- Project Runeberg -  De bildande konsternas historia i kort öfversigt /
10. Målarkonsten under 17:e och 18:e århundradena

(1881) [MARC] Author: Christoffer Eichhorn - Tema: Art
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

10. Målarkonsten under 17:e och 18:e århundradena.

Samma tidsriktning, som bragte skulpturen på afvägar och förfall, förde under loppet af 17:e århundradet målarkonsten än en gång till en beundransvärd höjd, ja, till en ny, alldeles egendomlig blomstring. Hennes framsteg under denna tidrymd äro en af de märkvärdigaste och mest lysande företeelserna inom odlingens historia; kretsen af hennes ämnen vidgades nämligen i samma förhållande som området för hennes utöfning. Under det att inom de katolska landen de kyrkliga ämnena ännu en gång vunno ny betydelse, bröt protestantismen de gamla öfverlemningarnas fjettrar och grep in i det dagliga lifvet, ända till dess enklaste tilldragelser. I följd häraf bildar nu historiemålningen en särskild gren af konsten, och jemte henne uppträda genre, landskap, djurbild och död natur. Alldeles nya former för framställningen tillkommo, och nya regler för tekniken uppstodo, genom hvilka i synerhet koloriten vann i utveckling. Det gemensamma grunddraget i hela denna storartade rörelse är naturalismen, den fullständiga brytningen med traditionen, sträfvandet att återgifva alla ämnen med så gripande naturtrohet som möjligt. Redogörelsen för denna storartade utveckling måste blifva högst sammanträngd, då den nästan omätliga rikedomen på mästare och alster gör en utförligare behandling för vårt ändamål omöjlig.

1) Italiens målarkonst.

Kyrkan tog ännu konsten i sin tjenst, men tendensen är fullkomligt ny. Reformationens återverkan är omisskänlig, och i det kyrkan sträfvar att återvinna sitt gamla, på många håll hotade välde, ingår hon förbund med den naturalistiskt utbildade konsten för att närma de heliga gestalterna och händelserna till de troende genom verklighetens fulla makt, genom färgens glans och uttryckets lidelsefulla glöd.

Familjen Caracci (Lodovico Caracci och hans båda brorsöner) står i spetsen för den nya konstriktningen, som närmast utgick från Bologna. De studerade de förgångna tidernas stora mästare och sökte förena de särskilda skolornas företräden, äro följaktligen eklektiker samt dela med sådana förtjenster och brister. Deras inflytande har varit ganska stort, på grund af deras mångsidiga och på det hela lyckliga verksamlmet, af hvilken i synnerhet Bologna eger en mängd prof. En af deras bästa lärjungar är Domenichino (Domienico Zampieri, 1581-1641), utmärkt framför de fieste af sina samtida genom öppen blick för naturen och utomordentligt fast teknik, ehuru icke i besittning af någon starkare inbillningskraft. Han har målat många fresker af värde, utom en mängd taflor, af hvilka senare den nu i Vatikanen befintliga helige Hieronymus' kommunion anses bland de bästa.

En bland denna tids mest lysande stjernor inom målarkonstens verld är den till förvånande grad alsterrike Guido Reni (1575-1642). Ypperliga målningar af hans hand förvaras uti många museer; ryktbar är bland andra hans ofta upprepade ecce homo. En af de mest fulländade freskomålningar, Aurora med timmarna, har han utfört i Palazzo Rospigliosi i Roma. Till samma skifte hör ock Carlo Dolci, uti hvilkens verk dock ofta herskar en viss affekterad sentimentalitet, bredvid ett vårdadt och smakfullt målningssätt. Stockholms museum eger ett godt prof derå.

Denna tids naturalistiska sträfvande framträdde dock mest utprägladt och hänsynslöst hos Michelangelo Amerighi, kallad Caravaggio efter sin födelseort. Denne konstnär är lyckligast i framställningen af scener ur tidens vagabondlif, till exempel de falska spelarne, af hvilken tafla ett exemplar förvaras Dresdengalleriet.

2) Den spanska målarkonsten.

Först under denna epok uppblomstrade målarkonsten i Spanien och utvecklade sig i detta katolicismens hemland, midt ibland inqvisitionens fasor och lidelsernas stormar, till en egendomlig företeelse. Detta land blef sålunda säte för en af de mest lysande skolor, hvilken förstår att skänka konstnärlig förklaring åt hänryckningens och en uppjagad fromhets uttryck.

Den medelpunkt, kring hvilken konstens krafter här samlade sig, var Sevilla, och en af de förnämsta mästarne derstädes Diego de Silva y Velasquez (1599-1660). Flere resor, dem han företagit uti Italien, blefvo afgörande för hans konstriktning, och hans ställning i egenskap af hofmålare hos Felipe IV var äfven förmånlig för hans obehindrade utveckling. Han syselsattes företrädesvis såsom porträttmålare, och hans arbeten i denna väg, till exempel ryttarbild af Felipe IV i Madrids galleri ochStockholms nationalmuseum, äro ganska utmärkta. Men skolan i Sevilla frambragte ännu en annan stor konstnär,

73. Den helige Johannes,
af Murillo. Madrid.

som vidgade det inskränkta område, hvarinom Spaniens flesta målare rörde sig; det är Bartolome Esteban Murillo (1617-1682). Uti mångsidighet och djup öfverträffar han ej blott Velasquez, utan alla sina landsmän. Utgående från uppfattningen af det lägre dagliga lifvet, har han målat en mängd bilder af öfverraskande natursanning, framställande spanska tiggarpojkar och dylikt. Flere madonnor, till exempel den i Dresdengalleriet, visa ännu företrädesvis samma uppfattning. Först der han framställer madonna i svärmisk hänförelse, omfluten af himmelskt ljus, med sväfvande kläder, stående på moln och lyft mot höjden, medan blicken i förväg sträfvar mot himmeln - först der uppnår Murillo ett uttryck af religiöst svärmeri, i glöd och hänryckning oöfverträffadt inom hela målarkonsten. Louvregalleriet eger en sådan madonna af honom; Berlins museum bar hans helige Antonios med Kristosbarnet; uti Madrids galleri finnes hans helige Johannes med lammet (73). Andra härliga verk i Sevilla.

74. Lazaros'
uppväckelse. Af Rubens.

3) Målarkonsten i Nederlanden.

Uti ännu yppigare rikedom och mångfald än i sjelfva Spanien och Italien utvecklade målarkonsten sig i Nederlanden. Detta omdöme gäller förnämligast den brabautska (fiamska) skolan, som hemtar sin kyrkliga ingifvelse ur den pånyttfödda katolicismen, dervid dock, i likhet mned Italien och Spanien, hängifvande sig åt ett naturalistiskt framställningssätt. Den nyare fiamska skolans mest framstående mästare och egentlige grundläggare är Petrus Paulus Rubens (1577-1640), en af konsthistoriens mest lysande och rikast begåfvade företeelser. Vid 23 års ålder begaf han sig till Italien och utbildade sig der genom studiet af Tiziano och Veronese. Hans tidigare verk bära derför ock en tydlig veneziansk prägel. Snart slet sig dock hans väldiga konstnärsande lös ur skolfjettrarna och skapade nu en sjelfständig stil af hög och dramatisk kraft. Lidelsefull rörelse, djerf handlingslust och mäktig känsla äro grundelementen i hans konst (74).

En mängd mestadels stora och figurrika taflor, deribland många arbeten af kolossala mått, möta oss öfver allt i hans fäderneslands kyrkor och gallerier och i nästan alla Europas konstsamlingar. Delvis härrör denna betydande alsterrikedom deraf, att hans lärjungar under mästarens ledning utförde mycket af hans större arbeten. Vi vilja här endast nämna de båda mästerverken i Antwerpens dom, korsets uppresande och nedtagningen från korset; den stora altartaflan i Belvedere i Wien; den kolossala yttersta domen i pinakoteket i München; de tjuguen allegoriska bilderna öfver Marias af Medici lefnad i Louvre. Petros' korsfästelse i Peterskyrkan i Köln, kärleksträdgården i museet i Madrid, amazonslaget i München, med flere. Äfven Stockholms nationalmuseum eger utmärkta prof af hans konst, bland andra de båda härliga bakkanalierna efter Tiziano. Rubens förde ett förnämt lefnadssätt, umgicks med furstar och diplomater samt erhöll flere gånger i uppdrag politiska värf vid utländska hof. Bland hans lärjungar intager Anthoni van Dijck (1599- 1641) första rummet

75. Charles I:s barn. Af
van Dijck. Dresden.

Hans Kristos' törnekröning uti Berlins museum ådagalägger ännu hans lärares kraftfulla uppfattning, medan en annan tafla i samma museum, de sörjande omkring Kristos' lik, visar hans flitiga studier af de veneziamiska mästarne. Denne konstnärs finare känsla förde honom ofta till dylika framställningar af den djupaste själssmärta. Van Dijcks porträtt äro ädla, fina och själfulla bilder, hållna i en mild och dämpad färg, som ypperligt stämmer öfverens med den reflekterande blidhet, som vanligen bildar grundtonen i uttrycket. De bästa förskrifva sig från tidpunkten af hans vistande vid Charles I:s i England hof. Till de berömdaste höra Charles I:s barn i Dresdengalleriet (75), Karl V:s ryttarbild uti Uffizj i Firenze samt flere ypperliga bilder uti Louvregalleriet. Andra bilder träffas i England, München, Stockholm och flerstädes.

En väsentligt skiljaktig riktning tog den holländska skolan. Här hade ett nytt statsskick utvecklat sig på rent borgerlig grundval och i den politiska liksom den religiösa friheten funnit en borgen för en kraftig och dugande verksamhet. Det var naturligt, att konsten ej skulle kunna blifva oberörd af ett sådant sakernas tillstånd, och måleriet särskildt egnade sig åt en naturlig och frisk skildring af lifvet, hvilken närmast kom till heder i förträffliga porträtt. Bland denna skolas framstående mästare nämnna vi Bartholomeus van der Helst, hvilkens förnämsta arbete, Amsterdams borgargardes gästabud till firande af westfaliska freden, förvaras i Amsterdams museum. Vidare kan Frans Hals nämnas såsom en af de största och djupaste skildrare ur lifvet; af hans hand finnes i hans hemortsstad Haarlems galleri en hel rad af dessa stora skytte- och åldermansstycken, i hvilka de borgerliga skråna vid denna tid älskade att se sig framstälda. Men den holländska skolans ypperste mästare är Rembrandt Harmenszoon van Rijn (1607-1669). Från hans tidigaste period förvaras flere porträtt, hvilka ådagalägga den öfverlägsna talang, med hvilken han enkelt framstälde naturen.

76. Lazaros'
uppväckande. Af Rembrandt.

Sådana bilder äro det berömda porträttet i Haag från 1632 af anatomen Tulp, som demonstrerar ett lik för sina åhörare; andra dylika finnas i Kassel, Stockholm (Rembrandts första fru, Saskia, med flere) Detta lugna, objektiva framställningssätt tillfredsstälde honom likväl ej längre fram; en djup, återhållen glöd hänförde honom till en ny, vidsträcktare uppfattning. Hans underbara utbildning af ljusdunklet, en djerf och vågsam lek med fantastiska, bjerta ljuseffekter, beherskar alla hans senare verk. Oaktadt bristen på ädlare form och högre uttryck rycka hans taflor åskådaren med sig genom en nästan demonisk trollkraft, genom det hemlighetsfulla poetiska välde, dessa dagrar och skuggor utöfva. Till hans framställningar ur Nya testamentet, dem han till största delen utfört i raderingar af högsta mästerskap, höra den förlorade sonens återkomst, Lazaros' uppväckande (76), Kristos botande de sjuke (det så kallade Hundertguldenblatt, hvilket emellertid numera betalas med tusen), och så vidare. Bland andra berömda verk af honom är framställningen af nattvakten i Amsterdam och Simson hotande sin svärfader, i Berlin, afmäktigt gripande verkan, medan en märklig bild i Dresden, hvilken förklaras såsom Ahasveros' gästabud eller Simson hos filisteerne, utöfvar en fullständigt trolsk, poetisk tjusning. Äfven Stockholms nationalmuseum förvarar i Ziskas sammansvärjning ett väldigt, ehuru blott undermåladt verk af hans hand, utom flere mindre bilder, en Anastasius och andra. Till sist vilja vi nämnna, att det finnes många landskap målade af denne ryktbare konstnär, äfvensom flere ypperliga porträtt från hans senare skede, bland dem hans eget och hans slägtingars (dylika äfven i Stockholm).

Hos Rembrandts lärjungar och efterföljare erhöll leken med ljuseffekter och ett fint genomfördt ljusdunkel en ytlig karakter; bland dem må dock såsom begåfvade konstnärer nämnas: Gerbrandt van den Eeckhout och Govaert Flinck.

De nederländska målarne grundlade och fulländade den moderna genrebilden. Redan mot slutet af 16:e århundradet var det förnämligast Pieter Brueghel, kallad Bondbrueghel, som med bred och dugtig humor visar oss landtbefolkningens lif. Med hans son, den så kallade Helvetesbrueghel, frambryter tidens fantastiska riktning med full energi, i det han framställer hvarjehanda vidunderliga hemska scener vid nattlig eldbelysning.

På ett närbeslägtadt område rör sig ock David Teniers, hvilken skänker behandlingens pittoreska frihet dess högsta fulländning. Mest tilldragande är denne konstnär i sina mindre taflor, der han visar oss grupper, syselsatta med spel eller likartade tidsfördrif. Adriaen van Ostade skildrar bondfolket och dess lefnadssätt i lugnare tillstånd; hans målningar andas icke den käcka humor och lefnadsfriskhet som Teniers' bilder, men fängsla genom kraftig ton, utmärkt ljusdunkel och sorgfällig utarbetning.

Den högre arten af genremålning öfvades af Gerhard Terborch; vid hans sida står Gerhard Dou. De europeiska samlingarna förvara många af samtliga dessa senast nämda mästares verk; äfven i Stockholm äro de rikt och väl representerade.

Andra framstående konstnärer i samma riktning äro Gabriel Metsu från Leijden, den elegante Frans van Mieris, den sirlige Caspar Netscher, den åt solljuset glade Pieter de Hooch och den treflige Jan van der Meer från Delft. Till elfenbensglatthet förfaller deremot den särdeles fruktbare Adriaen van der Werff.

4) Den tyska målarkonsten

hade mot slutet af förra tidskedet sjunkit till manieradt efterbildande af italienarne. Endast Adam Elzheimer framträder med sjelfständig betydelse i sina miniatyrartadt utförda bilder, som utmärka sig genom egendomliga ljuseffekter. Under 17:e och 18:e århundradena lyfte hon sig dock åter till en viss sjelfständighet. Nämnas förtjena Joachim von Sandrart, bekant såsom historie- och porträttmålare, konstnärsfarniljen Merian från Basel, augsburgaren Rugendas, värderad som bataljmålare, lübeckaren Gottfried Kneller, som kom att utöfva sin porträttörskonst förnämligast i England, samt Balthasar Denner, bekant genom sin utomordentligt sorgfälliga framställning af ansigten.

De nyss nämda konstnärerne tillhörde hufvudsakligen det 17:e århundradet. Äfven det i8:e framvisar talangfulla målare, sådana som den efter franska mönster bildade målaren Tischbein d. ä. och Raphael Mengs, den senare vägrödjare för en ny ideal uppfattning, grundad på Winckelmanns uppträdande och läror. Bland porträttmålare må nämnas Anton Graff och den behagliga Angelica Kauffmann.

5) Den franska målarkonsten

var under denna tidrymd lika så litet fotad på nationel grund som den tyska. Några mästare af stor betydenhet uppträdde emellertid och förtjena äfven efterverldens hågkomst. Bland dem må i första rummet nämnas Nicolas Poussin (1594-1665), som i sina historiska kompositioner utvecklar en viss antikiserande stil, hvilken väl hvilar på en värdig och stor uppfattning, men förråder en något kall och reflekterande ande. Hans landskapsmålningar äro ädelt hållna och hafva varit af betydande inflytande. Eustache Le Sueur är anmärkningsvärd genom sina innerligt återgifna scener ur munkars och helgons lif. Charles Le Brun (1619-1690) var en begåfvad konstnär, som dock förföll i ett falskt, teatraliskt patos och genom sitt mäktiga inflytande drog hela det högre franska måleriet med sig. Porträttet egde särdeles framstående utöfvare i Pierre Mignard och Hyacinthe Rigaud, båda tillhörande Louis XIV:s tidhvarf. Såsom genremålare må märkas Jacques Callot (1592-1635), dock förnämligast bekant genom sina kopparstick; han behandlar sina mångfaldiga ämnen med skärpa och humor och skildrar med förkärlek det vilda krigslifvet.

Det 18:e århundradet företer en öfver hufvud kokett och sinlig konst, som dock på samma gång öfverraskar genom de naturstudier och den glänsande teknik, öfver hvilka hon förfogar. Antoine Watteau bryter med de klassiska traditionerna hos Le Bruns skola och framtrollar en halft drömmande, halft njutningslysten verld af herdar och herdinnor, af komedianter och satyrer, som med storm eröfrar hela det börjande 18:e århundradet. François Boucher mottager arfvet efter honom och utbildar med öfverdådig käckhet och ett allt öppnare förakt för natursanning och enkelhet en egendomligt skimrande, flärdfull och fantastisk målarkonst, som för en tid beherskar nästan hela Europa. Chardin, med sina enkla, klara och trogna bilder ur medelklassens lif, och Greuze, med dramatiskt spännande, men tillika en smula sentimentala skildringar af de lägre klassernas fröjder och sorger, afsluta 18:e århundradets konst och bilda öfvergången till en ny tid. En följd ofta förträffliga porträttörer utgör franska skolans kanske stoltaste företeelse under detta skede.

6) Den engelska målarkonsten.

England, som aldrig tillförne egt någon målarskola, den det kunnat kalla sin, och hvars rika aristokrati nästan ej begärde annat af konsten än porträtt och för detta ändamål inkallade utländska konstnärer, erhöll härigenom i 17:e århundradet en skola af porträttmålare, såsom hvars förnämsta män vi kunna märka Pieter van der Faes, kallad sir Peter Lely, från Westfalen, den nyss nämde lübeckaren Gottfried Kneller, svensken Mikael Dahl med flere. Under senare hälften af 18:e århundradet lät en rik privatman, John Boydell, landets bästa inhemska konstnärer utföra framställningar af åtskilliga scener ur den nyare tidens största dramatiska diktares arbeten och förena dessa bilder uti Shakspearegalleriets praktverk. Detta storartade företag gaf första upphofvet till en nationel konstriktning. Joshua Reynolds lade samtidigt grundvalen till den lysande utbildning af koloriten, som är den moderna engelska skolans förnämsta förtjenst, och Benjamin West gaf genom sin lefvande och själfulla behandling af krigstilldragelser en ny och frisk impuls åt historiemåleriet.

Först det 18:e århundradet frambragte en genremålare af första rangen, William Hogarth (1697-1764), som med skarp satir och bitter ironi gisslar det menskliga lifvets förvända sidor - den under den fashionabla ytan slumrande falskheten och lögnen, dess dårskaper och laster. Med djerf och lefvande penselföring kastar han raskt fram scener sådana som exempelvis det moderna äktenskapet (mariage à la mode). På enahanda sätt behandlar denne utmärkte konstnär sina talrika raderingar, allbekanta äfven utom England genom nyare kopior och Lichtenbergs snillrika kommentarier.

7) Den svenska målarkonsten.

Sverige framträdde under 17:e århundradet bland de europeiska stormakternas antal, och denna utomordentliga maktutvidgning skulle naturligen medföra blomstring i alla riktningar, ej minst på konstens område. Sedan drottning Kristina genom inkallandet af åtskilliga utländska konstnärer, en David Beck, Sébastien Boardon med flere, sökt upphjelpa den före henne rådande tyska konstsmaken, men föga uträttat, då den konstens blomstring hon framnkallat följde henne bort från Sverige, erhöll vårt land en ny betydande konstväckelse genom hamburgaren David Klöcker Ehrenstrahl (1629-1698).

77. Karl X Gustaf. Af D.
K. Ehrenstrahl. Efter Sandrarts gravyr.

Denne sammansmälter holländsk och italiensk skola, och i sina djurbilder, porträtt (77) och historiemålningar har han med otrolig alsterrikedom skänkt sitt land arbeten af en rikt begåfvad ande, som, trots en ofta märkbar manierism, genom bländande färg, rik fantasi och väldig uppfattning framstår såsom en af sin tids utmärktare målare. Den blomstring, han genom sina många lärjungar väckte till lif, i synnerhet inom porträttfacket, der samtidigt den ur holländska skolan utgångne förträfflige Martinus Mijtens (1654-1736) verkade, försvann med de olyckliga krigen i början af 18:e århundradet. Dessa föranledde en utflyttning af landets bästa konstnärskrafter, som fortfor under hela århundradet, och genom hvilken konstnärer sådana som Martin van Meytens (sonen), Richtrarne, Alexauder Roslin, Peter Adolf Hall med flere frånröfvades fosterlandet för att glänsa inom andra skolor. Frihetstiden upplifvade historiemålningen genom inkallade fransmän, som dock merendels

78. Priamos hos
Akilleus. Af L. Masreliez. Stockholm.

endast utöfvade en rent dekorativ konst; och blott inom porträttet återfinna vi mästare af djupare begåfning och glänsande teknik. Georg Engelhard Schröder, som utbildat sig i Tyskland och Italien, är den ende nämnvärde inhemske historiemålaren, men merendels ytlig och flygtig i behandlingen, endast öfvad i grepp och former. I Johan Henrik Scheffel och Olof Arenius eger svenska konsten två utmärkta porträttmålare, den förre framstående genom en solid och mycket behaglig teknik, den senare djerf och ej sällan ganska lysande kolorist. Först mot frihetstidens slut och sedan under Gustafs regering uppblomstrar å nyo en mångsidigare konst, der Jonas Hoffman med goda italienska studier målar altartaflor, Per Hilleström genrer i Chardins anda, Pilo och Lorens Pasch d. y. Dugtiga porträtt. Med Louis Masreliez (1747-1810), som grundligt studerat konst under en lång vistelse i Italien, framträder inom det svenska måleriet samma nyantika riktning, som Sergel genomförde i skulpturen och Ehrensvärd, den snillrike tecknaren, sina många handritningar. Masreliez verkade mindre genom målerier (78) än genom teckningar och lärjungars bildande. Deremot utmärker sig den fantasirike fransmannen Jean Louis Desprez (1737-1804), inkallad af Gustaf III, genom stor alsterrikedom och mångsidighet; som vi sett, verkade han äfven på arkitekturens område. En egendomlig företeelse är bonden Per Hörberg (1746-1816), som utan egentlig konstnärsbildning likväl gifvit form åt en brinnande andakts och en renhjertad fantasis åskådningar, en mängd altartaflor af kolossala mått (79), och som trots bristerna i sin teknik förblir en af svenska konsthistoriens intressantaste gestalter.

79. Altartaflan i Ekeby
(Nerike). Af P. Hörberg. Efter mästarens egen gravyr.

Landskapsmålning, djur-, blomster- och stillebensstycken vunno snart burskap i nästan alla land, öfver allt behandlade af framstående och ryktbara konstnärer. I Frankrike inträngde Claude Lorrain uti naturens hemlighetsfulla lif, under det att italienaren Salvator Rosa med lidelsefull värme målade väldiga, storartade scener ur det upprörda naturlifvet, och nederländaren Jakob Ruisdael med sällspord och kraftig naturtrohet skildrade sitt hemlands bygder. I Minderhout Hobbema har han en utmärkt medtäflare. Aldert van Everdingen, en nederländsk målare, sökte med förkärlek ämnen för sina bilder bland Norges vilda bergstrakter, och Philip Wouwerman förstod förträffligt att skildra sin tids förnäma verld i gladt jagttummel eller under krigiska scener. Andra konstnärer egnade sig åt komponerandet af idylliska bilder, såsom bland andra Johann Heinrich Roos och hans son Philipp, bekant under namnet Rosa di Tivoli. Paulus Potter framstälde företrädesvis sitt nordiska hemlands herdelif. Såsom marinmålare äro framför andra att nämna de förträffliga holländarne Ludolf Backhuisen och Willem van de Velde. Bland utsigtsmålare framstodo under 18:e århundradet venezianerne Antonio Canale och hans lärjunge Belotti, kallad Canaletto.

I Frankrike fortsatte Joseph Vernet delvis de poussinska traditionerna, men utvecklade tillika i sina hafsstormar en ganska stor sjelfständighet och kraft. I England åter utbildade sig under 18:e århundradet en från den förra temligen afvikande uppfattning af landskapet hos Richard Watson, Thomas Gainsborough och andra, der mindre liniernas klassiska adel och skönhet än färgens saftighet och poetiska ljusdunkeleffekter skattades och söktes; och såsom en glänsande representant af liknande tendenser, ett kärleksfullt och varmt hängifvande åt naturen, framstår svensken Elias Martin, utbildad i Frankrike och England (80).

80. Landskap af E.
Martin. Efter en gravyr af mästaren.

I Johan Sævenbom eger vårt land en efterföljare af den då varande franska utsigts- och marinmålningen, sådan hon utbildats af den nyss nämde Vernet. Johan Filip Korn åter är en ej obegåfvad skildrare i de nederländska mästarnes anda.



The above contents can be inspected in scanned images: 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165

Project Runeberg, Mon May 19 02:08:52 2003 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bildhist/mala1718.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free