- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord V

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Dictionaries, Language, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

V

Vagnar. Redan i Moseböckerna läsa vi om vagnar både för personbefordning och för varors forsling. Josef sände från Egypten vagnar upp till Kanaan för att hemta sin fader och hans hus, 1 M. 45:19 f. I 4 M. 7:3 f. omtalas vagnar för de heliga redskapens fortskaffande. Felisteerne sände tillbaka arken på en vagn, dragen af kor, 1 S. 6:7 f. Vidare brukades lastvagnar vid åkenbrukssysslorna, såsom tröskning, sädens inkörning o. s. v., Es. 5:18; 28:27 f. I Am. 2:13 hotar Herren att trycka ned eller sätta fast det olydiga Israel, likasom en vagn tryckes ned eller fastnar, då den är full med kärfvar. Förmodligen voro dessa arbetsvagnar försedda med hjul af ett helt stycke trä, utan ekrar. Dock förstod man äfven snart att inrätta vagnshjulen med mera konst, såsom hjulen på Salomos kopparstolar, med hållare, ringar, ekrar och nafvar, 1 K. 7:33; jfr He. 1:18. Sådana vagnshjul med ekrar ser man äfven på de egyptiska och assyriska monumentens vagnar. Att det äfven fans vagnar med sitsar, synes af en assyrisk bild, der man ser qvinnor sitta i ett slags kärra, som drages af oxar (se Bibl. för Bibl. Fornk., sid. 375), och af Lukas' berättelse om den etiopiske hofmannen som satt i sin vagn och läste Esaia och bjöd Filippus sitta upp bredvid, Ap. 8:28 f.
Trots all den prakt och kostnad som nedlades på vagnsredskap, 1 S. 8:12 Salomos egyptiska vagnar kostade 600 silfversiklar stycket, 1 K. l0:29 , voro dock forntidens vagnar ganska obeqväma, i det vagnskorgen alltid satt fast i hjulaxeln; och sådana voro alla vagnar ända till in i medeltiden. Först år 1405 omtalas en vagn, hvars sits hängde i remmar; sedermera hängdes sjelfva vagnskorgen i remmar, tills dessa början af förra seklet utbyttes mot fjädrar.
I Es. 66:20 profeteras om att de förskingrade af Israel skola i yttersta tiden föras till Jerusalem på hästar och vagnar, bårar, mulor och kameler. Ordet bårar torde här beteckna bärstolar, ett slags fordon som bäras af män, eller af kameler eller mulåsnor. Salomos »sängerum» i Hö. 3:9 torde också varit en dylik bärstol, eller afses dermed vagnskorgen i vagnen.
Om solens vagnar, se Parvarim, Solen.
Om vagnen i Job 38:32, se Karlavagnen.
Om jernvagnar och krigsvagnar, se under Krig, sid. 254.
Om Guds vagn, keruberna på arken, se Keruber. I Ps. 104:3 kallas molnen Guds vagn.

Vagnborg, en förskansning, bildad af krigsvagnar, 1 S. 17:20; 26:5 f.

Vakande staf, se Mandelträdet.

Vaktlar, se Åkerhöns.

Valland, Valsk, se Italien.

Vamb, 5 M. 18:3, inelfvorna.

Vanna, Es. 30:24, och kastskofvel, Es. 30:24; Je. 15:7; Mat. 3:12, redskap med hvilka den tröskade säden kastades upp mot vinden, så att agnarne flögo sin kos, Ps. 1:4; 35:5.

Vapen, se sid. 253 f.

Varma vattnet, eb. Misrefot-Majim, en ort som nämnes i sammanhang med Zidon och Libanon, Jos. 11:8; 13:6. Somlige gissa på de nuvarande källorna Ain-Mescherfe vid kusten nedanför udden »Tyriska trappan» eller Ras-el-nakûra halfvägs mellan Akka och Tyrus; andre på Zarpat (Surafend) mellan Tyrus och Zidon.

Varp, 3 M. 13:48, se Väfnader.

Vass, se .

Vasti, persiske konungen Ahasveros' gemål, Est. 1:9, som då han gjorde gästabud för sina furstar, äfven tillstälde en bjudning för qvinnorna, och som då han i sin berusning bjöd henne visa sig för hans gäster, vägrade. Efter rådslag med sina furstar försköt henne konungen och gjorde sedan Ester till drottning i hennes ställe, Est. 2:17.

Vatten. I ett land der himmelen under hela den långa sommaren ej gifver en droppe regn, sätter man så mycket större värde på bäckar som ej sina ut och källor som ständigt välla fram, och detta nämnes som en särskild välsignelse för Kanaan, 5 M. 8:7, i motsats till Egypten, der man måste vattna jorden med möda och konst, 5 M. 11:10, Sv. »bära vatten till fots», rättare: »vattna med foten», d. ä. hemta upp det medelst tramphjul. Härmed åsyftas det ännu i dag i Egypten begagnade sättet att från kanaler eller vattensamlingar leda upp vattnet till åkrarna medelst krukor eller hinkar, fästa vid ett långt tåg, som gick rundt omkring ett hjul, hvilket trampades med menniskofot, så att de vid tågen fästa krukorna, sedan de fylts med vattnet nedantill, en efter den andra vid en viss höjd af hjulet stjelptes om och tömdes ut. Der källvattnet tröt, samlade man vinterns regnvatten i stora reservoarer eller ledde flodernas vatten i kostsamma vattenledningar, hvaraf ännu betydande lemningar här och der finnas qvar. Vattnets välsignelse för åkerbruket och den allmänna trefnaden göra att det de österländska språken brukas i en mängd bildliga talesätt för att beteckna vederqvickelse, Es. 55:1; Jh. 4:14; Up. 22:17; rening, He. 36:25; 1 P. 3:20 f., och fruktbarhet, 4 M. 24:6; Ps. 1:3. Å andra sidan står det stundom som en bild af djupt elände och öfversvämmande fiendskap, Ps. 18:17; Os. 5: l0; Up. 17:1, 15.
Lefvande vatten, 1 M 26:19, kallades det ständigt rinnande källvattnet i motsats till cisternernas stillastående och försvinnande samlingar. Jfr Herrens ord i Je. 2:13 och i Jh. 4:10. Jfr Brunnar.

Vattubägare, 1 S. 26:11, dryckeskärl af olika ämne och form, i Sv. äfven kallade skänkekar, 1 M. 40:11; drickekar, 2 S. 12:3 skål, 1 M. 44:2, 12 och ofta kalk, Je. 51:7. De förmögnares dryckeskärl voro af silfver, 1 M. 44:2, tillochmed guld, 1 K. 10:21; 2 Kr. 9:20; de fattigas voro väl af lerkärl, 2 S. 12:3. I Or. 23:31 står glas för bägare. I 1 M. 44:5 omnämnes spådom medelst bägare, s.k. kylikomanti. Enligt de gamles berättelser kallades Nilen Egyptens bägare, och den silfverbägare som var en symbol deraf tillskref man hemliga underbara krafter. Man spådde af ljusbrytningarna från vattnet eller från stenar med inskrifter som kastades deri o. s. v. Sådan bägarespådom har träffats äfven på Söderhafsöarna. I bild språket står ofta kalken eller bägaren för sjelfva innehållet. Så talas om frälsningens kalk, Ps. 116:13; lidandets kalk, Mat. 20:22; 26:39; vredens kalk, He. 23:31; Up. 14:10; en »fallskål», d. ä. en bägare med berusande dryck, Sa. 12:2, eller »dvalakalk», Es. 51:7. Afbildningen föreställer åtskilliga forntida bägare, resflaskor och krus.

Vattuporten, en af tempelportarna österut, Ne. 3:26; 8:1, 16.

Vattustaden, nedre delen af den ammonitiska staden Rabba, 2 S. 12:27.

Vecka, eb. schabûa, d. ä. sjutal, jfr Tal. Veckoräkningen som man träffar hos de mest skilda forntidens folk, egyptier och babylonier, kineser och peruvianer, åsyftas tydligt i 1 M. 29:27, men spår dertill finner man redan i 2:2; 7:4; 8:10. Denna räkning blef också gällande för de mosaiska högtidernas bestämmande och indelande. Så kallades pingsten veckohögtid, 5 M. 16:9 f. Då ordet schabûa blott betecknade ett sjutal, kunde det äfven användas om andra enheter än dagar, och så fattar man det i Daniels profetia om de sjuttio veckorna, Da. 9:24 f., såsom betecknande s.k. Årsveckor, d. ä. perioder af 7 år.

Veckohögtid, 2 M. 34:22, äfven kallad skördehögtid, 2 M. 23:16 (eb.), och förstlingens dag, 4 M. 28:26, den högtid som firades sju veckor efter skördens första begynnelse, 5 M. 16:9 f., eller på den femtionde dagen efter den första kärfvens frambärande helgedomen; den skulle firas med helig sammankomst och ett särskildt högtidsoffer, en getabock till syndoffer, två tjurar, en vädur och sju lam till brännoffer jemte vederbörliga spis- och drickoffer, 4 M. 28:26 f. Vidare skulle såsom utmärkande för denna högtid ett »nytt spisoffer» bäras fram för Herren, två syrade bröd af det nya hvetet, och derjemte ett brännoffer af sju lam, en tjur och två vädurar, en getabock och två lam till tackoffer, 3 M. 23:15 f. Allt folket skulle fira denna dag som en sabbat, inställa allt arbete och fröjda sig med alla de sina, med barn, tjenare, enkor, fattiga och leviter i gemensam offermåltid inför Herren, 5 M. 16:9 f. Denna högtid var alltså en högtidlig afslutning af skördetiden som började vid påsken och som betraktades som en enda stor högtidsperiod. Dess firande omnämnes föröfrigt icke i G. T. utom i 2 Kr. 8:13. I senare tider (efter K.) hafva någre af de judiska rabbinerna i veckohögtiden inlagt betydelsen af en minnesfest af lagens utgifvande från Sinai; men något stöd för en sådan uppfattning af festen fins hvarken i skrift eller tradition.
Då veckohögtiden firades på femtionde dagen efter påsk, och femtionde på gr. heter pentekoste, blef äfven detta ord ett annat namn för samma högtid, och af detta gr. pentekoste har kommit ordet Pingst, hvilket motsvarar det gr. pentekoste i Ap. 2:1; 20:16; 1 Kor. 16:8; på alla dessa ställen afses alltså den judiska veckohögtiden. Denna firades ofta med stort tillopp af folk. Vid en sådan pingstfest, strax efter Jesu himmelsfärd, var det anden utgöts öfver de församlade lärjungarne, de talade med nya tungor för judar och proselyter af allehanda folk, Petrus förkunnade frälsning i Jesu namn, och en förstling af ung. 3,000 lades till församlingen, Ap. 2.

Veda, Lu. 11:54, uppfånga; vede, 1 M. 25:28, villebråd; vedelhund, Or. 30:31, jagthund, eb. en kring länderna omgjordad (häst? eller kämpe?); vedemark, Na. 2:11, jagtmark.

Vedan och Javan, orter i södra Arabien eller Jemen, som handlade med Tyrus och förde till dess marknad finspånad (Sv. Meussal), jernsmide och kryddor, He. 27:19. Om Meussal jfr Usal.

Vederlade, 1 M. 43:3, försäkrade.

Vedernamn, Ap. 1:23, tillnamn.

Vedoffer, gärder af bränsle till brännofferaltarets eld, 3 M. 6:12, för hvilkas ordentliga levererande Nehemia arbetade med nit, Ne. 10:34; 13:31.

Vefta, Es. 19:16, svänga; veftoffer (eb. tenufah, veftning eller svängning), sådana offer eller deiar deraf som med en högtidlig svängning veftades inför Herren såsom en honom särskildt egnad del. Veftandet skedde enligt rabbinerna så, att presten lade sina händer under den offrandes händer och sålunda rörde offergåfvan af och an åt de fyra väderstrecken, eller enligt andra endast fram och tillbaka. Denna handling skulle, menar man, beteckna att Israels Gud var herre öfver hela jorden. Så skulle vid tackoffren offerdjurets bröst göras till ett särskildt veftoffer, 3 M. 7:30, veftbröstet, 34. Samma ceremoni förekom vid prestvigningen, då åtskilliga delar af vigningsväduren med bröd och kakor »veftades för Herren», 2 M. 29:22 f.; 3 M. 8:25 f.; detsamma skedde på andra påskdagen med förstlingskärfven eller veftkärfven, 3 M. 23:11, 15; med de två lammen och förstlingsbröden vid pingsten, 23:20; med lammet och oljan vid den spetelskes rening, 14:12; nasirens tackoffer, 4 M. 6:20, och misstankeoffret, 5:25. Likaså heter det att Aron veftade leviterna för Herren, 4 M. 8:11 f., förde dem fram och åter, att vigas till hans tjenst. Så brukas ordet veftoffer äfven om de frivilliga gåfvorna till helgedomen i 2 M. 38:24, 29, hvilka 36:3, 6 äfven kallas häfningar eller häfoffer, såsom häfda eller aftagna för Herrens räkning.

Verld. I G. T. står detta ord någon gång i Sv. som öfversättning af det eb. tebel, den bebodda jordkretsen, såsom i Ps. 90:2; 1 S. 2:8; Es. 14:7. Jfr Jord.
I N. T. äro tre särskilda gr. ord återgifna med det sv. verld, neml. oikumene, aion och kosmos, hvilka det
många fall skulle vara önskvärdt att kunna skilja i öfversättningen.
Det första ordet, oikumene, egentl. »den bebodda» (jorden), ung. motsvarande det eb. tebel, brukas dels i vidsträcktare bemärkelse om hela den af menniskor bebodda verlden, t.ex. Mat. 24:14, om evangelii predikan i hela verlden; Lu. 4:5, om alla konungariken i verlden; Ro. l0:18, »verldens ändar»; alltså liktydigt med hela jorden, jfr Up. 3:10; 12:9; 16:14(Sv. jorden); dels i inskränktare mening om en viss »verldsdel», t.ex. i Lu. 2:1, der »hela verlden» betecknar hela det romerska riket.
Det andra ordet, aion (eon), dets. s. stundom är återgifvet med evighet, se Evig, betyder egentligen en lifslängd, en period eller ett tidehvarf och står ofta som benämning för menniskoverlden sådan denna i ett visst tidehvarf gestaltar sig, eller för tidehvarfvet sådant detta får sin pregel af menniskorna. Så brukas ordet isynnerhet i de ställen som tala om denna verldsperiod, det närvarande onda tidehvarfvet, Ga. 1:4, i motsats till det tillkommande, Lu. 20:34 f.; Eb. 6: ~. Så läsa vi om denna verldens bekymmer, Mat. 13:22; detta tidehvarfvets barn, Lu. 16:8; detta tidehvarfvets visdom, i Kor. 2:6 o. s. v. Så kallas djefvulen denna verldens, d. ä. detta tidehvarfvets gud, 2 Kor. 4:4. Jfr äfven Ro. 12:2; Ef. 2:2; 1 Tim. 6:17; 2 Tim. 4:10. I Ef. 2:2, der ordet aion är sammanstäldt med det tredje ordet för verld (kosmos, se nedan), är det i Sv. återgifvet med »lopp», »denna verldens lopp» eller skick. På alla dessa ställen står »denna verldsålder» eller »detta tidehvarf» såsom något ondt i motsats till det tillkommande. Jfr äfven Ef. 1:21; Mat. 12:32, der denna och den tillkommande aionen (verlden) omnämnas utan afseende på deras sedliga åtskilnad. På några ställen talas om flera eoner eller verldsperioder före den sista, såsom i Eb. 9:26 om att Kristus uppenbarades vid slutet af (de gammaltestamentliga) perioderna, och 1 Kor. 10:11 om att verldsperiodernas ände var kommen. Här står ordet aion nästan i samma betydelse som på de ställen, der det afser sammanfattningen af allt det skapade såsom fallande inom tidens eller tidehvarfvets ram. Så kallas Gud eonernas eller tidehvarfvens konung, 1 Tim. 1:17, ty han har skapat dem alla med ett ord, Eb. 11:3, genom sonen, 1:2.
Det tredje ordet, kosmos, egentligen prydnad, såsom i 1 Pe. 3:3, eller en sammanfattning af samverkande krafter, såsom der tungan kallas »en verld af orätt», Ja. 3:6, är det vanligaste ordet för verlden, tänkt såsom ett ordnadt helt, eller verldsalltet, hvad i 1 M. 1:1 kallas »himlar och jord», såsom der vi läsa om att Gud har gjort verlden, Ap. 17:24; om verldens begynnelse, Mat. 24:21; grundläggning, Jh. 17:24; Ef. 1:4; skapelse, Ro. 1:20. Vidare begagnas det i inskränktare mening om denna jorden, t.ex. i Mat.. 4:8, alla riken verlden, och i Jh. 11:9, »denna verldens ljus», d. ä. solen; jfr Mat. 26:13; 2 P. 3:6; samt derefter iallmänhet om menniskorna i verlden, menniskoverlden, såsom der det heter att »åkern är verlden», Mat. 13:38; att Guds lam borttager verldens synd, Jh. 1:29; att Gud älskade verlden, 3:16; att Kristus kom i verlden, Jh. 9:39; Eb. 10:5. Så brukas det särskildt om hednaverlden motsats till judarna, såsom om verldens rikedom och försoning, Ro. 11:12, 15; deremot i 2 Kor. 5:19 utan denna inskränkning. I denna mening talas ock om verldens ljus, Mat. 5:14; Jh. 8:12; verldens frälsare, 4:42; 1 Jh. 4:14; vara i verlden, Jh. 17:11; Ro. 5:13; i denna verlden, 1 Jh. 4:17 o. s. v. På några ställen står det sålunda för att beteckna hvad vi mena med allmänheten, en stor del af menniskorna, såsom när det heter, att »hela verlden löper efter honom», Jh. 12:19; jfr 14:19, 22; 18:20.
Från den nyss angifna bemärkelsen af verlden, såsom menniskoverlden utan vidare, må väl skiljas den betydelse ordet kosmos har, der det står för att beteckna denna verlden eller menskligheten och de verldsliga tingen såsom en mot Gud fiendtlig verld. Isynnerhet i denna betydelse, såsom ock i de föregående, brukas detta ord företrädesvis hos Johannes, ej mindre än tillsamman omkring 100 gånger. Hit höra de ställen som tala om hur verlden är stadd (ligger) i det onda (den onde), 1 Jh. 5:19; om verldens furste, Jh. 12:31; verldens ande, 1 Kor. 2:12, och visdom, 1:20; om denna verldens tidehvarf eller tidsrigtning, Ef. 2:2; om att vara af verlden, Jh. 8:23; tala af verlden, 1 Jh. 4:5; vinna hela verlden, Mat. 16:26 öfvervinna verlden, 1 Jh. 5:4. I denna mening sade Jesus, att han bad icke för verlden, Jh. 17:9, ty han kunde icke bedja om hennes bevarande såsom han bad för de sina, utan för verlden bad han om hennes omvändelse, v. 21, 23, såsom han bad på korset för sina mördare, Lu. 23:34. I den ofvan anförda meningen heter det, att Kristus kom icke för att döma utan för att frälsa verlden, Jh. 3:17; 12:47; i den senare meningen åter heter det att han var kommen i verlden till en dom, Jh. 9:39; jfr 12:31, 48. I förra meningen heter det att Gud älskade verlden, Jh. 3:16; i den senare meningen säger Johannes: disken icke verlden, Jh. 2:15; jfr Ja. 4:4. Från en synpunkt heter det att verlden skall förgås, Jh. 2:17, och fördömas, 1 Kor. 11:32; från en annan, att denna verldens rike skall blifva vår Herres och hans smordes, Up. 11:15.

Vexeldag, Je. 2:24, månad.

Vexlare, Mat. 21:12; Mar. 11:15; Jh. 2:15. Enligt 2 M. 30:13 f. skulle hvarje israelit öfver 20 år vid hvarje folkräkning eller mönstring erlägga till helgedomen som lösen för sin person en judisk halfsikel, ung. kr. 1,12. I detta mynt skulle också afgiften erläggas, och för att stå till tjenst med vexling funnos vid templet »vexlare» (gr. kollybistes, af ett litet mynt, kollybos, som de togo som förtjenst på hvarje halfsikel). Då hvarjehanda främmande mynt, syriska, romerska o. s. v., voro gängse bland folket, utbjödo nu vexlarena judiska halfsiklar till vexling mot sådana mynt och gjorde så affär. Det var dessa vexlare, kända för snikenhet och list, Herren dref ut ur tempelgårdarna. För öfrigt omtalas vexlare eller bankirer i vanlig mening Mat. 25:27 (trapezites) ; jfr Lu. 19:23, der ordet vexelbank egentl. betyder bordet, vid hvilket vexlaren sitter.

Vidhöfden, eb. dúkifat, en oren fogel, 3 M. 11:19; 5 M. 14:18, anses vara härfogeln (Upupa Epops), af en trasts storlek, med lång smal näbb och grann fjäderbuske. Araberne och grekerne hafva alltid betraktat denna fogel med ett slags vidskeplig vördnad, och en mängd fabler äro om honom i omlopp.

Vigning, den ceremoni hvarigenom personer eller saker afskildes för heliga ändamål. Så vigdes Aron och hans söner med badning, påklädning, smörjelseolja och blodbestrykning, och likaså tabernaklet och dess redskap med olja och blod, 2 M. 29; 40:9 f.; 3 M. 8. Huru leviterna vigdes, se 4 M. 8. Så vigdes ock Salomos tempel med storartade offer af konungen och folket, 1 K. 8:63; och sammalunda det andra templet, Esr. 6:16. Man läser äfven om vigning af boningshus, 5 M. 20:5; murar, Ne. 12:27, o. s. v.

Vigskård, Zef. 2:14, väggskåra 1. fönster.

Vigt. Våg. Den minsta eb. vigten hette Gera, ursprungligen sannolikt ett korn eller en böna. Tjugu gera gjorde en helgedomens sikel, den vigt efter hvilken alla de öfriga bestämdes, 2 M. 30:13, 24; 4 M. 18:16. En halfsikel, 2 M. 30:13, eller Beka (d. ä. »halfva»), 2 M. 38:26; 1 M. 24:22 (som af rabbinerna äfven kallas vanlig sikel eller hvardagssikel), var alltså tio gera. Den högsta vigten hette Kikkar eller talent, Sv. Centner, lika med 3,000 siklar, enligt beräkningen i 2 M. 38:25 f., der summan af det skattebelopp som erlades af 603,550 personer, ½ sikel hvar, eller 301,775 helgedomssiklar, angifves lika med 100 kikkarer och 1,775 siklar. Mellan sikeln och centnern fans dessutom en annan vigt, kallad Maneh eller Mina, He. 45:12, äfven öfversatt med Pund, 1 K. 10:17; Esr. 2:69. Af en jemförelse mellan 1 K. 10:17 och 2 Kr. 9:16 synes framgå, att minan utgjorde 100 hvardagssiklar (beka) eller 50 helgedomssiklar, och att alltså 60 minor eller pund gingo på en kikkar eller centuer.
Efter de mackabeiska siklar som bevarats till vår tid, såväl som efter rabbinernas uppgifter, har man funnit helgedomssikelns normalvigt vara 274 paris, gran eller 14,55 gram, och efter denna beräkning ställer sig enligt Keil de eb. vigternas förhållande och värde på följande sätt:

     Gram.

1

Gera

- - -

- - -

- - - -

- - - - - - -

- -

- - -

- - - - -

=

0,72

10

=

1

Beka

- - - -

- - - - - -

- -

- - -

- - - - -

=

7,27

20

=

2

=

1

Helg.-sikel

- -

- - -

- - - - -

=

14,55

1,000

=

100

=

50

=

1

Mina

- - - - -

=

727,67

60,000

=

3,000

=

3,000

=

60

=

1 Kikkar

=

43,660,30

Schrader åter (hos Riehm) sluter af He. 45:12, att minan var 60 siklar och alltså kikkaren 3,600 siklar, hvarjemte han bestämmer den heliga normalsikeln till 16,37 gram och skiljer från denna den efter annan myntfot normerade silfversikeln om 14,55 gram. Enligt denna beräkning blifver de eb. vigternas värde följande:

1

Gera

- - - - - - -

=

0,86

gram.

10

Gera

=

1 Beka

=

8,68

»

2

Beka

=

1 Sikel

=

16,37

»

60

Siklar

=

1 Mina

=

982

»

60

Minor

=

1 Kikkar

=

58,932

»

I rundt tal kan man alltså säga att den eb. sikeln var omkring 15 gram eller något mera än ett svenskt lod (13,28 gram).
Huruvida sikeln efter konungsvigt, 2 S. 14:26, var enahanda med helgedomssikeln, är svårt att säga. Månge anse det ej möjligt på den grund att då skulle enligt detta ställe vigten af Absaloms hår, 200 siklar, hafva uppgått till icke mindre än omkring 3 kilogr. eller 7 skålpund. Jfr Absalom.
Om beskaffenheten eller utseendet af de vigter ebreerne begagnade är intet bekant. Att man i början redde sig med stenar, sluter man deraf att ordet sten i eb. stundom står för vigt, t.ex. i 3 M. 19:36. Se sid. 361. I de ninevitiska konungarnas palats har man funnit assyriska riksnormalvigter, hvilka hafva formen af liggande lejon eller änder, ofta med ett handtag på ryggen. Flera sådana finnas nu i Britiska museet. De äro vanligtvis försedda med en dubbel inskrift, en arameisk och en assyrisk, den senare i kilskrift. En bronsvigt i form af ett liggande lejon har t.ex. en arameisk inskrift: »Två landets minor», och en kilinskrift: »Sanheribs palats, två konungens minor.» En babylonisk andvigt af grön basalt har den assyriska kilinskriften: »Trettio minor justerad vigt. Irba-Merodaks, Babels konungs, palats.»
Falsk våg eller vigt var i lagen strängt förbjuden, 3 M. 19:36; 5 M. 25:15. Förnyade påminnelser härom voro dock ofta af nöden, Or. 11:1; 16:11; 20:10, 23; He. 45:10; Mi. 6:11.
I bildspråket står väga för pröfva eller utforska, såsom i Pr. 12:9, eb. Så heter det att Herren väger bergen med vigt och höjderna med våg, Es. 40:12, och folken äro för honom som ett grand i vigtskålen, v. 15. Han väger menniskornas vägar, Or. 5:21, och hjertan, 16:2; 21:2, eb. Job önskar blifva vägd på rättfärdighetens våg, Job 31:6, och Ps. 62:10 förklarar att alla menniskor, hög som låg, fara uppåt i vågskålen, väga tillsamman mindre än intet.
En illustration till dessa ställen gifver oss den bifogade teckningen, en af de många bilder från det gamla Egyptens monument som föreställa den yttersta domen. På rättvisans våg väges inför sanningens gudinna den aflidne. I ena skålen synes en kruka som innehåller hans hjerta; i den andra synes en strutsfjäder, en af sanningens sinnebilder. Ofvanpå vågskålen sitter en liten babian, sinnebild af guden Tot, dödsrikets sekreterare, hvilken ock föreställes stå bredvid, upptecknande på en tafla den dödes handlingar. Der ofvanför synes en apa som drifver bort en oren själ under gestalten af ett svin. Denna egyptiska teckning erinrar lifligt om den hemliga skrift Babels konung Belsazar såg, och som visade honom bland annat, att han var vägd på en våg ock befunnen för lätt, Da. 5:27.

Vilddjurets tal, se Tal, sid. 488.

Vildkurbits, se Kurbits 2.

Vildsvin, se sid. 471.

Vildåsna, se Åsna.

Vin, Vinträd. Vinodling, som allraförst nämnes i berättelsen om Noab och hans vingård och vin, 1 M. 9:20 f., och som både enligt bibeln och monumenten drefs af ålder i Egypten, 1 M. 40:9 f.; 4 M. 20:5; Ps. 78:47, var också i Kanaan känd redan tidigt, 5 M. 8:8, och bland landets välsignelser nämnas ofta dess präktiga vinrankor. Särskildt nämnas vinträden Sibma öster om Jordan, Es. 16:8; Je. 48:32, och En-Gedi vid Salthafvet, Hö. 1:14. Vi läsa om vingårdar vid Sikem, Do. 9:27, på Karmel, 2 Kr. 26:10, och på Jisreels slätt, 1 K. 21:1 f. Libanons vingårdar och Libanons vin voro prisade i forntiden likasom ännu i dag, Hö. 8:11; Os. 14:8. Spejarne medförde från Eskol en vinranksqvist med en drufklase som de buro, två man, på en stång eller en bår,* 4 M. 13:24. Resande afgifva också mångfaldiga vittnesbörd om de palestinska vinrankornas frodiga växt. Schulz omtalar att han en gång spisade nära Akka under ett vinträd, hvars stam var omkring 1½ fot i diameter, och hvars höjd var omkring 30 fot, och som med sina grenar bildade en löfsal af 30 fots bredd och längd. Drufklasarne, säger han, voro så stora att de vägde l0 à 12 skålpund, och drufvorna liknade små plommon. Som en belysning till berättelsen om spejarnes drufklase anföres efter Kitto, att tillochmed England erhölls en gång i Welbeck en drufklase, som vägde 19 (eng.) skålpund, och som sändes som present till en hertig, hvarvid den fördes öfver 2 sv. mil, buren på en stång af 4 män, hvilka turade om. Klasen var nära 23 tum lång och mätte, der den var tjockast, öfver 10 tum i diameter. (Smith.)

* Det eb. ordet mot på detta ställe är samnma ord som 4 M. 4:10 är öfversatt med bår, och fråga är om icke denna öfversättning bör föredragas. Den arab. prot. öfvs. har ordet dukrana, som betyder en spalier e. d. Enligt eb. forslades jemte vinranksqvisten älven något af granatäpplen och fikon.
Huru vinbergen eller vingårdarne anlades, ordnades, ansades och vaktades, målas lifligt i profetens predikan, Es. 5:1 f., och i frälsarens liknelse, Mat. 21:33, der vi se huru vingården anlägges på en bördig kulle, Je. 31:5, huru jorden uppgräfves och rensas från sten, huru rankorna planteras, huru vingården omgifves med stängsel till skydd mot vildsvin, räfvar och schakaler, och med murar för att jorden ej skall sköljas bort af regnet, huru torn bygges för väktarne, och press hugges klippan, och huru slutligen planteringen fortfarande tillgodoses medelst rankornas skärande och jordens upprepade omgräfning, Es. 5:6. Till jemförelse tjena vidare sådana ställen som tala om huru bergen drypa af vin, Am. 9:13, om det trånga passet mellan vingårdsmurarna, der Bileam måste stanna, 4 M. 22:24, och om hur vingårdens murar rifvas ned så att vildsvinen förstöra den, Ps. 80:9 f. Jfr Hö. 2:15; Es. 1:8.
Jemte den ädla eller äkta vinrankan (gefen) som gaf goda drufvor, omnämnas på några ställen andra vinträd af sämre art. I Es. 5:2 nämnas vilddrufvor (månne frukten af vilda vinrankor? Ps. 80:11); enligt någras mening afses dermed iallmänhet sura eller omogna drufvor. Se äfven Kurbits 2. I 5 M. 32:32 nämnes Sodoms vinträd, en vild planta med bittra bär. Man är ej ense om hvad dermed afses. Resande hafva gissat på hvarjehanda kring Döda hafvet växande frukter, som erbjuda en fager yta men inuti äro fulla med sot eller dam, enligt den beskrifning redan Josefus på dem lemnar. Hasselquist gissade på frukten af Solanum Melongena, som han fann ymnigt växande vid Jeriko och i Jordandalen nära Döda hafvet, och hvars frukt, säger han, då den var stucken af en viss insekt, vardt till sitt inre heltochhållet förvandlad till stoft, medan det yttre skalet var oskadadt och behöll sin färg. (Iter Pal. p. 522.) Andre såsom Seetzen och Robinson bestämma sig för Asclepias procera, hvars frukt, af araberna kallad öschr, är af en rödgul färg men inuti endast hyser några fina silkestrådar och några frökorn.
I motsats till dessa vilda drufvor nämnes såsom ädlaste vinträd en särskild art under namnet sorek i 1 M. 49:11; Es. 5:2; Je. 2:21, som man har förmodat betecknar den nu i Marocko kända arten serki, i Persien kischmisch, med små runda här och mjuka stenar. Men kanske namnet ej betyder annat än den vanliga rankan, genom odling förädlad. Någre mena att det var af en särskildt fin ranka man fick det söta vin, som nämnes i Ap. 2:13.
Om vingårdens odling hade lagen åtskilliga bestämmelser: 1) hvarje vingård var underkastad lagen om sabbatsåret, 2 M. 23:11 3 M. 25:3 f.; 2) en vingård fick ej användas till sädesåker, 5 M. 22:9; 3) vid vinskörden skulle de fattiga hafva rätt till ett hörn och till efterskörd, 3 M. 19:10; 5 M. 24:21 (jfr Åkerbruk); 4) den som planterat en vingård men ej njutit af dess skörd, var fri från krigstjenst, 5 M. 20:6.
Dessutom var stadgadt om tionde och förstling af vingårdens frukt såväl som af all annan, 5 M. 12:17 f.; 18:4; jfr Or. 3:9 f.

Vinskörden, som inföll i September - Oktober, ehuru man redan i Juli kan plocka mogna drufvor, var en allmän glädjefest. Under sång och jubel plockade man af drufvorna, i Sv. äfven kallade vinbär, 1 M. 49:11; Do. 9:27; Je. 6:9; Up. 14:18. En del af drufvorna blefvo förr såväl som nu torkade till russin eller russinkakor, 1 S. 25:18; en del åtos väl färska, men största delen fördes till vinpressen, Es. 16:10.

Vinpressen var vanligen huggen i hårda berget och bestod af ett stort fat eller kar med en öppning midt i marken, ledande ner till ett mindre också i stenen uthugget kar, som mottog den saft, hvilken rann ned från de det öfre karet pressade drufvorna. I Joel 3:13 talas sålunda om den med drufvor fylda pressen och de af saft flödande presskaren. Jfr äfven Or. 3:10; Hag. 2:17. En sådan forntida vinpress i godt stånd fann Robinson
mellan Sikem och Joppe. I en ur marken framskjutande klippa fans på den öfre sidan mot söder en urhålkning, 8 fot i fyrkant och 15 tum djup, med bottnen sakta sluttande mot norr. Två fot lägre ner vid denna sida fans en annan mindre urhålkning, 4 fot i fyrkant och 3 fot djup. Man såg ännu det hål i marken, genom hvilket saften runnit ned från det öfre fatet i det nedre. Stundom ser man på de egyptiska monumenten två fat för saftens mottagande, förenade med en enda press. Den öfre pressen var stundom ganska stor. Gideon tröskade en gång hvete sin vinpress, Do. 6:11.
Att »trampa vinpressen» var ett mödosamt arbete, som man sökte underlätta med sång, Es. 16:10; Je. 25:30; 48:33. Drufvorna trampades af »vintramparnes» fötter, och stundom höllo de sig derunder fast i några tåg, som voro fästa vid något stöd öfver deras hufvuden, såsom man ser på de egyptiska monumenten. Saften af de röda drufvorna, »vinbärs blod», 1 M. 49:11, eller »vindrufvans blod», 5 M. 32:14, färgade dervid vintramparens kläder röda, Es. 63:2 f.
Den ur drufvorna utpressade saften eller musten (eb. tirosch) häldes dels i flaskor af skinn, Job 32:19; Mat. 9:17, dels i stora krukor af lerkärl, Je. 48:11; antingen inkokades den till sirap eller drufhonung, debasch, arab. dibs, se Honung, eller lemnades den att jäsa. Det jästa vinet lät man stundom stå qvar för någon tid på sin drägg; om icke den första jäsningen gjorde tillfyllest, lät man det undergå en andra jäsning, innan man hälde det af dräggen, Es. 25:6; Je. 48:11, för att sedan förvaras för framtida bruk i krukor eller flaskor, 1 S. 16:20.
Vinet nämnes ofta såsom en af skaparens ädlaste gåfvor, 5 M. 7:13; 33:28; Do. 9:13; Ps. 104:15; Es. 55:1, men skildras å andra sidan ej sällan såsom en förbannelsebringande dryck, der det ej brukas rätt, 2 S. 13:28; Or. 20:1; 21:17; Es. 5:11; 28:7; 56:12. Dess bruk var derföre äfven i vissa fall förbjudet, såsom för presterna vid tjenstgöringen, 3 M. l0:9, och för nasirerna, 4 M. 6:3; också gafs det vissa samfund eller sällskap, hvilka heltochhållet afsade sig dess bruk, såsom rekabiterne, Je. 35, och essenerne, se sid. 353. Varningar mot drinkarens synd gifvas ofta Guds folk, både i G. och N. T., Or. 23:29 f.; 31:4 f.; Hab. 2:5; Ef. 5:18; 1 Tim. 3:3; vid sidan af sådana ställen som medgifva ett måttligt bruk af det stärkande vinet, Ps. 104:15; 1 Tim. 5:23.
Sannolikt är, att ebreerna vanligtvis drucko sitt vin endast blandadt med vatten. De gamle grekerne och romarne drucko det så, vanligtvis 3 delar vatten och 1 del vin, eller 5 delar vatten och 2 delar vin. Att dricka en blandning af lika delar ansågs deremot som det högsta äfven en drinkare kunde tillåta sig. Enligt Talmud blandade också judarne så sitt vin. Stundom ökade man vinets styrka genom tillsats af kryddor; se Ps. 75:9; Or. 9:2, 5 (eb. »blandade sitt vin»); Hö. 7:2 (eb. mezeg, blandningsvin); jfr ordet mimsak, blandvin i Or. 23:30; Es. 65:11. Att vinet stundom före drickandet behöfde silas, synes af Es. 25:6, eb.; jfr Mat. 23:24. Jemte vin nämnes ofta schekar, Sv. Starka drycker, hvarmed förstås åtskilliga slag af konstgjorda viner, såsom af dadlar eller korn. Schekar nämnes jemte vin i förbudet för presterna och nasirerna, 3 M. 10:9; 4 M. 6:3; jfr 1 S. 1:15; Or. 20:1:31:4. I Hö. 8:2 nämnes en särskild dryck (asis) af granatäpplen.
Vinet brukades ej blott vid högtider och gästabud, 1 M. 14:18; Jh. 2:3 f., utan det var rent af ett vanligt näringsämne, så att det ofta nämnes jemte brödet, 1 S. 16:20; 25:18; Ne. 5:15, och Jeremia målar huru de uthungrade barnen på gatan ropa till sina mödrar: Hvar är bröd ock vin? Kl. 2:12. Om hur det brukades vid vissa af de lagstadgade offren, se Drickoffer. Ehuru ej föreskrifvet i lagen, kom vinet att äfven vid den judiska påskens firande intaga ett betydande rum, se sid. 386, och sålunda drack äfven frälsaren med sina lärjungar af vinträdets frukt, Mat. 26:27 f., då han gaf dem sin åminnelsemåltid med bröd och vin, 1 Kor. 11:26; jfr profetians ord om välsignelsen af korn och vin i Messias' rike, Sak. 9:17, eb. Enligt Talmud var vinet vid påskhögtiden blandadt med varmt vatten, hvilket gjorde att äfven i den äldsta kristna församlingen nattvardsvinet var blandadt med vatten, enligt Justinus Martyr (Apol. 1, 65).
Att framställa något afgörande bevis för att bibeln skulle skilja mellan två slags vin, jäst och ojäst, berusande och icke berusande, har ännu icke lyckats. De vanligaste benämningarne för vin, det eb. jajin och det gr. oinos, begagnas utan märkbar åtskilnad på sådana ställen som prisa vinrankans frukt och på sådana som varna derför. Det är jajin som i Ps. 104:15 prisas som en Guds gåfva som fröjdar menniskan, som Melkizedek gaf Abraham, 1 M. 14:18, och som barnen ropade efter i Kl. 2:12; och det är jajin, som Or. 23:30 drager i olycka och i 3 M. l0:9 förbjudes presterna. Oinos kallas det vin som dracks på bröllopet Kana, Jh. 2:3, det vin som Jesus gjorde af vatten, v. 9 f., och äfven det vin som Paulus bjöd Timoteus att bruka, 1 Tim. 5:23, och samma ord oinos brukas i afhållsamhetsrådet i Ro. 14:21 och i varningarna i Ef. 5:18; 1 Tim. 3:8; Tit. 2:3. Andra benämnningar som mera sällan förekomma, äro hemer eller hamar, egentl. det glödande eller det jästa, i Da. 5:1 om Belsazars dryckeslag, och i 5 M. 32:14 om huru Gud lät sitt Israel dricka drufvans blod som vin; jfr Ps. 75:9, der stamordet, glöda, begagnas om vinet Herrens bägare; vidare sobe som brukas Es. 1:22 om starkt vin och i Os. 4:18; Na. 1:10 om stark berusning. Så hafva vi de redan nämda orden mimsak och mesek, blandning eller blandningsvin, Or. 23:30; Ps. 75:9 (Sv. inskänkt); Es. 65:11 (Sv. drickoffer), utan tvifvel en berusande dryck; och slutligen asis, som både i Es. 49:26 (sött vin) och i Joel 1:5 (must) angifves som berusande, och i Joel 3:18; Am. 9:13 (sött vin) utlofvas bland Israels välsignelser. Slutligen märka vi ordet glevkos i Ap. 2:13 (sött vin), som ej kunde betyda nytt vin, ty orden, der det förekommer, talades vid pingsten långt före vinskörden; samma ord glevkos står i LXX såsom öfversättning för det eb. jajin i Job 32:19 (Sv. must, vin som spränger nya flaskor).
Återstår ordet tirosch, som af somliga anses beteckna det vin som ej berusar eller hvad de kalla »bibelns vin». Detta ord som efter sin härledning anses betyda besittning och beteckna vinet antingen såsom varande en god besittning (förmögenhet), eller såsom egnadt att taga den i besittning som brukar det, förekommer 38 gånger i G. T. och synes begagnas om drufvans saft iallmänhet, vare sig såsom utpressad eller såsom ännu varande i drufvan. I denna mening synes det brukas i Es. 65:8 (Sv. must); i 62:8 åter om den nyss pressade saften eller musten; i Or. 3:10; Joel 2:24 om musten i de flödande presskaren; i Mi. 6:15 hotas Israel med den straffdomen att så men ej få uppskära, att pressa olja men ej få smörja sig dermed och att pressa musten men ej få dricka vinet. Det är Sv. återgifvet dels med vin, såsom 1 M. 27:28, 37; 5 M. 7:13; 11:14; 12:17; 14:23; 33:28; Ne. 5:11; 10:37, 39; Ps. 4:8; Es. 24:7; 36:17; Sak. 9:17, dels med must, såsom i 5 M. 18:4; Do. 9:13; 2 K. 18:32; Or. 3:10; Es. 62:8; 65:8; Je. 31:12; Joel 2:19, 24. På de flesta ställen nämnes det bland Israels välsignelser eller i sammanhang med tionden och offer. Detta ord är nu det som enligt några skall beteckna det goda vinet. »Det användes om vinrankans mogna frukt och om drufvans friska saft, innan jäsningen börjat» detta påstående är hela den bevisning som anföres af t.ex. d:r Kellogg (Bibelns vin, p. l0, 13). Men han förbiser alldeles att det vin som de ogudaktige furstarne drucko, mot hvilka Osea dundrar i Os. 7:5 eb., i versen 14 kallas must (tirosch), och att samme profet, som i Os. 2:8, 9, 22 framställer musten, tirosch, som en Guds gåfva, Os. 4:11 om samma sak säger: Boleri, vin och must (jajin och tirosch) tager bort förståndet (hjertat)! Starkare ord kan ej sägas om en rusdryck.
Å andra sidan förbiser man, att förlusten af vinet (jajin) i Mi. 6:15 framhålles som en straffdom: must skulle man få men ej vin. Efter Kelloggs åsigt åter vore det ju en välsignelse att få bara must och slippa vinet!
Man har framstält den meningen, att såsom all surdeg var förbjuden vid den judiska påsken, så äfven allt vin som kommit i någon jäsning och blifvit rusgifvande. Men det fins intet bevis för att det eb. seor (surdeg) äfven användes om vin. Lagen talar blott om osyradt bröd, 2 M. 12:15, 20.
Amerikanen Eli Smith, missionär i Syrien, berättar att han en gång hos den förnämste rabbinen för de spanska judarna i Hebron vardt bjuden på jäst vin under osyrade-bröds-högtiden. Han förstod att det var jäst, ej blott af smaken, utan äfven af ett samtal han hade med rabbinen om det inkonseqventa i att hafva sådant vin i huset vid den tid då han annars bekände sig hafva bannlyst allt som var syradt. Rabbinen svarade, »att som vinets jäsning var afslutad, och det ej hade qvar någon benägenhet för syra, så kom det icke under lagens förbud, men att om vid högtidens början något vin fans, som var i fara att komma i syrlig jäsning, så vardt det i så fall undanskaffadt». Samme missionär Smith undersökte noga alla de olika vinberedningssätten på Libanon och redogjorde för resultatet i American Bibliotheca Sacra, Maj 1846. Han nämner deruti bland annat att han ej varit i stånd att få höra något om icke rusgifvande viner. »Alla viner, säger folket, äro mera eller mindre berusande. Så att alltid, då jag frågat om det fins något sådant som ojäst vin, har jag utan undantag fått en blick af förvåning till svar. Bara tanken på något sådant tyckes förefalla som en orimlighet.» (Eadie.)
Från vingården och vinodlingen hemtar bibeln en mängd bilder, som äro väl bekanta. Att bo under sitt vinträd och fikonträd är en målning af hemtrefnad och frid i Davids rike, 1 K. 4:25, såväl som i Messias', Mi. 4:4. Vid en vingård liknar Herren sitt folk Es. 5:1, 7; jfr Mat. 21:33 f. Så målar Kristus förhållandet mellan sina tjenare under bilden af vingårdsarbetare, Mat. 20:1 f. Vid ett vinträd liknas äfven judafolket i Ps. 80:9 f., och Herren Jesus kallar sig det sanna vinträdet, sina lärjungar grenarna, och sin fader vingårdsmannen, Jh. 15. Vintramparens blodiga arbete är en bild af Kristi seger öfver sina motståndare, Es. 63:2, 3; jfr Up. 14:18 f. och 19:15 om Guds vredes vinpress. Slutligen är vinet å ena sidan en bild af helig kraft och vederqvickelse, Or. 9:2; Es. 55:1, af evangelii rena gästabud, 25:6, och å den andra sidan såsom tjusande och berusande en bild af verldsväsendets magt, Up. 14:8; 17:2; 18:3, och såsom glödande och brännande en bild af straffets förskräckliga domar, Ps. 75:9; Es. 51:17; Up. 14: l0; 16:19.

Vindar, Väder, väderhvirflar och storm, sändas af Herren än till tuktan och än till nåd, Job 36:31; 37:11 f., men nämnas oftast såsom bilder och tecken af den allsmägtiges domar, Ps. 83:16; Or. 1:27; Es. 17:13; 21:1; 29:6; 66:15, isynnerhet den fruktansvärda östanvinden, »glödvinden» eller schirokkovinden, Ps. 11:6. Detta östanvädret, som från Arabiens heta öknar, Job 1:19; 27:21; Je. 13:24; 4:11, stryker fram öfver landet, förbrännande allt i sin väg, Es. 40:7; Je. 17; 8; He. 17:10; 19:12, sönderbrytande skoppen på hafven, Ps. 48:8; He. 27:26, fyllande luften med gul sand och förmörkande sjelfva solen, Es. 13:10, jfr Joel 2:10, 30 f.; Ap. 2:19 f., står stundom som en bild af gudlöshetens och afguderiets förbannelse, Os. 12:1; Job 15:2. För öfrigt talade äfven ebreerna om de fyra vädren för att beteckna de fyra väderstrecken, He. 37:9; Da. 8:8; Sak. 2:6; Mat. 24:31. Nordan och sunnan tillsamman önskades för örtagårdarnas växtlighet, Hö. 4:16. I Ap. 27:14 omtalas en häftig stormvind, Evrakylon (1. Evroklydon), d. ä. ung. o.nordostvind. Om vindarna i Palestina, jfr sid. 350.

Vindsten, 1 K. 6:8, vindeltrappa; He. 41:11 en fri plats mellan två murar.

Vingård, se sid. 532.

Vingårdsfjällar, Es. 5:10, egentl. plogland, så stor jordrymd, »som ett par oxars dagsplöjning är», 1 S. 14:14.

Vingårdsplatsen, Do. 11:33, se Abel-Keramim.

Vinpress, Vinträd, se sid. 533.

Vise män kallas i bibeln den af de gamle omtalade prestkasten magerne, som hos mederna och perserna voro på en gång prester och lärde, astronomer och profeter. En föreståndare för dem betecknas sannolikt med namnet Rab-mag, öfvermager, Sv. hofmästare, Je. 39:3, 13. Daniel utnämdes till detta embete i Babel, Da. 2:48; 5:11; jfr Es. 47:13.
Mager kallas också de vise män från österlandet, som af en underbar stjerna vägleddes till Jesus, Mat. 2:1 f. Denna stjerna och de förväntningar som i österlandet spejade efter dess framträdande, sätter man i sammanhang med sådana förutsägelser som 4 M. 24:17; jfr Es. 60:1 f.; Ps. 72:10. De vises stjerna, Mat. 2, fattades af de äldre uttolkarne antingen såsom en hastigt framfarande meteor eller såsom en heltochhållet öfvernaturlig företeelse, som kanske syntes endast för de vise männen och alltså ej kunde vara något föremål för astronomiska iakttagelser eller beräleningar. Men sedan den fromme astronomen Keplers tid har man trott sig komma den underbara stjernan närmare på spåren. Kepler observerade år 1603 en »konjunktion» eller ett sammanträdande af planeterna Jupiter och Saturnus, hvilket på våren 1604 blef ännu mera märkvärdigt genom att planeten Mars då slöt sig dertill. Den 10 Oktober samma år såg han nära dem en ny fixstjerna af ovanlig glans, som för någon tid strålade »som den skönaste, härligaste fackla, drifven af en stark vind, flammande och gnistrande». Hela denna företeelse som han kallar »ett öfvermåttan stort Guds underverk», ledde honom till vidare forskningar och beräkningar, och sålunda kom han till det resultat, som ock i nyare tider bekräftat» af utmärkte astronomer, att en dylik konjunktion af Jupiter, Saturnus och Mars, och sannolikt äfven någon ovanlig stjerna derjemte, egt rum under åren 747 och 748 Roms år. Efter Kepler hafva många menat att det var denna planetkonjunktion och denna ovanliga fixstjerna som Gud begagnade som ett yttre medel att föra de sökande österländingarne till den stora »tjerna som uppgått i Betlehem. Om de vise männen sågo planetkonjunktionen i dess början, så tedde den sig för dem just i öster (Mat. 2:2), ty den 29 Maj 747 gick den upp 3½ timmar före soluppgången. Om de då begåfvo sig på resa, så torde de, säger Alford, på något mera än 5 månader hafva kommit till Jerusalem (Esra reste på 4 månader från Babel till Jerusalem, Esr. 7:9) och alltså, om de på aftonen begifvit sig från Jerusalem till Betlehem, skådat planetkonjunktionen i rigtning åt Betlehem till. En annan mening är, att de först senare, ett par år efter planetkonjunktionens fulländning, kommit fram till Judeen. Såsom ett märkvärdigt sammanträffande anmärker man äfven, att den lärde juden Abarbanel, som ej kände något alls om denna konjunktion, sin kommentarie till Daniel, utgifven år 1547, omtalar som en tradition att ingen planetkonjunktion kunde vara märkligare än den som egde rum mellan Jupiter och Saturnus före Moses födelse, år 2,365 e. v. sk., och uttrycker den meningen att ett dylikt fenomen år 1463 e. K. vore att betrakta som ett tecken bebådande Messias' ankomst. En gissning är, att sådana astrologiska funderingar funnos bland judarna redan på Kristi tid. Man har gjort invändningar mot den föreställningen, att Gud skulle så begagnat sig af den astrologiska vidskepelsen, som sökte tecken i stjernorna. Men dertill har svarats, att samma Guds vishet, som lät menniskors ondska blifva ett medel att föra Josef till Egypten, och som lät konungen af Babel genom hednisk spådomskonst och lottkastning bestämma sig för att angripa Jerusalem (He. 21:21 f.), äfven såväl kunnat låta astrologien blifva ett medel att föra österns vise till Kristus. (Wetstein, hos Alford.) Sannolikt är äfven att Gud genom inre uppenbarelse tedde sig för magerna redan förrän de sågo stjernan, likasom han gjorde efteråt, Mat. 2:12. (Schaff, Hist. Chr. Ch., p. 116.)
På grund af de ofvan anförda astronomiska beräkningarna har man emellertid bestämt Jesu födelseår till något af åren 747 - 750 Roms år. Jfr sid. 212.

Visheten, ett namn, hvarunder Messias uppträder i Or. 8, der han v. 22 f. vittnar om sig sjelf såsom varande hos Jehova före allt skapadt och v. 30 såsom varande hans verkmästare* vid verldens skapelse o. s. v. Se äfven Job 28:12 f.; Je. 51:15; Or. 30:4. I N. T. jemföre man Jh. 1:1 f., om huru allting är vordet genom det eviga Ordet, och de ställen der Kristus kallas »Guds vishet» eller »visdom», Lu. 11:49; 1 Kor. 1:24, 30; jfr Ro. 11:33; 1 Kor. 1:21.
*Eb. amon; jfr aman i Hö. 7:1, byggmästare eller konstnär.

Vittne. Med afseende på vittnesmål gifver lagen följande bestämmelser: 1) Minst tvenne vittnen fordras för att bestyrka en anklagelse, 4 M. 35:30; 5 M. 17:6; 19:15; Jh. 8:17:2 Kor. 13:1; jfr 1 Tim. 5:19. 2) Ett vittne som förteg sanningen och sedan bekände sin skuld, skulle frambära ett särskildt syndoffer, 3 M. 5:1, 5 f. 3) Ett falskt vittne skulle lida det straff, som borde följa på det brott han sökte bevisa, 5 M. 19:18 f. 4) Illvilliga rykten och förtal förbjudas, 2 M. 20:16; 23:1; 3 M. 19:16. 5) Vittnena skulle vara de första att verkställa straffet, 5 M. 13:9; 17:7; Ap. 7:58. 6) I händelse ett djur, som lemnats någon i förvar, blifvit rifvet af vilda djur, skulle vårdaren framlägga några qvarlefvor derutaf till bevis på sin oskuld, 2 M. 22:13.
Huruvida vittnena beedigades före vittnesmålets afgifvande, är ej klart. Någre hålla så före på grund af 3 M. 5:1. Enligt Josefus voro qvinnor och slafvar ej vittnesgilla.
Vittnen nämnas stundom såsom närvarande vid stadfästelse af köp o. d. Se 1 M. 23:12 f.; Rut 4:9; Je. 32:10 f.
I N. T. användes ordet vittne (gr. martyr) i särskild mening om dem som i lif och lära vittnade om Kristus, Lu. 24:48; Ap. 1:8; (jfr 1 Pe. 5:1, »vittne till Kristi lidanden»); isynnerhet om sådana som med sitt blod beseglade sitt vittnesbörd, såsom »den förste martyren», Stefanus. Jfr Ap. 7:59; 22:20; Up. 2:13; 17:6. Kristus sjelf kallas »det trogna och sannfärdiga vittnet», Up. 1:5; 3:14. I Up. 11:3 f. talas om två märkliga Guds vittnen, hvilka i yttersta tiden skola profetera 1260 dagar, dödas och efter 3½ dagar stå upp och fara till himmelen; de kallas äfven de två oljoträden, v. 4; jfr Sa. 4. Se under Ljusstake.
Vittne, namn på de östjordanska stammarnes altare. Se sid. 16.

Vittnesbörd kallas de på de två stentaflorna med Guds finger skrifna förbundsorden, såsom innehållande Guds vittnesbörd både om hvad han var och ville vara för sitt folk, och om hvad han af det fordrade, Derföre heter det att Mose skulle lägga vittnesbördet eller taflorna i arken, 2 M. 25:16, 21, och då han kom ned från berget, hade han i sin hand de två vittnesbördets taflor, 34:29. Också kallades arken vittnesbördets ark, 25:22, och tabernaklet vittnesbördets tabernakel, 2 M. 38:21; 4 M. 9:15. Jfr 4 M. 17:4. Uttrycket lagens taflor är ett mindre rätt uttryck än det bibliska: vittnesbördets taflor. De tio orden på stentaflorna innehöllo nemligen ej blott lagbud utan äfven löften om nåd. De kallas derföre äfven förbundets taflor, Eb. 9:4 (Sv. testamentets taflor).
Namnet vittnesbörd begagnas vidare om Guds uppenbarelse iallmänhet, Ps. 19:8; 119:88, 99; Es. 8:16; Up. 1:2. Om godt vittnesbörd i Up. 2:17, se Hvit sten, under Sten.

Vittnesbördets berg, se Berg.

Vrenskas, vara yster, Je. 5:8; 50:11, efter eb. gnägga.

Vulgata, se sid. 58.

Våg, se Vigt.

Väder, se Vindar.

Vädjobana, rännarebana, d. ä. bana för kapplöpningar. Bland grekerna rådde en sådan förkärlek för teatraliska föreställningar, att hvarje stad af någon betydenhet hade sin egen teater och sitt eget stadium eller vädjobana. I Efesus hölls en årlig täfling till gudinnan Dianas ära. En direkt hänsyftning på dessa kämpalekar tror man sig finna 1 Kor. 15:32 (strid med vilddjur). Pauli epistlar öfverflöda på talesätt och bilder, lånade isynnerhet från de istmiska spelen, som firades i det på ett näs eller Istmus liggande Korint. Dessa kämpalekar (2 Tim. 4:7; 1 Tim. 6:12) voro af tvenne slag, pankratium, som bestod i att boxas och brottas, samt pentatlon, bestående i att hoppa, springa, kasta diskus (skifva), svänga lansen och brottas. Kämparne måste för att skickliggöras till deltagande kampen undergå en lång och sträng förberedelsekurs, hvarunder de hade att underkasta sig åtskilliga försakelser och föra ett strängt lefnadssätt; jfr Pauli härpå syftande bilder i 1 Kor. 9:25, 27; 1 Tim. 4:8; 2 Tim. 2:5. Vid de olympiska spelen (i Olympia, i Elis Pisatis i Grekland) räckte de förberedande öfningarna ända till tio månader och leddes under den sista tiden af särskilda embetsmän. Täflingarna egde rum i närvaro af en stor skara åskådare, Eb. 12:1, hvarvid de täflande för dem voro ett skådespel, såsom uttrycket egentligen heter i 1 Kor. 4:9 och Eb. 10:33, der Sv. har vidunder. Spelen öppnades genom tillkännagifvande af en härold (1 Kor. 9:27, gr.), som också hade att utropa hvarje kämpes namn och fädernesland samt att särskildt inför den församlade folkmängden kungöra segrarens namn. Domaren, som skulle vara en rättvis och öfver tadlet höjd person (jfr 2 Tim. 4:8), hade att förekomma och afgöra tvister (hvarpå kanske syftas med uttrycket brabevein i Kol. 3:15, Sv. regera, egentl. anordna kamplekar, styra); vidare att utdela priset, 1 Kor. 9:24; Fil. 3:14, som bestod i en krona eller krans, 2 Tim. 2:5; 4:8, vid de olympiska spelen af oliveblad, och vid de istmiska af furu eller murgröna. Paulus syftar egentl. blott på tvenne af de fem öfuingarna, boxning och kapplöpning, oftast på den senare. Det är från boxningen eller knytnäfvekampen, hvarvid man hade händer och armar ombundna med cestus, en med spikar beslagen läderrem, som bilden är lånad i 1 Kor. 9:26, jag kämpar, egentligen fäktar näfkamp, boxas, samt i v. 27, jag späker min lekamen, egentligen slår under ögonen, mörbultar, såsom boxaren mörbultar sin motståndare. Kapplöpningen (2 Tim. 4:7) egde rum på stadium eller vädjobanan, 1 Kor. 9:24, en aflång plats som vid ena änden var öppen och vid den andra af halfrund form, omgifven af öfver hvarandra upphöjda säten, hvarpå åskådarne sutto. Domaren hade sin plats vid målet, Fil. 3:14, hvilket klart syntes från ena änden af stadium till den andra.

Vädurar eller gumsar, hvilkas kött var högt värderadt, 1 M. 31:38; He. 39:18, voro också såsom offerdjur mera aktade än tackor och lam, 4 M. 15:5 f.; 23:1; 28:11 f., 28 f.; Mi. 6:7. De framburos till brännoffer, 3 M. 8:8; Ps. 66:15; till skuldoffer, 3 M. 8:15, 18, till tackoffer, 3 M. 9:4, 18, och såsom sådant äfven vid nasirens reningsoffer, 4 M. 6:14, men icke till syndoffer, såsom kunde synas af 2 Kr. 29:21, ty här var det blott bockarne som framburos till syndoffer, v. 23, hvaremot vädurarne offrades som brännoffer, v. 22. Särskildt omständligt beskrifves förfarandet med vädursoffret af två vädurar vid presternas vigning, 2 M. 29:1, 15, 19 f. Väduren står stundom som en bild af furstar och folk, He. 39:18; Da. 8:3.

Vädurskinn begagnades som öfvertäckelser, 2 M. 25:5; 26:14.

Väfnader. Spinna och väfva nämnes af ålder såsom qvinnornas syssla, 2 M. 35:25 f.; Or. 31:13, 19; så läsa vi om huru qvinnor väfde tältdukar åt Astarte, 2 K. 23:7, och huru Delila just i sin väf försökte sätta fast Simson, Do. 16:14. Dock fans det äfven män som väfde, likasom i Egypten: i Es. 38:12 se vi hur väfvaren klipper af den färdiga väfven. Särskildt var det männen som utförde det svårare konstväfveriet, förfärdigandet af sådana väfnader som t.ex. tabernaklets dukar och de heliga skrudarne hvilka arbeten kallas »konstväfvarearbete» efter eb. i 2 M. 26:31; 28:6; 35:32, 35 (Sv. »konsteligen», »virka»). I 2 M. 35:30 f. omnämnes hur Bezaleel och Oholiab af Herren särskildt utrustats med ande och visdom till allehanda verk, deribland äfven till konstväfnaders förfärdigande. Israels barn hade väl redan i Egypten vunnit skicklighet i denna konst, hvarför det landet af ålder var så berömdt, 1 M. 41:42; Es. 19:9; He. 27:7, såsom också 1 Kr. 4:21 berättar om huru den judiska familjen Asbea af Selas slägt var känd som framstående linneväfvare.
De gamles väfstolar voro »högskaftade» eller sådana, att ränningen ej var vågrätt utspänd såsom hos oss, utan lodrätt, och så att väfvaren stod under arbetet. Så är fallet ännu i dag i Syrien, der man ser väfvaren i en fördjupning i marken nästan stående, med blott ett litet stöd för ryggen, sköta sin syssla. Sjelfva väfstolen nämnes ej bibeln; men flera af dess tillbehör möta oss i dess bildspråk: så läsa vi om väfträt eller bommen, 1 S. 17:7; 2 S. 22:19; slagträt eller väfskeden, Do. 16:14 (Sv. »nagel»); den snabbt ilande väfspolen, Job 7:6, en bild af det flyende lifvet, och efsingarna eller solftrådarne, Es. 38:12 (Sv. »klen tråd»), de trådar med hvilka väfven är fäst vid bommen, och hvilka klippas af då väfven är färdig. Ränningen (masseket) omtalas i Do. 16:13 (Sv. »fläteband»), och i 3 M. 13:48 nämnes både varp och väft (schetî, éreb) eller ränning och inslag. Gröfre väfisader gjordes af fårull, gethår och kamelhår, 2 M. 26:7; 3 M. 13:47; Or. 27:26; 31:13; He. 27:18; Mat. 3:4. Till finare väfnader användes lin och bomull. Om de fina egyptiska väfnaderna, jfr Lin. Att bära kläder af ull och lin tillsamman förbjöd lagen, 3 M. 19:19; 5 M. 22:11.

Väg. Detta ord brukas ofta i betydelsen af lefnadssätt, grundsatser och sedvänjor, såsom när det heter att Josia gick på sin fader Davids vägar, 2 K. 22:2, och i ond mening att Omri följde Jerobeams vägar, 1 K. 16:26. Så kom ordet att rent af beteckna en viss religion eller bekännelse, såsom Am. 8:14, der Beer-Sebas »väg» (Sv. gud) nämnes jemte guden i Dan. Så kallas kristendomen i Ap. 9:2; 19:9 »den vägen»; jfr 16:17. Jesus talar sammalunda om den breda och den smala vägen, Mat. 7:13 f., och gifver sig sjelf äfven namnet vägen, Jh. 14:6; jfr Davids bön, Ps. 86:11; Eb. 9:8; 10:20. Guds vägar kallas de sätt och medel genom hvilka han uppenbarar sig, Ps. 25:10; Or. 8:22; Ro. 11:33.

Vägskräppa, Mat. 10:10, skräppa, Mar. 6:8; Lu. 9:3; 22:35, en liten rensel af läder, hvari de galileiske landtmännen buro sitt munförråd eller andra förnödenheter. En dylik var äfven Davids herdeväska, 1 Sam. 17:40.

Vakt, se Dag.

Väktare af olika slag omnämnas flerestädes, såsom väktare i krigslägren, Do. 7:19, och på fästningstornen, 2 K. 9:17; väktare på stadsmurarna och stadsportarna, 2 S. 18:24 f.; Hö. 3:3; 5:7; vingårdsväktare, Hö. 1:6; 8:11 f.; dörrvaktare och portvaktare, 2 K. 7:11; Mar. 13:34; Jh. 10:3. Dörrvaktare i templet voro visse af leviterna, i Davids tid till ett antal af 4,000, indelade i skiften som tjenstgjorde i tur. 1 Kr. 16:42; 23:5; 26:1, 13, 19; 2 Kr. 8:14; 35:15. Ps. 134 är en uppmaning till dem att lofva Herren på sin vakt under natten.
Väktare kallas i Da. 4:10, 14, 20 de heliga englarne, Guds tjenande andar, Eb. 1:14; och med bilder från väktaresysslan målas ofta profeters och lärares embete och uppgift, Es. 21:8 f.; Je. 6:17; He. 33:2 f.; Eb. 13:17. Så stod Habakuk på sin vakt, Ha. 2:1, och så lofvar Herren att ställa på Jerusalems murar väktare som ej skola tiga hvarken dag eller natt, Es. 62:6.

Välsigna sker dels med ord, dels med handling. Det sker med ord, då man öfver någon menniska nedkallar Guds nåd och hjelp, Mat. 21:9; Lu. 6:28, eller öfver Gud uttalar sitt hjertas lof, Lu. 1:64; Ro. 1:25, eller öfver en sak uttalar tacksägelse till Gud och bön om hans närvaro, Mat. 14:19; 26:26. Det sker med handling, då man i rikt mått meddelar någon menniska andligt eller lekamligt godt, 2 Kor. 9:5. I denna mening säges det ofta om Gud, Ap. 3:26; Ga. 3:9, 14; Ef. 1:3. (Se Waldenstr. till Mat. 25:34.)
Till de levitiska presternas åliggande hörde äfven att välsigna Herrens folk med den särskilda välsignelse som i lagen var föreskrifven, 4 M. 6:23 f., »Herren välsigne dig och bevare dig», etc. ett formulär, om hvars användande ej vidare bestämmes. Somlige mena att det uttalades två gånger dagligen efter förrättadt morgon- och aftonoffer. Det säges att presten dervid upplyfte händerna öfver det i förgården samlade folket, likasom Aron gjorde då han vigdes till sitt embete, 3 M. 9:22. Folket besvarade välsignelsen med ett Amen. Med samma välsignelse afslutades sedan gudstjensten i synagogorna, och från dem öfvergick dess bruk till de kristna församlingarna. Det tre gånger upprepade »Herren» i denna välsignelse har en skön motsvarighet i den apostoliska välsignelsens trefaldiga tillönskan om »Jesu Kristi nåd», »Guds kärlek» och »andens delaktighet», 2 Kor. 13:13.

Vän. Der det heter att Abraham kallades »Guds vän», Jak. 2:23; jfr 2 Kr. 20:7; Es. 41:8, äfvensom der Jesus kallar sina lärjungar vänner, Jh. 15:15, står i gr. »fios, ett uttryck af kärlek och tillgifvenhet, hvaremot der Jesus säger till Judas: »min vän», Mat. 26:50, står i gr. ordet hetairos, kamrat, ett tilltalsord som allenast innebär samarbete eller samvaro; jfr Mat. 20:13, der det begagnas till en af de missnöjde vingårdsarbetarne, och 22:12, der konungen så tilltalar den mannen som icke hade bröllopskläder.

Väraktig, Jos. 1:14, stridbar.

Värdskap eller tidelag var belagdt med dödsstraff, 2 M. 22:19; 3 M. 18:23, för både menniska och djur, 20:15 f.

Värfva, M. 24:33, uträtta.

Värn, se Bröstvärn.

The above contents can be inspected in scanned images: 524, 525, 526, 527, 528, 529, 530, 531, 532, 533, 534, 535, 536, 537, 538, 539, 540, 541

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/ordbok_v.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free