- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
227

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BIO G R A KE N

227

ÖdeKyrkan-

Av Fredrik Nycander.

Nedanför fjället, på lågstranden vid den
breda, brusande Norrlandsälven ligger den
åldriga kyrkan. Hon är öde. I hennes törn
ringer ingen klocka. Socknen har vuxit,
hon är sedan länge för liten. En ny, större
kyrka har byggts längre uppåt älven.

Porten står öppen. Vem som hälst får
gå ditin. Sommartid är ödekyrkan lätt
tillgänglig, vintern ligger det djup snö kring
henne. Drivorna hägna. I sin tysta
enslighet ruvar hon på andaktsminnen från
flydda år.

På snövägen, som slingrar sig fram
nedanför fjället, kommer en äldre man, åtföljd
av sin son. Fadern är djupt allvarlig.
Sonen märker, att han grubblar på något,
säger ingenting. När de komma till den
avväg, som leder till templet, stannar fadern.

— Jag vill gå in i kyrkan med dig.

— Vägen är ju översnöad! påpekar
sonen. Vi kunna inte komma dit.

-— Gå till gården därborta, låna en spade,
så skotta vi oss fram.

— Det blir ett drygt arbete.

— Det går nog.

-— Varför vill far ovillkorligen dit? Far
har ju sett kyrkan förut, jag också. Låt oss
vänta tills snön smälter.

— Nej, i dag skall det ske. Gå nu!

— Som far vill.

Ynglingen går bort till ett hus, kommer
igen med en spade. Skottningen börjar.
Steg för steg närma de sig kyrkodörren.
De kastade snötuvorna ryka. Det yr vitt.

När väg banats ända fram till porten,
ställes spaden mot väggen, varå rappningen
lossnat.

Dörren öppnas helt. De rostiga
gångjärnen gnissla.

De gå in.

Torngolvets stenar ligga ojämt, kanterna
lia kört upp mot varandra. Trägolvet inne
i kyrkan är gropigt, bänkarna luta.
Predikstolen hänger halvmurken vid ena väggen.
Ingen skulle våga gå upp i den: Det lilla
altarbordet står uncler en korsfästningstavla,
vars färg spruckit. Bordduken har trasiga
fransar. Framför altaret rundar sig ett
sirat träverk. Allt är gammalt. Men här
är hälgstämning.

Fadern stannar på gången.

■— Här skall det ske, i Herrans tämpel,
så att du minns det bela ditt lif.

— Vad är det, som skall ske’?

Utan att svara går fadern inom
altar-rundeln, ställer sig vid bordet med ryggen
mot taflan.

— Kom hit, pojke! Böj knä framför
mig!

Den unge gör så, undrande.

— Se mig nu klart i ansiktet!

— Ja, far. Vad är det du vill?

— Kära barn! Märkliga ting hända i
landet. Alla ärliga svenskar offra åt
försvaret. Ty farliga rykten hota oss. En
dag kan det bryta löst. Då måste vi vara
beredda. Jag är gammal, kan inte gå med,
om det gäller. Men du är ung, du skall
snart börja din fältövning. På dig liksom
på alla unga kommer det mest an. Ha
vi inte ett härligt land? Svara, pojke!

— Jo, far, det härligaste på jorden.

— Ar det inte värt att försvaras?

— Till döden.

— Ar du beredd att avstå allt för ditt
fosterlands skull?

— Ja.

— Tänk dig väl för! Antag, att det blir
krig, du måste lämna hemmet.

— Det blir svårt att inte se dig och mor.

— Det blir lika svårt för mor och mig,
när du drar bort. Det kan ju hända, att
du aldrig kommer igen. Men vi skola bära
det. Bär du också förlusten av hemmet

— Jag skall göra det.

— Mycket måste du försaka, dina lugna
vardagsvanor, maten på bestämda tider,
stugvärmen, din goda säng — inte får du
roa dig — ingen dans, inga glada gillen
med dina vänner. Det du mest håller av
måste du bort ifrån. Du har en käresta.
Henne kan du inte möta. Du måste säga
henne farväl. Du kan skriva brev, hon
också, men det är osäkert om breven nå
fram. Kanske skall du såras, dödas, aldrig
se henne. Det är ett stort offer. Vill du
göra det?

Tjugoåringen har bleknat, andas häftigt,
vågar inte se upp, stirrar i skrämsel mot
golvet. Så höjer ban långsamt huvudet,
mumlar:

•—- Inte träffa henne, kanske dö, aldrig
få henne till hustru, aldrig få ett hem?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0343.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free