- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
54

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4ti

BIOGRAFEN

5kuggomas teater.

in.

Länge har jag skämts. Inte å egna
vägnar, men å stockholmarnes. Ty de ha inte
haft något konserthus. Men göteborgarne
ha i flera år stoltserat med ett sådant, och
Aulin och Stenhammar ha fröjdat alla den
stadens musikentusiaster med sin förträffliga
orkester — som jag inte hört. Vi ha
visserligen haft en konsertförening, men den
har varit husvill, upplöst av grämelse. I
motsats till de dåliga göteborgarne ha vi dock
haft, ha en opera, efter bästa förmåga skött
av greve Stedingk, fast ibland utlyses möte,
där folk säger, att han inte passar som chef.
Men folk är så elakt. Och slik opposition
piggar nog bara upp greven till ny
ansträngning. För resten behöver man inte
vara musikspecialist för att sköta operan.
Kammarherre Burén var allestädes
närvarande styrelseledamot, en mycket betrodd
föreningsman, och kunde ändå på lediga
stunder syssla med sångscenen. Albert Ranft
hade en massa andra teatrar, men satt ändå
på operakanslit och idkade chefskap i
väntan på nordstjärnan, som han ju också fick.
Så att inte behöver man vara fackman för
att leda slikt sångartempels öden. Man kan
vara allt möjligt.

Ja, vi ha haft opera, men inte
konserthus. Varje gång denna brist betonats, ha
vi ruskat på huvudet, och våra avundsamma
tankar ha flugit ner till exercisheden i
Göteborg, där musikhuset ligger i stämningsfull
enslighet. Men nu flyga våra glada tankar
till Norra Bantorget. Där står vårt
symfonipalats färdigt. Kallt, regelrätt, så fyrkantigt
man kan begära. Om någonsin arkitektur
varit frusen musik, så är det här. I
Stockholm bygges mycket — dyrt, stämningslöst.
Överallt kaserner!

Nya musikkasernen rymmer en mängd
människor. In i hallen komma
stockholmarne att rusa för att njuta av
konsertföreningens prestationer. Detta var torsdag,
veckans heliga dag. De andra upptagas av
biografföreställningar. Utan biograf skulle
väl företaget inte bära sig. Så hyla inte på
bio, tanklösa åsna! Gnäll tacksamt!

Om torsdagarna gör lokalen skäl för sitt
namn, Auditorium. Till icke-latinares tjänst
upplyses, att aucLire betyder höra.
Auditorium blir alltså den sal, där man hör, eller

den församling, som hör. (Jämför salong,
som betecknar både lokalen och publiken!)
Torsdagarna hör man, de andra ser man.
Än hörsal, än skådesal! D. v. s. en del av
konsertföreningeu spelar till skuggornas glid
på duken så utsökt, att man distraheras från
väggens liv. Lyckligtvis, säger eliten,
tyvärr, menar hopen.

Jag var där öppningskvällen. Fullt hus.
Stor. överskådlig parkett. Rundlöpande
läktare. Det hela i vitt, blott smala
läktar-ornament i annan färg. Varför all denna
oskuld? Varför inte varmare färger? Vita
duken skulle verkat bättre mot en
kraftigare färgton. De vita själarne trivas nog i
denna entonighet. Men de andra? Ty
själarnes färger äro legio. Vilka duvor ha
bestämt vitheten? Och ändå heter biografen
»Böda kvarn»! Livet är fullt av gåtor. I
utlandet existerar »Moulin rouge», och
svenskarne äro uppfinningsrika.

Invigningspjäs var »Prästen» av P.
Lykke-Seest, norsk bio-dramaturg. Stycket är långt,
har prolog, förord utan ord. Är rätt
underhållande, framförallt moraliskt. Prästen,
välgöraren, som upptar den av den lättsinnige
godsägaren von Berghausen (från Lidingön
— men man måste preparera den tyska
succèsen!) förförda flickan och hennes
barn, blir förälskad i den arma unga
kvinnan, men talar aldrig om sitt tycke, lider,
sammanviger henne till slut med hennes
utvalde. Det är onekligen vackert. Egil Eide
spelar den självuppoffrande gudsmannen
med utmärkt hållning och mimik. De två
andra nämnda figurerna framställas av Clara
och Carlo Wieth. Mycket bra, fast det är
litet kinkigt för en fru, som lyft på tingens
förlåt, att i prologen agera lantlig oskuld.
Våra egna artister ha mindre roller,
välskötta. Skall man verkligen behöva gå
utomlands för att finna lämpliga inspelare?
Är det ej fattigdömsbevis? Jag undrar, om
den lille pysen i stycket var svensk. Han
var briljant. Vad månde bliva av detta
barnet?

Lidingöbilderna äro stämningsrika, den
idylliska kyrkan därute flitigt använd. Victor
Sjöström, som gjort den träffsäkra regien,
är att gratulera till den omgivning, ban
förfogat över.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free