- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
238

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

238

BIOGRAFEN

Rmerika-breuet.

Jan Petter Persson på Nyhamn satt inne
i sjöboden och sysslade med r}-ssjorna, och
i tankarna genomgick han gårdagens stora
händelse. Det var amerikabrevet från sonen
hans, som ej låtit höra av sig på åratal.
För tio år se’n hade han tagit hyra på en
skonare, som gick på Tyskland. Och på den
vägen hade han blivit utan att under alla
dessa år lämna någon som helst underrättelse
om sig, förrän under gårdagen, då brevet
kom, adresserat till: Mr J. P. Persson,
Nyhamn, Sweden. Med darrande händer hade
den gamle Jan Petter brutit det, och efter att
ha fått brillorna på sig, gått till det
ansvarsfulla värvet att läsa sonens ord. Det hade
gått bra för pojken, Jöns, därute i västern;
han hade visserligen slitit ont i början, men
satt nu med en präktig farm på gränsen till
Kanada och ägde en samlad styver på
banken. Nu ville han, att Jan Petter och
gumman skulle korsa Atlanten. Blott de skrevo
en rad, skulle han sända biljetter till resan.
Och kom det som ett post scriptum: Lever
Carlssons Anna-Lisa ännu. Och går hon
ännu ogift.

Det där brevet hade satt myror i huvudet
på Jan Petter. Visst var det roligt, att Jöns
levde och kommit sig upp, men ändå. Nog
kändes det hårt att inte få se honom. Tänk,
om man på gamla da’r skulle resa ut till
det stora landet i väster, sälja kåken och
båtarna och fiskredskapen och ta’ Gud i
hågen samt ge sig hän till Jöns. Och de där
raderna om Anna-Lisa visade nog, att han
icke alldeles glömt sin forna hjärtans kär,

— Tänk om . . .

Här stannade gubben i sina tankar och
svor till:

— Dj-rannamma. Den här ryssjan sjunger
allt på sista versen. Men så har den också
gjort skäl för sig under alla dessa år, tänkte
Jan Petter.

Hur många ålar hade inte fastnat i den

ryssjan. Och i storm, i ur och skur hade den
legat ute. Men nu var den slut, upprutten.

Gubben Sven Ols’ hade nalkats sjöboden
och tittade nu in.

— Go’ morgon, Jan Petter. Jag ser I lagar
ryssjorna edra. Jojo-mensan, det behövs
nog. — Men säg mig. Det spörjs här i
Nyhamn, att I fått brev från eran Jöns.

— Jo, det ä’nog sant. Och pojken vill, att
vi ska’ komma däröver, mor och jag. Och
så frågar han efter eran Anna-Lisa.

Sven Ols’, såg bort, när han svarade.

— Ja> jag har nog hört det, och flickan min
blev så glad över, att Jöns levde. Ty I vet
väl, Jan Petter, att hon var liksom lite’ fäst
vid pojken.

Jan Petter blev liksom litet grumlig i rösten
även han.

— Ja, Sven Ols’, I vet nog, att vi en gång
tänkt oss dem som ett par, Men Gud, han
styrer, han.

— Ja, det ä’ nog så. Go’ morgon, Jan
Petter. Jag skall ut och se till mina ryssjor vid
Ytterskär.

— Go’ morgon, Sven.

Jan Petter var åter ensam med sina
tankar och de svävade åter kring Amerikaresan.

Men Herre Gud, att lämna Nyhamn, där
han nu bott alla sina dagar, att lämna den
lilla röda stugan däruppe i backen, och
trädgården med fruktträden, som han själv satt
och sedan sett växa upp. Och så båtarna,
den gamla skötbåten, som har stått honom
bi i tio år, när stormarna hotat förstöra
ryssjorna. Och så den gamla sjöboden, han
nu satt i.

Jan Petter såg sig omkring. Där hängde
skötarna som förr på väggen, där låg
aborr-ryssjorna och näten, och där stodo
strömmingstunnorna. Och uppe vid taket lågo
metspöna, han använde som pojke. Ja, Herre
Gud.

Jan Petter suckade. Allt detta skulle han
lämna och fara till ett land, där man talade
ett annat spåk än hans. Och Jöns’ farm låg
mitt upp i landet, fjärran från sjön. Nej,
han kunde inte fara, han kunde inte. Men
att icke återse Jöns. Ja, ske Guds vilje,
men han kunde icke.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free