Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
biografen
"Röda Kvarn"
i Stockholm, huvudstadens hittills största
och elegantaste biografteater, hade den 30
september sin sista afton — åtminstone i
sin hittillsvarande lokal Sveasalén, som nu
jämte etablissemanget i dess helhet är under
rivning för att ge plats för Nord.
Kompaniet. Var och näV den nya Röda Kvarn
skall uppstå har Svenska Biografteatern ännu
icke velat avslöja, men man kan vara
övertygad om att firman icke längre än absolut
nödvändigt skall vila på de många redan
vunna lagrarne, med vilka för resten icke
så litet guld varit förenade.
När byggmästare Lundberg 1888
förvandlade gamla Enkhuset till Sveasalen hade
väl knappt ens Edison drömt om biografen
och dess moderna utveckling. Telefonen
och grammofonen voro då de nya
sensationer, som höllo på att allt mera
fullkomnas. Det var Andreas Hallén. som inledde
Sveasalens aera med musik af en stor och
god orkester. Men det glada Stockholm
fann detta alltför fint och torrt, och först
när salen förvandlats till varieté fick
etablissemanget. det utseende och den
dragningskraft, som både ägaren och
allmänheten längtat efter.
Det blev ställets första och största
varieté-period, som nu tog sin början med en rad
av den lätt uppskörtade musans döttrar och
söner, vilkas namn nu i Stockholmarnes
öron klinga som ljuva ekon av en tid, som
aldrig vänder åter . . . »Det var en
tjusande idyll ifrån antikens flydda dar!» Sedan
blev lokalen danssalong, men dansflugan var
då ännu i sin linda och med undantag af
de s. k. Geishakarnevalema firade
Therp-sichore aldrig några större triumfer här.
Så kom, trots varietéukasen med dess
punschförbud, varietén åter under olika direktioner
med olika öden.
Emellertid kom Svenska Biografteatern på
den lysande idén att här inrätta en
förstklassigt utstyrd biograf, på vars duk man
främst ville ge premiärer av Biografbolagets
egna stycken, som filmats in dels på ateliern
på Lidingön, dels litet varstans ute i världen.
»Kvarnen» visade* sig, så fort vingarna
började gå i slutet av januari 1912, genast
mala en god mäld. Den storartade lokalen
och den präktiga orkestern på 16 man,
under ledning av kapellmästare Herbst,
gjorde att börja med ett imponerande intryck.
Det var annat än de svarta
»källarbiogra-ferna» med ett ostämt piano eller ett par
handklaver! Röda Kvarn blev också i hast
populär och har genom sin verksamhet i
hög grad bidragit till filmscenens höjande i
mer än ett avseende.
De program, som visats, ha i regeln hört till
det bästa, som kunnat fås. Av bolagets egna
films minnas vi »Första älskarinnan»,
dramatiseringen efter Blanches bok, »De svarta
maskerna», »En moder» med Hilda
Borgström i huvudrollen. Asta Nielsen har firat
stora triumfer här — i »Generalens barn»,
»Spanskt blod», »Fädernas missgärningar»
— och likaså bl. a. den vackra tyska
filmsdivan Henny Porten. »Kvarnens» allra
största och bästa nummer voro »Samhällets
olycksbarn», »Dubbelgångaren» med
Basser-marni i huvudrollen, »Fadern» med den
berömda italienaren Zacconi i huvudrollen
— och last hut not least teaterns allra sista
program »Pompejis sista dagar», vilken film
blev dess största kassapjäs och samtidigt en
konstnärligt sett värdig afslutning på
verksamheten här. Den sistnämnda bilden har
sedan med stor framgång flyttats till
»Odéon» vid Brunkebergsgatan och sedan
till Biografpalatset till Söder.
Just som vår tidning är färdig att gå i
press meddelas oss från Svenska
Biografteatern att Böda Kvarns verksamhet från
och med den 20 oktober provisoriskt
fort-sättes påReginabiografen, Drottninggatan 71,
tills bolaget hunnit få sin nya stora teater
färdig. Premiärprogrammet upptager årets
andra stora nyhet »Blodets röst» med Ragna
Wettergren och Victor Sjöström i de främsta
rollerna. Detta 4-aktsdrama beskrives som
det i alla avseenden främsta av de bilder,
som inspelats av Svenska Biografteatern.
En »witz».
— Wer ist der reichste Graf?
_ ?
— Der Kinematograf.
— Warum?
— Weil er ein Wander-Bild ist.
Den fyndige biografdirektören.
Varför har du den skylten ute: »Endast
ståplatser kvar?» frågade bioägarens
in-time vän. »Jag trodde inte du hade något
folk alls.»
»Joo», svarade den tillfrågade med ett
sötsurt leende, »utmätningsmännen togo
sätena i morse.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
