Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Svärmen - XXII - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIKUPAN
58
slut vill jag ännu en gång återupprepa mig själf: om man
nu vill frånkänna bien allt förnuft, hvarje slags känsla,
hvad är det då egentligen, som utgör föremålet för vår
beundran och förvåning? Om det anses högeligen
oförnuftigt att beundra bien, så kunna vi ju få beundra
naturen, det skall alltid komma ett ögonblick, då man
icke kan taga vår beundran ifrån oss, och då skola vi
ej hafva förlorat något på att vi bidande beundrat.
XXIII.
Hur det an må förhålla sig härmed, så
behöfva vi dock ej öfvergifva våra förmodanden,
som åtminstone hafva den förtjänstfulla fördelen, att
den förenar vissa verkliga, faktiska fenomen i biens
lif med erfarenheter, som äro oss gifna i vårt själslif.
Det är till exempel obestridligt, att det egentligen är
deras släktes oändliga framtid, icke drottningen själf,
som bien vörda och dyrka i hennes person. Bien
äro på intet sätt blödiga af sig, så att då ett bi
hemkommer från fälten så svårt skadadt, att det
uppenbarligen icke längre förmår arbeta, så utstötes det
utan miskund och förbarmande ur samhället. Och
dock kan man ej med fullt fog påstå, att de äro
oförmögna till en verklig personlig tillgifvenhet för
drottning modern. De igenkänna henne bland alla
andra. Till och med då hon blir gammal, ful och
skröplig, tillåter aldrig vakten vid flustret någon obe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
