Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFEN
7
Breta Hlmroth.
»Jo, vi mena regissören själv . .
Hr Sjöström log sitt sympatiska leende ocli
ryckte blygsamt — alltför blygsamt, enligt vår
mening — på axlarne. Man talar ju icke gärna
om sig själv. Nej visst, men det behövdes ej heller.
Yi och den övriga delen av allmänheten veta nu,
att Victor Sjöström talar för sig själv på filmen,
och dessutom förstodo vi — något, som »den
övriga allmänheten» däremot icke alltid förstår —
att regissören för en stor filmsteater, när allt
kommer omkring, måhända har, utan att själv vara
bland de agerande, den mest krävande rollen av
alla de medverkande.
Sade, bockade och gack.
Objektiv.
Biografens moraliska uppsving.
Den tid är ingalunda långt avlägsen, då
biograferna, så fort det var tal om folkets
och särskilt ungdomens moraliska hälsa,
fingo vara syndabockar par préférence.
Biograferna, hette det, bära skulden för att de
goda teatrarne inte bära sig utan måste
sänka den litterära och moraliska nivån
alltmera. Biograferna, hette det, äro orsaken
till ungdomens förfall genom bland annat
frestelsen till orättmätig åtkomst av medel
till biografbiljetter. Biograferna, hette det,
förytliga ocli förflacka sinnet och — ja,
gu’ vet allt vad inte biografer ocli
biograf-innehavare ställde till. Och dessa senare
stodo nära att betraktas som en särskild
slags lägre kast!
Om pipan nu fått ett annat ljud, så är
det ju till stor del biografernas egen och
censurens förtjänst. Den .stora allmänheten
såväl som dess olika talesmän ha alltmera
insett, vilket betydelsefullt kultur- och
förströelsemedel biografen är, när den håller sig
inom sunda gränser. Biografen är inte längre
en modesak, inte längre »en beklaglig utväxt»
— och vad det mera hette, från
konkurrenters och andra antagonisters sida —
biografen har blivit en institution i det moderna
samhället. Vi höllo på att säga, att man nu
lika litet kan tänka sig frånvaron av biografer
som av telefon och spårvagnar, och detta
vore väl näppeligen någon överdrift?
Biografväsendet har också målmedvetet
arbetat sig fram till det anseende och uppsving,
varåt dess representanter nu kunna glädja
sig. Jämför de första årens små mörka och
osunda lokaler med de moderna
filmteat-rarnes ex- och interiörer, jämför bildernas
omväxling och innehåll mot förr, se på
den tekniska utveckling, som filmindustrien
nått! Och dag för dag går det framåt i alla
avseenden. Biografen har blivit medveten
om sitt ansvar och sina resurser, och följden
har helt naturligt blivit en maktställning
som viktig kulturell samhällsfaktor. Allt
detta kan fastslås utan överskattning under
medgivande av att ännu är icke allt så gott,
som det borde vara och kan bli, men den
nu anträdda vägen uppåt torde vara den
bästa garantien för att biografens tid som
vare sig skyldig eller oskyldig syndabock
för både det ena och det andra är förbi.
Vi ha med glädje — blandad med en smula
malitiös förvåning — i dessa dagar
konstaterat denna omkastning i opinionen vid
den livliga diskussionen på tribuner och i
pressen om orsakerna till den moraliska
folkhälsans tydliga nedgång. Vi ha icke på
något ställe sett eller hört någon rida på
den gamla käpphästen om biograferna såsom
roten och upphovet till allt ont. Däremot
har det flerstädes konstaterats biografernas
alltmera stigande nivå.
Samtidigt har man emellertid dragit fram
beskaffenheten av en del andra
förströelseinstitutioner av olika art, yrkande på rensning
bland dem och skarp censur för framtiden.
I Aftonbladet läses i en artikel, i
anledning-av att ett vaxkabinett fyllt av ruskigheter
fått tillstånd utan kontroll visa desamma,
bl. a. följande:
»Den biograf censur — som så högt brandförsäkrar
oss mot all moralisk vådeld från filmerna, har
tvivelsutan sin mission att fylla, men den skyddar
bara på en sida, så länge vaxkabinetten utan vidare
tillåtas florera var de behaga. Mot deras
koncentrerade rysligheter är doktor Fevrells klippsamling
på statens biografbyrå en förströelse för
folkskolebarn. Och faran av en fördomsfritt frispråkig
litteratur måste vara ringa mot den fara, sotn ligger
i att låta vaxkabinettens innehåll besudla
föreställningslivet hos en okritisk och psykologiskt
omyndig publik.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
