- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
28

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

28

BIOGRAFEN

Bödeln från Nantes.

Skiss för Biografen.
Av Gunnar Berndtsson.

>En skjuts till Nantes i kväll, herre»,
upprepade värden på »Gyllene druvan» och
slog i med ett • flatskratt. »Lika väl kunde
Ni be om eu flaska av mitt hundraåriga
anjouvin, som jag inte serverar annat än
vid utomordentliga tillfällen och inte ens
har råd att dricka av själv. Tjugusju francs,
herre, inte en centimes billigare. — Resa i
kväll! Nej, herre, tänk inte på det. Ni
måste stanna här både i dag och i morgon,
såvida inte regnet upphör, vilket jag hoppas
det inte gör. — Det är dåliga tider, herre.
Folket behöver regn för sina åkrar och,
madonnan vare lovad, de ha fått det.» Han
korsade sig andäktigt och gick.

Frangois Biasson måste mot sin vilja stanna
kvar på värdshuset. Att komma till Nantes,
där han borde ha varit för en vecka sedan,
tycktes omöjligt. Regnet, som ideligen
strömmat ned under de sista fjorton dagarna,
hade gjort vägarna ofarbara och det var
nära nog en omöjlighet att särskilja dem
från de av värden beklagade åkrarna. Allt
var en enda lervälling och av säden syntes
knappast något annat än vassliknande strån
här och var. Nog hade bönderna fått
tillräckligt med regn alltid. Det var bara
värden, den gamle gnidaren, som inte fått nog.
Värdshuset var fullt av gäster och ju längre
dessa tvingades att stanna, desto större blevo
deras räkningar.

Värden kunde utan allt för stora
samvetskval skänka kyrkan de vaxljus han lovat
madonnan per dag, så länge ovädret höll
i sig.

Modstulen slog Frangois sig ned vid ett
av långborden och beställde en flaska rödvin,
som gargonen serverade under upprepade
försäkringar, att det var både gammalt och
fint. Han fick de centimes han trånat efter
och lämnade gästen åt sina funderingar.

Den ena timmen efter den andra svann
hän och natten föll på.

Värden befallde gargonen att tända lyktan,
som hängde och dinglade i sin galge
ovanför dörren, och satte sig sedan tillrätta på
trebeningen bakom disken. Han lallade ett
par slag med kroppen och föll sedan ihop,
med huvudet lutat mot en kullvält
absint-flaska. De få gäster, som funnos i rummet,

följde hans exempel och snart var Frangois
den ende, som var vaken.

Han smuttade då och då på vinet, sög på
cigarretten, som hängde ned i ena mungipan,
och såg slött ut över omgivningen. Det
hela var rätt ointressant, men ingav dock
en viss stämning, som endast obetydligt
bröts av de oregelbundna snarkningarna
från mannen bakom disken. Hade inte dessa
obehagliga tecken på liv funnits, skulle han
trott sig v^ira bland idel döda människor.
Alla hade de det stora lugnet präglat i sina
ansikten. Alla tycktes bortom livets
småaktigheter och bråk. — De sovo och ägde
vad människorna så väl behöva —
glömskan. — — —

Frangois ryckte till och såg mot dörren.
Denna öppnades och en man, iklädd kappa
och slokhatt, trädde in över tröskeln. Han
skakade av sig regnet, hängde kappan
framför spiseln och såg sig omkring. Ett leende
drog över ansiktet, när han upptäckte alla
de sovande människorna, och leendet
övergick till ett skärande skratt, när han fem
gånger dunkat värden i ryggen, utan att
denna gjorde min av att vakna. Han bara
grymtade ett par gånger och fortsatte att
sova.

Åter såg främlingen sig omkring och gick
emot Frangois, när han märkte att denne
var vaken. »Förlåt, herre», sade han och
gjorde en lätt böjning på huvudet, »skulle
inte vi, som äro vakna, kunna slå oss
tillsammans.»

Utan att vänta på svar tog han ett glas
från disken och slog sig ned.

Ljuset från taklampan föll på hans huvud
och visade ett ovårdat ansikte, som till
hälften doldes av det nedhängande svarta,
stri-piga håret.

Frangois sköt vinflaskan över bordet och
främlingen tömde det ena glaset efter det
andra. — »Tråkigt väder det liär, inte sant?»
sade han och strök bort håret från ögonen.
Ett långt, blodrött ärr blottades. Frangois
såg det och flyttade sig ofrivilligt åt sidan.
Främlingen skrattade. »Blev ni rädd, herre?

— Bry er inte oin det. Jag .är inte farlig.

— Det här ärret, menar Ni. — Har
ingenting att betyda. Det är länge sedan jag
fick det? — Hur jag fick det?» — Han tömde
glaset. — »Jo, det skall jag berätta för Er.
Flytta Er närmare och slå i glasen. —• Ser Ni,
det hände för ungefär femtio år sedan. — Ni
tror inte att jag är så gammal. Det är jag inte
heller, men hade jag fått leva, hade jag varit
minst nittio. — Skål, herre! — Det hände här
på värdshuset. Jag kom hit sedan jag en
morgon expedierat min bror, som mördat en rik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free