Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Det gotiska tidehvarfvets skulptur - 8. Renässanstidens skulptur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inhemska mästare af icke ringa skicklighet förfärdigade sådana.
Den mest bekante i Sverige bland dessa är Håkon Gulleson
i Helsingland (omkring 1520), af hvars arbeten prof änun
finnas.
Uti Italien intog den bildande konsten en mera oberoende
ställning vid sidan af arkitekturen. Dess nya utveckling
genomfördes hufvudsakligast af nyss nämde Nicolàs son, Gioranni Pisano
(1240-1320). Det mest fulländade af hans verk är högaltaret
i Arezzos dom. Under den ryktbare Giottos ledning utbildades
en högt framstående mästare, Andrea Pisano (omkring 1270-1345),
hvilkens förnämsta verk är södra bronsdörren till
baptisteriet i Firenze. En annan mästare, Oreagna (Andrea di
Cione), skapade det praktfulla tabernaklet till hufvudaltaret i
Or San Michele i Firenze, måhända det mest lysande
dekorationsverk i verlden. Uti Venezia, Napoli och Roma utförde
skulpturen storartade grafvårdar af marmor. I Verona äro
Scaligernes minnesvårdar de mest framstående och
anmärkningsvärda.
8. Renässanstidens skulptur.
1. Plastiken i Italien under 15:e och 16:e århundradena.
Om redan under den gotiska tiden Italiens skulptur
tillkämpat sig ett friare område än andra lands, så bjödo sig nu
tillfällen och medel till ännu vidsträcktare utveckling. Hennes
hufvuduppgift bestod i prydandet af grafvårdar och altaren.
Dessutom försågos predikstolar, dopfuntar, vigvattenskärl,
sångarläktare och konskrank rikligen med bildverk. Öfver allt sträfvar
man nu efter den mest fulländade natursanning och lif i
uttrycket. Italienska konstens medfödda sinne för det stora bevarade
henne under denna tid af kraftig realism från att förirra sig i
småaktiga, oväsentliga enskildheter.
Toscana, redan länge den italienska konstens främsta plats,
går äfven nu i spetsen. Jacopo della Qnercia, med binamnet
della Fonte (omkring 1424), är den förste italienske mästare
af betydenhet, som förmedlade öfvergången från den äldre till den
nyare konstsmaken. Hans förnämsta verk äro: en grafvård i
Luccas katedrals sakristia; den plastiska prydnaden å
hufvudportalen till San Petronio i Bologna och skulpturarhetet å
brunnen på Piazza del Campo i Siena, från hvilket sist
nämda arbete hans binamn härledde sig (»Brunns-Jakob»).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
