- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
222

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

222

BIOGRAFEN

inte, vart ni vill hän med den här-lille
löjtnanten, som ni låter springa i hälarne på er.

— Kanske roar det mig.

— Motiveringen är suverän. Men den
moderna kvinnan, som är ert ideal, är väl
inte bara fri, hon har väl också ansvar. Ni
betraktar den unge mannen som er leksak.
Egentligen är det rätt åt honom.

— Ni tycks vara. . .

— Svartsjuk, ville ni säga? Ack nej. Ni
tänker ju aldrig gifta er. Varför skulle jag
då vara svartsjuk? Men den unge tokern
kanske inte vet ert beslut. Han kanske
tror ... ja, han tycks ha rättighet att tro. . .
och ni tänker ändå aldrig uppoffra er frihet,
som det så vackert heter.

Den unga damen log nästan spotskt.

—- Och vem har inbillat er det, om jag
får fråga, herr notarie?

— Har ni inte själv, har ni inte här på
denna plats, i våras, när trädet stod i sin
vackra blom, ni minns — har ni inte . . .

— Nå, det kan väl hända. Man har väl
rättighet att ändra åsikt. Det göra karlarne
så ofta så . . .

— Fröken Signhild, jag tyckte att er fru
mor ropade på er. Och för resten... jo, er
mor ropade alldeles bestämt... ni kan inte
tro, vad . . . skynda, nu ropade hon en gång
till . . .

Det led mot höst. Några av päronen
började redan gulna. Och de tu sutto åter
på bänken.

— Ni är och förblir en gåta, fröken
Signhild. Ni är mera svårtolkad än den värsta
lagparagraf, jag någonsin haft med att göra.
Först säger ni, att ni aldrig skall gifta er,
absolut aldrig. Och sedan, den lille
löjtnanten . . . jag trodde . . . nå, det gör detsamma
vad jag tror . . . och så säger ni nu, att det
blott var en »taktisk flirt».

— Just så. Han var inte den rätte.

— Fröken Signhild, ni menar inte, att
ni sitter och väntar på den rätte, heller!
Ni — den rätte?

— Varför skulle jag då inte det? Ni
säger ju själv, att det göra alla flickor.

— Det är som jag sagt, ni övergår mitt
förstånd. Och den lille löjtnanten skulle
alltså inte vara den rät.. .

-— Herr notarie, ni är till den grad
juridisk, att. . . Här sitter ni och håller den
ena rannsakningen efter den andra. Ni
underkastar mig korsförhör. Känner jag er rätt,
så är det en tidsfråga, när ni avfordrar mig
den rättes signalement

— Just vad jag hade tänkt.

— Nåväl, ni skall få det. Han får för
det första inte vara militär.

— Håhå, där stupade den lille löjtnanten.

— Vidare skall han vara medellång.

— En meter och 70?

— Så omkring. Och ha små mörka
mustascher.

Notarien rodnade, ty han var 1,69 meter
lång och nästan mera mörk än cendré.

— Sk . . . ska . . . skall han ha blåa ögon
också? frågade notarien.

— Det är helt enkelt en oundgänglig
fordran. Och ämbetsman måste han vara.

-— Inte jurist, väl?

Notarien svävade mellan hopp och
fruktan, men en viss beslutsamhet glimtade dock
ur hans troskyldiga blå ögon.

— Jurist får han också gärna vara, ja,
jag ser nästan helst, att han är det. Men
då fordrar jag, att han inte snärjer mig med
sina spetsfundiga frågor. Han bör känna
första domarregeln . . .

— »Hellre fria än fälla», sjöng en
jublande röst i notarien Rudolfs glädjeyra huvud.

I samma ögonblick föll ett moget päron
knastrande ned mellan grenarne. Det föll
som den mogna frukten faller. Det var ett
högst symboliskt päron.

— Skynda dig då, älskade lille Rudolf,
mamma har bestämt suttit länge och falkat,
om inte den mogna frukten skulle falla . ..

Och så fingo de varandra. Under
päronträdet.

Mamman tog icke den mogna frukten illa
upp. Och gamla Annika var inte orolig
för att fröken skulle bli förkyld. Hon såg
så varm ut. Om hjärtat. Per Pendikel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free