten, hvarifrån Paulus efter en syn första gången reste öfver till Europa, Ap. 16:8, 11, och der han på sin tredje missionsresa fann en öppen dörr för evangelium, 2 Kor. 2:12 f., och uppväckte Evtykus efter den långa predikan om natten, Ap. 20:6 f.; der han ock slutligen vid en senare resa långt efter lemnade qvar hos Karpus en reskappa och några böcker, 2 Tim. 4:13.
Troas, som var anlagd af en af Alexanders generaler, Antigonus, och först hette Antigonia Troas och sedermera Alexandria Troas, var under romerska tiden hufvudort i ett litet område af samma namn, en betydande stad och lifligt trafikerad hamn, af särskildt intresse för romarne såsom genom namn och läge erinrande om det gamla klassiska Troja, »romerska folkets vagga». Ansenliga ruiner af det romerska Troas finnas vid den nuv. orten Eski-Stambul, »gamla Konstantinopel».

Trofimus, en omvänd hedning från Efesus, Pauli följeslagare från Korint genom Macedonien och mindre Asien till Jerusalem, Ap. 20:4, der Pauli umgänge med honom gaf anledning till apostelns fängslande, då judarne nemligen misstänkte att Paulus fört honom med sig in i templet, 21:29. I 2 Tim. 4:20 omtalar Paulus, att han lemnade Trofimus sjuk i Miletus. Om man antager att detta bref skrefs vid slutet af Pauli första (och i så fall enda) fångenskap i Rom, så skulle han här syftat på det tillfälle, då han sist var i Miletus, sex år förut, Ap. 20:17; men häremot strida flere omständigheter, såsom den att vid det tillfället var Timoteus med honom, v. 4 f., och då behöfde han ju ej särskildt tala om den saken för Timoteus, som visste det lika väl som han; och för det andra den omständigheten, att Paulus då alldeles icke lemnade Trofimus efter sig i Miletus utan hade honom med sig i sällskap till Jerusalem, 20:4 f.; 21:29. Af allt detta är klart, att Paulus i 2 Tim. 4:20 måste afse ett senare besök Miletus, och är alltså detta ett af bevisen för att Paulus vardt fri från sin första fångenskap i Rom och gjorde åtskilliga missionsresor, ej omtalade Apg., innan han åter vardt fången och led martyrdöden, kort efter författandet af 2 Tim. Jfr sid. 356.

Trogyllium, stad och udde i Jonien, der berget Mykale stupar i hafvet, emellan Efesus och Meanders mynning, midt emot ön Samos. Paulus låg öfver natten här, på resan från Samos till Miletus, Ap. 20:15.

Troll, Es. 34:14, se Räfvar.

Trollare-eken, träd eller ort nära Sikem, Do. 9:37.

Trolldom, se Spådomskonst.

Trolofning, se Äktenskap.

Tron, se Stolar.

Trumma, Trumpet, se Musik.

Trumpetandets dag, se Basunfesten.

Tryfena och Tryfosa, två nitiska kristna qvinnor i Rom, till hvilka Paulus helsar, Ro. 16:12.

Träck begagnades ej blott som gödningsämne, Lu. 13:8, utan äfven, i anseende till bristen på ved, såsom bränsle, till brödbakning o.s.v. He. 4:12, 15. Jfr Bröd. Offerdjurens träck skulle förbrännas utanför lägret, 2 M. 29:14; 4 M. 19:5; detta förklarar hotelsen Mal. 2:3. Särskilda bestämmelser rörande menniskors orenlighet, se 5 M. 23:12 f. Det var den största skymf att förvandla en menniskas boning till ett »hemligt hus» eller afträde, 2 K. 10:27; jfr Esr. 6:11; Da. 2:5 3:29.

Träd nämnas ofta i bildspråket såsom symboler af konungar och mägtiga herrar, Ps. 37:35; Es. 2:13; Da. 4; Sa. 11:1 f. I Eden fans ett lifvets träd och ett kunskapens träd på godt ock ondt, 1 M. 2:9, 17, hvilket gaf menniskan döden. Om »lifvets träd i Guds paradis», se Up.2:7; 22:2.

Trädgårdar med fruktträd, 3 M. 19:23, såsom granat-, pistacia-, mandel- och fikonträd, oliver och vinrankor, Hö. 6:10; örtagårdar med välluktande örter och blommor, såsom nardus, saffran, myrra och aloe, Hö. 4:13 f., samt kålgårdar med för hushållet vigtiga köksväxter, 5 M. 11:10; 1 K. 21:2, omtalas ofta såsom bilder af välgång och hemtrefnad, Jer. 29:5; Am. 9:14; Lu. 13:19. Naturligtvis tyckte man om att anlägga planteringarna nära något vatten eller att förse dem med brunnar, cisterner eller vattenledningar. Bileam liknar Israels tält vid örtagårdar vid vatten, 4 M. 24:6, och den rättfärdiges välsignelse skildras i Es. 58:11 under bilden af en örtagård med aldrig trytande vatten; hvaremot en »trädgård utan vatten» är en bild af nöd och död, Es. 1:30. Under trädens skugga njöt man af hvila och ensamhet, 1 K. 4:25; Jh. 1:48; 18:1; i trädgårdar hade man äfven familjegrafvar, 2 K. 21:18, 26; Jh. 19:41, och i trädgårdarnas dunkel öfvade afgudadyrkare sina styggelser, 1 K. 14:23; 2 K. 16:4; Es. 1:29; 65:3; 66:17; Je. 2:20; 3:6. Då frukterna mognade, anförtroddes uppsigten öfver trädgårdarne åt särskilda väktare som i dem reste upp sina sina vakthyddor, Es. 1:8; Je. 4:17; Job 27:18.
Rikare personer och konungar anlade trädgårdar med planteringar och trädparker i stor skala, s.k. paradis (se sid. 352) eller lustgårdar, såsom Predikaren om sig berättar, att han gjorde sig örtagårdar och parker och planterade i dem allehanda fruktbärande träd och gjorde sig dammar till att vattna skogen af de växande träden, Pr. 2:5 f. Sådan var kanske konungsträdgården nära Siloa vid Jerusalem, 2 K. 25:4; Je. 39:4; Ne. 3:15, och trädgården vid palatset i Susan, Est. 7:7 f. Sådana parker stodo under uppsigt af särskilda fogdar; en sådan nämnes i Ne. 2:8, eb.
Vid en lustgård liknas menniskornas första boning i Eden, 1 M. 2:8 från denna Guds lustgård äro rika bilder lånade i He. 28:13; 31:4 f.; och härlighetens fulländning skildras äfven som ett paradis, Up. 2:7; 22:1 f.

Trälar. Israeliternas tjenare voro, såsom fallet var hos alla forntidens folk, lifegne trälar eller slafvar, sina herrars egendom. Trälarne voro vanligtvis främlingar, tagne i krig, 4 M. 31:26 f.; eller voro de köpte för penningar, 1 M. 17:23; 3 M. 25:44, eller ändtligen födde af trälar och alltså från födelsen sina herrars lifegne, 1 M. 17:23; 2 M. 21:4. Lagligt pris på en träl var 30 silfversiklar, 2 M. 21:32; en fri israelit deremot värderades till 50 silfversiklar, 3 M. 27:3 f. Genom köp kunde äfven en israelit blifva den andres träl, 2 M. 21:2; 5 M. 15:12, om nemligen den förre för fattigdoms skull sålde sig sjelf, 3 M. 25:39, men lagen bjöd dock husbonden att icke betrakta eller behandla honom som en lifegen slaf utan som en daglönare och husman, samt att efter viss tid gifva honom friheten utan lösen, 2 M. 21:2 f.; 3 M. 25:39 f., om han icke under tiden blifvit friköpt, 25:48 f. Ovisst är om detta äfven gälde den som för oförmåga att ersätta stulet gods blifvit såld till träl, 2 M. 22:3. Att borgenärer gjorde gäldenärer, som ej kunde betala, till trälar, synes af 2 K. 4:1; Ne. 5:5. (Jfr Job 24:9; Am. 2:6; Mat. 18:25.) Somlige anse detta vara lagstadgadt i 3 M. 25:39, 47, om att en utfattig gäldenär säljer sig åt borgenären, hvaremot andre mena att detta var en frivillig handling af gäldenären.
Slafveriet, som redan af ålder fans hos ebreerna, 1 M. 12:16; 14:14; 24:35; 30:43, vardt genom Moses lagar ej upphäfdt men dock med allehanda inskränkande bestämmelser lättadt och lindradt, hvarvid skilnad göres mellan israelitiska slafvar och sådana af främmande folk. De senare voro heltochhållet sin herres egendom och gingo som annan egendom i arf till hans efterkommande »till evig ego», 3 M. 25:44 f., hvaremot israelitiske trälar kunde lösas af sina anhöriga och, äfven om detta icke skedde, efter sex års tjenst hade sin frihet att lemna tjensten, 2 M. 21:2, och det icke tomhände, utan husbonden skulle gifva dem en skänk af boskap och af frukt, 5 M. 15:12 f. Var trälen gift då han gick tjensten, fick han taga sin hustru med sig i frihet, men hade han fått hustrun under tjenstetiden, så skulle hon och barnen höra husbonden till, 2 M. 21:3 f. Jfr Je. 34:8 f. om hur Zedekia och folket i sin ångest för kaldeerna utropade frihet för trälarne, Sv. friår, emedan denna lag hade blifvit försummad. Då faran var förbi, ångrade de sig och togo de nyss frigifna åter till trälar, v. 11, 16, hvarföre Herren förkunnade öfver dem ett friår för svärd, pest och hunger, v. 17.
Ville emellertid trälen icke begagna sig af friheten, utan föredrog att stanna qvar hos sin husbonde och sin familj, så fördes han inför öfverheten, och hans öra vardt med en syl genomborradt intill dörrposten till tecken att han skulle vara sin herres träl för lifstiden (»till evig tid»), 2 M. 21:5 f.; sammalunda gjordes med en trälinna, 5 M. 15:17. (Detta örats genomborrande var en hos många österländska folk förekommande plägsed för att beteckna hörsamhet och lydnad; jfr Ps. 40:7. Ett ställe hos Plautus gifver vid handen att bärandet af örringar var tecken till träldom.) Talmudisterna förklara uttrycket »till evig tid» i detta fall så, att trälens tjenstetid räckte endast till klangåret, då han i hvarje fall vardt fri; andre mena att örats genomborrande gjorde honom till träl för hela lifstiden, oafsedt om han upplefde klangåret, i likhet med de trälar som omtalas i 3 M. 25:46.
I motsats till lagen i 2 M. 21:2 och 5 M. 15:12 om att de ebreiske trälarne skulle vara frie i det sjunde året eller efter sex års tjenst, föreskref nemligen lagen i 3 M. 25:39 f., 47 f., att de ebreiske trälarne, äfven de som sålt sig till trälar hos förmögna främlingar i landet, skulle vara frie från sin tjenst icke efter sex års tjenst utan först i klangåret. De hade dock derjemte enligt denna lag rättighet att vid hvad tid som helst återfå friheten, om de antingen utköptes af sina anhöriga eller om de sjelfva förvärfvat sig medel att köpa sig fria, v. 48 f., och i dessa fall skulle lösesumman bestämmas efter antalet af de år som voro qvar till klangåret, då de i alla fall voro frie. Om sättet att förlika dessa olika lagbestämmelser äro många olika meningar gällande. Många antaga den förklaring Michaelis föreslagit, att i vanliga fall vardt mannen fri efter 6 års tjenst, men att om han kommit i träldom några få år före klangåret, så behöfde han icke tjena till det sjunde året utan vardt fri redan i klangåret.
Särskilda bestämmelser voro gifna för en israelitisk dotter, som af sin fader blifvit såld åt en annan israelit till trälinna, d. ä. till frilla eller bihustru. Behagade hon icke sin herre, så kunde hon genast köpas fri men fick dock icke säljas till träldom till främmande folk. Bestämde herren henne till frilla åt sin son, så skulle hon njuta dotters rätt, och om sonen tog sig en annan, fick hon ej beröfvas sina rättigheter som hustru; vardt hon häri besviken, så var hon fri utan lösen, 2 M. 21:7 f. Likaså, om en israelit tagit en främmande qvinna bland krigsfångarne sig till hustru, och hon sedan ej behagade honom, fick han ej sälja henne eller bruka henne som trälinna, utan fri skulle hon vara, 5 M. 21:13 f.
Utom den allmänna föreskriften om att en ebreisk träl icke skulle behandlas hårdt som en slaf utan med gudsfruktan såsom en daglönare, 3 M. 25:39, 43, 53, föreskref lagen äfven, att trälar af hedniska folk skulle göras delaktige af religionens välsignelser. Hedniske trälar skulle omskäras, 1 M. 17:12*, och sålunda få rätt att deltaga påskalammets ätande, 2 M. 12:44. Trälar och trälinnor skulle få ostörde njuta af sabbatens hvila, 2 M. 23:12; 5 M. 5:14, samt deltaga i efterskörden, 3 M. 25:6, så väl som i offermåltiderna, 5 M. 12:12, 18, och i högtidernas glädje, 16:11, 14. Den som slog sin träl till döds, skulle straffas, 2 M. 21:20 (enligt rabbinerna, med dödsstraff); blef trälen blott lemlästad, så var han fri, v. 26 f. En träl (från utlandet?) som rymt från sin husbonde, skulle ej utlemnas till honom utan hafva frihet att slå sig ned hvar han ville Israel, 5 M. 23:15 f. Menniskotjufnad, 1 Tim. 1:10, var ett brott som lagen belade med dödsstraff, 2 M. 21:16; 5 M. 24:7.

*) Enligt senare rabbinsk rätt kunde en köpt slaf ej tvingas till omskärelse; vägrade han, så fick han ett års betänketid; stod han då fast i sitt beslut, så såldes han åter till en icke-israelit.

Föröfrigt inskärpte lagen iallmänhet mildhet mot enkor, faderlösa, främlingar och inhyseshjon, 2 M. 22:21 f.; 5 M. 10:18 f.; 24:17 f.; 27:19, och daglönaren skulle före solnedgången få ut sin lön, 24:18 f.
Flera ställen i G. T. vittna om trälamas hårda och ansträngande tjenst, Job 7:2; Ps. 123:2, och om den hårda tukt hvarunder de stodo, Or. 29:19, 21. Å andra sidan läsa vi äfven om en bättre behandling. Någon gång hände det att husbonden gaf trälen sin dotter till hustru, 1 Kr. 2:35; vanligare var att husbönderna togo trälinnorna till frillor, 1 M. 30:3; 2 M. 21:9. Stundom blefvo duglige tjenare högt ombetrodde förvaltare. Trälen Ziba af Sauls hus hade sjelf icke mindre än 15 söner och 20 tjenare, 2 S. 9:2, 10, eb. I berättelserna om Abraham och hans tjenare, 1 M. 24, om Boas och hans arbetare, Rut 2:4, och om Jobs aktning för sin tjetsarinnas rätt, Job 31:13 f., möta oss också bilder af ett godt förhållande mellan husbonde och träl.
Det gamla bruket att ebreer togo ebreer till Trälar synes hafva småningom upphört efter den babyloniska fångenskapen. Försöket att återupplifva det på Nehemias tid mötte afgjordt motstånd, Neh. 5:5 f. Enligt Josefus väckte det stor harm, då Herodes bestämde att tjufvar skulle säljas till slafvar. Såsom krigsfångar kommo ebreerne ofta i träldom hos andra folk. I G. T. läsa vi att ebreer såldes till slafvar af fenicierna, Joel 3:6, och felisteerna, Joel 3:6; Am. 1:6. Att fenicierne voro väldige slafhandlare, synes af Am. 1:9; He. 27:13. Sannolikt var det genom dem som judar på Obadjas tid bortfördes i träldom till Sefarad. Ob. 20. Genom syrier, egyptier och romare kommo skaror af judar i träldom.
Om den »egyptiska träldomen» före Mose, se sid. 95, 114.
Icke genom bestämda lagbud men genom tyst verkande mägtiga grundsatser har kristendomen satt yxan till roten af lifegenskapens förbannelse. Mästaren, som kom i en träls gestalt, Fil. 2:7, tog sig äfven de ringaste en och lärde de sina, att de voro alla bröder, Mat. 23:8, och att högsta företrädet i hans rike var att vara allas träl, Mar. 10:44, och hans apostlar inskärpte att i Kristus är icke skilnad mellan träl och fri, Gal. 3:28; Kol. 3:11. De yrkade icke på ett våldsamt omgestaltande af de yttre förhållandena utan bjödo äfven trälarne och sådana voro många i de första församlingarna! att blifva i sin kallelse, dock så att om tillfälle till frihet erbjöde sig, de ej skulle försumma det, 1 Kor. 7:20 f. Genom att hvarje kristen på sin plats, vare sig herre eller träl, visade trohet, mildhet och lydnad, skulle Kristi ande så småningom omgestalta äfven det yttre, och derföre inskärpa apostlarne ofta hos slafvarne deras pligter mot sina herrar, vare sig desse voro hedningar eller kristne, Ef. 6:5 f.; Kol. 3:22 f.; 1 Tim. 6:1 f.; Tit. 2:9 f.; 1 Pe. 2:18 f., och den gamle Paulus sänder tillochmed tillbaka till sin vän Filemon hans förrymde slaf Onesimus och bönfaller hos honom för denne ej om frihet men om förlåtelse och broderlig behandling. Filem. 12, 16 f.

Träldomsbetslet, 2 S. 8:1, togs af David ur felisteernas hand; egentl. »armens tygel», hvarmed syftas på den af honom eröfrade staden Gat, som varit den arm, hvarmed felisteerne hållit Israel i tygel; jfr 1 Kr. 18:1.

Trästol, Ne. 8:4, se Predika.

Trätovattnet, se Meriba.

Tröskning. Trösklogarne hos ebreerna voro sådana man ännu ser i Palestina, jemna, hårdt tilltrampade platser, vanligen på en höjd, så att agnarne vid sädens kastning kunde lätt bortdrifvas af vinden, såsom Aravnas loge på Moria, 2 S. 24:16; jfr Do. 6:37; Os. 13:3; Je. 4:11 f. Tröskningen skedde dels så att man lät oxarne gå fram och åter öfver de på platsen utbredda kärfvarna och med fötterna trampa ut kornen, Os. 10:11, dels så att man körde öfver säden med träskslädar (eb. morag), 2 S. 24:22; 1 Kr. 21:23, bestående af bräder med deruti inslagna hvassa stenar e. d., sådana man ännu ser hos bönderna i Palestina (arab. nauradj, mauradj), eller med små tröskvagnar med hvassa hjul (eb. agalah), Es. 28:27; jfr Am. 1:3; Es. 41:15. Oxen som tröskade skulle få hafva sin frihet att äta under arbetet, 5 M. 25:4. Ringare förråd eller lättare frukter tröskades ut med käppar, Rut 2:17; Do. 6:11; Es. 28:27, såsom man ännu får se i österlandet. Efter tröskningen kom kastningen för att skilja agnarne från kornet, Ps. 1:4, hvarefter säden inkördes i ladorna, Lu. 12:18, hvaremot halm och agnar förbrändes, Mat. 3:12.
I bildspråket lånas stundom uttryck från trösklogen och tröskningen för att beteckna fullkomlig tillintetgörelse, 2 K. 13:7; Or. 20:26; Es. 41:2; Am. 1:3, kanske med särskildt afseende på de i krig begagnade krigsvagnarna, som voro försedda med liar e.d., se 2 S. 12:31. Så liknas i Es. 41:15 Israel vid en ny tröskvagn med skarpa taggar, som skall tröska sönder bergen och mala höjderna till stoft.

Tubal, Jafets femte son, 1 M. 10:2, ett folk som i Es. 66:19 nämnes bland fjerran boende hedningar och He. 27:13 såsom handlande med Tyrus. I He. 38:2; 39:1 nämnes det bland Gogs underlydande; jfr 32:26. Man är ense om att Tubal betecknar det af de gamle omtalade Tibarener-folket vid Svarta hafvets södra kust, i de assyriska kilskrifterna kalladt Tabal.

Tubalkain, kainiten Lameks son, med Zilla, fader för dem som arbeta koppar och jern, 1 M. 4:22. Jfr He. 27:13 om det med koppar handlande folket Tubal.

Tuktomästare, se Skolor.

Tunga, 1) tungomål eller språk, såsom i 1 M. 11:1; Mar. 16:17; 1 Kor. 14:21; 2) dets. s. tyngd eller börda, eb. massâ, d. ä. utsaga, förkunnelse eller predikan. Sålunda i 2 K. 9:25; Es. 13:1; 19:1. I Or. 30:1; 31:1 är det i Sv. återgifvet med »lära». Jfr Je. 23:33 f.

Tungomål, se Språk.

Tunna, se Mått.

Tunnkakor eller tunnrån af fint mjöl, bestrukna med olja, användes vid hvarjehanda offer, 2 Mos. 29:2, 23; 3 Mos.. 2:4; 7:12; 4 Mos. 6:15.

Turkos, se Ädelstenar.

Turturdufvan, en mindre art af dufvoslägtet, Je. 8:7; Hö. 2:12 Ps. 74:19, var jemte dufvan det enda djur af foglarnas slägte, som fick frambäras som offerdjur, 1 M. 15:9, och det af dem som ej hade råd till mera, 3 M. 5:7; 12:6 f.; 4 M. 6:10; Lu. 2:24.

Tusende. Detta ord står stundom betydelsen af en större stamafdelning, omfattande 1,000 hushåll, alltså ungefär hvad vi skulle kalla en ätt. Mose indelade folket i afdelningar och underafdelningar på 1,000, 100, 50 och l0, allt familjer eller hushåll, 2 M. 18:25. Så bjöd Samuel folket att träda fram inför herren »efter stammar och tusenden», 1 S. 10:19 (Sv. hus), och sedan Benjamins stam träffades, framträdde den efter sina slägter eller ätter, och då träffades Matris ätt, v. 21. Af dessa verser synes att det var de till en viss stam hörande ätterna, som äfven kallades tusenden. Så läsa vi i 4 M. 10:4 om öfverstarna för Israels tusenden eller ätter; likaså i 1:16, eb. Sedan blefvo äfven de orter, der hufvudmännen för sådana ätter bodde, utmärkta med samma namn tusende. »De tusen i Juda» Mik. 5:2 är således dets. s. »höfdingestäderna (eller höfdingarne) i Juda»; jfr Mat. 2:6. Se noten till Bet-Semes 1.

Tusenåriga riket, se Uppståndelse.

Tvagningar brukades flitigt bland
israeliterna. Icke blott att de före måltiden tvådde sina händer; före besök hos förnämare personer togo de ett bad, Rut 3:3, och isynnerhet före religiösa handlingar, för att framträda rena inför Gud, 1 Mos. 35:2; 2 M. 19:10. Handtvagning var äfven en symbol hvarmed man förnekade all delaktighet ett brott eller en ogerning, 5 M. 21:6; Mat. 27:24. Jfr psalmistens ord om rena händer, Ps. 26:6; 73:13. Likasom handtvagningen hörde till tjenarnes syssla, 2 K. 3:11, så var fotatvagning äfven ett af den tjenande kärlekens verk, Joh. 13; 1 Tim. 5:10. Se vidare Bad, Fot, Rening.

Tvärhand, se Mått.

Tvättkaret, ett för presternas tvagningar afsedt kopparkar, som var gjutet af de tjenande qvinnornas speglar, 2 M. 38:8, och uppstäldt emellan tabernaklet och brännofferaltaret, 2 M. 30:18 f.; 40:7, 30 f.

Tyatira, en blomstrande grekisk koloni i Lydien i Mindre Asien, mellan Sardes och Pergamus, särskildt berömd för sina purpurfärgerier och väfverier. Purpurkrämerskan Lydia var derifrån, Ap. 16:14. Tidigt fans här en kristen församling, en af de sju till hvilka herren skref genom Johannes. Up. 1:11; 2:18 f. Den tadlas särskildt för sin slapphet mot den falska profetissan Jesabel.
På Tyatiras plats ligger nu en liten stad Akhissar med ej obetydliga ruiner.

Tykikus, en lärjunge från Asien, Pauli följeslagare på resan från Korint till Jerusalem, Ap. 20:4, och sedermera under Pauli fångenskap hans trogne tjenare och sändebud, Ef. 6:21 f.; Kol. 4:7 f.; Tit. 3:12; 2 Tim. 4:12.

Tynenträ eller tyjaträ, som nämnes bland det stora Babylons handelsvaror, Up. 18:12, är det fasta och välluktande virket af det hos de gamle högt värderade Thujaträdet (Thuja articulata) af barrträdens familj, som växer i norra Afrika, ofta blott en buske men stundom skjutande upp till ett väldigt träd. Dess välluktande harts användes till rökverk, och af det fästa, skönt ådrade virket gjorde man praktmöbler o.d. Plinius berättar om att bord af sådant trä betalades med öfver 1 million sestertier (150,000 kr.).

Tyranner, 1 M. 6:4, se Refaeer.

Tyrannus, en man i Efesus, i hvars skola Paulus predikade evangelium, Ap. 19:9.

Tyrus, den i forntiden vidtberömda feniciska handelsstaden vid Medelhafvets kust nära 4 mil n. om Akka och öfver 3 mil s. om Saida (Zidon), nämnes ofta i G. T. under det eb. namnet Zor, d. ä. klippa, i Sv. vanligen återgifvet med Tyrus, en grek. form af det aram. Tura = Zor. Redan i Jos. 19:29 nämnes »den fasta staden Zor» såsom en gränsstad vid Asers norra gräns. Davids ombud för folkräkningen kommo ända upp till »den fasta staden Tyrus», 2 S. 24:7. Det nämnes såsom konung Hirams stad i 2 S. 5:11; 1 K. 5:1, och förhållandet mellan denne konung och Israels konungar David och Salomo var särdeles godt. Tyrus var också af de mera betydande feniciska städerna den som låg Israel närmast. Enligt de gamles vittnesbörd låg den äldsta delen af Tyrus, den gamla staden, »Palätyrus» eller »Gammal-Tyrus», på fasta landet, hvaremot den nyare staden, »Ny-Tyrus», låg på ett par öar, som Hiram säges hafva med fyllningsarbeten förenat till en. Omgifven af vatten, försedd med ypperliga hamnar söder och norr, vardt denna östad, ehuru icke särdeles stor, en naturlig fästning af första rang. Utmärkt för sitt Melkarts(Herkules)-tempel, vardt han dock ännu mera berömd genom sin vidsträckta handel och sina kolonier, och både bibelns och den hedniska forntidens författare gifva oss målande skildringar af hans rikedom och prakt. I He. 27 finnes en ur kulturhistorisk synpunkt högst märkvärdig förteckning öfver de mångahanda folk som handlade med Tyrus, de nationer som voro representerade i dess legotrupper, och de varor som funnos på dess marknad. Der nämnes äfven att Juda och Israel förde till dess marknad hvete, honung, olja och balsam, 27:17. Dess rikedom jemföres i He. 28:13 med en Guds lustgård, beprydd med ädelstenar, sarder, topas, diamant, smaragder och guld o.s.v. Men rikedomens svek drog förbannelsen med sig. Redan Amos och Joel hota Zor med straffdom för att det glömt den forna vänskapen och sålt israeliter i träldom till edomeer och greker. Am. 1:9 f.; Joel 3:4 f. Att Tyrus var en medelpunkt för slafhandel, synes äfven af He. 27:13. Straffdomen började snart att komma genom de nu framträngande assyrierna. Salmaneser, som intog landområdet omkring 721 f. K., belägrade östaden i 5 år men utan framgång. Es. 23 är sannolikt en straffpredikan mot Tyrus vid denna tid. (Jfr Sargon, sid. 424.) Sedermera angreps det af Nebukadnezar, som efter Jerusalems förstöring i 13 år (enl. Josefus) belägrade östaden. Vid denna tid hade Jeremia hotat Tyrus med straff, Je. 25:22; 47:4, och nu förkunnade Hesekiel i storartade målningar dess undergång, He. 26 - 28, huru det skulle blifva till ett skär i hafvet, en öde stad o.s.v., 26:5, 19. Det ser dock ut som om Nebukadnezar ej rått på det starka fästet; inga säkra uppgifter bestyrka att han intog staden, och Hesekiel meddelar i en senare profetia, He. 29:18 f., att emedan Nebukadnezar och hans här förgäfves mödat sig mot Tyrus utan att få lön för mödan, så skulle han istället få Egypten. Af ordalagen i He. 29:18 (om skalliga hufvud och slitna skuldror) sluter man att redan Nebukadnezar sökte bereda sig tillträde till östaden genom uppkastande af en data, något som sedermera verkstäldes af Alexander. Efter sju månaders belägring, och sedan han fått cyprioternas hjelp att angripa staden från sjösidan, föll det mägtiga Tyrus från sin höjd, 332 f. K. Sedan Alexanders tid låg det på en halfö, i det den af honom byggda dammen så småningom vidgade ut sig till ett ordentligt näs. Det fortfor väl ännu någon tid att drifva ej obetydlig handel, men Alexandria stälde det dock i skuggan. Icke längre en hafvens drottning, He. 26:17, och en skiftare af kronor, Es. 23:8, kom det under selevkidernas och sedan romarnes välde, dit det hörde på Kristi tid. I Ps. 87:4 fans ett löfte äfven för Tyrus, och äfven till dess gränser kom Herren Kristus, Mat. 15:21; jfr Mar. 3:8; 7:24. Tidigt funnos här kristna, som besöktes af Paulus, Ap. 21:3 f. Jfr Kristi ord om Tyrus och Zidon i Mat. 11:21 f.
Profeternas förutsägelser om Tyrus att det skulle blifva förstördt och öde, en torr klippa, en ort der man utspänner nät o.s.v., Es. 23; He. 26:4, 5, 14, gingo först i en aflägsen framtid fullbordan. Gång på gång reste det sig åter efter slagen, och ännu på Kristi tid var det en betydlig handelsstad, kanske tillochmed större än Jerusalem. Hieronymus i 5:te seklet e. K. anmärker till He. 26, att Tyrus då ännu var en lysande och präktig stad, med hvilken nästan alla folk drefvo handel, och han söker förklara profetian i He. 26:14, om att det ej mer skulle vara bebygdt, så att dermed blott syftades på dess osjelfständighet såsom en or lydande under andra folk, kaldeer, ptolemeer, romare. Men Tyrus skulle dock sjunka djupare än så. Äfven under muhammedanernas välde kunde det, ehuru på förnedrande vilkor, i någon mån rädda sig, så att det sedan, på korstågens tid, åter var en betydande stad, med judiska köpmän, glasfabrikation o.s.v. Men slutligen, då Akko eller Ptolemais föll för saracenerna 1291, då utrymde tyrierne sin stad och lemnade den utan svärdsslag i eröfrarnes våld. Nu var dess glans förbi. Maundeville i 14:de seklet omnämner det såsom till stor del förstördt af saracenerna. Maundrell skrifver derom 1697: »Här är blott ett Babel af nedbrutna murar, pelare och hvalf»; och den svenske resanden Hasselquist, som besökte Tyrus 1751, yttrar sig på följande sätt: »Vi fölgde hafsstranden och kommo till Tyrus, som nu kallas Zur, der vi togo natthärberge. Ingen stad af dem, som fordom haft stort namn, är så i grund förstörd, som denne, om icke Troja. Zur är nu knapt en eländig by, som fordom varit Tyrus, Hafvets Drottning. Där är vid pass 10 invånare, Turkar ock Christne, som lefva af fiskeri.» (Iter Palæst. p. 169.) Någon tid derefter intogs Tyrus af Metâvilesekten (se Syrien, sid. 478), hvarefter staden åter höjde sig något litet. Det nu varande Sur eller Tyrus är en liten obetydlig småstad, intagande en del af hvad som var den forna östaden, med 4- à 5,000 inv., ungefär hälften muslimer och metâvile, de öfrige kristne och ett fåtal judar. Gatorna äro usla, husen förfallna; talrika spår af forntida fästningsverk; väldiga pelare, till hälften begrafna här och der i sanden; fiskare breda ut sina nät på klipporna, såsom Hesekiels profetia. Spridda fornlemningar på fastlandet vittna om stadens forna utsträckning. Här och der på stranden hittar man stycken af glas, sammanbakadt med sanden till en fast massa, samt lemningar af purpursnäckor; vidare ser man klippgrafvar, ruiner af vattenledningar, oljopressar och sarkofager, och här och der en enstaka palm »hafvens drottning» är klädd i en mantel af dyster sorg.

Tårar, uttryck för både sorg, Job 16:20 Lu. 19:41; Jh. 11:35; Eb. 5:7, och glädje, 1 M. 29:11; 45:2, äro i 2 M. 22:29 en bildlig beteckning för pressarnas första saft från oliv och drufva, som i 4 M. 18:27 kallas »fylla af pressen», hvaremot ordet »fyllelse» i 2 M. 22:29 betecknar förstlingen af logarnas förråd.
Davids ord i Ps. 56:9, »lägg mina tårar i din lägels, tros syfta på det gamla bruket att i små urnor eller tårflaskor samla de tårar man göt vid likbegängelser, hvilka flaskor sedan nedlades i grafven jemte den döde. Stort antal af sådana läglar träffas i gamla grifter i Palestina och Rom. Så räknar Gud de sinas tårar; ja, han skall aftorka alla tårar af deras ögots, Ps. 116:8; Es. 25:8; Up. 7:17.

Tält, de kringflyttande nomadernas lätt uppsatta och lätt nedtagna bostäder, omtalas ofta i bibeln under olika namn, tjäll, hydda, tabernakel, paulun. Jabal nämnes i 1 M. 4:20 såsom stamfader för dem som idkade boskapsskötsel och bodde i tält, och ebreernas stamfäder, Abraham, Isak och Jakob, bodde alla i tält eller tabernakel, 1 M. 18:1; Eb. 11:9. Så flyttade ock israeliterne under ökenvandringen sina tält från ort till ort, och äfven efter bosättningen i Kanaan qvarblef hos somliga af dem den gamla sedvänjan att bo i tält, Do. 4:17; Je. 35:10, naturligtvis isynnerhet de stammar som behöllo det nomadiska lefnadssättet, Jos. 22:4, 7. Så bodde ock Guds ark i lång tid »under tältduken», 2 S. 7:2, och Herren vandrade med Israel af och en »i tält och hydda», v. 6. Flyttbara tält äro ännu dag de enda bostäder som brukas af de kringvandrande nomadstammarna i det nordligaste Europa och norra och mellersta Asien, såsom lappar, mongoler och tartarer. De arabiska beduinerne hafva också lika lätta boningar. Deras tält förfärdigas af grofva dukar af svart gethår, hvilka väfvas af beduinqvinnorna fast och tätt, så att de ej släppa regnet igenom. Om sådana svarta tält, arabstammen Kedars hyddor, läsa vi redan i Ps. 120:5; Hö. 1:5. Och att redan qvinnorna i Israel spunno gethår, synes af 2 M. 35:26. Dukarne spännas helt enkelt ut öfver några uppresta stänger, så att ena sidan har en öppning af en menniskas höjd. Detta så kallade hus består ofta af två afdelningar, den ena för männen och den andra för qvinnorna. I midten af männens afdelning göres en grop i jorden till eldstad, som eldas med torrt ris och torkad dynga. Till dukarnas fästande tjena tälttågen som bindas vid jorden nedslagna tältpinnar eller pluggar. En sådan var det Jael dref genom Siseras hufvud, Do. 4:21. Stundom ser man boskapen inne i samma tält som familjen. Någon gång kan en familj hafva flera tält, jfr 1 M. 24:67; 31:33; Do. 4:17. Ibland finner man äfven finare tält, af annan färg än svart.
Från tältlifvet äro många bilder i skriften lånade. Så målas Jerusalems tillkommande trygghet under bilden af ett tält som aldrig skall flyttas, hvars pålar ej skola upptagas och dess tåg ej slitas, Es. 33:20; och i 54:2 uppmanas Israel att vidga ut sitt tält, sträcka ut tältdukarna, förlänga tågen och slå ned pålarna. Så liknas äfven himmelen vid ett tält eller tabernakel, 40:22; Eb. 8:2. Å andra sidan liknar Hiskia sitt hastigt flyende lif vid ett bortflyttadt herdetält, Es. 38:12, och den bräckliga kroppen jemföres af Paulus med en tälthydda som slås ned, 2 Kor. 5:1; jfr 2 P. 1:13. Lamartine har sin »Resa i orienten» följande skildring: »Om morgonen, under det kameldrifvarne och slafvarne betsla hästarne, nedtagas tältstängerna af två eller tre araber; de skaka på midtelstången som tjenar till pelare; den faller, och de stora och utspända dukar, som nyss gåfvo skydd åt en hel familj af resande, glida ned och sjunka tillsamman till ett litet knyte, som en kameldrifvare tager under armarna och lägger i sadeln; och på det tomrum der du alldeles nyss var hemma som i en beständig boning, fins nu intet mera qvar än en liten öfvergifven eld som ännu ryker men snart slocknar i solskenet; en sann, träffande och lefvande bild af lifvet, som så ofta är använd bibeln, och som mägtigt tilltalade mig, hvarje gång den mötte mina ögon.» »Ofta», säger M'Cheyne, »funno vi oss utan skydd, innan vi voro fullt klädde. Hvilken bild af vår kroppshydda! Huru ofta tages den icke ned, innan själen blifvit skickliggjord för de heligas arfvedel i ljuset!»

Tänkeskrifter, Mat. 23:5, gr. fylakteria, förvaringsmedel, amuletter. I 2 M. 13:9, 16 heter det om förordningen rörande påskhögtidens firande och de förstföddas helgande, att den skulle vara israeliterna till ett tecken på deras hand och en åminnelse mellan deras ögon (v. 9) och till minnesskrift eller bindel (eb. totafot) mellan deras ögon (v. 16), och i 5 M. 6:8; 11:18 upprepas samma föreskrift med afseende på Herrens bud iallmänhet. Dessa föreskrifter fattades af somliga såsom heltochhållet bildliga talesätt, endast åsyftande att inskärpa vigten af att hafva Herrens lag »för ögonen»; så förstås de af de karäiske judarna, hvilka förkasta traditionen. Andre åter hålla för att på dessa ställen verkligen afses några yttre tecken som skulle vara andakten till hjelp. Den hedniska plägseden att inbränna på kroppen »heliga» tecken, såsom hos de gamle egyptierna och hos beduinerna än i dag, förbjöds strängeligen i lagen, 3 M. 19:28; men deremot tillstadde den bärandet af vissa yttre tecken med inskrifter i heligt syfte. Ett sådant var öfversteprestens gyllene hufvudprydnad med den inskriften: »Helighet åt Jehova», 2 M. 28:36. Jfr om Hesekiels tecken, He. 9:4, och om hästarnas bjellror, Sa. 14:20. Så skulle då äfven något sådant afses i de ofvan anförda lagrummen; och så förstodos de äfven af judarna på Kristi tid, hvilka till åtlydnad af dessa föreskrifter begagnade vid förrättandet af sina böner särskilda böneremmar, eb. tefillin: det är dessa Jesus afser, då han Mat. 23:5 säger att fariseerne gjorde sina tänkeskrifter breda. Fylakteria eller förvaringsmedel kallades de såsom ämnade att bättre förvara Herrens lag minnet eller såsom skyddsmedel mot onda andar.
De rabbinske judarne bruka två slag af böneremmar eller Tefillin. Det första slaget, som kallas Tefillin schel rosch, d. ä. böneremmar för hufvudet, beredes på följande sätt: I ett fyrkantigt tärningsformigt stycke trä inskäras tre skåror, ungefär så djupa som nedersta delen af lillfingret. Genom dessa skåror uppstå fyra upphöjningar, öfver hvilka lägges ett i vatten uppmjukadt läder af ett rent djur, hvilket då det är torkadt åter aftages, hvarigenom man får en liten läderdosa med fyra tomrum. I dessa rum nedläggas fyra stycken eller sedlar af pergament, på hvilka med fin och prydlig skrift äro afskrifna följande fyra ställen ur Moses lagbok: 1) 2 M. 13:2 - 10, »Helga mig allt förstfödt» etc.; 2) 2 M. 13:11 - 16, »När nu Herren hafver låtit dig komma in uti kananeernas land», etc.; 3) 5 M. 6:4 - 9, »Hör Israel, Herren vår Gud är en enda herre» etc.; 4) 5 M. 11:13 - 21, »Om I nu hören mina bud» etc. Under dosan sättes en fot eller botten af starkt dubbelt läder, hvari fästes en lång rem af finare skinn, som tjenar att fastbinda dosan vid hufvudet. Allt måste vara färgadt svart, och alltsamman beredt af en jude. Andarne af remmen måste hänga fram öfver axlarna ned på bröstet.
Det andra slaget kallas Tefillin schel jad. d. ä. böneremmar för handen; de bestå också af en läderdosa med remmar; men dosan är här något mindre med blott ett rum, hvari ett enda pergamentstycke nedlägges, innehållande samma fyra bibeltexter som i förra fallet. Dessa böneremmar fästas på venstra armen, så att då armen böjes, dosan kommer nära till hjertat, enligt lagens ord om att lägga Herrens ord på hjertat, 5 M. 11:18. Remmen måste vara så lång, att den kan lindas sju gånger om armen och sju om långfingret, och sedan ändå något hänger ned derutaf.
Böneremmarnas bruk hålles af judarna iallmänhet i högsta helgd. De taga dem alltid på sig, då de förrätta sina böner, och att bära dem hela dagen anses af somliga som tecken till synnerlig fromhet. Den bön juden heder, då han ikläder sig tefillin, lyder så: »Lofvad vare du, Herre vår Gud, verldens konung, som har helgat oss med dina bud och gifvit oss befallning om tefillin».
Ett annat yttre fromhetstecken var de tofsar (Sv. klutar), som Israels barn skulle fästa i de fyra hörnen af sin mantel för att derigenom påminnas om att hålla Guds bud, 5 M. 22:12; och skulle i hvarje tofs finnas ett särskildt framstående snöre af blå purpurfärg (Sv. gult snöre), 4 M. 15:38 f. Då enligt rabbinernas beräkning lagen finnas 248 bud och 365 förbud, tillsamman 613 eller lika många som antalet bokstäfver i de tio budorden, så hafva de lemnat detaljerade föreskrifter om huru tofsarnas trådar skola snos och lindas för att deruti få fram en symbolisk beteckning af nämda tal. (Se Bibl. Fornkunskap p. 52.) Någre rabbiner förklara att budet om tofsmantel är lika vigtigt som alla öfriga lagar tillsamman. Tofsmanteln var ursprungligen ett ytterplagg, bestående af ett aflångt stycke tyg med ett hål midten, hvarigenom det träddes öfver hufvudet likasom ett slags kåpa. Då dess bruk emellertid blottstälde judarne för allmän smädelse och blef ett förföljelsens tecken, så hafva de minskat dess storlek, och såsom ett underplagg bär ännu i dag den rättrogne juden sin tofsmantel med fyra tofsar; hvarjemte på vissa högtidsdagar i synagogorna stundom påtages en större utanpå kläderna. Det var dessa tofsar (Sv. fållar) som fariseerna gjorde så stora, Mat. 23:5. Och då vi läsa att de sjuke ville vidröra Jesu klädefåll, så afses dermed just en sådan tofs af hans mantel. Mat. 9:20; 14:36 Lu. 8:44.

Törne, se Tistel.

The above contents can be inspected in scanned images: 481, 482, 483, 484, 485, 486, 487, 488, 489, 490, 491, 492, 493, 494, 495, 496, 497, 498, 499, 500, 501, 502, 503, 504, 505, 506, 507, 508, 509, 510, 511, 512, 513, 514, 515, 516, 517, 518, 519

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/biblobok/ordbok_t.html

		Biblisk ordbok för hemmet och skolan / Uppslagsord T (1896) Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Language, Reference, Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|

	L ______	30
	A ______	1
	T ______	300
	E ______	5
	I ______	10
	N ______	50
	O ______	70
	S ______	200
	Summa:666.

* Om de kronologiska svårigheterna jfr sid. 80 f. Fjellstedt fördelar de 480 åren på följande sätt:
Ökenvandringen	40	år.
Josua	17	»
Domaretiden	340	»
Saul	40	»
David	40	»
Salomo (hittills)	3	»
Summa 480		år.