Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
BIOGRA.KEN
nacl och tacksamhet, som sedan aldrig skulle
knyta honom vid någon annan varelse.
Så blev då Hugo Grotius det ljusa minnet
från flydda, korta migdomsdagar hos denne
man, som alltefter det åren gingo, stelnade
i ett majestät, vilket ingen trädde nära, inte
ens hans dagliga rådgivare ocli fältöverstar,
•för vilicen världen till slut endast bestod av två
kategorier av människor, den ena han själv,
den andra alla de övriga. Denne krigare,
som varken samtid eller eftervärld någonsin
kunnat fånga, som alltid rider förbi, med
handen i sidan, tuppfjäder i hatten, med
kyllret fläckat av blod och bourgogne, rider
från slagfält till slagfält, från seger till seger,
suveränt bjudande och kungligt välbevågen,
alltid munter, alltid gnolande på en fransysk
chanson, men på samma gång så kallt
hänsynslös, så ogenomträngligt sluten, så sällsamt
outgrundlig, utan någon förtrogen, utan att
öppna sin själs djup för någon. Denna
triumfator till häst, vilken du kan se för dig
när du vill, men som ständigt rider förbi,
förbi, tills han, trettiosju år gammal, lägger
sig neder och slumrar in i ärans kalla famn.
* *
*
Så återvända vi clå till vår kavalkad på
vägen till Poissy. — Några steg efter
AVal-deckarne red pfaltzgreven med sina herrar,
och närmast honom Wyvanclt Polhem.
Det var inte längre den luggslitne
studenten, som bland sina magnifika jämnåriga
i Uppsala under ärkebiskop Leneus färla
måste slita ut sina vända och lappade kläder,
och som en gång skrev till modern, att han
gärna kunde få använda sin bästa kostym,
den röda med snörmakerierna, jämväl till
vardags, ty om den hängde längre, bleve
den bara urvuxen. — Visserligen hade man
ännu inte hunnit så långt som till les vastes
rheingraves, men han var iförd en både
dyrbar och smakfull dräkt av violett sammet,
med en fruktansvärd plym i den vidbrättade
kastorhatten, med brabantska spetsar om hals
och handleder, ja, spetsar nedhängde t. o. m.
över de vida stövelskaften av gult buffelläder.
Därtill förde han sig, trots sin kortvuxna,
satta gestalt, med osökt, medfödd värdighet
— vilken fått sin slutliga fulländning vid
kung Ludvigs hov — och red såsom endast
den kan det, vilken som liten pys klängt
sig upp på hästryggen ocli basat iväg
barbacka — i allt en lika avgjord som lycklig
motsats till det Waldeckska brödraparet, om
vilka den hederlige Greger, pfaltzgrevens
kammartjänare på renaste östgötska van-
vördigt brukade bedyra, att de sutto till
häst »som en katt på en slipsten — gud
bättre’t, ers nåde!»- —
Alltefter man färdades fram, försjönk Karl
Gustaf i tankar. Han uppdrog jämförelser
mellan det överrika franska landskapet med
dess välbyggda byar och städer, dess
planterade trädbestånd och feta, omsorgsfullt
ansade legymfält och de steniga
björkbackarna ocli torftiga tegarna omkring
Stegeborg och Nyköping.
Och lian tänkte, att den svenska
fattigdomen i sig själv vore obotlig och omöjlig
att slå ocli övervinna på egen mark. Endast
genom att underlägga sig riken med en
djupare mylla och en högre sol kunde Sverige
komma till betydenhet. Sverige skulle draga
till sig Europas rikedomar, liksom Spanien
tagit Mexikos och Perus. Man måste därför
vandra krigarens och erövrarens väg, tills
man tvungit furstar och folk att erlägga
tribut av sitt överflöd åt det tappra armodet
däruppe. Morbrodern, Gustaf Adolf, hade
begynt verket. Vem skulle fortsätta det?
— Han strök det långa håret ur pannan. —
Vem skulle fortsätta det... — Vart gå
tankarna, durcblaucht? sporde hessaren ocli
styrde sin häst närmare. Till Sehorita
An-gelita de Alada, slår jag vad. —- Ni är en
mästare i att läsa tankar, lierr von Polhem,
nickade Karl Gustaf. Men denna gång
misstar ni. er. Det var bara en liten
lustighet, som rann mig i sinnet, en liten lustighet,
som hände hos D:r Grotius. — Vill ni höra
den? — Med nöje.
Nå, så började pfaltzgreven att berätta
om den hetlevrade svenske
ambassadpredi-kauten Ambraeus, en alldeles ursinnig
protestant, vilken i sina orationer till den grad
obarmhärtigt gick till rätta med sina åhörare,
att de trodde sig drunkna, inte i svavelsjöar,
utan i dessa störtfloder av ovett, och
invek-tiver, vilka Ambraeus varierade .med en
fruktansvärd genialitet. Han gisslade,
hudströk och drog vid håret, så att det skulle
vattnats i munnen på en pråmskeppare och
gjort furor på ett straffkompani, men på
vilket drottning Kristinas sändebud i alla
fall slutligen tröttnade.
Ocli Hugo Grotius uttryckte en
synnerligen försynt, men på samma gång alldeles
otvetydig önskan att den kristliga kärleken
måtte komma en smula mera till sin rätt
under högmässorna på ambassadhotellet.
Vartill pastor Ambraeus dock strax
genmälde, att han om intet annat predikade
än vad den helige ande honom ingivit hade.
Och nästa söndag ville det sig inte en
bit bättre. Utan denna gång överträffade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:24:22 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/biografen/1914/0378.html
