Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
biografen 10
Kinoströutåg*
(Viktoriateatern, Malmö.)
»Biograf! Ascli, ja, visst går man dit nå’n
gång — när man ska’ slå bort en stund, när
man vill ha sig ett skratt, men inte för det
jag tycker, det är nå’nting. Ahjo, förstås,
skämtbilderna.» Så sade mig den stadgade
kontorschefen och gick till »kino» två gånger
i veckan, till att börja med halvt i smyg.
»Går du hit?» »Ja, nej, är du här?» får
jag höra i bänken framför mig, just dä
kino-salongens ëlektriska kronor låta var och en
känna igen sin sidokamrat. Och i
fortsättningen av samtalet gör den ena, en av stadens
förnämsta köpmän, det medgivandet, att han
»går hit» ett par gånger i veckan, den andre,
en av stadens rådmän, kvitterar med
»bekännelsen» att han »går hit rätt ofta. Fast
det—jo, naturbilderna äro ju bra.»
Utanför stötte jag på rektor L.
»Biografen! Nej, dit går jag ej, men vi ska’ väl
kunna få bort dem någon gång. Bättre folk
går väl aldrig dit.» Jag vågade min
försagda anmälan om grosshandlar Y. och
rådman D. »Jaså, ja, det förstås, min fru var
visst också därinne här om dagen, det var
ju sant.» Något djärvare berättar jag då,
att nu skall arkitekt X. sätta upp en
filmteater i sin nybyggnad. Men då tvärstannade
rektorn, vände sig till mig och sade: »Det är
ej möjligt. Han är ju en konstförstående
man och en av våra mest bekanta
arkitekter!»
Exteriör.
Men efter några månader fick den gode
rektorn erfara, att den otroliga berättelsen om
arkitekt X. var renaste verklighet. Han hade
erhållit inbjudan att i det nyinredda
film-templet övervara en särskild förevisning av
Victor Hugos Les Miserables. Jagfick se honom
där, beväpnad med det något säkra, nedlåtande
rektorsleendet, som tycktes vilja säga: »Hit
ha vi väl alla kommit endast för att se en
stor underlig leksak; visst är det ju en
blandning av någon slags obestämbar plikt och
allmän nyfikenhet, som fört oss hit. Och
låt oss då ej skämmas alltför mycket för
varandra. Varför inte! I„åt oss ta det en
smula humoristiskt!»
Interiör.
Men jag satt, så jag kunde se hans
anletsdrag under spelet. Och, var det värdefulla
kinematogrammet intressant att skåda, så var
förändringen i rektorns anletsdrag det
knappast mindre. Rektorsanletet syntes glida
bort allt mer och mer, och det kunde ej
hjälpas, snart blev det till den mest
uppriktigt förvånade, uppmärksamme, av
»livsbilderna» helt gripne och fängslade
skolynglingens anlete som endast såg och såg. Och se,
vad var det som, starkare än lärarevärdighet
glimrade i ögonvrån, då den elektriska lagan
åter så gäckande log emot oss? Man såg
sig omkring, — ja, vad vet jag, — det tycktes,
som man blivit en smula — mindre, men
måhända i verkligheten en smula — större.
Så viskade mig i örat min vän om sina
erfarenheter från mångahanda kinoströvtåg.
Och nog var det en och annan, som ryckte
på axlarna och log ett — missförståendets
leende, när det spordes, att arkitekt Axel
Stenberg tagit sig för att sätta i gång en
filmteater, Viktoriateatern. Men herr S. visste
att taga sin nya uppgift med intresse och
allvar. Han ville, att hans teater skulle ha
en ideell och populärt bildande atmosfär över
sig. Han ville ge clen en inre och yttre
arkitektonisk prägel, som kunde stå i
samklang med hans egen konstnärliga kapacitet.
H an sökte därmed draga till den vita
duken åskådare, som där ville söka kunskap
eller förädlande förströelse. En del program
med särskilt kunskapsstoff samt sådana som
Les Miserables. Quo Vadis, Germinal, vittna
därom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
