- Project Runeberg -  De bildande konsternas historia i kort öfversigt /
11. Målarkonsten under 19:e århundradet

(1881) [MARC] Author: Christoffer Eichhorn - Tema: Art
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

11. Målarkonsten under 19:e århundradet.

Den första kraftigt verkande väckelsen till en ny och betydelsefull riktning i måleriet, återgången till antiken, utgick från Frankrike. Det var Jacques Louis David (1748-1825), som genomförde den strängt antikiserande uppfattningen, ehuru denna hos honom snart blef teatralisk och kylig. David utöfvade emellertid ett mäktigt inflytande på franska konsten genom talrika lärjungar; mest bekant af dessa är Ingres (1781-1867), som lade hufvudsaklig vigt på formens fina och noggranna utarbetande och derigenom gifvit första uppslaget till den rena naturalismen inom Frankrike. Ingres' klassiska idealism kunde dock ej länge tillfredsställa, hvarför de yngre med mera hängifvenhet vände sig till de romantiska ämnena och ett med dem öfverensstämmande, kraftigare och färgrikare framställningssätt. Starkast framträder motsättningen mot klassiciteten hos den glänsande koloristen Eugène Delacroix, mildare hos Ary Scheffer och Hippolyte Flandrin. Dessa konstnärer behandlade ännu väsentligen fantasiämnen och bevarade i allt fall mycket af den äldre uppfattningen. Det verkliga lifvets skildrande vann deremot öfvervigten hos flertalet af de nyare konstnärerne, hvilka framför allt eftersträfvat en djerf och klar teckning, en sann, kraftig och varm kolorit och i tekniskt hänseende fört konsten framåt högst betydligt. Horace Vernet med sina förträffliga bataljstycken, Paul Delaroche, utmärkt som historisk skildrare, och Léopold Robert, den bekante tecknaren af det italienska folklifvet, stå här i främsta ledet. Det andra kejsardömets historiemålning var mest fantasilös och anlagd på ytlig sinnesretning. Som lysande kolorister kunna nämnas Robert Fleury, Léon Cogniet och Decamps. Den nyaste utvecklingen, som allt mer fjermar sig från de äldre mästarne och allt djerfvare betonar naturstudiet i dess yttersta följder såsom konstens lifsprincip, tillhöra Gérônie, Cabanel och Paul Baudry. Bättre gestaltade sig genren under Biards och Meissoniers händer, och senast hafva Breton och Millet vunnit stort erkännande såsom skildrare af folklifvet. Framför allt har dock landskapet gått framåt, der Corot, Daubigny, Théodore Rousseau med flere nått en glänsande höjd. Äfven djurmålningen räknar framstående mästare, såsom Troyon och Rosa Bonheur.

I Belgien har det moderna sträfvandet efter natursanning utvecklat sig på ett så lysande sätt, att detta lands mästare öfvat stort inflytande både på den franska och tyska konsten. Det är män, sådana som Louis Gallait, Nicaise de Keyser, Leys och andra, hvilka åstadkommit denna betydande lyftning. Den holländska konsten sluter sig i landskap och genrestycken företrädesvis till landets gamla skola.

Äfven Tysklands konst omskapades i följd af återgången till antiken, begynt af slesvigaren Asmus Carstens (1754-1798) och fortsatt af Wächter och Schick i hans anda. Men om än första väckelsen till ett bättre sålunda var gifven, behöfdes dock nytt innehåll, folklig näring för den modernaste af de bildande konsterna, och Tyskland erhöll äfven på måleriets område sina romantiker, hvilka kunna anses såsom de egentliga pånyttfödarne. Den minst betydande af dem, oaktadt en rik begåfning, blef Friedrich Overbeck, som återgick till 14:e århundradets framställningssätt och åskådning, grundläggande en föga talrik skola, de så kallade nazarenerne. Peter von Cornelius (1783-1867) i München utvecklade sig deremot till en af den tyska konstens djupsinnigaste och kraftfullaste mästare; det allegoriska och spetsfundiga i hans sammansättningar har dock varit till skada för det egentligen måleriska, och dessutom var han föga begåfvad som utöfvande målare, hvadan hans förnämsta arbeten, tre följder fresker i München, utförts blott under hans ledning. Bland hans många lärjungar märkes främst Wilhelm von Kaulbach, som i sina väggmålerier med storartade företräden, djup historisk blick och mäktig inbillningskraft, dock äfven förenar det tunga och klyftiga, som utmärker hans mästare, och går än djerfvare tillväga än denne i det rent historiskas sammanblandning med det symboliska. Äfven i genren och landskapet räknar münchenskolan flere framstående mästare.

I Dülsseldorf utvecklade sig från 1826 en annan riktning genom Wilhelm Schadow. Denna skola, som hufvudsakligen hänvisades till oljemålningen, fick i följd deraf en böjelse för det psykologiskt fina, det milda och till och med borgerligt sentimentala, som eger sin betydelse såsom motvigt mot münchenskolans raskhet i enskildheternas behandling och ytlighet i karakteristiken. De förnämsta mästarne hafva tillhört genren, som onekligen genom denna skola vunnit i område och djup. Så Henry Ritter, Hasenclever, Ludwig Knaus och Vautier, de sist nämda väsentligt påverkade af fransk konst och bland samtidens yppersta mästare. Karl Friedrich Lessing, Eduard Bendemann och Theodor Hildebrandt äro skolans mest betydande historiemålare. Det är ock förnämligast här, som den tyska landskapsmålningen haft sitt hemvist genom mästare sådana som J. W. Schirmer, Oswald och Andreas Achenbach med flere.

I Berlin närmade sig uppfattningen till den i Düsseldorf rådande, utan att kunna höja sig till liknande betydelse eller medföra några genomgripande resultat; och ungefär enahanda har förhållandet varit i Wien, der allt intill senaste tid sträfvandet efter en kraftig kolorit varit det bestämmande och ledt till vackra framgångar.

Italien, hvars måleri från sin herskande höjd under det 17:e århundradet sjönk till allt större obetydlighet under det följande, har först nyligen, genom de stora politiska hvälfningarna, som medfört ljusare öden för detta land, erhållit en kraftig väckelse äfven på måleriets område. Det är företrädesvis den fosterländska historien, som utgör föremål för konstnärernes uppmärksamhet. Liknande, ehuru mindre betydande företeelser, visar det nu varande Spanien. I tekniskt hänseende beherskas båda landens konst af den franska.

Äfven Englands målarkonst har nått en stark utveckling, om än dennas egentliga kännetecken äro afsöndring från fastlandet och söndring inom sig sjelf. Hvarje mästare söker sjelfständigt utbilda sig, och teknikens fasthet och klarhet lida härunder, utan att den enskilde vinner motsvarande fördelar. Bland de berömdaste mästarne nämna vi genremålaren David Wilkie, Turner, bekant för sina lysande ljuseffekter, som slutligen slogo öfver i det fantastiskt ensidiga och formlösa, och Landseer, en af samtidens skickligaste djurmålare. Aqvarellmåleriet har i detta land nått synnerlig höjd och är måhända den mest uppburna af måleriets arter, medan det egentliga historiemåleriet och den monumentala delen af konsten ej vunnit en mot de lägreslagens svarande höjd.

Den danska konsten i nyare tider har i viss mån haft samma förlopp som den engelska, i det hon som sitt mål uppstälde naturtrohet, kärlek för det fosterländska, afsöndring från utländska förebilder samt danandet af en sjelfständig teknik, grundad på omedelbart naturstudium.

Förebådad redan af Kristofer Vilhelm Eckersberg, har denna konstriktning i synnerhet efter brytningen med Tyskland vunnit allmännare utbredning. Trots de svagheter, hvilka oundgängligen medfölja en afsöndrad ställning, har den danska konsten under dessa år likväl frambragt mycket, som är värdt erkännande. Bland hennes förnämsta mästare nämna vi Vilhelm Marstrand och Julius Exner, båda framstående genremålare, den förre äfven utmärkt inom det historiska måleriet, Karl Bloch, liksom Marstrand både historie- och genremålare af stort värde, porträttmålaren Gertner, fru Jerichau-Baumann, landskapsmålarne Skovgaard och Rump samt marinmålarne Anton Melbye och Karl Sörensen. I nyaste tid har den stränga afsöndringen i märkbar mån gifvit vika; året 1872 med dess skandinaviska utställning bildar epok i detta afseende.

Sverige erfor lika litet som öfriga land något större inflytande af den klassicism, som vann insteg genom Desprez och Masreliez. Den ende framstående företrädaren af denna riktning var Fredrik Vestin, hvars lätthet att komponera var lika stor som hans brist på naturstudier och hans böjelse för en smekande, slutligen sliskig kolorit. Det var genom den förträfflige Karl Fredrik von Breda, bildad som porträttör i engelsk skola och i hög grad framstående kolorist, som ett nytt lif ingöts i det svenska måleriet. Af honom påverkade, utbildade sig Johan Gustaf Sandberg till en historiemålare af verklig talang och den snillrike Karl Johan Fahlcrantz till en romantisk naturmålare af sjelfständig hållning och poetisk alstringskraft. Samma koloristiska skola, ehuru mera riktade åt framställningen af det verkliga, tillhörde genremålarne Alexander Lauréus och Hjalmar Mörner, men i synnerhet porträttmålaren Olof Södermark, alla tre utbildade i Italien och rikt begåfvade konstnärsnaturer. Dittills hade utvecklingen försiggått genom studier på fransk och italiensk botten; och somliga af våra bästa konstnärer, till exempel djurmålaren Karl Fredrik Kiörboe och genremålaren Per Vickenberg, vunno till och med burskap inom det förra landets konst, medan Egron Lundgren såsom erkändt utmärkt aqvarellist fäste sig hufvudsakligen i England. Den siste, som följde denna stråkväg, Nils Johan Olsson Blommér, blef den, som ypperst förstod skänka lif åt svenska folksägner och fornnordiska myter, i hvilket hänseende han ännu står oupphunnen, trots sin tidiga död. Kort före honom hade Gustaf Uno Troili i Italien utbildat en djup och varm kolorit, som i förening med en alltid säker teckning och en lycklig klarhet i uppfattningen gjort honom till nyaste tidens mest framstående porträttmålare i Sverige.

Nu, kring midten af 1840-talet, började förbindelsen med Tysklands konst, öppnad af historiemålaren Karl Vahlbom, utmärkt som tecknare och slutligen äfven som målare, men svag i karakteristik och finare själsrörelsers skildrande, samt genremålarne Johan Boklund och Johan Fredrik Höckert, hvilka studerade i München. Den sist nämde vann dock sin egentliga utbildning i Paris och är en framstående kolorist, men utan motsvarande betydenhet som skildrare af karakterer eller tecknare af dramatiska förlopp. Men det var först beröringen med Düsseldorf, som skulle blifva af verkligt djup betydelse för vår konst. Sedan Karl d'Unker, den förträfflige karaktersskildraren, öppnat raden af ditresande, följdes han snart af nästan alla dem, som intagit något mer framstående rum inom vår nyaste konst, såsom Edvard Bergh, Sveriges främste landskapsmålare, som sådan vidt berömd, Bengt Nordenberg, bildad af Tidemand och liksom han väsentligen tillhörande utlandets konst, Markus Larsson, en snillrik, men oskolad och ofta smaklös landskapsmålare, Ferdinand Fagerlin, en förträfflig genremålare, äfven bosatt i Düsseldorf, med flere. Äfven Amalia Lindegren, berömd som genremålarinna och porträttist, och Vilhelm Vallander, alsterrik och humoristisk genremålare, hafva någon tid besökt Düsseldorf. Mårten Vinge och Johan August Malmström, hvilka med framgång behandlat nordens myter och äldsta historia, hafva deremot utvecklat sig mer sjelfständigt, ehuru äfven de studerat i fransk och italiensk skola. Düsseldorf har emellertid spelat ut sin rol såsom uteslutande bildningsanstalt för våra målare, hvilka i senaste tid vändt sig till Belgien och München (Georg von Rosen), Paris (Alfred Vahlberg, Hugo Salmson, August Hagborg) eller Italien (Gotthard Verner).

Norges unga konst har nästan uteslutande grundat sig på düsseldorfskolan, sedan en af nyare tidens framstående genremålare, Adolf Tidemand, ungefär samtidigt med den snillrike landskapsmålaren Hans Gude, der nedsatt sig. Dessa mästare utbildade många svenska och norska konstnärer, af hvilka senare vi märka Johan Frederik Eckersberg, Morten Müller med flere. Sjelfständigt verkade den äldre, i Dresden bosatte Dahl samt Tomas Fearnley och Knud Baade i München. Anders Askevold som landskapsmålare, Vincent Lerche som arkitekturmålare och den i Paris utbildade historiemålaren Peter Arbo förtjena ihågkommas bland de yngre krafterna inom det unga, men raskt uppspirande norska måleriet.



The above contents can be inspected in scanned images: 165, 166, 167, 168, 169, 170

Project Runeberg, Mon May 19 02:12:17 2003 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bildhist/mala19.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free