Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biografen
.3
Det ovan gjorda påståendet att en stor del av nöjet består i självverksamhet, kan belysas
med ett enkelt exempel. En arbetare, som från en bänk njuter en vacker stadspark, har
icke lika stor fröjd av buskar och blommor, som när han sett dem spira fram i sin egen
koloniträdgård. Den, som ensam far ut i naturen för att där i stillhet glädjas, den för med
sig hem en mycket större rikedom av inre och yttre upplevelser — på grund av ro till
själv verksamhet — än den, som trängts på en ångbåt eller i ett tåg under en »lustresa» i
massa. Även om denna lustresa ej blir en källa till långvarig olust för den ort, som varit
resans mål — därigenom att kringströdda papper och skal, sönderslagna flaskor, nedtrampade
fält, uppryckta och bortkastade blommor, avbrutna grenar m. m. vittna om de »lustresandes»
framfart — så blir den för de deltagande oftast endast ett minne av buller och bång, av
trängsel och brådska, som hindrat alla djupare intryck av det upplevade. Resor stå
med fog i första rummet bland nöjen lika väl som bland bildningsmedel. Men man kan
resa världen runt och komma tillbaka utan att ha fått något tillskott av kultur, medan man,
likt en fransman, kan göra »en resa omkring sitt rum» och vinna en stor andlig rikedom.
De japaner, som under rysk-japanska kriget, när så möjligt var, förskönade sin enkla måltid
av ris med att framför sig ställa någon blomma, de ägde en nöjeskultur, mångfaldigt
överlägsen de lustresande europeers, som hänsynslöst fläcka ned naturens skönaste vårskrud,
vanpryda träd och minnesmärken, bord och bänkar med-sina oviktiga namn; ja ofta »roa
sig» med att bryta sönder och fördärva vad andra ordnat och anlagt!
Denna råhet bevisar emellertid att »aktivitet» är en väsentlig del av nöjet, och att
verksamhetsdriften tar sig uttryck i förstörelse, när den ej blir ledd i ädlare banor. Det
är därför just på denna punkt nöjeskulturen bör börja.
Barnen inom alla klasser böra lära sig god hållning ute i naturen. Den
naturvetenskapliga samlingslusten bör kunna förenas med hänsyn för naturen. Särskilt scoutrörelsen
kan i detta avseende bli ett ypperligt medel att nå fram till en ädlare och
hänsynsfullare naturnjutning.
Men om än det råa sättet att roa sig ute i naturen är det för andra mest
förargelseväckande, så är denna råhet ej den för individen själv mest skadliga. Ty naturintrycken kunna
småningom verka djupt, ehuru omedvetet, så att fröjderna ute i naturen bli av allt ädlare slag.
Men utan all slags förädlande möjlighet äro de usla marknadsnöjen liksom de flesta
cirkus- och varietéprogram, fars- och biografföreställningar, som endast vädja till den råa
sensationslusten, de låga lustarne, det tomma flinet. Även när detta ej är fallet, så äro dock
sådana föreställningar ofta i den grad tomma på innehåll, att de ej ens lämna en enda
klar minnesbild, så mycket mindre då en enda lyftande tanke eller känsla. För detta
eländiga sammelsurium — som är drav när det inte är gift — ge nu hundratusenden sina dyrt
tjänade slantar, sin Hin dyrbarare fritid!
I synnerhet är det nu på biograferna, som tid och pengar offras. Visserligen ha
biograferna i allt högre’ grad visat både 4sin goda vilja och förmåga att meddela insikter och
intryck av värde. Tyvärr finnas ännu dock program, som äro rena fånerier eller simpla
sensationsnummer. Men även när programmen äro goda, innebär biografen, brukad till
övermått, intellektuella faror lika väl som intellektuel väckelse. Genom massor av varandra
jagande intryck grumlas nämligen iakttagelsen; man vänjer sig vid flyktiga och osmälta
intryck; vid slappt mottagande och snabb glömska av ett stoff, som man fullstoppas av
utan personligt medarbete, utan fördjupande av själslivet, ja, utan att ens ha i behåll några
klara minnesbilder — så mycket mindre då en tanke eller en känsla. Biografen börjar dock
nu försona sina ungdomssynder med »goda verk». Och dessa lova att den i stort sett
kan bli ett nöje av värde, en verklig rekreation. Men den blir ej omskapad, förr än
filmfolket allmännare blir medvetet om sin kulturella uppgift, ett självmedvetande, för vilket
fackorganet bör bli kriétallisationspunkten. Då skola biograferna beflita sig om konst-, landskaps-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
