- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord U

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Reference, Dictionaries, Language, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

U

Udd, »spjerna mot udden», se Plogen.

Uf. Det så öfversatta ordet Kippod Es. 34:11; Ze. 2:14, som i Es. 14:23 kallas Igelkott, anses af somliga beteckna Rördrommen (Ardea stellaris), en fogel af hägrarnas slägte, omkring 2½ fot lång, till färgen spräcklig, fläckad svart och rostgult, med långa halsfjädrar och svartaktigt och rostgult tvärbandade vingpennor. Samma fogel afses ock enligt somliga med Janschuf i 3 M. 11:17 (Sv. uf).
Om Kippoz, Sv. uf, i Es. 34:15, se Orm 7).

Ufas, obekant ort hvarifrån man fick fint guld, Je. 10:9; Da. 10:5, eb. Man gissar på Ofir, på floden Hyfasis i Indien o. s. v.

Uggla. Bland orena foglar nämnas i 3 M. 11:16, 17 (5 M. 14:15, 16) tre olika arter, hvilka kanske höra till ugglornas slägte, nemligen:
1) Tachmas, Sv. Uggla; tros beteckna strutsen? eller svalan?
2) Kos, Sv. Stenuggla, en fogel som bor i öde städer, Ps. 102:7.
3) Janschuf, som i 3 M. 11:17 och 5 M. 14:16 i Sv. kallas Uf men deremot i Es. 34:11 (eb. janshof)
Nattuggla; enligt andra rördrommen, se Uf. Att närmare bestämma dessa arter är omöjligt. I Syrien och Egypten förekomma nu fem olika ugglearter.
Om Ijim i Es. 13:22, som i Sv. kallas ugglor, se Räfvar.

Ugn. Utom bakugnar (se Bröd) omtalas i skriften andra ugnar såsom smältugnar, He. 22:18; Or. 17:3, och tegelugnar, Je. 43:9. Kalkugnar torde åsyftas i Es. 33:12; Am. 2:1 (grt. »till kalk»). Tegelugnar voro ock de ugnar, i hvilka ammoniterna brändes af David, 2 S. 12:31; hvaremot i Da. 3 torde åsyftas en väldig smältugn. Ugn betecknar stundom ett tillstånd af förtryck och bedröfvelse, 5 M. 4:20 (jernugn); Es. 48:10.

Ugnstornet, Ne. 12:38, jfr »tornet vid ugnarna», 3:11, ett af Jerusalems torn.

Ukal, se Itiel.

Ulai, flod i Persien, Da. 8:2, se Susan.

Ulam, en af Mefibosets afkomlingar, hvars talrika slägt prisas såsom hjeltar och bågskyttar, 1 Kr. 8:40.

Ulfven eller vargen, ett för sin grymhet och sitt vilda tjut särdeles afskydt djur. Vargar voro tvifvelsutan allmännare i Palestina i forna tider, ehuru de äfven nu stundom påträffas. Benjamin liknas vid en »glupande ulf», 1 M. 49:27; likaså falske profeter, Mat. 7:15, och orättrådige furstar och domare, He. 22:27; Zef. 3:3. Ulfvens nattliga plundringståg åsyftas i Je. 5:6; Hab. 1:8; hans förödelser i fårahusen, Lu. l0:3; Jh. 10:12. Evangelii fiender liknas vid ulfvar, Mat. l0:16; Ap. 20:29. En tid skall komma, då ulfvar och lam skola. bo tillsamman, Es. 11:6; 65:25.

Ullskinn, Ps. 72:6, eb. »nyskuren äng».

Unbevarad, Or. 20:19, försigtig.

Under, Underverk, sådana gerningar eller tilldragelser, hvilka genom sin den menskliga förmågan och den vanliga erfarenheten öfverstigande storhet och verkan väcka betraktarens undran och blifva för honom ett tecken som vittnar om ett särskildt ingripande af den helige Gudens egen kraft, såsom Petrus i sin första predikan framhåller huru de krafter, under och tecken, som Gud hade gjort genom Jesus af Nazaret, bevisade att han var Messias, Ap. 2:22. Skriften framhåller såsom under icke allenast iallmänhet Guds
gerningar i skapelsen och försynen, Job 5:9 f.; jfr 9:10; Ps. 9:2; 26:7; 40:6; Eb. 1:3, och hans ledning af såväl enskilda som folk både i barmhertighet och i dom, 2 M. 34:10; Jos. 3:5; Ps. 4:4; 71:7; 77:15; Da. 6:27 och för den som gifver akt, synas hans under äfven i det minsta, jfr Ps. 139:14 f. ; utan äfven och isynnerhet hans gerningar i frälsningsverkets grundläggande och fullbordande genom Kristus, hvilken också derföre redan profetian utmärkes med namnet Underlig, Es. 9:6; underbar ej blott i kraftgerningar, hvilka ej ens af hans fiender kunde förnekas*, och till hvilka han ock hänvisade såsom bevis för sin sändning, Mat. 11:4 f.; Jh. 9:16, 32 f.; 14:11 ; 20:31, utan ännu mera i sin persons rena andedjup, Jh. 8:46; 14:6, och i den kärlekens sjelfuppoffring som uppsökte de mest förlorade, Jh. 4:27, 32, och gaf sig ut för sina fiender, Ro. 5:8 f. Och kring honom, »det stora centralundret», gruppera sig äfven ej blott alla de förelöpande undren i Israels historia utan också de undergerningar som åtföljde evangelii första förkunnelse, Mat. 10:8; Jh. 14:12; Ap. 4:30, nya födelsens under genom samma kraft som uppväckte Jesus från de döda, Ef. 1:19 f.; den samfundsbildande kärlekens under, Ap. 2:44 f.; 4:32 f.; Ef. 4:4 f.; bönhörelsens och profetians under, Jh. 14:13 f.; Ap. 11:28, och alla öfriga andens och kraften» gåfvor, 1 Kor. 1:7; 12:4 f. Motsatsen till dessa gudomliga under äro trollkarlarnes och villoandarnes falska under, som tjena oheliga syften och föra bort ifrån Gud. 5 Mos. 13:1; Mat. 24:24; 2 Tes. 2:9; Up. 13:13 f.
*) Ehuru de förklarade dem såsom yttringar af en ond andemagt, Mat. 12:24; Mar. 3:22; Lu. 11:15; alldeles som Talmud på ett ställe säger, att »Stadas son (ett smädenamn för Jesus) fört med sig trolldomskonster från Egypten i en inskärning han gjort i sin hud» ett indirekt vittnesbörd för Jesu underverks historiska sanning! (Delitzsch, Jesus und Hillel, p. 15.)
Ungdom. Om detta ords betydelse Ps. 9:1; 46:1, se Musik, sid. 314. »Såsom ungdomen» i Ps. 48:15, rättare: »ända till döden», eller: »öfver (förbi) döden».

Uparsin, se Mene.

Uppenbarelse. Detta ord brukas särskild bemärkelse om de gerningar och tilldragelser, hvarigenom Gud, den fördolde, Es. 45:15, gör sig. sjelf känd för det skapade, dels iallmänhet i samvetet, i naturen och i historien, Ro. 1:19, 32; 2:14, 15; Ps. 19; Ap. 17:24 f.; dels isynnerhet i den frälsande nådens förberedelser inom Israel allt ifrån Abrahams kallelse och i dess fulla framträdande i Kristus, Ap. 7:2 f.; Jh. 1:14 f., och hans andes verksamhet i församlingen, Mat. 11:25; Jh. 14:21; 2 Kor. 12:1; Ga. 1:16; Ef. i:57; 3:3, ända till den slutliga fulländningens härlighet» uppenbarelse, Lu. 17:30; Ro. 8:18, 19; 1 P. 1:7; 1 Jh. 3:2. Johannes' Uppenbarelse, se sid. 220.

Uppståndelse. Läran om de dödas uppståndelse, hvilken i det G. T. i mer eller mindre dunkla antydningar då och då skymtar fram, Job 19:25; Ps. 16:10; Es. 26:19, tills den slutligen Da. 12:2 är tydligt uttalad, var på Kristi tid allmänt erkänd bland de rätttrogna judarna, så att Marta förklarade att hon visste att hennes broder skulle stå upp på den yttersta dagen, Jh.. 11:24, hvaremot den förnekade» af de sadduceiska fritänkarne, Ap. 23:8, och de hedniska filosoferna, 17:32. Först genom Kristus och hans evangelium har dock uppståndelsen» ljus i full klarhet gått upp för verlden. Han sjelf, som var uppståndelsen ock lifvet, Jh. 11:25, icke allenast vederlade sadduceernas invändningar, Mat. 22:31 f.; Mar. 12:26 f., uppväckte ur förgängelsen flera döda, såsom Lazarus, ynglingen i Nain, Jairi dotter, predikade om den stora dag då han skulle sjelf väcka upp alla döda, somliga till lifvets, andra till domens uppståndelse, Jh. 5:29, utan uppstod äfven sjelf, efter att hafva blifvit verkligen död, på tredje dagen ur sin graf, »förstlingen af de afsomnade», 1 Kor. 15:20, redan med detsamma åtföljd af en skara helgon från det G. T., hvilka gingo ut ur sina vid hans död öppnade grafvar och efter hans uppståndelse kommo in i den heliga staden och uppenbarade» för många, Mat. 27:52 f.
Kristi uppståndelse, hvilken oftast framställes som en handling af Fadren,
Ap. 2:24, 32; 3:15; 13:30; 1 Kor. 6:14; Ro. 4:24; 6:4, men äfven tillskrifves sonen sjelf, Jh. 2:19; 10:18, var derföre också för den apostoliska förkunnelsen, som ej ville veta af något annat än Kristus den korsfäste, 1 Kor. 1:23; 2:2; Gal. 3:1, den första utgångspunkten och den säkra grundvalen, Ap. 1:22; 2:24 f.; 4:33; 10:40 f., såsom det gudomliga inseglet på sanningen af den korsfästes ord och verkligheten af hans försoning, 1 Kor. 15:14 f., och såsom en underpant på hans trogna» seger med honom, 15:22, 57; 1 Tes. 4:14; och detta apostlarnes vittnesbörd är så mycket mera höjdt öfver alla tvifvel, som de sjelfve i sina skrifter troget målat, huru fjerran de hade varit från alla tankar på Jesu uppståndelse ur grafven, huru tröge de voro att fatta dess verklighet, och huru det endast var de påtagligaste bevis som kunde öfvertyga dem derom. Se Mat. 28:17; Mar. 16:8; Lu. 24:11, 21 f.; Jh. 20:9, 25 f. Men då, när de detta trodde, och när anden påminde dem det G. T:s profetior och Jesu egna förutsägelser, Mat. 12:40; Ps. 16:10; Ap. 2:27; Mat. 16:21; 17:9; Mar. 14:28; Jh. 16:16, då flammade elden upp i deras inre, Lu. 24:32, och då gåfvo de med glädje äfven lifvet för honom som hade sagt: Jag lefver, och I skolen lefva, Ap. 9:5; Ga. 1:16; 1 Jh. 1:1 f.
Tidigt uppstodo inom de asiatiska församlingarna irrlärare som förnekade kroppens uppståndelse, sägande den redan vara skedd, 2 Tim. 2:18, kanske just förvrängande Pauli ord (jfr 2 Pe. 3:16!) om uppståndelse genom tron, Ro. 6:4; Kol. 2:12; 3:1.
Likasom Jesus i Jh. 5:29 skiljer mellan lifvets uppståndelse och domens uppståndelse och i Lu. 14:14 talar särskildt om de rättfärdigas uppståndelse, så synes äfven i apostlarnas framställningar en sådan skilnad vara betonad, och det en skilnad som äfven gäller tidpunkten. Så framställer Paulus 1 Kor. 15, huru alla skola uppstå, men i en viss ordning: först kom Kristus; sedan de som honom tillhöra, vid hans tillkommelse; sedan kommer slutet, då allt skall varda honom underlagdt, 15:23 f. Och Johannes skildrar i Up. 20 en syn, hvari han såg, huru satan skall bindas i tusen år, så att han ej under den tiden skall bedraga folken, v. 3, huru vid början af denna tid Jesu blodsvittnen och de som ej tillbedit eller hyllat vilddjuret (Antikrist), blifva lefvande och regera med Kristus i tusen år, v. 4, men huru de andre döda ej blifva lefvande förr än efter de tusen åren, v. 5, hvarpå han säger: Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen: de skola varda Guds och Kristi prester och regera med honom i tusen år, v. 6. Sedan blifver satan åter lös för en liten tid, hvarpå följer den sista striden mot helgonens läger och den älskade staden, och derefter den slutliga allmänna uppståndelsen och domen, v. 12, 13. Det är i dessa ställen somlige finna läran om det tusenåniga riket, en tid af frid och sällhet, då profeternas skildringar af en kommande lycksalighetstid för jorden skola gå i fullbordan, Es. 59:18 f.; 60; 62; och i dem se de äfven den ofvan antydda skilnaden mellan två uppståndelser. »Dessa ord äro bestämda och visa tydligt, att den första uppståndelsen sker en lång tid före den allmänna, samt att med den första uppståndelsen omöjligen kan menas uppväckelse till nytt lif i Kristus, ny födelse, såsom i Ro. 6, utan här måste orden betyda kroppens uppståndelse.» (Fjellstedt till Up. 20:5.) Så Meyer och Alford.
Andre uttolkare gifva emellertid orden en sådan andlig tydning, såsom t.ex. Melin, hvilken i den första uppståndelsen endast ser »en kraftig lifsuppblomstring» inom Kristi kyrka och det tusenåriga riket hennes »högsta timliga fullkomlighetstillstånd» o. s. v. (till Up. 20:6). Augustinus och månge efter honom se det tusenåriga riket kyrkans nuvarande tillstånd.

Ur i Kaldeen, Terahs hembygd och Abrahams födelseort, 1 M. 11:28, 31; 15:7; Ne. 9:7, som af den gamla traditionen söktes uppe i Mesopotamien, såsom i staden Orfah o. s. v., anses af nyare forskare vara återfunnen i ruinorten Mukajjar (den tjäriga) vid Evfrats vestra strand strax ofvanför Persiska viken, der man ser väldiga ruiner, bland annat af ett tempel åt månguden Sin. (Se Bibl. för Bibl. Fornk., p. 81). Äfven de assyriska kilinskrifterna omnämna ett berömdt herskaresäte med namnet Uru just i denna nejd.

Urbanus, en af Pauli medhjelpare, som helsas af honom, Ro. 16:9.

Uria. 1. Heteern Uria, Batsebas man, en af Davids hjeltar, som af sin konung fick ett bref till Joab, hvari denne beordrades att låta honom omkomma i striden mot ammoniterna, 2 S. 11; 23:39; Mat. 1:6. Efter det brefvet kallar man dylika förrädiska bref »Uriebref».

2. En öfversteprest i Jerusalem på Ahas' tid, som villigt lånade sig till redskap åt konungens afgudadyrkan, 2 K. 16:10 f.; nämnes i Es. 8:2 som den ene af Esaias två vittnen vid ett visst tillfälle.

3. Semajas son, från Kirjat-Jearim, en Herrens profet på Jeremias tid, flydde för konung Jojakim till Egypten men blef gripen och dräpt, Je. 26:20 f.

Uriel, d. ä. Gud mitt ljus. 1. En levit af kehatiternas slägt, 1 Kr. 6:24, kanske dens. s. den i 1 Kr. 15:5 nämde föreståndaren för kehatiterna på Davids tid.

2. Uriel af Gibea, fader till Rehabeams favoritfrilla Maaka, 2 Kr. 13:2.

Urim och Tummim, Ljus och fullkomlighet, 2 M. 28:30, det medel hvarigenom öfverstepresten i vigtigare fall utfrågade Herrens vilja, 4 M. 27:21; 5 M. 33:8, var icke, som somlige bibeltolkare mena (t.ex. Fjellstedt till 2 M. 28:30; 39:14), de tolf ädelstenarne på bröstskölden, hvilket tydligt framgår af en jemförelse mellan 2 M. 39:10 f. och 3 M. 8:8. I 2 M. 39 beskrifves huru bröstskölden förfärdigades, och huru dervid de tolf stenarne honom infattades, så att alltså stenarne utgjorde en del af den färdiga bröstskölden; och derpå omtalas i 3 M. 8, huru Mose iklädde Aron hans skrud, huru han satte på honom skölden och dervid lade i skölden Urim och Tummim. Och de två olika verben i eb. på detta st. (af hvilka det senare i Sv. saknas), neml. sim ala, sätta på, och natan el, lägga till eller uti, utmärka tydligt skilnaden mellan skölden som sattes på, och de föremål som lades deruti. Sannolikt åsyftas också Urim och Tummim, der man läser om hur man genom efoden eller lifkjorteln frågade Gud. 1 S. 23:9 f.; 30:7 f. Om hvad dessa föremål voro och huru de gåfvo upplysning, är intet bekant. Den förmodan att de voro stenar eller bilder med ord skrifna derpå, såsom ja och nej e. d., och att de brukades till ett slags lottkastning, har man funnit något bestyrkt af det sätt hvarpå 1 S. 14:41 återgifves i den gr. öfversättningen LXX. »Och Saul sade: Herre, Israels Gud, hvarföre har du icke svarat din tjenare i dag? Ligger orätten hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, gif ljus; och om du säger detta, gif då ditt folk Israel (eller om orätten ligger hos ditt folk Israel), så gif rätt.» På ett par ställen nämnes blott Urim, 4 M. 27:21; 1 S. 28:6. Sista gången Urim och Tummim omtalas är i Esr. 2:63; Ne. 7:65.

Urnöt, eb. teô, ett af de rena djuren, 5 M. 14:5, sannolikt en antilopart, ett djur som fångades i nät, Es. 51:20, der det i eb. kallas tå, Sv. skogsoxe.

Usal, Joktans sjette son, 1 M. 10:27, en arabisk stam, hvars namn spåras det gamla namnet Avzal för Jemens hufvudstad, sedermera kallad San'a. En förmodan är att det är samma ortnamn som afses i He. 27:19 med ordet Meussal, som i så fall bör läsas meusal, d. ä. från Usal. Dock jfr Vedan.

Ussa, leviten Abinadabs son, som ledde den vagn, hvarpå arken fördes från hans faders hus i Kirjat-Jearim till Zion, föll ner död, emedan han vidrörde helgedomen, då oxarne veko af vägen, 2 S. 6:3 f.; 1 Kr. 13. Se 4 M. 4:15, 19, 20. Jfr Nakons loge.

Ussas trädgård, Manasses och Amons begrafningsplats, nära Manasses palats, 2 K. 21:18, 26.

Ussen-Seera, en stad som byggdes af Seera, en dotter till Efraim eller till hans son Bena, 1 Kr. 7:23, 24. Man gissar på orten Bet-Sira, v. om orterna Bet-Ur (Bet-Horon), n.v. om Jerusalem.

Ussi, se Itamar,

Ussia, Amazjas son, 2 Kr 26:1 äfven kallad Asarja, 2 K. 15:1 f. (i Mat. 1:8 f. Osias), den nionde konungen i Juda, tillträdde regeringen vid 16 års ålder och regerade i 52 år, 810 - 759 f. K. Han fruktade Gud
och hade framgång, så länge den trogne läraren Sakarja lefde, 2 Kr. 26:5. I hans sista år uppträdde Esaia. Ussia förde segrande krig mot edomeerna, meuniterna, araberna och felisteerna, befäste Jerusalem med torn och krigsmaskinen, höjde krigshären till ett antal af 307,500 man under 2,600 höfdingar och egnade mycken omsorg åt åkerbruket och vinodlingen. Det välstånd och öfverflöd som uppblomatrade landet, förråder sig i profeternas ordande om präktiga palats, Am. 2:5, stolta fästningar, Os. 8:14, rikedom och lyx, Es. 2:7, och en oerhörd fruntimmerstoalett, 3:16 f. Men då konungen mot slutet af sin regering ville bränna rökelse på Guds altare, trotsande presternas varningar, blef han slagen af Herren med spetelska intill sin död, bodde i ett afskildt hus, och hans son Jotam förestod regeringen, 2 Kr. 26:16 f. Ussia blef begrafven bland sina fäder på marken invid konungagrafvarne, 26:23. Under hans regering inträffade en jordbäfning som omtalas i Sak. 14:5 Am. 1:1.

Ussiel, Kehats fjerde son, 2 M. 6:18.

Uteslutning från synagogan eller bannlysning, se sid. 473.
Om uteslutning ur den kristna församlingen, hvarom Kristus gifvit föreskrift, Mat. 18:15 f., talas på flera ställen i apostlarnas bref, 1 Kor. 5; 2 Kor. 2:7, 8; 2 Tes. 3:5, 6, 14, 15; 1 Tim. 1:20; Tit. 3: l0; 2 Jh. 10.

Utgången ur Egypten, se Rödahafvet.

Utvald: den utvalda frun, se Joh. 2 epistel, sid. 220.

Uz. 1. En af Arams söner, 1 M. 10:23.

2. En af Nahors söner, 1 M. 22:21.

3. En edomeisk furste, 1 M. 36:28.

4. Jobs hemland, Job 1:1, nära sabeernas och kaldeernas områden, 1:15 f., sannolikt s. o. om Palestina mellan Edom och Evfrat, der Ptolemeus omnämner ett folk Aisitai. I LXX kallas också Uz Avsitis. Landet Uz nämnes äfven i Kl. 4:21; Je. 25:20.

The above contents can be inspected in scanned images: 519, 520, 521, 522, 523, 524

Project Runeberg, Mon Jan 15 17:28:11 2007 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/ordbok_u.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free