- Project Runeberg -  Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse / Andra årg. 1914 /
284

Author: Erik Brogren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

9S’J

BIOGRAFEN

Ruentyret i Poissy

au mari (Dihi.

Forts.

— Inte förrän han på knä bett om
tillgift, menade Ninons fästman, som höll den
avdånade flickan i sina armar. Inte förrän
ban på knä bett om tillgift, den rödnosiga
kanaljen!

— Giv plats, annars hugger jag mig ut,
upprepade Jakob och drog blankt.

— Skrävlare, hördes en gäckande röst
bakom honom. Man vred våldsamt om
hans arm ett halvt varv. Värjan föll till
marken och bortsparkades ett långt stycke.
Hastigt hade en ansenlig folksamling bildats.

— Det är den där granna gynnaren, som
ville röva bort mäster Ramonds dotter,
förkunnade någon. Han var med sina
kamrater uppe hos Père Tonneau. Låt ’oss
hälsa på dem, gott folk, och proppa i dem
påkolja till efterrätt! —

— Bravo! skränade folkmassan och drog
sig långsamt mot värdshuset 1’Esturgeon, dit
man endast hade några få steg.

■— Låt oss knacka varligt på rutan, så
kanske vi komma till tals med dem.
Sannerligen sjunga de inte däruppe! Pass nu
på, herrar sångare ....

Pang — en stor èten slungades mot ett
av fönstren.

Emellertid hade Rosenhane och greve
Jakobs betjänt Heinz hört oväsendet och
skyndat till. Över borgames kullriga
ryggar sågo de den jflymascherade hatten och
trängde sig fram steg för steg.

— Hallå, där är två till av det snygga
sällskapet, hörde man en röst. Låt oss göra
processen kort med dessa kvinnorövare och
fridstörare på S:t Jeans dag. — I brunnen
med dem. Det skall lugna dem att få
vatten över huvudet!

Man hade emellertid rivit upp
gatulägg-ningen, och en skur av stenar regnade mot
fönstren.

— Plitåt, god’ vänner! manade Jakob av
Waldeck. Dessa kältringar hava avväpnat
mig.

— Getingen surrar för att han mist sin
gadd, skrattade man.

— Här är jag, herre, flämtade den trogna
Heinz, som arbetat sig fram och nu
överräckte sin breda hirschfängare.

1 detsamma hördes ett förfärligt vrålande,
som slöt med ett gurglande läte. Heinz
vacklade ocli föll, stucken av en slaktares kniv.

Nu öppnades porten till Père Tonneaus

värdshus. Allas blickar riktades dit. På
trappan stod en yngling med mörka ögon,
skär ocli vit hy, med svart, nedhängande
hår. Bakom honom syntes de andra
kavaljererna.

— Vad försiggår här? sporde ynglingen
och kastade huvudet otåligt tillbaka.

— Det skall du snart bli varse, din lilla
puttifnask, flinade Ninons fästmän, vilken
sedan ban överantvardat flickan åt hennes
anhöriga, nu uppträdde som folkledare.

Han hade knappast slutat meningen, förrän
pfaltzgrevens högra knytnäve låg under hans
öra. Mannen snurrade om och stöp, med
käkbenet ur led.

Med det långa håret fladdrande ilade Karl
Gustaf vidare till den plats, där greve Jakob
befann sig. Man hade satt krokben och
slagit omkull honom. En stor, tjock karl
pressade sitt ena knä emot hans bröst, medan
han med fruktansvärd regelbundenhet lät
sina knytnävar, vilka liknade släggor, hamra
ned på den stackars tyskens ansikte som städ.

— Son av ett vinlägel och ett kålfat,
hojtade pfaltzgreven, egentligen mera
upprymd än upprörd, stig upp, eller jag klipper
av dina öron! — Inte med en dubbelprim
av mitt goda svärd, utan jag kapar av den
med en fårsax.

— Ännu en av detta gemena utländska
slödder, grymtade mannen, ryckte till sig
en påle ocb störtade mot sin nye
motståndare, men snavade på greve Jakobs
axel-gehäng och föll pladask framstupa.

Nu hördes en ensam trumma. Det var
stadsvakten, som äntligen kommit på
benen, och som nu marscherade fram med
sina tunga korsgevär. Man hånskrattade,
vred vapnen ur händerna på den tafatta
borgarmilisen, knuffade dem i magen med
lansstängerna och körde av dem i en blink.

Deras inskridande hade i alla fall varit
nog att ge kavaljererna en smula rådrum,
och Georg Fredrik lyftade upp den
avsvimmade brodern i sina armar. Rosenhane,
Bréval, Polhem, Bengt Baaz, lakejerna och
Père Tonneaus handfasta söner, alla i hast
beväpnade, bildade emellertid en ganska
respektingivande falang, inför vilken hopen
ett ögonblick drog sig tillbaka — liksom
havet tyckes betänka sig, innan det går
fram i bränning.

Så ekade ett enstämmigt skri mot gatans
väggar. Tonen sjönk till ett doft
mullrande rytande. Och vågen bröt fram . . .

von Rauchbars Waldeckska krönika säger
härom: »Folkmassan vände nu sin vrede mot
dem ocli överföll dem med skjutande,
huggande och stickande från alla sidor». —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:46:28 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biografen/1914/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free