- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
189

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BIOGRAFEN

’ 1®

siktighetsmått, ty ingen kan "ju ge sig ut
i dessa farvatten, utan att äventyra att då
ocli då nödgas sprätta upp magen på en haj.

Vi bestämde tiden. Det var en mörk
natt. Stormen tjöt i tackel och tåg, och
hela himlen var svart. Alfred hade vakten
och purrade mig kl. 12.

Då jag kom upp på däck, hade Alfred
med sönderhugget tågvirke surrat i hop en
flotte av alla däcksluckorna. På denna
tänkte han taga sig i land. Själv tog jag
på mig endast ett par lätta smärtingsbyxor,
satte på mig en livboj och band kring halsen
en blåskjorta, i vilken jag inlindat en flaska
genever, pipa, tobak och några kex. Så
gåvo vi oss i väg överbord, Alfred roende
sin flotte med händerna genom de svarta
böljorna, som gingo höga som hus, och jag
själv simmande med min skarpslipade kniv
mellan tänderna. Jag kände mig fullt
beredd att se en legion hajar i vitögat.

Alfred försvann snart med sin flotte, och
där låg jag ensam och plaskade utanför
Brasiliens kust. Jag kunde endast skymta
land då och då, men i sydväst funnos
sandbankar, och på dem styrde jag kurs.

Det var emellertid som om hajarne i sin
hygglighet kommit över ens om att låta
pojkarne r)’mma. Ej en enda gång
nödgades jag ta kniven från tänderna. Jag
simmade lika lugnt som i bassängen i
Stockholms stads badinrättning. Då och då
varsnade jag visserligen ett svart odjur, men
min djärvhet imponerade tydligen på
bestarne, och de lågo endast stilla och
bestirrade mig, bilder av idel förbluffelse.

Så kom ögonblicket då jag skulle klara
mig i land. Det var onekligen ganska
kvistigt.

Fem gånger kände jag fast mark under
fötterna och fem gånger drogs jag åter ut
till havs. Sjätte gången sprang jag
emellertid för livet och lyckades äntligen
komma upp på det torra. På liknande sätt
räddade sig Alfred. Flotten och alla hans
effekter hade emellertid gått all världens
väg, och där stod han nu barfota, endast
iklädd sina smärtingsbyxor och en skjorta
på en öde kust.

Jag tackade den allsmäktige att jag för
min del åtminstone hade geneverflaskan i
behåll, och så satte vi oss på en sten, och
där togo vi oss en långsup, som vid Gud
aldrig smakat så härligt som då. Skål!

— Nå, hur gick det se’n? Byggde ni
hyddor på stranden?

— Nej, vi böljade traska uppåt kusten
för att taga oss fram till en liten stad, som
vi visste skulle ligga där. Därifrån tänkte

vi ta oss till Rio, ocli försöka få ny hyra.
Det var emellertid stora fält med flygsand,
som skar hål på våra bara fötter, och i
vilken vi ofta sjönko ned till knäna. Men
det märkvärdigaste var, att denna sand var
uppblandad med vita maskar, och på
morgonen plockade vi ut omkring hundra
dylika små tingestar ur Alfreds stortå.

— Det var märkvärdigt!

— Ja, var det inte?

Min gode kapten Larsson kastade på mig
en misstänksam blick, men jag höll god min
och såg övertygad ut. Han fortsatte:

— Nu hade kaptenen emellertid på
morgonen kommit underfund med vår rymning
och varskott i land, där det låg ett litet
fort, som vi inte kände till. Och då vi
just slagit oss till ro vid en liten insjö vid
våra kex och återstoden i geneverflaskan,
sågo vi plötsligt tolv negersoldater och en
korpral komma emot oss. Vi ställde oss
naturligtvis ögonblickligen i position uppåt
var sin trädstam med våra skarpslipade
knivar.

Soldaterna hade order att inte skjuta, men
det visste ju inte jag. Vadan jag slungade
mitt vapen till tecken att jag gav mig.
Men Alfred stod kvar och svor vilt att
göra ett såll av var och en, som dristade
sig att komma honom nära. Och tror ni
att de svarta bovarne vågade sig på honom
innan jag övertalat honom att taga sitt
förnuft till. fånga och pekat på deras gevär?

Så blevo vi häktade och avförda till
fortet. Där träffade vi naturligtvis ingen annan
än »gubben», som skummade av raseri och
fordrade att vi skulle slås i järn och genast
föras ombord.

Men hur det var, lyckades vi för
guvernören, eller vad ban nu var, göra klart att
vi voro sjuka. Han tyckte synd 0111 oss,
ty han såg naturligtvis vad »gubben» gick
för, och vi blevo verkligen förklarade för
sjuka och avförda till ett slags
garnisonssjukhus. Jag för min del var verkligen sjuk,
men Alfred gjorde ingenting annat än gick
omkring och rökte cigarretter bland
nunnorna. Han försvann också om ett par
dagar.

Då jag en tid därefter blev utskriven,
träffade jag honom i det inre av landet.
Den sjuttonårige ynglingen var då gift med
en stor, fet negress, änka efter en rik
plantageägare.

— Finns han således fortfarande kvar i
Brasilien ?

— Nej, han lär numera vara elefantjägare
i Afrika.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0281.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free