Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
biografen
förlorade medvetandet. — När jag vaknade
satt jag på en stol. Blodet sipprade fram
ur ett litet hål i bröstet, där kulan hade
gått in och på golvet bredvid mig låg
revolvern. På en bår framför mig låg under
ett skynke kvarlevorna av det, som en gång
varit mitt synliga jag. — Jag fick en
underlig rädsla för mig själv och det öde jag
frivilligt kastat mig i: Allt föreföll mig så
hemskt. Var detta den död, som jag trodde
skulle skänka mig frid, då var ju döden
mycket hemskare än livet. — »Du är en
självspilling», viskade en röst i min närhet.
»Du är fördömd».
— Hvad skulle jag taga mig till! —
Återgå till livet, som i allt sitt elände ändå
var bättre än denna tillvaro, som varken
var liv eller död, utan något mitt emellan.
Medan jag funderade över vad jag borde
göra för att komma ur min förfärliga
belägenhet, kommo några män in i rummet.
De buro på en svart kista, i vilken de lade
ned den kropp jag en gång varit så stolt
över och vårdat så väl.
Jag närmade mig dem, men ingen tog
någon notis om mig.
Jag var således en ande, osynlig för de
levande. — Männen buro ut kistan och satte
in den i ett skjul. Jag följde efter. — En
tanke rann upp inom mig. — Om jag kunde
skruva av locket och krypa in i mig själv,
så skulle jag kanske bli människa igen.
Jag närmade mig kistan och försökte lossa
på skruvarna. Det gick inte, de sutto som
fastsmidda.
»Du är fördömd, viskade någon.» Jag
vände mig om, men ingen fanns i rummet
mer än jag själv. — Kistan kunde inte
öppnas. Jag var således dömd att irra
omkring på jorden som ett osynligt väsende,
vars enda känsla av liv var smärtan att ha
vållat min egen död och sorgen över
att vara fördömd. — — — På kvällen
återkommo männen. Kistan lyftes upp på en
flakvagn och kördes bort till en undangömd
vrå av kyrkogården. Ingen präst lyste frid
över mitt stoft, inga anhöriga följde
sörjande efter mitt liktåg — jag har ju alltid
stått ensam —, inga blommor prydde min
kista. Tysta buro männen mig till graven
och sänkte ner mig. Sedan kastades jord
över, och männen gladdes över, att äntligen
vara befriade från självspillingen.—Ja,
sedan har jag irrat omkring här i trakterna.
Här har jag levat, sett mina vackraste
tankar och förhoppningar födas och dö, här liar
jag också sett mig själv dö. — — —
Kim-ske kunde jag nu vinna förlåtelse för min
onda gärning och få vila i ro. — Du var
rätta det för dig. — Jag tyckte, att jag satt
naken på en stol. Ur bröstet, strax intill
hjärtat, var ett litet runt hål, var-ur blodet
sipprade fram. På golvet låg en revolver.
Framför mig stod en bår och jag kunde
genom skynket, som låg över, urskilja
konturerna av en människa, som låg på den.
Jag blev nyfiken och gick bort och lyfte på
skynket. — Det var jag själv, som låg där
och jag höll likvaka över mig själv. — Då
vaknade jag, men drömmen förföljde mig
och jag blev till slut så förhäxad, att jag
tog fram min revolver och sköt mig. Allt
föreföll mig så naturligt. Men — hör nu
på mig. — Just som skottet small erfor jag
en underlig, stickande känsla i bröstet och
Förnämsta brösttablett. C
Säljes överallt.
Svenskt fabrikat.
Marmeladkompaniet, Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
