Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFEN
37
O
sig kraftigt, djärvt. At sinnligheten ger hon
illusoriskt uttryck. Denna hjältetjuserska är
förförisk nog att bryta en romersk triumvir.
Antonius, Novelli, verkar för ung, borde
synts bortåt 40 år, men inspelaren inlägger
stora förtjänster i aktionen. Det är inte hans
fel att han dör på ett annat sätt än
historien lär. Det berättas ju, att Antonius vid
en falsk underrättelse om Kleopatras död
stötte svärdet i sig. Det osanna budskapet
be-riktigades, och han dog i sin älskades armar.
Här dödar han sig, överväldigad av de
påträngande, segrande romarne. Alexandria
brinner, han står maktlös, livet har intet värde
— punkt. Han glömmer Kleopatra. Lite
otroligt!
Men låt oss inte vara småaktiga! Det
»gör sig». Biodramaturgen omarrangerar
världshistorien efter sina egna intentioner.
Det ha många riktiga dramaturger gjort
och ändå inte fått värst på huden. Så jag
låter saken passera.
Lupi, som mimar Octavius (hoc est
Octavianus) har heroisk plastik. Han
verkar som en ur gravkammaren uppstigen
romare, så äkta. Ansiktet dock för gammalt.
Han borde bytt roll med Novelli. Hagar,
slavinnan, di Marcio, har själfullt ansikte.
I det hela — allt bra! Sent glömmer
jag romerska senatens rådplägning,
fartygens (fast de tycktes något små) ankomst
till Afrikas kust, truppernas landsättning,
vandring i strandvattnet, Alexandrias brand,
krokodilernas hunger, giftprovet, Kleopatras
död. Illustrerad världshistoria, bättre än
de döda bilder, som synas på luntornas blad.
Bli nu inte högfärdig, du för mig
obekante regissör! Men du är en mästare. Jag
tänker förläget på det svenska försöket att
filma historia häromåret i Kristianstad, då
en operasångare agerade Gustaf II Adolf
och guldkonungens häst alltid måste ledas
fram av en knekt. Ty man kunde inte få
bukt med djuret. Regissören uppsätter nu
pjäser på vår nationalteater, lyckas där
mycket bättre. Filmregi fordrar alltså särskild
talang. Det finns begåvade teatermän, som
inte duga i denna genre. Kanske också
tvärtom, till teatermännens tröst.
En not: Kleopatras död. Hon låter
huggormen bita sig, dör i skönhet, utan smärta,
grimaslöst. Situationen är historisk. Men
skall man tro på smärtlösheten?
Jag träffade nyss en från Australien
hemvänd skandinav. Vi språkade om filmkonst,
jiig nämnde nya Cines-dramat, framkastade
spörsmålet om huggormsdöden.
— Ar den smärtfri ? ’
— Ja, utropade han. Det måste den vara.
Ty jag har bitits av en orm i Australien,
inte av en sådan där mask som nordens
huggormar, utan av en mer än armtjock.
Jag kände ingen plåga. Alla mina
förutvarande smärtor försvunno.
— Men du dog inte!
—-^Nej, mina vänner hällde konjak i såret,
konjak i min mun. Jag kvicknade till.
Smärtorna återkommo. Det var synd!
Sade den livströtte.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
