- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
188

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

188

BIOGRAFEN

Lubin skickar den 6 april ut en film av
vulkanutbrotten på öarna i den japanska arkipelagen i
senaste januari månad. Bilden visar inte blott det
verkliga utbrottet i en rad av imponerande
detaljer, utan ock invånarnes förfärade flykt från den
vulkaniska trakten.

*



Redan 1911 trädde i Pennsylvanien teoretiskt en
biografcensurförordning i kraft, som dock först i
januari detta år blev aktuell, i det att då en Mr.
L. Breitinger utnämndes till »chiefcensor». I
kväkarestatens filmindustri befarar man kännbara
slitningar, för det fall att lagen strikt genomföres.
Varje censurerad film åligger en avgift av 2l/a
dollars, varefter den stämplas »approved by tbePa.
State Board of Censors». Censurämbetet har en
vittgående befogenhet, så att varje firma,
kooperation eller enskild person, som sysslar med
försäljning, förhyrning eller förevisning av filmer
förpliktigas att till censuren insända noggrann
beskrivning av scener och motiv i de bilder, som
insändas till prövning. Kringgående av lagen
genom förevisning av bilder, som ej
förskrifts-mässigt prövats medför böter av 50 dollars för
första resan, 100 för varje följande överträdelse.
Förevisningar för pedagogiska eller religiösa
ändamål falla utanför denna censurförordning.

Blcmö sjöbussar till
lanös.

En ryinningsliistoria i den gamla goda stilen

av Satyr.

Den ärlige kaptenen har för mig
förklarat att lian ej i smeknamn vill heta
Münch-hausen, enär han hört att denne skall vara
en person, vilkens sanningskärlek kan
betvivlas. Således kallar jag honom rätt och. slätt
för kapten Larsson, och då detta namn har
en borgerligt god klang, vågar väl ingen
betvivla, att vad kapten Larsson och jag
här nedan komma att berätta är den
full-lödigaste sanning.

Kapten Larsson och jag sutto således i
går vid vår enkla och anständiga grogg.

Kapten Larsson har varit allt. Han har
varit lantbrukare, lärare i matematik,
vaktmästare vid ett dårhus i Amerika, rakare
och klippare av lik vid ett hospital
därsammastädes, sjöman samt slutligen kapten
på egen skuta i Kongostatens tjänst. Dess-

utom är han stockholmare och i själ och
hjärta en hygglig och bra karl.

En dylik man kan ha något att berätta,
i Synnerhet som han jämte alla sina
livserfarenheter är begåvad med en ganska
livlig fantasi.

Min vän tar alltså en klunk av sin grogg,
drar ett bloss på cigarren och börjar:

— Det var år 78, då jag gick med
barken Vanadis. »Gubben» om bord — jag
minns nu inte vad han heter — var en
rivande gammal sjöbjörn av det där slaget,
som numera börjar höra till sällsyntheterna.
Förste styrman var en, som nu är kapten
på en av våra Norrlandsångare, och andre
styrman var —• ja, det minns jag inte heller.

Alfred hette en ung grabb på 17 år, sona
var med ombord och god vän med mig.
Vi höllo alltid ihop, och »gubben» älskade
oss som tandvärk.

Så lågo vi då på kryssen utanför
brasilianska kusten, vi hade varit länge till sjös,
och vattnet ombord började tryta, vadan
»gubben» var snål på varan och vi ledo
förfärligt. Vi visste att »gubben» vakade
som en drake över resten av förrådet, men
likväl beslöto Alfred och jag att en mörk
natt hämta oss en pyts. Vi smögo oss
ned-kommo åt vattnet och skulle just anträda
återtåget.

Men då vi skulle förbi »gubbens» hytt,
vem står inte där, om inte gubbfaen själv!
Det var mörkt som i graven, så vi kände
inte igen honom på annat än hans
hark-lingar, som han aldrig kunde hålla inne
med.

Alfred, som gick först, greps
ögonblickligen och slogs omkull. Jag tänkte knappt
på vad jag gjorde, men för att klara oss
och frälsa pojkstackaren, som väl eljest blivit
slagen fördärvad, hällde jag pytsen över
»gubben». Han var i ’bara skjortan, så nog
kändes det alltid. Jag hörde bara ett hiskligt
svärjande, så blev allt tyst, och Alfred och
jag klarade oss till skansen.

Men efter den dagen börjades ett
jubelhundliv för undertecknad. Jag minnes bland
annat en dag, då jag stod till rors i full
storm. Jag vet ännu knappt anledningen,
men plötsligt kände jag mig lyft från däcket
och hyvad ut över relingen, där »gubben»
lät mig dingla i fem minuter över hajarnes
gap. Jag tror att folk skulle ha kunnat få
vitt hår för mindre än så, men mitt stod sig.

, Så kommo då Alfred och jag över ens
om att rymma. Till den ändan slipade vi
våra finska sjömansknivar tveeggade och
så skarpa, att vi skulle ha kunnat raka oss med
dem. Detta var ett absolut nödvändigt för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free