- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
262

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

262

BIOGRAFEN

Biografmetropolen London.

Vi tillåta oss att ur en korrespondens till
»Dagen» från världens största biostad återgiva följande.

För sex år sedan hade London endast
sex biografteatrar — och de gingo omkull.
Nu har världens huvudstad flera teatrar för
levande bilder äti någon annan stad på
jorden. I dess vackra och måleriska
omgivningar bygges den ena inspelningsteatern
efter den andra. Varje vecka bildas nya
bolag, och kolossala förmögenheter insättas
i denna moderna industri. Den engelska
filmen, som för ett par år sedan var
enastående dålig, kan numera gott tävla med
de bästa importerade.

Så är det alltid med engelsmännen. De
börja senare och långsammare än andra
nationer. De kunna icke en gång taga lärdom
av de fel, som andra begått, utan de måste
själva begå samma misstag och därtill
uppfinna några nya, innan de få riktigt tag på
en sak. Men så småningom blir deras
produktion bättre och bättre samt till slut bättre
än andras. Så har det gått med
automobi-lerna, så håller det på att gå med
aeropla-nen, och så kommer det också att gå med
filmen. Saken är den, att när
engelsmännen gripa sig an med något, så göra de det
med liv och själ. De taga sig själva och
sitt arbete oerhört allvarligt. Engelska
konstnärer rynka icke på näsan eller rycka på
axlarna eller komma med ursäkter därför
att de filma, som andra länders
skådespelare lätt göra. De artister, som arbeta för
filmen, säga, tänka och tro fullt och fast,
att filmen är eller skall bliva den största
av alla konster.

Liksom i de flesta storstäder har filmen
visat sig vara en obehaglig konkurrent till
Londons verkliga teatrar. Särskilt har den
gått illa åt de teatrar, vilkas ledare
spekulera i den bredare publikens icke alldeles
säkra smak. Men även de teatrar, som
dyrka den mera allvarliga konsten, märka
konkurrensen med filmen. Tidsandan är en
mäktig faktor till filmens favör. Man kan
beklaga, men icke förneka det förhållandet,
att de moderna människorna genomgående
äro för oroliga, otåliga och ombytliga för
att tillbringa en kväll på samma ställe. Så
länge kunna de icke bibehålla intresset för
samma sak. Kanske är denna ytlighet över-

gående, men egendomligt är, att icke någon
teater utnyttjar den, utan överlämnar denna
chance åt filmen och varietén. Den kunde
ju utnyttjas genom att uppföra fyra enaktare
eller ett par tvåaktskådespel i stället för de
helaftonstycken, som alla teatrar spela, och
mestadels för halvtomma hus.

Den amerikanske teaterkungen Charles
Frohman, som också kontrollerar 5 à 6
av Londons ledande teatrar, har nyligen för
en intervjuare antytt, att han ämnar
bemöta filmkonkurrensen på ett nytt sätt.
Han vill så att säga förlägga kriget till
fiendens eget område. Den senaste säsongen
i Amerika, säger mr Frohman, har visat,
att den amerikanska publiken fordrar
kraftiga och spännande tilldragelser på scenen,
utan att nämnvärt bry sig 0111, huru och
varför dessa tilldragelser äro fogade samman.
Eller också begär publiken skrattretande
skådespel, där de uppträdandes rörelser
betyda mera än skådespelets idé och repliker.
Detta moderna krav på rörlighet anser han
bero på två orsaker: dansens och filmens
popularitet. Och han framhåller söm sin
personliga mening, att kommande
skådespelstyper under nästa Londonsäsong blir den,
vars sceniska handling är så rörlig och
skiftande, att den kan konkurrera med det
fotografiska skådespelet. Det är hans
övertygelse, att detta nya skådespel skall segra
i konkurrensen, emedan det har de levande
bildernas rörlighet pius riktiga skådespelare
ocli levande röster.

Kanske har han rätt. Kanske får ban
orätt. Tiden skall utvisa det, t}r han
brukar icke säga ett och göra ett annat, och
hans uttalanden äro karaktäristiska för
situationen i ett teaterland. När en av den
legitima scenens giganter medgiver, att
filmen är en allvarlig konkurrent, och
förbereder sig på en allvarlig’ dust med den
stumma teatern på dennas egen mark, visar
detta bättre än något annat, huru filmens
makt liar vuxit under de senaste par, tre
åren. Ocli den kommer att växa sig ännu
mäktigare. Den »övergående vunnen», som
filmen blivit kallad, har ännu endast
utnyttjat ett par av sina många
utvecklingsmöjligheter.

AXEL GERFALK-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0392.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free