Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFEN
121
Något om smitta och förkylning.
För Bio av Dr Edv. Laurent.
Vilken stor rol förkylningen spelar som
sjukdomsorsak i allmänhetens medvetande,
få vi läkare dagligen erfara. Ingenting är
vanligare i patienternas mun än: »jag har
blivit förkyld, eller jag hoppas, att det bara
är en förkylning». Stundom ersatt med
upplysningen: »jag har blivit sjuk och
ändock vet jag ej med mig någon förkylning».
Mera sällan uppger patienten, att »den och
den blivit sjuk, och han har smittat ned mig».
Till dessa erfarenheter, på vilka
patienterna i regel tro blint, emedan de framgått
ur deras egna iakttagelser, inskränka sig i
stort sett allmänhetens uppfattning av
orsakerna till de mera akuta
sjukdomsformernas uppträdande.
Hur ter sig då dessa erfarenheter, belysta
av den moderna medicinska vetenskapen?
Den medicinska vetenskapen vet, att de
flesta akuta sjukdomar bero på
mikroskopiska växter och djur. mikroorganismer,
som vid vissa tillfällen synnerligen intensivt
föröka sig och då kunna överföras från en
individ till en annan — smitta (contagium).
Endast i undantagsfall träffa vi dessa
mikroorganismer utanför människo- och
djurkroppen. De fortleva nämligen endast vid en
temperatur, som motsvarar människans
normala temperatur och kunna därför i regel
endast odlas under förhållanden, som
särskilt för detta ändamål anordnats
(värmeskåp). Utanför människokroppen dö de
mycket hastigt. Finna vi dem där
regelbundet, möta vi dem antingen i en annan
form, nämligen som sporer (frön), som
anlagt ett hölje, vilket skyddar dem mot yttre
skadliga inflytanden (mjältbrands- och
stel-krampssporer), eller också övergå de i andra
levande kroppar, ex. myggans (frossans
mikroorganismer).
Skola vi söka efter sjukdomarnas orsaker,
måste vi söka dem hos oss själva, på huden
och å våra slemhinnor. Där finna vi en hel flora
(växtvärld), och delvis även en fauna
(djurvärld), ehuru faunan, så väl vad beträffar
arternas antal som individrikedom, är
relativt fattig i förhållande till floran. Denna
flora växlar å de olika slemhinnorna så väl
till arter som individrikedom, alldeles som
i naturen, där en ändring av jordmånen ger
sig tillkänna genom en ändring av växternas
arter och individrikedom.
Å huden träffa vi dessa sjukdomsalstrande
mikroorganismer relativt sparsamt, men vi
träffa där alltid den bakterie, som är den
vanligaste orsaken till våra sårsjukdomar,
till varbildning i sår och inflammationer av
de vävnader, som omgiva såret.
I munhålan träffa vi å mandlarne, som
ju ofta stora och gropiga och på den
grund äro särskilt gynnsamma för
bakteriernas innästling och växt, alltid den
bakterie, som orsakar ros och barnsängsfeber,
och som vi nästan alltid träffar i blodet hos
barn, som ha skarlakansfeber, och i lederna
vid akut ledgångsreumatism. I munhålan
och näsan finnes en annan ständig gäst, för
vilken vi hava en stor respekt, nämligen
difteribacillen. I vanliga fall träffa vi den
i en mera oskyldig form (de korta stavarne),
men dessa övergå mycket lätt i den
farligare, mera giftiga formen (de långa
stavarne).
En annan bakterie, som sannolikt också
förekommer i luftvägarne hos varje
människa även under normala förhållanden, är
in-fluenzabacillen. Men denna bacill kan endast
påvisas och renodlas under de svåraste
epidemierna. Så snart simulensen
(giftbild-ningsförmågan) sjunkit till en viss grad,
svika våra hjälpmedel, och vi kunna ej
längre upptäcka dem.
Däremot har Nageli hos varje lik av dem,
som avlidit efter sitt trettionde år, kunnat
påvisa tecken till en infektion med
tuberkel-baciller, och Franz har beriktigat denna
siffra genom att vid insprutning av i cgm
tuberkulin på värnpliktiga av 21 års ålder
få reaktion i 96 %. Den läkare, som
påstod, att vi alla äro en smula tuberkulösa,
torde därför obestridligen ha rätt, och vi få
inrangera även tuberkulosbacillen som en
normal gäst å våra luftvägars slemhinnor,
ehuru den i regel där endast spelar rollen
av en oskyldig parasit.
En helt annan flora finna vi i tarmkanalen.
Och även vid studiet av denna har man gjort
liknande erfarenheter. Så har man funnit
typhusbaciller även hos friska i stor utsträckning.
Och den allmännaste bland bakterierna i
tarmkanalen, bacterium coli commune, som
finnes redan hos den nyfödde, och som
man så långt ifrån trodde om något ont,
att man tvärtom ansåg den, sannolikt med
aniMtMMBcroMwnma
hhi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
