- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
86

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

86

BIOGRAFEN

Skuggornas teater,

IV.

När man sett mycket biograf, är det en
lisa att komma på en talteater och lyssna
till människostämmor. Rösten är, förblir
det klaraste uttrycket för själsrörelser,
repliken det direktaste sättet att meddela sig.
Biografens fattigdom, ordbristen, kan aldrig
överskylas, ersättas. Sällan har jag märkt
detta så tydligt som i »Suffragetten», Urban
Gads mimiska spel på Röda kvarn. Detta
därför att där pratades ovanligt mycket av
de uppträdande. Sådant är farligt för vita
väggens illusion. Herrar bioregissörer böra
observera detta och låta sina sujetter endast
i nödfall öppna munnen. Låt bion vara
vad den bör — en mimisk konst! Klart,
att vid vissa tillfällen de spelande måste
tala. Det skulle t. ex. verka onaturligt, om
Asta Nielsen, då hon som suffragett skall
elda en stor folksamling, inte rörde munnen.
Men med största sparsamhet bör ordet
användas. Den uttalade, aldrig hörda repliken
stör. Bion bör inte understryka sitt stora
fel, som ej ens kan avhjälpas av den krystat
kombinerade talande filmen.

»Suffragetten» var ett uttänjt stycke,
anlagt på krasst efüektsökeri. Endast i ett
moment spände det intresset — när bomben
var lagd och skulle springa. Då stirrade
publiken sig halvblind. Den är så tacksam
för gottköpssensationer. Psykologi ger den
katten i. Efter den ohyggliga nervkittlingen
kom slutet lika banalt som det föregående
varit »gjort». Man märkte den rutinerade
författarens ansträngning att göra en pjäs,
som skulle utfylla tillräckligt lång tid för
att antagas av de biodirektörer, vilka framför
allt se på kvantiteten.

Men den principen går jag inte med på.
Först kvaliteten! Ty bion har en uppgift.
Och sköts den okonstnärligt, dödar den sig
själv. Den bör inte resa sitt eget kors.
Eller — var så god. Det vinner talteatern på.

Att Asta Nielsen är en utmärkt mimisk
artist, behöver jag inte kursivera. Men
hennes suffragettroll är osympatisk. Dock
— som texten lyder — »kärleken övervinner
allt, till och med en suffragett». Vilket
påminner mig om ett ordspråk från min
barndom: »Tålamod övervinner surkål».
Avgjort föredrar jag surkålen framför
suffragetten.

Jag fäste mig vid Max Landa (från
Les-singteatern), som aristokratiskt fint spelade
lörd Ascue. Jag lade också märke till en

ung, vacker dam, som bar en kolossal
svandunsdallrande hatt, vilken dolde hennes
ansikte, när hon satt i profil. Och clet,
gjorde hon med förkärlek —- för att hatten
skulle synas bättre. Koketteriet framför
konsten! Asta Nielsen satt vid hennes sida
— utan huvudbonad. Man såg hela det
uttrycksfulla ansiktet. Hon offrar inte sitt
världsrykte för en hatt.

Denna tidnings utmärkte redaktör är en
skämtsam man. Han sade en dag till mig:

— Gå till »Record» vid Götgatan och
titta på »Den svarta familjen». Det är en
framställning, som inte har det ringaste med
teater att göra — en äkta film!

Jag gick.

Det var ett »jätteskådespel i 5 akter, 100
avdelningar». Imponerande!

Det handlade om en sotarfamilj. Mannen
gick i svart cylinder. Göra skorstensfejarne
det i Danmark? När han insjuknat efter
en fatal uppstigning på en fabriksskorsten
och inte längre kunde tjänstgöra, placerade
hustrun cylindern på sitt sköna hår,
klättrade upp på taken, satte sig på
skorstenarne, kastade slängkyssar åt publiken.
Helt smakligt. Sedermera klädde hon ut
sin gosse till sötare, satte cylindern på hans
huvud. Publiken jublade. Den tycker om
komiskt lillgamla småttingar.

Min vän redaktören hade rätt. Denna
film hade inte med teater att göra. Den
var •— cirkus!

De agerande voro sjunde klassens artister
— kanske cirkusfolk. Utan tvivel var det
en akrobat, som utförde den våghalsiga
klättringen uppför himlaskorstenen, däruppe
tappade sin hjälpstege och, sedan han, tack
vare sin rådiga hustrus ingrepp, erhållit en
räddningslina genom uppstigande
leksaksballonger, halade sig ner i ett hus vid
gatan. Man såg desillusionerande tydligt,
att denne hjälte var en annan än maken i
hemmet. Emellertid var denna episod,
skickligt utförd, det enda spännande i hela
historien. Publiken hissnade. Lyckligtvis
svimmade ingen.

Jag upprepar: dessa nervkittlande,
sensa-tionsgiriga, okonstnärliga filmer förstöra
biografen. Man bör uppsöka de stora,
stämningsfulla motiven, helst i kostym,
historiska. Bion som endast nöjeshus är
förkastlig. Den måste ge kultur, eljest önska
kulturmänniskorna den ur världen.

Vi bida.

Fredrik Nycander.

I

I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free