- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
37

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BIOGRAFEN

37

O

sig kraftigt, djärvt. At sinnligheten ger hon
illusoriskt uttryck. Denna hjältetjuserska är
förförisk nog att bryta en romersk triumvir.

Antonius, Novelli, verkar för ung, borde
synts bortåt 40 år, men inspelaren inlägger
stora förtjänster i aktionen. Det är inte hans
fel att han dör på ett annat sätt än
historien lär. Det berättas ju, att Antonius vid
en falsk underrättelse om Kleopatras död
stötte svärdet i sig. Det osanna budskapet
be-riktigades, och han dog i sin älskades armar.
Här dödar han sig, överväldigad av de
påträngande, segrande romarne. Alexandria
brinner, han står maktlös, livet har intet värde
— punkt. Han glömmer Kleopatra. Lite
otroligt!

Men låt oss inte vara småaktiga! Det
»gör sig». Biodramaturgen omarrangerar
världshistorien efter sina egna intentioner.
Det ha många riktiga dramaturger gjort
och ändå inte fått värst på huden. Så jag
låter saken passera.

Lupi, som mimar Octavius (hoc est
Octavianus) har heroisk plastik. Han
verkar som en ur gravkammaren uppstigen
romare, så äkta. Ansiktet dock för gammalt.
Han borde bytt roll med Novelli. Hagar,
slavinnan, di Marcio, har själfullt ansikte.

I det hela — allt bra! Sent glömmer
jag romerska senatens rådplägning,
fartygens (fast de tycktes något små) ankomst
till Afrikas kust, truppernas landsättning,
vandring i strandvattnet, Alexandrias brand,
krokodilernas hunger, giftprovet, Kleopatras
död. Illustrerad världshistoria, bättre än
de döda bilder, som synas på luntornas blad.

Bli nu inte högfärdig, du för mig
obekante regissör! Men du är en mästare. Jag
tänker förläget på det svenska försöket att
filma historia häromåret i Kristianstad, då
en operasångare agerade Gustaf II Adolf
och guldkonungens häst alltid måste ledas
fram av en knekt. Ty man kunde inte få
bukt med djuret. Regissören uppsätter nu
pjäser på vår nationalteater, lyckas där
mycket bättre. Filmregi fordrar alltså särskild
talang. Det finns begåvade teatermän, som
inte duga i denna genre. Kanske också
tvärtom, till teatermännens tröst.

En not: Kleopatras död. Hon låter
huggormen bita sig, dör i skönhet, utan smärta,
grimaslöst. Situationen är historisk. Men
skall man tro på smärtlösheten?

Jag träffade nyss en från Australien
hemvänd skandinav. Vi språkade om filmkonst,
jiig nämnde nya Cines-dramat, framkastade
spörsmålet om huggormsdöden.

— Ar den smärtfri ? ’

— Ja, utropade han. Det måste den vara.
Ty jag har bitits av en orm i Australien,
inte av en sådan där mask som nordens
huggormar, utan av en mer än armtjock.
Jag kände ingen plåga. Alla mina
förutvarande smärtor försvunno.

— Men du dog inte!

—-^Nej, mina vänner hällde konjak i såret,
konjak i min mun. Jag kvicknade till.
Smärtorna återkommo. Det var synd!

Sade den livströtte.

* *

*



Gripen av Regina-(Odéon-)filmen, gick
jag till Biografpalatset, som lockade med
något liknande, »In hoc signo vinces» (I
detta tecken skall du segra). Förf. kallar
sig Darga. Han knådar om historien efter
sina händers behag, men lagar något mycket
smältbart. Savoia-film från Turin, präktig
iscensättning. De galliska legionernas
vandring över Alperna, slaget vid Saxa rubra,
Tiberbryggornas instörtande — charmant!
Och äntligen naturlig takt, inte löjligt hastig,
Måtte exemplet smitta!

Här uppträda fyra kejsare, tre skägglösa,
en med skäggram, Konstantin, kring vars
enkejsarvälde och befrielse av de kristna,
idén rör sig. Denne Garzes, som mimar
den store käj såren, har den svåraste
uppgiften. Adel, ögonhimlande, blir han
lyckligtvis inte patosparodisk. Han är värdig,
sympatisk. Det är lättare för den hedniske
Maximian, Lombardi, att verka sann. Orgien
är populär. Maxentius, Bonio, skämmer ej
bort sin mindre roll. Ett praktexemplar till
man är Licinius, Durelli. Man förstår knappt,
hur denne ståtlige illyrier kan nöja sig med
den blodlösa, kristna Konstantia. Men i
Jacobinis gestalt får hon betagande kvinnlig
ljuvhet. Tacksammare är att som
Costa-magna spela den intriganta Fausta.
Raffinerad, fängslande mimik. Tacksammare?
Hon sönderslets ju av jaguarer. Filmen
släpar med ’ sig minnet av en framstående
artists död.

Jag har utsatt namnen på de uppträdande.
Varför inte? Ar det inte lika svårt att
mima utan tal som att tala utan mimik?
Gott arbete är värt att hedras i alla former.
Och denna tidning når väl ock Rom och
Turin. Må italienarne se, hur norden
uppskattar deras storstilade konst!

Till biografen som konstansalt säger jag,
apropå filmens heroism: »I detta tecken skall
du segra». Men kom inte med tarvlig
sensation, farsfåneri! Då bytes min lovsång
i en nidvisa. Fredri]c Nycander.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free