- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
170

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

170

biografen

rörelser och handgrepp, som syntes mig i
någon mån, om än avlägset, påminna om
J. P. Müllers >mitt system» eller salig Geo
Jacksons negerkomik.

Min vän kåsören var ganska flämtande
och utschasad, då han äntligen tycktes leva
iipp igen.

Så där ja, nu så... ’

Här gjorde han en paus för att åter föra
munstycket till sina läppar.

Ett svagt rosslande läte blev belöningen.

— Märkvärdigt det här, då! Allting
skall då vara på tvären, när. man skall till
att börja. Nå, man tappar inte modet; det
här ska snart vara klarat. Bara jag får
en liten, liten tuss bomull, så skall det vara
rangerat i röda rappet.

Frun undrade, om det inte var lika bra
med lite strumpraffel, men det var det inte, och
pigan, som led av lindrigt örsprång, erbjöd
åter sina tjänster. I stället fick hon gå ut
igen och köpa hem en extra fönstervadd.

När hon kom hem med den, var herrn
redan i full gång. Jag hade letat upp bomull
åt honom i hans eget husapotek, ty jag
var ju angelägen, att vi snart måtte kunna
få börja.

»Mitt system» genomgicks åter, numera
med en viss skärpning, som tydligen inte
lämpar sig för nybörjare.

Den arme mannen stötte och påtade med
sin ståltrådsbit i pipskaftet, där han slutligen
hade ett mindre parti bomull riktigt väl
inkilat.

— Nu först är det, riktigt stopp — ut-’
brast han.

Händerna sjönko slappt ned efter sidorna,
pipan föll i golvet, och någonting ogudaktigt
gick över hans läppar ut i rymden.

— Vi kunde passa på att börja nu —
föreslog jag — medan du vilar dig. Men
det ville han alls inte vara med om. —
När man har givit sig sjutton på att ha
en sak klar, innan man börjar, så ska man
också ha den klar — menade hän.

Med förenade krafter gjorde vi upp en
brasa i kakelugnen, och i den glödgade han
sin ståltråd, som därefter under mycket
fräsande och kringspridande av en högst

vämjelig odör infördes i det motspänstiga
pipröret. Proceduren var tämligen
långvarig och invecklad, men när den pågått
tillräckligt länge, blev också resultatet
avsevärt. Han hade hållit ena fingret inne
i piphuvudet, medan han körde pä med
andra handen, och då alla bomullstussarna
såsom på ett givet tecken lika plötsligt
som oförmodat gåvo vika, for den glödgade
ståltråden med god precision in i piphuvudet
och stiftade närmare bekantskap med
därvarande finger. Jag hade aldrig trott min
allvarlige och något korpulente vän om en
sådan förmåga att hoppa på ett ben, som
han omedelbart efter denna händelse
ådagalade, allt under det han knäppte med
fingrarna som om de varit kastanjetter.

Det var inte, såsom jag i första
hastigheten förmodade, för att återgiva någon
sydländskt livlig scen ur Carmen eller Salome,
som han utförde dessa konststycken, utan
endast emedan han ansåg metoden vara
smärtstillande.

Vi satte en äggvitshinna över fingret och
en liandsksmock där utanpå, och därmed var
lugnet återställt. Min vän sjönk utmattad
ned i en fåtölj bredvid sitt rökbord och
började med stor grandezza att stoppa sin pipa.

I denna allvarsamma och högtidliga
sysselsättning tordes jag inte störa honom med
någon propos om att vi skulle »börja».

Först var pipan för hårt stoppad, så att
det var omöjligt att få eld på tobaken.
Denna kratsades ut, pipan stoppades 0111,
och så var det för löst. Tredje gången
blev det precis lagom.

Det lät som en stilla lovsång, då ett
jublande men pä samma gång behärskat
»äntligen!» tillika med ett rökmoln bolmade
ut från hans mun.

- Äntligen — instämde jag av fullaste
hjärta.

— Jahaja, nu skulle vi kunna tänka på
att börja.

— Börja? Nu??

— Du menar väl inte, att du redan har
börjat?

— Inte bara börjat, utan till sex femte/
delar fullbordat... /

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free