- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
20

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

20

BIOGRAFEN

En kinematografisk olycksprofetia.

Under rubriken »Kino-Aufnahmen in
Aus-lande» skriver en författare Heinz Karl
Hei-land i »Der Kinematögraph» en ur såväl
facklig som allmän synpunkt synnerligen
roande och intressant artikel om sitt arbete
med biografkameran i Indien. Inledningen,
som ju egentligen inte alls tillbör själva
ämnet, ha vi inte heller velat undanhålla
våra läsare. . Den är kännetecknande för
»Der Kinematographs»- synnerligen avoga
ställning mot den »litterära» filmen öfver
hufvud taget, och författarens position på
vad vi ville kalla den yttersta
kinematogra-fiska högerflygeln bjuder utom de tydliga och
temperamentsfulla överdrifterna liksom alla
ytterligheter också en rätsida, som är värd
att observera. Där finna vi nog också en
hel del sanningar, låt vara ensidigt och
måttlöst belysta. »Bio» håller också på, att
kinematografisk konst är en sak för sig, som
ingalunda är identisk med »helaftonsdramer»
och inspelade långfilmer, som endast sällan
ha verklig rätt att kaUa sig »litterära», och
att denna konst icke tål vare sig
förblandning med eller förvandling i teater, allra
minst den dåliga. Men att som den
ärke-reaktionäre författaren stå alldeles blind
inför de tjänster, som den denna litterära
riktning redan gjort och ännu gör
kinemato-grafkonsten på dess väg uppåt, det vilja vi
inte heller vara med om. Den har både rätt
och möjlighet att också vara något annat
och till sin andliga valör mera än blott och
bart naturalistisk verklighetsfotografi eller
tricsbizarrerier. Och även på denna andra
väg tro vi, i olikhet mot hr Heiland, att
den har framtiden för sig.

Men nu börja vi med artikeln i fråga:

Må så samtliga filmfabrikanter, biografägare etc.
etc. förklara mig för en komplett idiot, må de så
anse min andliga otillräknelighet tillräcklig för
att frikänna mig i varje mord- eller
sensationsprocess, det måste sägas: kinon i sin helhet
befinner sig f. n. på avvägar. Gud vare tack, att
detta icke ensamt är min egen mening, men ocjfsä
delas av en hel rad förstklassiga kinofackmän, så
att man ännu får hoppas, att kinematografen
slutligen vänder tillbaka till sin egentliga uppgift.

För det första är den största delen av det
nuvarande biografprogrammet ingenting annat än ett
uppkok på teaterns. Detta hade tidigare, då
biograferna räknade med en entré på 20 eller 30
pfennig, sitt berättigande, då man på detta sätt
för en billig penning fick se en god skådespelare
arbeta, låt vara, stumt. Precis så som man för
några mark köper en grammofonplatta av Caruso,
medan en biljett för att personligen åhöra den
korpulente herrn kostar en förmögenhet. Nu för
tiden, då man för en god plats på bio (i Tyskland
på de förnämsta biograferna. Anm. av Red.)
erlägger sina 5 mark, gör man redan klokare att
själv åhöra respektive skådespelare än att endast
beundra honom i den stumma bilden.’

Ännu sämre inflytande på hela biografväsendet
torde den tillfälliga avvägen till de långa filmerna
och de s. k. författarefilmerna medföra. Förut var
kinons stora företräde att man på första bästa
kino kunde fördriva en ledig halvtimme, där lät
ramsa upp för sig så många meter film, som man
för tillfället hade behov av och sedan med mer

eller mindre buller avlägsnade sig. Men nu–

bör man punktligt, om möjligt i frack eller
smoking, sitta på sin plats och i runda två eller tre
timmar stirra på den belysta duken — detta
förefaller den efterblivne européen slutligen för dumt,
liksom detta längesedan är fallet med den på
kinematografiens gebiet vida mera framskridne
asiaten. Övertygelsen om att den långa filmen är
ett oting bryter sig mer och mer väg, så att våra
främsta tyska biografteatrar redan brutit med
denna princip och ånyo på gammalt vis ha ett
brokigt och blandat program..

Och så författarne! Den levajide bildens
tekniska medel tillåta nu en gång för alla icke några
större finesser och — handen på hjärtat! — varje
biografbesökare måste medge, att han inför s. k.
bättre filmer icke begriper, vad det egentligen är
frågan om, varför just i det ögonblicket den på
duken omkringstapplande hjälten gör särskilt
uttrycksfulla grimaser. Skådespelare, som
konstnärligt i sin mimik kunna säga allt, äro tunnsådda.

Men även med återinförandet av korta filmer
kommer inte kinon kunna rädda sig, utan
utvecklingens gång torde bli så, som den redan varit det
i tropikerna. Därute, där det icke finnes några
teatrar eller andra nöjesanstalter, hade
naturligtvis kinon sin givna hemort, och där frodades denna
moderna celluloidplanta i en yppighet, varöver
vaije europeisk storstad skulle yvas. Redan för
en sex, sju år sedan voro Japan, Elina och Indien
översvämmade med biografer, och de bästa filmer
exporterades dit, enär biograferna dilr gjorde
mycket goda affärer och kunde betala reellt för
nyheterna. Den litterära filmen var där naturligtvis
från första början omöjlig, men även korta filmer
ha inte kunnat hålla sig utan stöd av annat, och
sn ha i hela brittiska Indien och på Ceylon bio-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free