Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Framställningens medel och förfaringssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lermodellen, tjenar nu arbetet till förebild vid det slutliga öfverförandet
i ett varaktigt ämne.
Utförandet sker genom uthuggning ur en fast kropp, hvilket
kallas bildhuggeri, eller genom gjutande af en flytande kropp
i en gjutform, hvilket benämnes bildgjuteri.
Den stenart bildhuggaren förnämligast använder är marmor,
hvilken genom sin fina kristalliniska sammansättning, sin skimrande
yta, hvari ljuset, så att säga, intränger, gifver konstverken
ett egendomligt behag. Gipsen deremot är kall, hård och död.
Sandstenen är lösare än marmorn, mindre varaktig, gröfre
kornet, liflös, gulaktigt röd eller grå till färgen, glanslös till ytan
och af dessa skäl oanvändbar till ädlare konstverk, men ganska
duglig till plastiska prydnader å bygnadsverk.
Till konstverk af första ordningen användes numera nästan
uteslutande carraramarmor. På senare tider har man dock upptäckt
och begagnat en något hårdare, vacker tirolsk marmor. I
forntiden användes hufvudsakligen parisk eller pentelisk marmor.
Till träsnideri begagnas vanligen lindträ.
Ett särdeles dyrbart slag bildkonst, hvaraf beklagligtvis intet
spår mera återstår, var det hos de gamla grekerne idkade formandet
af större bilder uti elfenben och guld (kryselefantinska
bilder). Man tog elfenben till köttdelarna, guld till kläder och
vapen och öfverdrog dermed en kärna af trä. För den lilla konsten
under medeltiden och renässansen var deremot elfenbenet
ett ofta brukadt material.
Öfvergången till bildgjuteri bildas af konsten att drifva metaller,
hvilket sker derigenom, att metallplåtar starkt upphettas
och derefter behandlas med hammare, till dess den tillämnade
formen inifrån blifvit utfyld. Detta arbete utföres alltså från insidan
eller bakifrån och vidkommer den ej synliga ytan; de särskilda
plåtarna sammansättas sedermera till ett helt. En väsentlig
förmån vid detta arbete är dess ringa tyngd. De mest bekanta
af nutidens verk i denna konstgren äro segergudinnans
fyrspann, uppstäldt å Brandenburgerthor i Berlin, samt stoden
Brunonia på slottet i Braunschweig.
För metallgjutningen är formen det första vilkoret.
Denna förfärdigas efter gipsmodellen, i ett eller flere stycken, af
formsand; uti det lemnade tomrummet mellan manteln och kärnan
ingjutes den till flytande form upphettade metallen. Gjutningen
sjelf erbjuder ett högst intressant skådespel. Sedan metallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
