Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFEN
221
Unöer päronträöet.
De sutto under päronträdet, och
päronträdet blommade så vitt och vackert, och
solen sken ned mellan blomstren på bänken,
där de sutto.
— Jaså, fröken Signhild, ni bekänner er
alltså till trosartikeln »jag gifta mig —
aldrig?»
— Och varför inte, herr notarie?
— Tja-a, man kan aldrig veta.
— Förklara er. Tror ni inte att jag menar
vad jag säger? Tror ni, att. . .
— I sådana saker gör man bäst att
ingenting tro alls. Man har så ofta hört
förr . . . tja, och så har den rätte kommit . ..
grundsatserna har ramlat , . .
—- Ni helt enkelt • förolämpar mig, herr
notarie, och jag får verkligen undanbedja
mig. . . När jag har sagt någonting, så
brukar jag stå för det.
— Inte i det här fallet!
—• Retsamma människa där! Ha ha ha,
sådana äro karlarne, allesammans. Tro bara,
att vi sitta och vänta på den rätte. Pytt!
Kanske förr i världen, jag medger det. Då
var det gudbevars »kvinnans uppgift» att
vänta på den rätte och ta honom sedan —
i fall han kom, förstås — eller också sucka
till döddagar. I vår tid har kvinnan så
många andra uppgifter än att vara
romanhjältinna i den Flygare-Carlénska genren.
Kvinnorna äro inte längre desamma . ..
—• Nej, kanske inte.
Och notarien Rudolf suckade tungt vid
tanken härpå.
Men så kom han att se upp, och solen
lekte på en liten obstinat nässpets, placerad
över en skalkaktigt leende mun, vars
rosenläppar sysslade med en liten från trädet
nedregnad päronblomkalk.
Det vart honom för mycket.
— Lika söta äro de i alla fall — utbrast
han.
Och det var som om han kännt sig
dristigare efter denna bekännelse.
— Kära, snällaste fröken Signhild —
fortsatte han — beröva mig inte illusionerna.
Låt mig tro, att innan dessa blommor här
över oss ha förvandlats till de sköna frukter,
jag känner sedan i höstas — låt mig tro,
att ni innan dess kommit på andra tankar.
Låt mig hoppas . . .
— Ni? Hoppas?? Jag förstå er inte alls
i dag, notarie.
— Fröken Signhild, fröken Signhild! —
ropade en röst inifrån verandan —■ frun
säger, att det går aldrig an att fröken sitter
stilla på bänken, fröken rakt förkyler sig.
— Var inte orolig, gamla Annika, här
är ingen, fara. Säg, mamma, att jag
kommer genast.
— Ni går? Ni är ond? Jag tar tillbaka
allt vad jag sagt. Alltsammans. Bara inte
det där, om att de äro lika söta.
•— Håhå, en karl borde väl stå vid sina
ord, såväl som en kvinna gör det i våra
dagar. Jag förlåter er emellertid, herr
notarie, ty ni roar mig. Men friheten, ser ni,
friheten — den skydda vi, moderna kvinnor,
den är vårt allt. Vi låta icke befalla oss
av någon, nej, inte i det minsta. Vi ses
igen, herr notarie — jag måste skynda in,
mamma har befallt, ser ni . ..
Och åter sutto de på bänken under
päronträdet, men nu bar trädet kart, och
lövverket var så tätt, att ingen solstråle i
världen kunde tränga därigenom. Men skuggan
var också så skön så där i hetaste sommaren.
— Ni säger, att mitt sätt har förvånat
er på senaste tiden, herr notarie. Ni har
något skäl, kan jag tro?
— Skäl? Ah ja. Men jag har ingen rätt
att göra er några förebråelser.
— Verkligen inte? Och ändå??
— Ja, ändå, fröken Signhild, Signhild
lilla . . .
— Herr notarie !
— ... fröken Signhild, jag förstår rakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
