- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
253

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BIOGRAFEN

•253

hörde mr de Benjamini, där de gjort
bekantskap med en jämnårig pfaltzgreve av
Zwei-brücken-Kleeburg. Och de funno snart, att
kamraten hos Benjamini var ett mycket
fördelaktigt sällskap.

Ty om också riket Waldeck nära på var
en stormakt, jämfört med riket
Zweibrüc-ken-Kleeburg, så var i alla fall den unga
pfaltzgreven så oändligt mycket mera
uppmärksammad vid det fianska hovet än både
Georg Fredrik och Jacob tillhopa. Gustaf
Adolfs systerson, den regerande drottningens
av Sverige kusin Axel Oxenstiernas
skyddsling, rörde sig vart han kom inom den
respektingivande triangeln av dessa tre namn. —
Ja, det saknades inte heller välvilliga
personer, de där spådde, att den unge fursten
en dag skulle skänkas Sveriges krona. Men
då talet föll härpå, rodnade Karl Gustaf
som en ung flicka. Han slog ut mecl banden,
förmenande att dylikt tal vore ovederhäftigt
och fåfängligt. — En liten junker från Pfaltz
på Vasarnes tron, hade man hört på maken! —

Först på utländsk botten hade Karl Gustaf
fått de rätta måtten på Sverige. Ofta hade
han — trots sin moders råd — drivit med
riksrådssönerna därhemma, vilka hoverade
sig som kastilianska gränder eller marquis’er
à tabour.et. Men i Frankrike fick han ögonen
öppnade för vad de svenska herrarne mäktade,
fick’ väga clen oerhörda tyngden av deras
ord i tidens stormaktspolitik. Och svenske
ambassadören var honom en överlägsen
ledare i statskonstens irrgångar.

Frankrike var nu den första av nationerna,
och den starkaste i detta land var kardinal
Richelieu. Inför honom vek allt åt sidan,
fogade sig, kröp i stoftet. Där fanns ingen,
som kunde mäta sig med honom i personlig
auktoritet, om inte Hugo Grotius; kanske
därför icke någon, som lian hatade så som
denne. Men ändå utsåg Axel Oxenstierna
den lärde holländaren till ambassadör i Paris.

I förstone tog Richelieu ryktet härom som
ett dåligt skämt. Dock, detta rykte antog
hastigt allt fastare former. Och snart stod
det att läsa med svart på vitt. Richelieu
häpnade, han harmades och rasade; han
bad ocli besvor förmyndareregeringen att
utnämna någon annan. Men rikskanslären
stod obevekligt fast vid sitt beslut.

Då så Grotius med stor svit anlänt till
Pörte St. Denis, uppsköts hans inträde i
huvudstaden med åtskilliga förevändningar.
Och under tiden sände hans eminens en
kurir till Oxenstierna, vilken då befann sig
i Tyskland, i elfte timmen ånyo uppbjudande
allt vad han ägde av fintlighet och
bestickande dialektik för att få Grotius rapellerad.

Allt detta dunstade snart ut i Paris, men
utvuxet till större dimensioner. Och
fran-soserna, vilka intet veta om andra folk och
aldrig gluttat över sina egna murar, de
började undra vad Sverige egentligen vore
för ett land, som på detta sätt dristade stöta
kardinalen för huvudet. Richelieus manöver
bidrog sålunda ofrivilligt till ökat
anseende-åt den nya stormakten i norr.

Men då kuriren lämnat Oxenstierna
kardinalens sista depesch, lät denne helt kort
svara, att Sveriges fullmäktige väntade vid
Pörte St. Denis och att ban där borde mötas
på det sätt, som hövdes en person av lians
betydlighet och magniflcence. — Med detta
besked fick den utskickade återvända.

Då kardinalen mottagit budskapet, yttrade
han inte ett ord, utan drog sig genast
tillbaka. Men när ban åter visade sig några
timmar senare, darrade hans bänder ännu,
och ban hade bitit sina läppar blodiga. —
Han kallade på en av sina officerare och
sade:

— Marskalk cVEstrée skall med de kungliga
galakarosserna, eskorterade av ett kompani
av Svarta musketörerna och ett kompani av
Desessarts drabranter, genast hämta Sveriges
ambassadör vid Pörte St. Denis och föra
honom till Palais Royal, där hans höghet
hertigen av Mercoeur skall beledsaga honom
i audiens till hans majestät. — Repetera! —

Officeren upprepade kardinalens ord,
saluterade och avlägsnade sig för att verkställa
befallningen.

Gabrielle d’Estrées broder, den lysande
hjälten från Mantua for Sveriges sändebud
till möte, och Henrik den fjärdes son,
hertigen av Mercoeur och Vendöme föreställde
honom för majestätet. —

Hos Grotius blev Karl Gustaf naturligtvis
en ofta sedd gäst. — Durchlaucht, sade
ambassadören, låt oss trofast hålla tillhopa!
Ty egentligen äro vi ett par landsflyktingar
båda två, den ene från Tyskland för
religionskrigens skull, clen andre från Holland,
såsom det republikanska partiets anhängare.
Och en ytterligare gemensamhet hava vi
lyckan räkna i eder högtsalig morbroder,
vilken städse bevisade mig så mycken
oförtjänt nåd och affection.

Ungdomen hemfaller gärna åt hjältedyrkan.
Och Hugo Grotius’ bländande personlighet,
hans världsrykte, hans bottenlösa lärdom,
den storvulna resningen av hans äventyrliga
levnad samt kanske främst den beundran,
vilken Lützenkonungen ägnat hans De jure
belli et pacis, gjorde honom snart sagt till
en halvgud i ynglingens ögon. Och vid honom
förenades han med de band av kärlek, vörd-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free