Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
biografen 10
Filmen och "Dramaten".
Det »efterblivna» Stockholm.
I den ansedda facktidningen Erste
Internationale Film-Zeitung skriver under titeln
»det efterblivna Sverige» en författare med
namnet Lothar Knud Fredrik en artikel,
som, om den motsvarade den nakna
sanningen, skulle konstatera en betänklig
efterblivenhet i vår kultur i fråga om filmen
och dess taxering. Visst kan man från en
del håll än så länge bjudas på åtskillig
bornerthet i den vägen, men en illustration
till den som den här påstådda, är dock litet
för mycket av det goda.
Låt oss höra den vackra inledningen: »De tre
nordiska rikena, Sverige, Danmark och Norge, äro
som bekant i många hänseenden Europas
läromästare. Kulturellt äro de obestridligen de mest
framskridna, civilisatoriskt kunna de visserligen
ej på långt håll mäta sig med Tyskland,
Frankrike, för att icke tala om England. Om man
likväl mäter dessa tre nordiska rikens
intellektuella historia och iakttager att de på kort tid över
huvud taget ställt sig i spetsen för jordens hela
andliga kultur, så måste man så mycket livligare
och smärtsammare uppfatta en händelse, som
nyligen tilldragit sig, och som sannerligen icke
utställer något berömligt betyg ät den nordiska,
åtminstone den svenska (odlingens utvecklings-?)
historia.»
Och vadan denna bakläxa åt vår så av
författaren beundrade kultur? Jo:
»Den berömda norska tragediennen Ragna
Wet-tergreen var ombedd för ett flera månaders
gästspel vid Stockholms kungliga teater. Hon hade
antagit engagementet och blev kort innan
spelsäsongens början — åter entledigad. Och grunden
därtill var — man höre och häpne!: Ragna
Wettergreen var ’obildad’ och ’okonstnärlig’ nog
att arbeta för filmen.»
Efter en komplimang till stockholmarna
för deras intresse för kinematografien och
till Svenska Biografteatern för duktigt arbete
på området, dundrar författaren vidare, sedan
ban påstått att ett flertal stockholmstidningar
för detta tillvägagångssätts skull gjort det hett
om öronen för teaterns kungliga intendentur:
-I det faktum att gästspelet avböjdes kunde dock
ingen åstadkomma någon ändring. Och, på samma
gång kan ingen ändra något i den faktiska blamage,
som stockholmarne ådragit sig.»
Sedan artikelförfattaren konstaterat att ett
dylikt tillvägagående numera i Frankrike,
Englandi Amerika och Tyskland vore en
orimlighet tröstar ban oss med att Österrike
och Wien gjort en liknande dumhet, då man
där officiellt dragit den stora skådespelerskan
Ida Orloff till ansvar för att hon arbetade
för filmen.
Så långt hr Fredrik, som, om han
verkligen konstaterar faktum, visar att de
framsyntare och speciellt en tidning som denna
ha mycket grovarbete att undangöra — och
det visste vi förut — innan filmkonsten
kommer i åtnjutande av den densamma
tillkommande sociala aktningen. Men kanske
kan den faktiska blamagen i detta fall
likväl, då allt kommer omkring, något ändras.
Audiatur ett altera pars — låt oss höra
den andra parten!
J|:
I anledning av denna hetsiga artikel i
den stora tyska biograftidningen ha vi sökt
hos Dramatiska teaterns direktion utforska
huru med saken förhölle sig. Teaterchefen
Tor Hedberg förklarade anfallet och till
viteisen mot »det efterblivna Stockholm» i
detta fall obefogade. Den enkla och naturliga
orsaken till att fru Wettergreen icke kommit
att gästspela på Dramaten vore den, att
gästspel överhuvud icke förekomma vid denna
scen. Sådant har endast inträffat en enda
gång under direktör Hedbergs regim,
nämligen då fru Betty Hennings uppträdde i
anledning av särskilda omständigheter.
Däremot — och detta trodde br
Hedberg-vara orsak till artikeln — ha Dramatiska
teaterns sujetter i sina kontrakt inryckt
bestämmelsen att de icke skola filma. Denna
paragraf har ju sin mycket enkla
förklaringsgrund i den självbevarelsedrift, som man
inte må förtänka ens en kunglig scen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
