Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFEN
Liehmann i Göteborg,
(Bilderna ur »Lehmann firar namnsdag».)
En Göteborgskåsör berättar:
Det är en vacker sommardag. På
Lorensbergs veranda sitta
gräsänklingarna, betänkta på att komma för sent
till sina skärgårdsbåtar, och långsamt
njutande sin middag. Då smyger där
in en försagd figur med irrande blick
och fladdrande knän, men en tjusig
lugg nedhängande i pannan.
Han slår sig skyggt ned vid ett av
borden. Tydligen är han inte van att
röra sig i en så utomordentligt luxuös
miljö. Han vet inte, hur han ska bete
sig, men är tydligen fast besluten att
taga seden dit han är kommen. Vid nästa bord sitter
en ofantligt belevad cigarragent, och med en blyg
handrörelse låter hr Lehmann — ty vi göra ingen hemlighet
längre av att det är han — kyparen förstå, att han vill
bespisas alldeles som grosshandlaren.
Mot slutet av måltiden uppvaktas det höga föredömet
med räkning på måltidsinackordering och erlägger, låt
oss säga 75 kr. för att inte demoralisera marknaden.
Lehmanns knän börja nu skallra mot varandra, och
fasan står målad i varje linje av hans uppsyn.
Pannluggen reser sig som en kam. Grannen och han ha ju
ätit precis detsamma, och nog har han låtit sig väl smaka,
men 75 kr. . . . Sjuttiofem kronor! Du store Melander!
Och Lehmann, som bara har en fattig femtilapp på sig.
Lehmann trevar i fickan, sticker försiktigt sin
femtilapp med ena hörnet in under tallriken för alt ändå göra
så rätt för sig som möjligt, då just servitören styr sina
steg ditåt. . .
Samlande sina sista krafter, rycker Lehmann åt sig
hatten, varvid bordduken följer med och servisen leker
Baggesen, skuttar över smörgåsbordet, som faller i
famnen på hovmästarn, slungar sig i nästa ögonblick genom
skänkrummet och tar bortre verandans barriär i ett
tigersprång, så att korgstolarna vända benen i taket av
häpnad och Söderström för första gången i sitt liv tappar
receptet till en arktisk köldblandning.
Kyparen har funnit femtilappen och växlat den för
att ge tillbaka. Den vilda jakten kan börja.
Hovmästaren sluter sig till, spottande kallskuret och småvarmt
åt höger och vänster, och Söderström bildar eftertrupp
med ishinken över öron, ögon förnuft och alla sinnen.
Men Lehmann har redan tagit parkgrindarna i fritt
språng och sparkat biljettkuren över ända. Portvakten
och biljettören sluta sig alltså till det började tåget, som
går nedåt Avenyön, där som bekant alltid en ångvält
tillbringar sin semester. Med förtvivlans mod träder
Lehmann ångvälten över axlarna och springer vidare som
en jagad gazell.
Förvisso är han jagad. Portvakten har förstås stått
på huvudet i en kokande asfaltgryta, och över honom
har hela kopplet ramlat i en hög. Men
högen är snart pä fötter, och »fältet»
går i jämn galopp.
Vid Valand sveper ångvälten ned
några marmorbord med tillhörande
serviser och sällskap. Det endast
påskyndar takten och förstärker jägarkedjan.
Den hederlige John Ericsson trillar
fölen lätt törn ned från sin piedestal, och
då Lehmann med en ledig piruett
äntrar »Operaterassens» tak, brister
tältduken, och ångvälten gör på mindre
än en sekund rent bord i det förtjusande
skumrasket därinunder. Kiosken
framför teatern ställer sig i förbifarten på sin, d. v. s. på den
kutande kattens ända, och Kungsportsbrons kandelabrar
falla som vassstrån ned i Vallgraven, vars segelsällskap
just långsamhetslävlar om litern oeh skåpet.
Under Carl IX:s hovar kolliderar stackars Lehmann
ined en tvillingbarnvagn och får därav en sned riktning
uppåt Saluhallen, vilken sammanstörtar som ett korthus.
Endast en fläsksida räddas av Lehmann med ett raskt
bett och följer med som trofé. Alla ståndspersonerna
med vita förkläden och bistra miner sälla sig till drevet.
Från Grönsakstorget tar Lehmann med sin ångvält och
sin fläsksida genvägen över Rosenlundskanalen. Han
flyter på ångvälten, som bolmar fruktansvärt ur
skorstenen, sedan elden fått ny näring av kanalens feta oljor.
Medan Lehmann landstiger hinsidan Jordanen,
plumsar en fet konstapel direktaste vägen efter, hand i hand
med en gestikulerande rädis- och persiljefru i tjocka vita
ullstrumpor med mycket långa skaft.
På Järntorget gör Lehmann ett skutt över den sista
hästdroskan, och kusken tar kamparne under arm och
följer efter. På Linnégatan traverseras en spårvagn, och
grindarne till Boulogner... — förlåt Slottsskogen falla
som bomull kring hjärtat på ängeln med det bart
huggande svärdet. I fågeldammarna sjunger var och en
efter sin näbb, då välten med skummande bogvatten
plöjer de kaffefärgade oceanerna.
Men djupt in i skogens dunkel sitta Han och Hon,
förenade i en dansk kyss. Ingenting kan sålunda skilja
dem åt, och som de äro i Lehmanns kurs möter han
här sitt första oöverstigliga hinder. Utmattad sjunker
han ned framför deras fötter med ångvälten sluten till
sin barm och tänderna väl inhuggna i fläsksidan. Drevet
är hack i häl efter, och medan Lehmann undergivet
avvaktar nådestöten räknar den redlige kyparen, som ännu
har servetten under armen, upp 47 kronor 50 öre.
Med en majestätisk handrörelse överräcker den
lyck-salige Lehmann tolvskilling i drickspenningar och —
filmen kan sluta.
Utomordentligt komisk! Alla måste skratta. . .
(G. P.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
