Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIOGRAFEN
285
— Benjaminis kumpaner, nu är tiden
inne att göra mästaren heder, ropade
Karl-Gustaf.
Värjor korsades med störar, slidknivar
höjdes mot stiletter. Allt var svordomar, skrän
och nödrop. Man brottades man mot man,
bröst mot bröst i en enda oupplöslig röra i
det tjocka, blodfuktade gatudammet. Det
började smälla skott.
Bengt Baaz högra arm träffades av ett
påkslag, som förlamde den, men Polhem
stred som ett lejon, ehuru sårad av två
pistolskott.
Den lilla skaran trängdes steg för steg
mot värdshusets vägg, in genom porten. I
den smala gången fingo emellertid endast
några få angripare plats, och de kastades ut
med blodiga pannor. Den tunga portens logs
igen. Man hade fått andrum för ögonblicket.
Förtänksam som alltid, hade Père Tonneau
ander stridens gång låtit barrikadera
fönstren i nedre våningen så gott sig göra lät.
Det gällde nu att hindra den uppretade
folkmassan att bereda sig inträde genom
fönstren en trappa upp. Lyckligtvis
kommo de inte att tänka därpå, utan de
förenade sina krafter på att trycka in porten.
Gång på gång störtade de emot den, men
de tjocka ekplankorna höllo stånd.
— Fånar, skrek någon, det där lyckas
aldrig! Hitåt åtta duktiga armar! —•
— Här äro vi!
Några stycken skyndade ned till floden,
där det fanns timmerupplag, och där de
togo en lång stock av ansenliga
dimensioner. Då de återkommo med denna börda,
hälsades de med hurrarop.
Nu gav man sig till att med denna
murbräcka stångas med porten. Ekvirket gav
sig inte, men de väldiga gångjärnen
började lossna.
Lakejerna, som fattat posto i portgången,
rapporterade detta.
—■ Nå dörren till detta rum är inte klen
den heller, menade Karl Gustaf. Och det
blir nog kvistigt att handtera murbräcka i
trappan.
—• De’ skola aldrig hinna dit, jublade
Bréval från fönstret. —■ De skola aldrig
hinna dit — hören!
— Vad då?
— Det är Kungens fanfar. ;— Gardet är
här! —
— Jag gav order om det, sade Polhem
lugnt, medan Rosenhane förband honom.
Man hörde smattrande hornsignaler och
hästar i galopp. Skummet yrde om
bringorna, då de ’svängde om och störtade fram
på gatan.
— Och besitta det, fortsatte Bréval, besitta
det, Långnäbben själv för befälet. — Herr
de Villeroy tycks ha respekt för borgarne i
Poissy, då han sänder sin värsta slagskämpe
mot dem ...
Man hörde en skorrande nasalstämma
kommendera med en ryslig gaskognedialekt:
— Gör dem inte illa, mina herrar! Gör
inte folket illa! Om de bråka, så daska till
dem ett tag med flatorna, men gör dem
inte illa!
•—• Den förträfflige Cyrano är sig lik,
skrattade Bréval. Hos honom komma orden
alltid från hjärtat. —
— Ja, fast de tyvärr taga vägen genom
näsan, inföll Karl Gustaf.
— Och Salomo säger: Tijn näsa är såsom
tornet aff Libanon, hwilket sigh wender
emoot Damascen, tillade Rosenhane.
Ryttarne gjorde halt nere på gatan,
medan deras anförare begav sig upp. Han
inträdde i salen, djupt bugande, och hans
långa panache sopade golvet.
— Eders höghet, sade lian i det lian
hälsade pfaltzgreven. Tro mig, vi äro
otröstliga. Efter detta bliver Frankrike ett
ledsamt minne.
— Det gör mig ont om den stackars
Heinz. Han föll för sin herre, sade Karl
Gustaf. Men för övrigt äro inte våra
bles-syrer allvarliga. En sådan här rencontre
kan inträffa var som helst.
Cyrano de Bergerac skakade på huvudet:
— D:r Grotius tog underrättelsen mycket
illa, Gudi klagat. Han jagade upp sig till
den grad, att han tydde det bela till ett
avsiktligt anslag mot ers höghets liv.
— Bah, nickade pfalzgreven. Vi skola
nog kalmera vår gode ambassadör.
— Ja, instämde Polhem, låt det bli vår
sak. — Käre Tonnéau, laga nu att vi få
något att dricka. Och se till att herrarne
av gardet bli väl trakterade.
— Men mina herrar, sade Cyrano, sedan
man med mycken ceremoniel druckit
varandra till. Men mina herrar, fyra eller fem
dödade, som jag tror, och jag vet inte rätt
huru många sårade. Man måtte väl inte
ställt till med detta precis för roskull,
krossat så många skallar, stuckit liål på så
mycket skinn utan all anledning.–—
— Utan anledning, skrek Jakob af
Wal-deck, som just kvicknat vid ett ögonblick.
Utan anledning — han famlade omkring
sig som om han allt fort befunnit sig mitt
i tumultet — anledningen var . . . var den
vackraste flickan i detta ... i detta
förbannade och välsignade Frankrike . . . och jag,
moi qui vous parle monsieur, jag har dansat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
