- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
268

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

268

BIOGRAFEN

Ce rire d’ autrefois, ce rire des dieux,

Qui s’échajjpais du coeur comme un flot
de vin vieux.

Det waldeckska brödraparet tuggade och
smackade och bedömde köket med
obetingad välvilja samt prisade landets viner på
ett sådant sätt, att deras sparsamma
adjektiv inte räckte till, utan de måste
understryka och förstärka sina bedyranden med
svordomar och kötteder. Men detta var
endast av hövlighet ocli tvungen dagtingan
inför den allhärskande franska smaken. Ty
deras själs längtan stod i alla fall till
Eis-bein mit Sauerkraut och det tunga, svarta
ölet från Kulmbach.

Tidens sed var, att man vid dylika
tillfällen dyrkade vinguden på ett sätt, som i
våra dagar skulle väcka förargelse. I
synnerhet voro svenskar och tyskar kända för
atf gärna sluta ett dryckeslag under bordet.
Och greve Jakob av Waldeck blev snart så
illa däran, att man rådde honom att skaffa
sig en smula frisk luft. Han fick
Rosenhane med sig som lämplig följeslagare. Ty
detta järnhuvud tycktes vara alldeles
okänsligt för vinångorna. De avtågade arm i arm.

Det glada stojet fortsatte emellertid.
Bré-val hade stigit upp och, stödjande ena foten
mot en stol, tog ban en långhalsad butelj
till luta, vilken ban låtsades traktera, under
det att han sjöng med en röst, som det
myckna pokulerandet gjort en smula hes:

Vraiment, les reine auprès d’elle était laide

Quand vers le Soir.

Elle passait sur le pout de Tolède
En eorset noir!

Un chapelet du temps de Chaiiemague
or-nait son con ...

Le vcnt qui souffle à travers la montague
M’a rendu fou!

På ett tecken av Polhem tystnade han.
Ett förfärligt larm trängde upp från gatan.
Det var bruset från en stor folkhop,
stigande och fallande som havets. Då och
då hörde man en kvinnas gälla skri.

Man lyssnade och såg på varann.

— Vad står på? undrade hessaren och
sköt tillbaka sin stol.

— Ingenting av vikt åtminstone, menade
Bréval. Borgarne roa sig. An sedan. Kanske
man till och med kostar på sig ett litet
gurgel. Nå, vad kommer det oss vid? Och
han fortsatte:

Dansez, villagois! la nuit tombe...
Sabine un jour

A tout donné — sa beauté de colombe —
Et son amour —

Pour un anneau du comte de Saidagne
Pour un bijou ...

Le verit qui souffle à travers la montague
M’ci rendu fou!

— Sacrébleu, oväsendet tilltar där nere.
Man närmar sig. Det tyckes gälla oss. Jag
dricker eder till, herr resident. Kanhända
få vi uppleva ett äventyr i Poissy!

Svaret kom genast. Ty just som ban
yttrat detta, klingade en ruta och en stor
sten dansade in i rummet, där kavaljererna
sutto. I detsamma störtade Père Tonneau
in, andlöst vridande sitt långa vita förkläde,
i brist på bättre.

■—■ Barmhärtighet, skrek han, det har
kommit till handgemäng någonstans, och
det påstås att prins Waldeck redan ligger
i sitt blod! —

Alla störtade upp, utom hessiske
resi-denten.

— Ar han mördad?

— Så säger man, ers nåd.

Hela sällskapet väsnades och surrade om
varann. Men Polhem rev ett blad ur sin
plånbok, raspade några rader, fiskade upp
en lackbit ur en av sina outtömliga
byx-påsar, värmde det vid ljuset och förseglade
med en ring. Så lämnade han biljetten
till den stackars skälvande Père Tonneau
och befallde:

— Till herr de Villeroy! — Bäste
ryttaren på snabbaste hästen. Du förstår?

Värden nickade. Han förstod och
försvann.

Nu reste sig Polhem och sade:

— Mina herrar, man har förgripit sig på
en av de våra, måhända också dödat
honom. Man har kastat sten mot oss själva.
Alltså . . .

— Alltså . . .

— Alltså!

Värjorna veno ur skidorna, och man
störtade på dörren just som ett regn av
gatstenar började dansa in genom fönstren.

*



Vad hade då hänt?

Vi hava underlåtit att omtala, att detta
var själva St. Jeans dag, midsommardagen,
och med anledning därav en myckenhet
lantfolk strömmat in till Poissy.
Följaktligen rådde en ovanlig livlighet i den lilla
staden. Bönderna stimmade på vinstugorna
över sina muggar med cider eller armagnac;
en och annan dristade till ocli med draga
några bloss ur de långa holländska
kritpiporna, vilka på denna tid började
tillhandahållas kunderna.

Kvinnfolken nöjde sig med att hand i
hand draga omkring på gatorna stirrande
på krämarnas glitter, på akrobaternas
konststycken, på apornas och de tama
björnarnas färdigheter, på lustiglietsmakarnes Poli-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0398.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free