- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / 1913 /
H6:3

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

B I O GRAFEN

3

om kraften utlöses utan ständigt ny tillförsel eller om- omvänt tillförseln pågår utan att
kraften utlöses, inträder i själslivet samma verkningar som i maskinen. M. a. o.: endast
när krafttillförsel och kraftutlösning stå i riktigt förhållande, är själslivet öppet, rörligt,
mottagligt, produktivt. Men om däremot det rätta förhållandet rubbas — vare sig genom
otillräcklig tillförsel eller otillräcklig utlösning av kraft — blir själslivet tomt eller trögt: i
ena fallet rör det sig i ett improduktivt kretslopp, i andra fallet är det stängt och
stillastående. *

Tårnas kulturadel.

Han satt avklädd i sängen och betraktade
sina tår.

Han satt djupt sjunken i tankar, kom sig
inte för att dra över sig täcket och sträcka
ut sig. Han satt med knäna uppdragna
till hakan, armarna i kors kring underbenen
och betraktade stirrande sina tår.

Han reste stortån rakt upp, vinkelrätt
mot de andra, krökte den, rätade den igen,
lade den över pektån. Plan försökte utföra
samma manöver med de andra. Han visste
ju att det var omöjligt, men ändå blef han
intresserad av leken och smått överraskad.
Han lyckades föra den krokiga lilltån ett
stycke ut åt sidan, till vänster på den vänstra
och till höger på den högra foten, men det
var också allt. Att röra någon av de tre
mellersta var för sig, det var stört omöjligt.
Han kunde resa dem uppåt och åter lägga
dem ned, kröka dem och räta dem igen,
men då följdes alla tre troget åt. Blankt
ogörligt att få en av dem att göra den
obetydligaste rörelse oberoende av de andra.

Det var löjligt, rent löjligt.

Han var stolt över sina tår liksom över
bela sin smärta, välbildade figur. Han hade
inte låtit dem vanställas av för trånga skor,
de voro ej krökta, hopträngda, pressade över
varann, som så ofta är fallet, utan raka,
parallella, väl skillda. Det var något nobelt,
friboret och kultiverat hos dem. Men något
skäligen löjligt på samma gång, det kunde
inte nekas. Bleka ädlingar, stela och
högtidliga, med naglarna som ansikten utan
markerade drag. Rätt obegåvade och
odugliga — degenererade.

Där liade han det: just typiskt
degenererade verkade de alla. Vansläktade från
kraftiga, verksamma, arbetsglada förfäder.

Av deras kraft fanns ännu något kvar hos
stortån. Han påminde om en gammal
robust och stadig pensionerad major — hans
anor hade ju också varit släktens friskaste
oeh driftigaste gren, hans stamfar hade varit
en verklig tumme, som ensam kunde sätta
sig emot alla de andra bakhandsfingrarna.
Det var ännu något brutalt skrytsamt och
föraktfullt hos honom, när han rätade i yggen
och reste sig eller när han vräkte sig åt
sidan över den oansenliga grannen. Men
clet var något smått generat på samma
gång, som om han väl visste hur onyttig
och överflödig också han numera faktiskt
var, och som om ban förgäves sökte dölja
det för sig själv och andra.

Hos de tre mellantårna var urartningen
längre hunnen. De hade ingen
självständighet kvar, ingen egen kraft. Tennsoldater,
tre Ajaxer, fullkomliga operettfigurer.
Rak-ryggade, med hållning och air, men stelnade
i den nedärvda militäriska diciplinen. Man
kunde nästan vänta att de skulle börja tala
busar-skånska med idel w i stället för r,

Lilltån hade oekså sin egen prägel. Den
satt för sig själv, var en karaktär liksom
stortån, kunde åtminstone företa sig någon
liten småsak på egen band. Men också bara
en småsak. Hur sjukligt förkrympt och knäckt
ocli puckelryggigsverkade; den inte! Ingen
liktorn — liade" aldrig funnits och skulle
aldrig komma att finnas, var lugn för det.
Men ändå. Det var som om näring ocli
virke inte räckt till för att göra något belt
och fullmåligt av detta sista arma skott på
stamträdet.

Hans blick gled från fötterna till
händerna. Och han blev sittande i stum
be-skådan av fingrarna liksom förut av tårna.

* Se Ludvig Feilbergs idérika bok: Om störste Udbytte av Sjcelsevnen. Som införande i dess
tankegång kan tjäna en uppsats i Ord och Bild 1913, Y häftet.

L

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 18 13:50:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1913/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free