Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biografen
18
skornas lycka, att Gerhard en gång trott
att han arbetade för egen räkning.
En gång, för två år sedan, hade Gerhard
kommit till honom och berättat att Sonja
hade gjort slut på förbindelsen. John Borgs
försök att trösta hade tjänat till intet, och
några dagar senare kom sagans epilog. —
Gerhard Äng begick självmord.
Tanken på vännens tragiska öde gjorde
att John Borg kände sig ensam och längtade
efter sällskap. Han ringde därför på sin
hushållerska, gamla Lina, och försökte inleda
ett samtal med henne.
Detta gick skralt, för Lina var ordkarg
och vresig.
— Herrn kan gå ut och träffa någon
bekant och inte sitta inne och kura, menade
hon, som tyckte att hon ville vara i fred.
— Det har iag ingen lust till i det här vädret.
Men jag skall inte störa Linas lugn. Skaffa
mig bara lite whisky och vatten så kan hon
sedan återgå till sina funderingar, svarade
John Borg vänligt och tog fram en bok för
att fördriva tiden med.
Lina serverade det begärda och avlägsnade
sig sedan med släpande steg.
John Borg tände skrivbordslampan, gjorde
i ordning en grogg och inrättade sig så
bekvämt som möjligt.
En svag ringning hördes från tamburen.
Lina kom in och förkunnade med
förargad röst, att det var en herre därute, som
ville tala med herr Borg.
— Ett besök så här dags! — Vem är han?
— Det vet jag inte. Han sade inte sitt
namn, och ute i tamburen är så mörkt, att
jag inte kan se, om han är fågel eller fisk.
— Bed honom komma in.
Strax efter öppnades dörren, och en herre,
iklädd en päls, som gick honom upp till
öronen, stod i rummet.
Jolin Borg gick emot honom.
— Förlåt,’ men jag känner inte igen Er.
Vill Ni inte säga Ert namn?
— Behövs inte. Senare skall du nog
komma under fund med vem jag är.
Främlingen reglade obemärkt dörren och stoppade
nyckeln i fickan.
Nå! Jag känner mig ensam ocli har inget
emot att prata bort en stund. Sitt ned och
drick ett glas med mig. Jolin Borg
anvisade främlingen en stol och bad Lina hämta
ett glas.
Jolin sköt whiskyn och vattnet över bordet.
Var så god, servera Er själv. — Här
är cigarrer och cigarretter, vilket Ni behagar.
Främlingen blandade en grogg och läppjade
på glaset.
— God vara det här. — Har du samma
cigarrer som förr?
John Borg betraktade främlingen.
— Försök dem — här har Ni tändstickor.
Främlingen böjde sig framåt och ljuset
föll ett ögonblick på övre delen af hans
ansikte.
John Borg halvreste sig i stolen och sade
hastigt:
— Ni har blod i pannan. Har Ni skadat Er?
Främlingen skrattade hest.
— Ja, jag har — skadat mig. — Ser du,
det här blodet kommer från hjärtat.
Främlingen vek ner pälskragen och blottade ett
blekt, härjat ansikte.
John Borg sprang upp från sin plats.
— Vem är Ni?
— Känner du inte igen mig. — Jag är
Gerhard, din gamle vän.
— Nej! Gerhard är död. — En skickelse
från helvetet är Ni. Gå härifrån, annars
ringer jag på min betjänt.
— Betjänt, främlingen skrattade, det har
du aldrig haft någon. Gamla Lina är den
enda, som finnes i huset, och hon sover nog
vid det här laget. — För resten har jag hand
om ringledningen.
John Borg sprang fram till dörren.
Främlingen betraktade honom.
— Bry dig inte om dörren. Jag har reglat
den och har nyckeln i min ficka. — Du
ser, att det inte är lönt att bråka, sätt dig
därför, så få vi språka en stund. Men först
skola vi skåla för gammal vänskap. — Skål,
John! Han tömde sitt glas i ett enda drag.
— Du undrar nog, varför jag går omkring
på jorden, då jag i flera år legat under den.
Men, ser du bror, jag har ingen ro. — Så
länge jag levde var jag fredlös, och när jag
så sökte vinna frid genom att ta livet av
mig, så kom jag under fund med, att inte
ens döden hade någon ro att ge mig. Jag
är fördömd, ser du. — Men, sätt dig nu, så
skall jag berätta historien för dig.
John Borg drog en stol intill kakelugnen
och satte sig till rätta.
— Kommer du ihåg Sonja — började
främlingen ocli tände en ny cigarr —, när hon
gick ifrån 111ig var det slut med mig. Ser
du, jag älskade henne. — Ja, det gjorde nog
du också, fast du aldrig ville erkänna det,
men, strunt i det, ingen av oss fick henne.
To, när jag inte vågade tänka på henne, fick
jag andra tankar och funderade på att göra
slut på eländet. Denna tanke växte så in
i mig, att jag inte kunde bli fri från den
varken dag eller natt. Så en natt drömde
jag något hemskt. — Hör på, skall jag be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
