Medan ett ej obetydligt antal arbeten rörande de bildande konsterna och deras historia framträdt inom den svenska literaturen, har denna allt hittills saknat en för den första undervisningen afsedd, kortfattad öfversigt af dessa konsters uppkomst, utbildning och fortgång under den historiska tiden. Det är denna, dag från dag allt känbarare brist, som föreliggande försök, förberedt sedan många år tillbaka, afser att fylla. Till grund för det samma ligger det tyska arbetet »Leitfaden für den unterricht in der kunstgeschichte», som ifrån 1868 upplefvat ej mindre än fem upplagor och blifvit öfversatt på franska, engelska, holländska, portugisiska och flamska. Det är författadt af en ej länge sedan afliden skollärarinna vid namn J. Kuss, hufvudsakligen med ledning af Lübkes berömda »Grundriss», samt har allt från sitt första framträdande förordats och genomsetts af denne förträfflige konsthistoriker. Särskildt den senaste upplagan af 1879, som närmast följts vid bearbetningen, har af honom ytterligare granskats och försetts med tillägg. Att arbetet haft en bepröfvad lärarinna till upphof och, så att säga, uppvuxit under tillsyn af en bland konstvetenskapens främsta målsmän, måste i sig sjelf innebära ett särdeles godt vitsord om dess duglighet, hvilket ej heller jäfvats af de tätt på hvarandra följande upplagorna och de fem tolkningarna. Musikens historia, som utgör arbetets fjerde afdelning, har ej ansetts behöflig eller lämplig att i detta sammallhang intaga.
En jemförelse mellan den tyska och svenska skriften torde emellertid visa, att den senare ej är endast en öfversättning af den förra. Uteslutningar, ändringar och väsentliga tillägg eller omarbetningar af hela betydande partier hafva företagits, i afsigt att göra bilden af den konsthistoriska utvecklingen klarare och fullständigare för svenska läsare, utan att allt för mycket öfverlasta framställningen med namn, årtal och andra sakuppgifter. Särskildt hafva den nordiska konstens öden indragits i skildringen, tecknade i en skala, hvars storlek kan anses berättigad i följd af den vigt, ett fosterländskt ämne alltid eger. Uppgifterna hafva, så vidt görligt, granskats och återgifvits efter de nyaste och bästa källor, och ett valdt förråd illustrationer ur förlagsfirmans rika lager skall, hoppas vi, göra arbetet betydligt brukbarare och lättfattligare, än eljest varit fallet.
Och till hvilken läsekrets vänder sig nu detta försök? Svaret på denna fråga ligger ej långt borta. Först och främst är det afsedt för hvar och en bildad, som önskar en handledning vid de första utflygterna på konsthistoriens område, men ej har tid eller lust att fördjupa sig i vidlyftigare arbeten. Vidare önskar och hoppas det en plats inom den egentliga undervisningen vid vår konstakademi och våra slöjdskolor, der konsthistorien enligt gällande föreskrifter bör studeras, kanske ock vid våra högre läroverk, der detta ämne utan tvifvel inom kort kommer att söka och finna en, om än blygsam plats. I sjelfva verket är det en ovedersäglig sanning, som Wilhelm Lübke i sitt förord till »Leitfaden» med kraft och värme framhåller, att man allt för länge låtit ett mäktigt medel till själslifvets högre utveckling ligga obegagnadt vid skolundervisningen. Tiden för de friskaste intrycken, den djupaste mottagligheten, yttrar han, förflyter vanligtvis för det uppväxande slägtet, utan att det sinne för det sköna, som slumrar hos hvar menniska, erhåller någon näring genom åskådningen af den bildande konstens mästerverk, och seendets dyrbara gåfva förblifver obegagnad i tusentals unga ögonpar utan att utbildas genom intrycken af de skönaste och ädlaste skapelser. Om derigenom det yppersta tillfälle går förloradt att väcka och stärka det estetiska sinnet, att fylla håg och själ med det idealas renaste bilder, så försummas tillika ett af de mäktigaste och just i ungdomsåren inflytelserikaste medlen att verka renande, förädlande, omstämmande på det högre sedliga lifvets område, en förlust, som aldrig till fullo kan ersättas under ett senare skede af lifvet.
Att uppvisa, huru de bildande konsternas historia skall taga rum i undervisningsplanen för våra skolor och trifvas bredvid sina många medtäflare der, det tillhör ej ett kort förord. Så mycket må det dock tillåtas bearbetaren antyda, att saken ej torde möta oöfverstigliga svårigheter, och särskildt att konsthandeln i flere land numera erbjuder det rikligaste och billigaste åskådnings- och undervisningsmaterial i detta allmänbildande och högvigtiga ämne.
Stockholm i mars 1881.
C. Eichhorn.
