- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
44

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4ti

BIOGRAFEN

lers dödssätt, att det bringade mig till
eftertanke. En tjuv, som varit medveten
oih statyns värde, måste ha trängt in i min
bostad på något för mig obegripligt sätt,
men blivit överraskad, satt sig till motvärn,
förövat sitt hemska dåd, och flytt. Vi
uppbådade hela Scotland Yard, men
efterspaningarna ledde aldrig till brottslingens
gripande och småningom föll saken i glömska.
Ett par månader senare gifte jag mig med
Daisy, men då jag inte ville föra min brud
till en plats, där en så ryslig händelse timat,
bosatte vi oss i en villa utanför London.

En afton hade vi några vänner hos oss.
Vi sutto fördjupade i intressanta samtal och
tiden skred allt närmre midnatt. Då reste
de sig och togo ett hastigt avsked för att
hinna med sista tåget, men jag påstod mig
bestämt veta att det gick ett ännu senare
tåg. Varför skulle vi bryta upp nu, när vi
hade det så trevligt. Men de envisades med
att sista tåget gick om några minuter.

— För att slita tvisten, sade min hustru,
skall jag gå efter tågtidtabellen, den ligger
inne i biblioteket. Hon reste sig och vi hörde
henne gå genom det mellanliggande rummet
och öppna dörren till biblioteket. Men i
nästa ögonblick ljöd ett skri så fasansfullt,
att blodet stelnade i våra ådror.

Jag rusade in i biblioteket, halvt
vansinnig av ångest och tryckte på den elektriska
knappen. På golvet låg min hustru utsträckt
med förvridna anletsdrag och ögonen
skjutande ur sina hålor. Alla försök att
återkalla henne till liv voro fruktlösa. Ord
kunna inte tolka den förtvivlan, som
bemäktigade sig mig. Min unga lycka grusad, mitt
hopp släckt, min tillvaro fylld av
saknadens jämmer. Vad betydde dessa tre mord
i den förskräckliga statyns närhet. Min
uppjagade fantasi var nära att tillskriva den
någon magisk kraft. Hämnd, hämnd, ekade
det ständigt i mina öron. Jag satte hela
Londons poliskår i rörelse, jag sökte
privatdetektiver och utfäste belöningar, kungliga
belöningar åt den som kunde upptäcka
brottets upphovsman, men allt var förgäves.
Gåtan olöst. Jag delgav mina vänner mina
tankar om den hemlighetsfulla bronsstatyn,
men man skrattade åt mig. Då reste jag
utomlands, såg nya städer och andra
människor, men jag kunde icke resa bort från
min egen smärta. Den högg fortfarande sin
gamklo i mitt bröst.

Vid återkomsten till min villa i förstaden,
fann jag allt sig likt, med undantag av att
sattyn var försvunnen. Så hade väl tjuven
under min frånvaro lyckats i sitt uppsåt.
Nåja, allt var mig numera likgiltigt. Men

jag kunde inte bo kvar i villan, där allt
påminde mig om Daisy. Jag reste till
Birmingham och hälsade på släktingar. Där
blev jag bekant med en professor i
arkeologi och vi brukade ibland besöka muséet
tillsammans. Han intresserade sig särskilt
för den romerska konsten och kände väl till
den staty, som varit i min ägo. Den var
av oskattbart värde, påstod han.

Så var det en dag vi strövade omkring
på muséet och uttröttade slogo oss ned på
en av sofforna i salen med romerska
skulpturer. Hur det var, måtte vi slumrat till en
stund, ty när jag öppnade ögonen, fann jag
att det redan var skymning. Jag skyndade
till dörren. Den var låst. Professorn hade
också rest sig och svor över vaktarens
drum-lighet att inte ha lagt märke till* oss, när
han utrymde muséet. Vi gingo fram till
fönstren, men de vette mot ’en stenlagd gård.
Då försökte vi öppna en annan dorr, i hopp
om att slutligen kunna leta oss fram till en
utgång.

Dörren var inte låst och vi trädde in i
ett förvaringsrum för gamla kuriositeter och
bristfälliga ting. Plötsligt fattade jag
professorns arm, ty bakom en soffa upptäckte
jag min förlorade staty. Även professorn
kände igen den. Och medan jag betraktade den
romerske krigarens grymma drag, greps jag
av en motvilja, som gränsade till hat. Den
mörka bronsgestalten påminde mig om alla
de lidanden den åsamkat mig. Jag ville
utkräva hämnd på denna döda tingest och
i mitt ursinne grep jag en järnstång, som
låg på golvet och höjde den mot statyn.
Men i detsamma grep professorn mig om
handleden.

— Vad tänker ni göra? utropade han,
sorgen gör er besinningslös.

Men jag sökte kasta undan honom.

— Är ni galen, som tänker förstöra ett
sådant mästerverk, röt professorn, men det
skall inte lyckas er.

Och eftersom han var den starkaste ar oss
båda, vred han järnstången ur min hand.
För att känna sig riktigt säker för utbrotten
av min vandalism satte han sig sedan
på soffan framför statyn, noggrant bevakande
mina rörelser. Jag visste mig vara
besegrad, men på samma gång dagades i mitt
medvetande en förskräcklig visshet. Min en
gång väckta misstanke hade således inte
varit ogrundad, fastän jag själv sökt
bortförklara den. Där stod mördaren. Det var
inte någon människa, som förövat dessa brott.
Jag blickade mot statyn och jag visste att
om den inte förintades just nu, skulle den
kräva ännu två människoliv. Tanken var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free