- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / 1913 /
H14-15:7

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

biografen

18

Filmens nyårsrevy
efterlyses.

Några dryga tolvtedelar av den sköna och
höga teaterkonst, för vars skull biografen insatts
i litanian, bär som känt torde vara nyårsrevys
namn, heder och värdighet. Då nu inom kort
ridån skall gå upp för ett nytt år och dess
scen-konstnärliga primörer, och då Bios redaktör
enträget fordrar ett djupsinnigt inlägg av
undertecknad i detta högtidsnummer, så faller plötsligt
över mig en undran, varför inte Cinematografia
lika väl som Thalia smyckar sina behag med
nämnda toalettmedel.

Nu är det visserligen sant, att biografen också
har revyer, att dessa gemenligen kallas
veckorevyer, och att var och en sådan har femtiotvå
gånger mera innehåll än en enda nyårsrevy. Men
om man t. o. m. tar i betraktande årets allra
första veckorevy, så är det i alla fall inte
nyårsrevy, man därmed begår.

Den framkastade frågan skulle kanske kunna
omskrivas så här: varför har inte biografen ännu
fått sin Norlander? Med grovt missbrukande av
göteborgsvitz och stockholmsslang skulle den
indirekt kunna besvaras så, att om biografen finge
sin Norlander, så vore det ju Kul. Men då
inställer sig genast åter den gamla samvetsfrågan,
eftersom Biografen ju har sin Kul — varför ha
vi ändå inte filmnyårsrevyer?

Den litterära kritik, vars sjunde eller åttonde
uppbåd brukar, jämte landstormen, mobiliseras på
nyårsdagens afton, för att driva fienden på flykten,
varpå denne anträder en två à tie månaders
reträtt i god om än spridd ordning, svarar
naturligtvis genast, att den levande bilden är stum,
den saknar ju ändå alltid »talet, konstens högsta
uttrycksmedel».

Det vore en utväg att låta den »talande filmen»
motsäga dessa belackare. Men de skulle då värja
sig med, att då Gaumont har flax med det kända
pathétiska märket, så är det ändå någonting
galet. Ocli i farligaste fall skulle de hemföra en
victoria med betyget A. B. genom att förskansa
sig bakom en känd biografmans — efterapande
av namn undanbedes! — bevingade inslag i
tuppfäktningen: Edisonna, så e di inte fruktansvärda.

Bäst och i bruket, billigast är det att säga, som
sanningen är, att talet i nyårsrevyerna har
mindre att säga än deras otal. Kanske det rent
ut vore en vinst att händelserna finge tala för
sig själva? Lieder ölme Worte bli åtminstone
inte liderliga.

Stoffet torde vara lika tillgängligt för den ene
iscensättaren som för den andre. Skillnaden är

bara den, att då teatrarnes revyer bruka vara
ofärdiga vid premiären, så att de en tid framåt
måste skarvas, så kunde det slumpa sig så, att
filmrevyen redan vid sitt första framträdande för
offentligheten visade sig både klippt och skuren.

Detta tänkta förhållande ger oss den röda
tråden, icke att förväxla med det röda kortet, ut
ur irrgången. En nyårsrevy måste ju alltid sluta
med något apoteosartat och ändå något så när
klipskt. För filmrevyn ligger det nära till hands
att här gripa till censursaxen; måtte hennes skugga
växa, och må hon städse vara — slipad.

Marmeladkompaniet, Stockholm.

Förnämsta brösttablett.

Säljes öv er allt.
Svenskt fabrikat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:24:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biografen/1913/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free