- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
74

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4ti

BIOGRAFEN

"ßiograföille"

(för Biografen).

Detta är en sann händelse — som det
heter i de sedelärande berättelserna när man
vill ljuga ihop något för barnen lärorikt och
moraliserande. Detta är en verkligt sann
händelse som inträffade för så många år
sedan, att det existerade människor som ännu
aldrig varit på bio. Att bara tänka sig att
en sådan tid någonsin funnits .. . Nu har
snart den tid kommit då endast var fjärde
individ nånsin ens sett - ett teaterstycke!
Detta är inte ett hån åt Thalia utan endast
ett varmt deltagande från syster Filmas sida.

Nåväl. Jag bodde vid tiden i fråga i en
stad i vars närhet fanns en länsman. Detta
var ju i och för sig inte så sensationellt. Det
hette om länsmannen i Delsbo att han »kom
bort» vid ett stort slagsmål. Ovanberörde
kollega kom emellertid också bort och detta hände
just på en biograf. Han återfann visserligen
sig själv men inte genast!

Saken var den att vår länsman plägade
emellanåt resa in till staden, där han
förplägade både sig och andra ganska rundligt.
Det var nämligen ännu på den tiden då
man inte behövde visa betald skattsedel
för att få en halv svagdricka till maten.
Länsmannen tog hälst saken grundligt och
inte på slarv, vilket bevisar en fasthet i
karaktären, som han själv emellertid inte
kunde gilla hos andra när det gällde
lagfarandet af överdrivet Bachifirande.

Länsmannen kom tidigt till staden efter
en för kylans skull redan omedelbart efter
uppstigningen intagen panacé. Detta är en
välklingande norrländsk benämning på den
ädla drycken té bemängd med en lika stor
kvantitet s. k. konjak. Vid ankomsten till
staden mötte de till frukosten inbjudna
vännerna och förplägnaden vidtog omedelbart.
Det blev som alltid en ymnig måltid, icke
endast kryddad av ett briljant humör.

Detta steg med en hastighet av flera
engelska mil i timman och hade till slut nått en
ganska formidabel fart. De senare
tillstötande gästerna måste uppbjuda alla sina

krafter för att följa mecl i galoppen. När
denna framåt middagen hotade överskrida
k. förordningens för intagande av vissa drycker
bestämmelser och länsmannen själv fått ett
till oigenkännlighet destilerat utseende, sade
hans bäste vän och säkraste medkumpan
stopp. Han lade beslag på värden med
milt våld övertygande denne om det lämpliga
i att nu taga en liten tupplur, som också
blev verklighet.

Länsmannen fick sitt rum och sov snart
som ett mycket gott barn. Hans rena
samvete var honom en ljuvlig huvudkudde och
hans slummer stördes icke av några drömmar
om den blivande råa verkligheten. Endast
snarkningarna överröstade stadens, i närheten
av det stora vattenfallet belägna, elektriska
kraftstation. Men även en god sömn kan
följas av ett melankoliskt uppvaknande.

När detta efter några timmar infann sig
hade länsmannen slående rön av att hans
huvud långt ifrån var så gott som hans
hjärta och beklagade sig litet för sin bäste
vän. Och denne varkunnade sig över honom.

»Kom», sade den bäste vännen, »så går
vi och sätter oss på en biograf, du har ju
aldrig varit på en sådan!»

»Bi-o-graf? Är det sådant där panorama
eller sciopticon?»

»Ja, men mycket bättre, härliga
naturbilder och uppfriskande scenerier!»

Det där lät ju bra, tyckte länsmannen och
följde sin bäste vän till tvärgatans biograf.
Dennas filmer voro inte precis första veckans,
utan hade körts en god del av Sverige runt,
vadan det både regnade och blixtrade för
ögonen, som det heter på fackspråket.

De bägge vännerna gjorde sin entré.
Länsmannen kände sig genast bortkommen av
mörkret i»salongen»men lotsades lyckligt fram
till en god plats. Så började han bliga mot
duken och stirrade på ett regemente husarer
uppställt till parad. Ännu stodo de orörliga.
Men länsmannen blev orolig och gned sig
i ögonen.

»Jag ser så konstigt», mumlade han
ängsligt till sin bästa vän, »det svimlar för
ögona, kan det vara frukosten?»

»Äh, vänlia bara», lugnade vännen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free