1. Tuparamajadagopen på Ceylon.
Till Asien, mensklighetens vagga, vända vi först våra blickar för att spåra konstens början och följa hennes utveckling. Men om vi närmast begynna med det aflägsna Indien, så måste vi genast nämna, att de der bevarade minnesmärkena ingalunda nå upp till en så hög ålder, som man förr trodde, om de än till större delen visa oss de mest ålderdomliga former för ett konstnärligt skapande och derför förtjena att här ställas i spetsen. Snarare synes den indiska konstens historiska utveckling begynna först med buddismens uppträdande och segerrika framträngande under konung Asoka (250 före Kr.) samt då genast i den tidigaste perioden antaga en alldeles bestämd form i storartade minnesmärken. - Denna konst upptages sedermera och utvecklas till sin yppigaste rikedom af bramismen, som genom den mest glänsande fantastik stegrar hennes verkningar nästan till det underbara.
Till och med under dess senare politiska förslappning fortvarade hos hindufolket, med dess religion, också dess gamla bygnadskonst, föga mindre fantastisk och öfverlastad än den äldre.
Indiens vidsträckta landområde täckes öfverallt af en förvånande mängd minnesmärken, hvilkas gemensamma typ, ehuru mångfaldt vexlande till formen, framgår ur de båda stora indiska religionssystmen, alldenstund byggnadsverken uteslutande hafva religiösa bestämmelser. De äldsta kända verken äro:
1. Tuparamajadagopen på Ceylon.
1. Toper, enkla gravkullar, i hvilka Buddas och hans förnämsta lärjungars stoft förvarades. De kallades även dagoper och utvecklade sig ofta till betydlig storlek, såsom till exempel de båda toperna vid Sanchi af hvilka den större har en genomskärning af 35 meter och en höjd af 16 meter. Ännu väldigare äro toperna på ön Ceylon, till exempel Ruanvellidagopen, hvars ursprungliga höjd var 80 meter. Mindre är den på samma ställe befintliga Tuparamajadagopen (1) på den gamla residensstaden Anurajapuras område; han vinner dock en konstnärlig prägel genom den omgifvande pelarställningen.
2. Grottanläggningar i klippan. Ursprungligen voro dessa bestämda till boningar åt Buddas efterföljare, men sedermera till tempel, till exempel grottemplen vid Ellora med flere. Dessa erhålla genom två eller flere rader pelare en indelning i flere lika höga skepp. Buddisternas grottor äro mera regelbindna i sin anläggning, deras
2. Vimala-Sas tempel på berget Abu.
pelare enklare till formen, och ornamentiken måttligare. Bramismens deremot äro ofta utgrenade till planen och öfverallt till slöseri öfverlastade med bildverk. Hos buddisterne finnes vid grottans slut en liten dagop med en sittande bild av Budda.
De vestliga gatbergen och de midt emot liggande öarna (Elefanta) ega inte mindre än tretio sådana grottor.
Vid Koromandels kust ej långt från Sadras ligga Mahamalaipurs grottempel, inhuggna i klippan ofvan jord; de utgöra qvarlevor af en fordom måhända mäktig hufvudstad.
3. Pagoder, fristående bygnader ofvan jord, äfven de hörande till kulten, till exempel pagoden vid Mahamaliapur och pagoden vid Juggernaut. De omgifvas af vidsträckta omfattningsmurar, och deras särskilda hufvudpartier höja sig ofta i tornform äro öfverlastade med ornament.
En särskild grupp bland dessa bilda de af jainasekten uppförda templen i distrikten Myzore och Guzerat. Det förnämsta af dem är ett af köpmannen Vimala-Sa omkring år 1032 af vår tideräkning uppfördt tempel på berget Abu (2).
En så väldig odling som den indiska måste helt naturligt utöfva ett
vidsträckt inflytande på de omgifvande folken, och i följd deraf
utbredde sig tillika med de religiösa föreställningarna äfven indernes
konstsmak både mot norr och söder öfver fastlandet och de stora
ögrupperna, hvarom en mängd monument i Kasjmir, Nepal, på Java, I Pegu
och Kina bära vittnesbörd.
