Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFEN
107
den koketta, för många tillbedjare benägna dansösen ges av Ida Orloff på ett illusoriskt
obehagligt sätt.
En sak ger inte illusion, ångarens gungning, markerad därigenom att hyttbilderna
ryckas hit och dit, tvärt, kantigt, ej vaggande mjukt. Bättre skulle sjögången målas,
om inträdande, utgående
personer ra glade, stötte mot dörr,
vägg. Ett par av de agerande
iakttaga också dessa rörelser.
Andra, de flesta, glömma dem.
De gå ut och in raka,
oberörda av den häftiga
vräk-ningen. Hytten guppar, de stå
som bildstoder. Detta är
huvudsakligast regissörens fel. Verkar
pinsamt onaturligt, åtminstone
på en sjöman. Landkrabborna
kanske inte bry sig så mycket
om det. Men det är inte första
gången jag ser liknande
löjlighet. Jag har märkt det på
andra bilder, havsvågor, där
vågornas häv och fall imiteras
genom att filmen hoppar upp
och ner, så att själva
klipporna (!) dansa en yrande
can-can.
Kan detta inte förbättras?
Senast observerade jag detta naturens delirium på Röda kvarn, från vars folkfyllda
rotunda jag förresten medför ett roligt’ minne.
Jag har sett »Den blå musen»!
Praktfullt, populärt namn!
Hade dock inte »Den blå
råttan» varit ett lyckligare?
Tyskan har »Maus», ofta
använt som smeknamn. Hos
oss brukas ibland: »Lilla
råttan!» Den med detta
ömhetsord tilltalade brukar svara:
»Lilla gris!» Förälskade
personer ha en märkvärdig
benägenhet att förvandla det
avgudade föremålet till ett djur,
inte alltid av det mest
sympatiska slaget. »Min ängel!»
anses gammalmodigt. Men
ingen i Sverge säger till sin
älskade: »Min lilla mus»! Utom
möjligen filmmänniskor. Den
filmfars, som föranleder mig till
dessa refiektioner, är betydligt
munter. Intrigen outtröttligt
fyndig. Här dansar Berlin.
Satiren är skrattretande. Ett
akta par bibehåller mitt i korruptionsruttenheten sin kärlek och dygd. När allt kommer
omkring, är denna tokiga historia högst moralisk.
Fredrik Nycander.
Scen ur »Den blå musen».
Scen ur >Qen blå musen .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
