- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
236

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

236

BIOGRAFEN

Tre banala historier.

Redaktören för denna tidning tycker inte
om bohéme, ehuru han är skald. Ej heller
tycker han om bohëmehistorier, men denna
sin åsikt försvarar han med, att publiken icke
älskar läsa dem. Och han är sin publiks
förste tjänare. Ergo, eller hoc est, måste
skribenten skriva om något, som
tillfredsställer redaktören och publiken. Nå,
redaktören tycker om en god historia med spets
på och en pipa rök. Publiken hoppas jag icke
alltid älskar banala historier. Huruvida
bruket att röka pipa vunnit burskap hos Bios
publik, vill jag låta vara osagt. En
hygglig Havanna är annars inte att förakta.
Eller en kediv. — Nå, nu är saken den, att
även jag är en någorlunda stadgad individ,
som äter middag mest varje dag och sällan
glömmer min Havanna på maten. Men jag
har varit en bohëmeyngling med långt hår
och slokhatt, fylld av entusiasm för den
frie konstnärens fria liv utan tanke på mat
och husrum. Alltid blev det någon råd
med middagen, och alltid fanns det någon
konstnär, som hade en ottoman till övers
på sin atelier. Och flöt det någon gång in
några sedlar för manuskript, blev det mat
och kaffe med avec för både en och annan.
Och naturligtvis var kärleken stor hos
ynglingen, och naturligtvis älskade jag hett och
impulsivt både en och annan. Tänk, om
jag nu skulle skriva en, två eller tre banala
historier om lika många kvinnor, som jag
älskat. De komma ju att smaka av bohéme,
men jag skall försöka abstrahera bort det
mesta och försöka tillfredsställa redaktören
och genom honom publiken.

I.

Den första hette Eizzy och var bara ett
barn, tyckte jag. Slank och blond med blåa
ögon och smultronläppar verkade hon
madonna. Och var också madonnan för mig.
Vi sågos en kväll i en park. Jag vet nu icke
var. Och hon log mot mig. Nå, jag var
icke van vid kvinnoleenden, varför jag
förtjust log tillbaka och tog pipan ur mun samt
gick fram till henne och yttrade mig:

■— Min fröken, varför skrattar Ni?
Tycker Ni livet är så lustigt?

Hon skrattade alltmer. Tårarna kommo
henne i ögonen. Så skrattade hon.

— Men, fröken, vad har Ni så roligt åt ?
Tala om det, så att jag också kan få skratta.

— Håhå, se er i spegeln, snälla Ni. Se här!

Hon drog upp en spegel ur väskan och
höll framför mig. Och vad såg jag? Mig
själv i slokhatt och pipa, med långt hår och
halsduk. Var det något att skratta åt?

-— Tycker Ni jag ser så lustig ut? sade
jag nu och såg sårad ut.

— Ja, om Ni visste. Och allrahelst, när
Ni skulle se förtjust, ut i mig. Men säg mig.
Vad är Ni egentligen för en lustig kurre?
På cirkus, va’?

Jag grep tillfället i flykten.

— Tänk, att Ni kunde gissa’t. Jag är
clown Klopopinsky.

Jag sade detta med en viss stolthet och
fortsatte:

— Vet Ni, mitt roligaste nummer är, när
jag agerar skald.

— Skald! Vad är det för nå’nting. En
så’n där som gör vers, va’?

— Ja, stora, sköna vers om våren,
kvinnan eller om sorgen och döden. Ni må tro,
jag är en riktig Pajazzo, jag. Är jag inte
lustig? Hör på, när jag framsäger sången
till kvinnan, som övergav mig:

Den sorg, du gav mig,
är tung att bära;
jag miste hellre
mitt liv, min ära
än dig, du veka,
du ljusa kära.

Men har du dömt
mig till livselände;
den sorg, du gav mig,
den ej mig brände
till döds men in i
Inferno sände.

Hennes leende hade stelnat på hennes
läppar, och när hon nu talade, hade hennes
ansikte ett annat uttryck. Hennes blick
hade fått djup och talade om medkänsla.

— Så sorgligt det där lät. Ni är inte
någon riktig clown, men kanske Ni är skald?

Nå, historien fick den utvecklingsgång
den borde få. Lizzy och jag blevo goda
vänner, och hon fick mig att klippa liåret
och bli regelrätt i mitt yttre, att besöka
danssalonger samt i allt bli den sedvanliga
kavaljeren. Jag älskade och gjorde allt,
slutade skriva vers och se, allt var
ganska gott. Men i denna stund upptäckte
lilla Lizzy, att jag var alltför lik de flesta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free