- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
29

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BIOGRAFEN

29

gammal jude. Juryn dömde lionom till döden
och jag, som bödel i Nantes, måste hugga
huvudet av honom. Mina föräldrar
förbannade mig, men jag var tvungen att göra min
plikt. Hade jag inte gjort av med honom,
så hade någon annan gjort det och jag hade
förlorat min plats. Det hade jag inte råd
till och för resten tyckte jag, att ingen var
närmare om att förpassa bror min till
evigheten än jag. L,ivet är ingenting att stå
efter — såvida man inte är bödel, för då
hör det till yrket. — Alltnog, jag gav honom
respass och tä-nkte fara till mitt hem, som
ligger en halv mil härifrån, då jag på vägen
överraskades av ett fruktansvärt oväder och
tvingades att söka härberge här. —• Fadern
till gubben därborta vid disken hade då hand
om affärerna och ville inte gärna hysa mig.
Han tyckte visst att värdshusets anseende
led av det. Jag fick i alla fall löfte om rum
över natten och slog mig ned just där vi
båda nu sitta. —- Skål herre! — Ja, det var
ungefär som nu. Jag satt vid mitt glas och
de övriga gästerna sovo. Från mitt bord
hade jag utsikt åt gården, som Ni ser, och
jag tittade ut allt emellanåt. Inga gäster
väntades och ingen levande själ skulle heller
vågat sig ut i ovädret. Ni kan därför förstå
hur förvånad jag blev över att plötsligt få
se en man stå utanför fönstret. Han stod
med ryggen vänd mot mig, så jag kunde inte
se varken hans ansikte eller vad han
sysslade med. Jag ämnade just gå ut och be
honom dricka ett glas med mig, då han
plötsligt sträckte upp händerna och föll
omkull.

Mina försök att resa mig upp voro
fruktlösa. Jag kunde inte röra mig. Benen
nekade att tjänstgöra. Utan att kunna
ingripa blev jag vittne till ett hemskt
skådespel. Mannen därute låg som förut och
tycktes död, men han var inte längre ensam.
En hop barn hade samlats omkring honom.
De försökte inte hjälpa honom, utan började
i stället skratta och dansa som om de varit
galna. — Så kommo några män och
kvinnor, men inte heller de brydde sig om att
hjälpa, utan sparkade honom och uttalade
förbannelser. När de äntligen slutade, kom
ett långt tåg av människor, som spelade alla
möjliga instrument och de lustigaste
melodier. Det såg ut, sotn om alla gladdes över
att vara befriade från stackarn, som låg där
hjälplös. — Slutligen kom ett äldre par,
vars utseende påminde mig om några
människor, som en gång stått mig mycket nära.
De buro in mannen och lade honom på
bänken därborta. Sedan gingo de sin väg och
allt blev tyst. — Varken värden eller någon

av gästerna tycktes ha märkt något, ty de
sutto lika oberörda som förut och snarkade
värre än någonsin. — Jag gjorde ett försök
att resa mig. Det lyckades. — Sakta
närmade jag mig mannen, men när jag såg hans
ansikte ryggade jag tillbaka — Det var jag
själv, som låg där med ett stort sår i
pannan, blodig, döende. — Av någon
märkvärdig instinkt kastade jag en blick mot den
plats, där jag suttit. — Vilket helvetets
gyckelspel ! — Jag satt där ju fortfarande med
vinglaset framför mig och cigarretten mellan
fingrarne. — Var det då djävulen själv, som
lekte med mig eller hade jag blivit tokig.
Jag rusade ut på gården, framåt — varthän
visste jag inte. Då hörde jag ett skratt och
vände mig om. På trappstenen under lyktan
stod jag själv och skrattade. —
Besinnings-löst sprang jag vidare och vågade inte vända
mig om, trots att mitt namn ropades
upprepade gånger. — Så stötte jag huvudet
mot något hårt föremål och föll omkull. —
Djupare och djupare sjönk jag, som om jag
fallit i en bottenlös avgrund. — Helvetet,
viskade något inom mig. — Så var det slut.
Jag varken hörde eller såg något. — Jag
var död. — — — Tack för i natt, herre.
Adjö!–-

Francois gnuggade ögonen och såg sig
omkring med skrämda, förvånade blickar. —
Värden skrattade. »Har Ni ridits av maran,
herre. Drick ett glas absint, så blir Ni kry
igen», sade han.

Fran5ois gick fram till disken. »Vem är
bödeln från Nantes?» frågade han.

Värden stirrade förskrämd på honom och
korsade sig. »Madonnan bevare mig från att
tala om honom. Han var vansinnig och tog
livet av sig. Den heliga jungfrun vare hans
själ nådig.» Åter gjorde han korstecknet
och slog sedan upp ett glas absint. —• —

Nästa morgon lyckades Francis Biasson
hyra en skjuts och reste sin väg, trots att
regnet öste ned. Böndernas skördar blevo
förstörda, men värden på »Gyllene Druvan»
fick behålla sina många gäster. Han tjänade
pengar och kunde skänka kyrkan de
utlovade vaxljusen.

Madonnan vare lovad!

I skolan. »Du är alldeles omöjlig, Pettersson,
sätt dig. Vid din ålder hade Alexander den store
redan erövrat halva världen.»

Pettersson: »Ja, men han hade också
Aristoteles till lärare.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free