Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
»Den sista veckans sportliv i
Stockholms omgivningar», läser Greta på
programmet.
»Den sista veckan» tänkte hon för
sig själv, »den har varit lång och
tråkig. Jag trodde att Teodor hade glömt
mig, efter han inte ringde på en enda
gång, men nu vet jag ju, att han varit
i Göteborg och köpt kappor för affären,
och jag tror att han älskar mig.»
Nu blev det mörkt, och då lade
Teodor Zetterström sin arm om lilla
Gretas liv och eftersom vi veta
flickans känslor för honom, kunna vi ju
inte undra över eller klandra att hon
utan motstånd lät det ske.
»Nu är mitt öde avgjort »tänkte
hon. »Jag blir aldrig
charkuterihand-landefru i Arboga.»
Men inte ens hennes kärlekslycka
kunde helt avvända hennes
uppmärksamhet från biografskådespelet, vilket
ju för övrigt varit synnerligen
dåraktigt, eftersom Teodor Zetterström
kostat på de dyraste platser som funnos
att tillgå.
Hon ser alltså:
Skridskoåkning: En isbana
vimlande av människor. Kända typer.
Är det inte Hedqvist? Och den där,
är det inte ...
Teodor Zetterström drar hastigt
tillbaka sin arm, men Greta Löfqvist
märker det inte! Som förhäxad ser
hon på duken. Där–-kommer
Teodor Zetterström. Allt närmare
föi-grunden kommer han i sportkostym
med knäbyxor. Det syns att han inte
märker, i det ögonblicket, att en
kamera är riktad mot honom. Han
rör sig så naturligt. Han hälsar med
ett bedårande leende... på vem?
Där kommer hon. Greta Löfqvists
hjärta klappar hårt, O Gud, det är
Milly Andersson, Greta Löfqvist
kamrat, som var borta från arbetet en
dag i förra veckan, för att hon hade så
svår huvudvärk, sade hon.
»Kom Greta lilla, så går vi. Jag,
jag. . . har fått en sådan svindel»
viskar Teodor Zetterström, men Greta
hör inte. Hon ser på duken Milly
Andersson sätter sig på en bänk, och
Teodor Zetterström faller på knä och
spänner på henne skridskorna, och så,
Gud i himlen, böjer han sig ned och
kysser hennes fot. De åka bort i
vimlet arm i arm. Greta bara
stirrar på duken. Allt annat har
försvunnit för henne. Där, där äro de
igen, tätt slutna samman. . . och nu .. .
nu böjer han sig ned och . . . kysser
henne.
Lilla Greta känner det så underligt
i sitt huvud, och hjärtat, det tycker
hon har upphört att slå. Hon går
sakta mot utgången. Herr Teodor
Zetterström synes ingenstädes.
Ute har det blivit alldeles mörkt.
Greta andas in den klara kalla luften,
djupt som om hon räddats undan att
kvävas, och så går hon gatan framåt.
Hon gråter inte, hon tänker (märk
nu drömmer hon inte). Hon är inte
bara en söt och god flicka. Hon är
också förståndig och praktisk. »Hur
kunde jag lita på honom» säger hon
till sig själv, jag kände honom ju inte,
jag lilla toka, och jag trodde att jag
älskade honom. Jag trodde,
naturligtvis gjorde jag det aldrig . . . och
nu väntar Ernst Westerdahl.
I nästa gathörn hejdar hon en
tjutande bil och reser hem.
Hårfrisörskan väntar henne i
tamburen och hon ser ond ut. Hon har
telefonbud. »En annan herre har
ringt på till Fröken två gånger och
nu är han där igen.»
När olika herrar ringer på få där
till vackra flickor, då vet man vartåt
det lutar, och då rättar man sig efter
det och jag vill inte ha min telefon
till sånt, tänker hon och så ställer hon
sig i en dörrspringa och lyssnar när
Greta Löfqvist telefonerar, ty det
fordrar ju sedligheten. Och vad hon
hör är detta:
Hallå, är det Ernst, så roligt!
Ja, jag var borta, kära du, jag tog
afsked av en bekant. Det var
nödvändigt, men nu är jag hemma hela
kvällen eller också går jag med dig
vart du vill.
(»Jo, jo, ser man på», tänkte
hårfrisörskan)
»Kommer du då, kära Ernst, så
roligt!»
»Skall du fråga mig om något
allvarligt? »
»Nej, du skall inte vara orolig.
Jag vill precis som du.»
»Ja, ja, kom snart. Jag längtar
efter dig.»
»Charkuterihandeln, säger du. Ja,
då. Den tilltalar mig mycket, och
Arboga är en vacker stad. Ja,
välkommen då. Om du visste, så glad
jag är. Jag var bara rädd, att jag
skulle komma för sent.
Käre läsare, av denna lärorika
berättelse, liar du bland annat insett,
att biografen är en god och etisk
faktor i samhällslivet. I föreliggande
fall liar den utövat ett avgörande
och till moralens sanna befordran
tjänande inflytande i tre mer eller
mindre hedervärda medborgares liv,
en charkuterihandlande, en modist
och en avdelningschef i ett
manufak-turetablissement. Dessa medborgare,
tillhörande så att säga samhällets
mitt, stå här som representanter för
dess medlemmar på alla bildningens
och den sociala rangens trappsteg,
från kolingen och lians svärmor till
landets högst uppsatte män.
Avtryck af Biografens
artiklar utan angivande af
källan förbjudes.
— Snälla pappa får jag tio öre till bio.
— Nu igen, de va ju inte längesedan du var där.
— Va de inte — jag liar inte varit där sen före middan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
